Lenin påpekade vid ett tillfälle att anarkismen var ett straff som hemsökte arbetarrörelsen på grund av dess opportunism. De senaste åren har vi sett ett tydligt återupplivande av anarkismen bland ungdomar som är ivriga att slå tillbaka mot Thatcher men fullständigt desillusionerade beträffande den officiella arbetarrörelsens ledare, som hukat sig inför hennes attacker. Under tiden har de flesta så kallade trotskister svansat efter vänsterreformismen och misslyckats med att erbjuda perspektiv och taktik för kampen.

Resultatet har blivit tillväxten av grupper som Direct Action Movement (DAM) och dess färska avspjälkning Anarchist Workers Group (AWG). De gör anspråk på att ha en inriktning mot arbetarrörelsen och deklarerar sin anslutning till en revolution för att krossa kapitalismen. Men anarkismen har trots sin flammande retorik aldrig varit förmögen att utveckla en strategi för att utplåna kapitalismen.

Anarkismens första betydande talesman, Pierre-Joseph Proudhon, formulerade en träffande kritik av den tidiga kapitalismen under 1840-talet. I sin bok Vad är egendom? besvarade han frågan med det berömda uttrycket att ”Egendom är stöld!”. Men Proudhon fördömde inte all egendom som stöld, bara den som innehades av storkapitalisterna, vars system med storskalig produktion ruinerat såväl småkapitalisten, butiksägaren som hantverkaren. Samtidigt fördömde han staten, särskilt den demokratiska republiken, som en bluff vilken bedragit folket.

”Politik” erbjöd ingen lösning på samhällsproblemen. Proudhon hade, i likhet med de utopiska socialisterna, en idé, ett schema, som kunde bilda grundvalen för omorganiserandet av samhället ”nerifrån och upp”. Hans förslag om ”mutualism” – skäligt utbyte och självhjälp bland småproducenter – var i huvudsak en idealiserad beskrivning av småskalig varuproduktion, som är fullständigt omöjlig att förverkliga i det moderna kapitalistiska systemet. Med andra ord var anarkismen – och förblir så ännu idag – grundad på en småborgerlig utopi.

I förhållande till politik visade Proudhon sin mest reaktionära sida. Han uppmanade de arbetande att inte ha något med politiska handlingar att göra – ”allmän rösträtt är kontrarevolution”, kommenterade han. Staten var en mäktig kraft för det onda och skulle undvikas. Det är mycket tillfredsställande för bourgeoisien om arbetarna blir tillsagda att hålla sig ifrån politiken och lämna staten i fred – dvs. lämna den i händerna på bourgeoisien. Proudhons individualism fick honom att avsky organiserad klasskamp. I en ”Hänvändelse till väljarna i Doubs” under revolutionen 1848 i Frankrike, skrev han:

”Arbetare sträck ut era händer mot era arbetsgivare, och ni arbetsgivare avvisa inte med avsikt inviter från dem som var era anställda.”

Proudhons ”politiska” handlingar, som innefattade koketterande med Louis Napoleon efter 1851 och försök att övertala de franska arbetarorganisationerna att förbli strikt opolitiska, diskrediterade honom. Men han ersattes snart av en mer radikal figur, Michail Bakunin.

Bakunin tog Proudhons passiva statsfientlighet och gav den en aktiv och verkligt våldsam vändning. Dessutom gjorde han sig av med Proudhons ekonomiska individualism och kallade sig kollektivist eller kommunist. Konsekvent tänkande var emellertid inte Bakunins starka sida. Han manade till kollektivt ägande av produktionsmedlen, till ”klassernas likställande” och till individens absoluta frihet på en och samma gång.

Framför allt såg han staten och religionen som upphovet till all ojämlikhet och allt slaveri. Båda måste avskaffas. Detta kunde endast göras med destruktiva eller våldsamma medel, genom utbrott av spontan revolutionär energi.

Bakunin blev en bitter fiende till Marx och Engels. Han hade liten eller ingen tilltro till industriproletariatet, som föreföll honom sakna den nödvändiga destruktiva och desperata energin. Han motsatte sig alla krav på att koncentrera kapitalistisk egendom i statens händer. Han motsatte sig deltagande i politiken och därmed egentligen all verklig kamp inom det kapitalistiska samhället förutom revolutionen. Han avvisade häftigt Marx doktrin om proletär diktatur.

I Stat och anarki (1871) drog han slutsatsen:

”På det pangermanska banéret [han avser Marx och de tyska kommunisterna] står det inskrivet: bevarandet och stärkandet av staten till varje pris; på det socialistrevolutionära banéret står inskrivet i bokstäver av blod, i eldbokstäver: avskaffandet av alla stater, krossandet av den borgerliga civilisationen, fri organisering nerifrån och upp med hjälp av fria sammanslutningar, organiseringen av den arbetande befolkningen fritt från alla hinder, organiseringen av hela den befriade mänskligheten, skapandet av en ny mänsklig värld.”

