Arbetarmakt

Vi har tidigare (se nr 2 av Arbetarmakt) kritiserat gruppen kring tidningen Folkmakt. Nu har den fått en fastare form i och med att dess femte rådslag i september -95 godkände en plattform, som nu finns att tillgå som broschyr.

Vi i Arbetarmakt delar mycket av det som sägs i plattformen, men givetvis inte allt. I så fall skulle det inte finnas någon anledning till de två organisationernas separata existens. Framför allt är det avgörande element i fråga om strategi och taktik som skiljer oss åt.

Ett sådant område för taktiska överväganden är deltagande i parlamentariska val. Men för Folkmakt handlar det inte om taktik. Plattformen konstaterar, föga övertygande, att parlamentarismens ”träsk” automatiskt förvandlar revolutionärer till realpolitiker.

Den underliggande argumentationen i Folkmakts förhållningssätt till borgerliga parlament, och även till socialdemokratin, utgår ifrån att det säkraste sättet att undgå urartning är att hålla sig så långt borta som möjligt från smittkällan.

Var det därför som Folkmakt, liksom hela den anarkistiska miljön, höll sig borta från rättvisedemonstrationen den 16 mars?

En sådan inställning bidrar bara till att isolera revolutionärer från de arbetare som är villiga att kämpa, men som ännu inte stödjer en uttalat revolutionär politik.

Frihetlighet
Det kategoriska avvisandet av en revolutionär taktik i förhållande till parlamentarismen utgör en av de punkter där Folkmakt fortfarande är beroende av anarkismen.

Anarkismens kvardröjande inflytande på organisationen är ett stort problem. Anarkismens antipolitiska fördomar ger upphov till förvirring i plattformen.
Folkmakt försöker fortfarande balansera något slags ”frihetlighet” mot sina i många avseenden marxistiska utgångspunkter. Man är i största allmänhet för att ”minimera hierarkin”. Istället ska vi organisera oss ”direktdemokratiskt och självständigt”.

Den allvarligaste konsekvensen är att politiken tenderar att skjutas i bakgrunden till förmån för organisatoriska arrangemang. Självständighet uppfattas inte alltid som en politisk fråga utan som organisatorisk avgränsning från reformismen.

Facket
När det gäller inställningen till facket har Folkmakt dock ansträngt sig för att definiera sin inställning på ett mer positivt sätt än tidigare. Folkmakt är inte antifackliga, säger plattformen. En kamp som leds av facket kan vara bra och stärka kampviljan.

Men, vilket även Arbetarmakt anser, den fackliga kampen når sällan utöver kapitalismens ramar. Istället för att utifrån denna insikt gå vidare och – som Arbetarmakt och den trotskistiska traditionen – försöka överbrygga klyftan mellan arbetarnas dagliga kamp och revolutionen, tror Folkmakt att organisationsformen är huvudproblemet. Facket är till för kamp inom kapitalets ramar, därför måste revolutionär kamp föras i andra former.
Fackets tendens att under ”normala” förhållanden vara ett uttryck för de bäst betalda arbetarnas (arbetararistokratin) intressen är obestridlig, men är ytterst en politisk fråga.

Huruvida facket leds av revolutionärer eller inte är ingen avgörande fråga i en revolutionär situation. Om den reformistiska byråkratin har ett fast grepp om facket, som exempelvis i Tyskland 1918–23, kommer arbetarnas revolutionära strävan att ta sig andra organisatoriska uttryck: fabrikskommittéer etc.

Men utanför en revolutionär situation kan man oftast hitta de mest medvetna arbetarna, de som andra arbetare uppfattar som sina ledare, i facket. Det är därför som revolutionärerna måste befinna sig i facket och kämpa för att vinna facket för en revolutionär politik. Alla andra organiseringar, oavsett om det är SAC eller ”röda” fackföreningar, kommer enbart att isolera revolutionärerna från arbetarnas breda massa.

Folkmakt har, trots viktiga förbättringar, definitivt inte lyckats utarbeta en revolutionär inställning till facket.

Parti?
I avsnittet om Den sociala revolutionen sägs det att: ”Fienden är välorganiserad och det måste vi också vara.” Men den organisation som Folkmakt eftersträvar påstås skilja sig från den ”traditionella” vänstern.
I likhet med många liberaler (eller andra borgare) och anarkister, för att inte tala om socialdemokrater av olika schatteringar, har Folkmakt sorgligt nog en fullständigt förvrängd bild av leninismen och fr. a. Lenins partiteori. Dess kärna sägs bestå av ”att arbetarklassen inte kan resa sig om den inte leds av en upplyst partiledning.”