Marx var inte oense med Bakunin om att det i denna nya värld där all exploatering hade upphört inte skulle finnas någon stat. Marx definierade staten i den slutliga analysen som speciella organ med beväpnade män i tjänst hos en klass av utsugare, i det kapitalistiska samhället bourgeoisien. Den faktiska undertryckningsmakt som stod i bourgeoisiens tjänst måste krossas av proletariatet under en social revolution.

Detta var inte det avskaffande av staten som proklamerats av Bakunin utan proletariatets erövring av den politiska (stats)makten. Marx argumenterade för denna strategi inte på grund av auktoritär läggning, utan utifrån erkännandet av klasskampens objektiva behov.

Först och främst kan bourgeoisiens störtande aldrig vara en spontan massaktion utan någon ledning. Det kräver koncentration av väpnad styrka mot den borgerliga staten och dess samtidiga ersättande med en makt (stat) som är tillräcklig för att krossa en borgerlig kontrarevolution och skydda revolutionen mot intervention utifrån. Allt detta kräver förberedelser och föregående politiska strider för att vinna massorna för en medveten handlingsplan. Den organisation som är nödvändig för att förbereda erövringen av makten och genomföra den är inget annat än ett politiskt parti, ett revolutionärt kommunistiskt (bolsjevikiskt) parti.

Det slags stat som proletariatet behöver för att genomföra exproprieringen av kapitalisterna och krossa deras motstånd eller revolter är inget annat än proletariatets diktatur.

Naturligtvis är denna stat annorlunda jämfört med alla tidigare stater. Den är baserad på de arbetandes direkta demokrati, utövad genom sovjeter, arbetarråd. Den beväpnar majoritetsklasserna, arbetarna och landsbygdens arbetande, och är inte ett instrument för klasstyre över och mot dem. Den är ett vapen för massorna, som de riktar mot kontrarevolutionen.

I denna bemärkelse är den, som Lenin beskrev den, en ”halvstat”, en övergångsstat fram till statens fullständiga bortvittrande. I takt med att kontrarevolutionen sjunker tillbaka och planerad social produktion reducerar ojämlikhet, blir med Engels ord:

”Statligt ingripande i sociala förhållanden… överflödigt på det ena området efter det andra… styrandet av människor ersätts med administrerandet av ting och produktionsprocessernas förvaltning. Staten ’avskaffas’ inte. Den dör bort.”

Anarkismens oförmåga att förstå den sociala revolutionens omedelbara mål, den proletära revolutionen, och dess avvisande av en partiorganisation, dvs. behovet av en ledning, en kombination av demokrati med centralism, innebär att den spelar en ödesdiger roll i de senare faserna av en revolutionär kris.

Anarkismens svagheter döljs delvis i spontana massuppror som utmärker inledningen till en revolutionär period. Men ju mer frågan om makten ställs, ju mer desorganiserande och splittrande blir anarkismen. När det är fråga om att desorganisera den borgerliga staten och dess väpnade styrkor kan kommunister och anarkister ofta marschera sida vid sida. Men varje behov av ordnad reträtt, varje behov av manövrer eller behärskning, dvs. uppgifter som fordrar disciplin, återfinner anarkisterna utan riktning.

Det är denna inneboende svaghet i anarkismen när den ställs inför den slutliga striden med den borgerliga staten och dess ovilja att stödja eller försvara en arbetarstat som har lett till dess ödesdigra roll i 1900-talets stora revolutioner.

Bolsjevikernas skoningslösa undertryckande av matrosmyteriet i Kronstadt 1921 tillgrips ofta av anarkister som ”bevis” för marxismens kontrarevolutionära karaktär. Det är av avgörande betydelse att se händelserna i Kronstadt i deras historiska perspektiv. Den unga arbetarstaten hade just framträtt ur ett blodigt inbördeskrig mot de vita reaktionärerna. Krigskommunismens hårda politiska och ekonomiska nödvändigheter började stöta bort krafter som hade kämpat vid Röda Arméns sida under inbördeskriget. Böndernas jord var nu säkrad. De rika bönderna blev fientliga till bolsjevikernas spannmålsrekvisitioner. Arbetare i städerna blev alltmer demoraliserade inför livsmedels- och bränslebristen.

Oförmögna att skilja mellan en kapitalistisk stat grundad på utsugning av arbetarklassen och en arbetarstat som kämpar för att konsolidera sitt välde under avskyvärt svåra förhållanden, uppmuntrade anarkisterna kronstadtmatrosernas väpnade uppror. Dessa matroser var nu till största delen bönder till sin sammansättning och berövade sina ledare från 1917, vilka hade gett sig i väg för att kämpa i inbördeskriget.

Om upproret inte hade krossats, skulle vägen ha öppnats för imperialistisk intervention, ytterligare en period med inbördeskrig och reaktionära bondeuppror mot regeringen. Kronstadtmatroserna var inte medvetna kontrarevolutionärer, men de var efterblivna och demoraliserade element som ”bröt strejken” i kampen mot kapitalismen. Krossandet av dem var en grym nödvändighet, inte en kontrarevolutionär handling av bolsjevikerna.

Under det spanska inbördeskriget utvecklade anarkismen ett massinflytande genom sin fackliga federation CNT. Åter ledde deras misslyckande att förstå statens karaktär till tragiska konsekvenser för arbetarklassen.

År 1936 erövrade de spanska arbetarna fabrikerna och bönderna övertog jorden. Men den politiska makten hade inte övergått i händerna på arbetarråd. En ”demokratisk” kapitalistisk republik existerade sida vid sida med fabriks- och bondekommittéer, en officiell armé sida vid sida med folkliga miliser. Under hela inbördeskriget kämpade det stalinistiska PCE för att bevara det borgerliga herraväldet under parollen ”Först vinna kriget”. De strävade efter att stabilisera kapitalistiskt herravälde genom att göra slut på arbetarkontroll i fabrikerna och undergräva milisernas makt. De försökte kort sagt genomföra en demokratisk kontrarevolution.

Den nyckelfråga som proletariatet stod inför var erövrandet av makten för att besegra den fascistiska kontrarevolutionen, frigöra böndernas kamp för jord bakom de fascistiska linjerna, erbjuda kolonierna frihet och skaka moralen hos Francos marockanska trupper.

Under dessa förhållanden visade sig majoriteten av den mäktiga anarkistiska rörelsen vara hjälplös. Den stödde stalinisternas, socialdemokraternas och bourgeoisiens folkfrontsregering. Det centristiska POUM och delar av den anarkistiska vänstern vägrade emellertid att gå hela vägen i upplösandet av de revolutionära kommittéerna, avväpnandet av arbetarmiliserna och återupprättandet av (borgerlig) disciplin i armén. De var starkast i Barcelona och blev en måltavla för stalinisterna.

Stalinisterna inledde sin motoffensiv 1937 och angrep telefonstationen i Barcelona. När arbetarna svarade med en generalstrejk, var ett uppror av avgörande betydelse. Men istället anslöt sig de anarkistiska ledarna förrädiskt till den borgerliga regeringen och beordrade återgång till arbetet.

Detta var inte bara en fråga om individuella förräderier i den anarkistiska rörelsens topp. Hela rörelsen paralyserades av händelserna 1937. Konsekventa revolutionärer skulle ha sett nödvändigheten för arbetarklassen att upprätta sin egen stat, förlita sig på beväpnade maktorgan och ta verklig kontroll över ekonomin.

En sektion av den anarkistiska rörelsen, Durrutis vänner, rörde sig mot denna, i grunden marxistiska, uppfattning om staten, och uppmanade till arbetarklassens erövrande av makten. Men i likhet med de genuina trotskisterna i Bolsjevik-Leninistiska Gruppen, hade de alltför litet inflytande för att utgöra någon skillnad. Den spanska revolutionen krossades.

I kontrast till Ryssland 1917 saknade de spanska arbetarna ett revolutionärt parti som kunde leda dem i kampen för makten. Den officiella anarkismen spelade en kontrarevolutionär roll och inte heller vänsterflygeln fullbordade sin utveckling till revolutionär kommunism, som så många ryska anarkister gjorde 1917–21.

Under 1900-talet har anarkismen helt och fullt demonstrerat sin oförmåga att vara något utöver ett hopplöst uppror mot det kapitalistiska samhället, eftersom den inte kan ställa frågan om politisk ledning tydligt. Dess lovsånger till spontanitet och nedvärderande av ledarskap lämnar de existerande ledarna i stort sett fria från varje fruktan för att bli utmanade och ersatta. Den lär arbetarna att lämna politiken och staten i fred.

Dess ledarfobi innebär att den inte skolar och tränar arbetarkadrer. När frågan om makten och även avgörande politisk kamp ställs, fungerar den splittrande. När arbetarklassen har erövrat makten blir den en lekboll för kontrarevolutionen.

Till de anarkister som är seriösa när det gäller att besegra bourgeoisien, säger vi därför – vänd er till den revolutionära trotskismen, vänd er till Arbetarmakt.

Översatt ur: Workers Power nr 114, februari 1989
Tryckt i: Anarkismen: hopplöshetens politik. Arbetarmakt 1994

Artiklar om samma ämne: Anarkismen ur marxistisk synvinkel |  Den röd-gröna regeringsplattformen efter valet i Norge: Vaga utfästelser och flyktingfientlig politik |