Folkmakt uppvisar på ett märkligt sätt en motsättning som Trotskij redan på 20- och 30-talet påtalade hos den tidens revolutionära syndikalister: övertygelsen om den revolutionära minoritetens viktiga roll, som bygger på iakttagelsen att medvetandet utvecklas ojämnt, stannar vid den dörr där ordet parti står skrivet.

I plattformen tar Folkmakt avstånd både från en (stalinistisk) karikatyr av leninismen och den totala spontaniteten och noterar att: ”Det finns alltid en ledande minoritet som visar vägen framåt.”

Denna ledande minoritet, en term som närmast för tankarna till den leninistiska partiteorin, ”måste vara välorganiserad och målmedveten” men också ”demokratisk och kunna svara inför hela arbetarklassen och dess basorganisationer”. Det finns egentligen inte mycket som skiljer detta från trotskismens definition av det revolutionära partiet.

Men den aktiva minoriteten måste, om den ska kunna vara ledande, förenas kring en gemensam uppfattning (plattform, program). På den punkten är Folkmakts plattform fortfarande oklar.

En revolutionär rörelse är ”brokig”, sägs det i plattformen, men den måste ändå ha ”gemensamma riktlinjer”, en gemensam grund som består av klasskamp och antikapitalism. I ärlighetens namn bör det väl sägas att Folkmakts egen plattform sträcker sig ordentligt utöver klasskamp och antikapitalism. Men kanske plattformen räknar in även andra grupper i den revolutionära rörelsen.

Folkmakt tar inte helt och hållet avstånd från proletariatets diktatur utan argumenterar, i vissa avseenden på ett sätt som sammanfaller med vårt, för att dess kärna är behovet av att bekämpa kontrarevolutionen. Det är otvivelaktigt ett steg i rätt riktning jämfört med anarkismens ohistoriska fientlighet mot alla former av stat.

I klarspråk betyder det, som det uttrycks i plattformen, att staten inte ”hastigt och lustigt” kommer att försvinna. Kort sagt, staten har en funktion i alla klassamhällen och arbetarklassen är tvungen att använda sig av en stat. Men detta är en ny stat, en rådsstat uppbyggd enligt helt andra principer än den borgerliga.

Det finns många utmärkta punkter i Folkmakts plattform: den beskriver behovet av arbetarkontroll, tar avstånd från teorin om socialismen i ett land, argumenterar mot byråkrati och för proletär demokrati i arbetarråden m. m. Men ändå saknas viktiga element.

Svagheter
Trots alla gemensamma ståndpunkter, skiljer sig dock Folkmakts program på flera avgörande punkter från Arbetarmakts.

Det bygger på en otillräcklig teori om den ”ledande minoritetens” roll i förhållande till övriga arbetare, som bl. a. resulterar i oklarheter beträffande fackligt arbete och en schablonmässig antiparlamentarism.

Det utgår ifrån en karikatyrmässig bild av bolsjevismen, som förväxlas med stalinismen. För att kunna gå vidare och precisera sina ståndpunkter ytterligare, måste Folkmakt komma till rätta med återstoderna av anarkismens antileninistiska fördomar.

Det präglas av en total frånvaro av förbindelselänkar mellan kampen här och nu och de uppgifter som den socialistiska revolutionen ställer, dvs. det som trotskister kallar för övergångsprogram. Kampen för arbetarkontroll finns redan med i plattformen men förbindelsen med den dagliga kampen är oklar eller obefintlig.

Dessa oklarheter står i skarp kontrast till Folkmakts inställning i många andra frågor, där organisationen har närmat sig en trotskistisk ståndpunkt. Arbetarmakt betraktar Folkmakt som en seriös grupp som kämpar för att hitta en hållbar plattform som undviker både stalinismens och anarkismens fällor. Vi är övertygade om att detta bara är möjligt om organisationen diskuterar och tar ställning till den trotskistiska uppfattningen i de frågor där Folkmakt skiljer sig från trotskismens program.

POM
Arbetarmakt Magasinet nr 4, april 1996