Vänsterpartiets anor går tillbaka till SSVs utsplittring från SAP 1917, men vissa vill datera födelseåret till 1929 då ett heltigenom staliniserat parti hade bildats. Det stalinistiska spöket har sedan hängt över partiet ända fram till stalinismens kollaps.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 1, våren 1997.
Vänsterpartiet har en minst sagt brokig historia, full av tvära vändningar, splittringar och kriser. En studie av denna historia är nödvändig om man ska förstå dagens vänsterparti.
Bildandet av SSV
I februari 1917 sprängdes SAP. I maj samma år hölls den konstituerande kongressen för det nya parti som hade bildats – Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Splittringen hade föregåtts av en omfattande debatt inom socialdemokratin både i det svenska partiet och internationellt.
Inom Andra Internationalen hade reformismen kommit att dominera alltfler av dess sektioner, ända tills dess sammanbrott 1914 då de flesta socialdemokratiska partier ställde sig bakom sin egen borgarklass i det första världskriget trots tidigare internationella uttalanden att om ”krig hotar utbryta är det de arbetande klassernas och deras parlamentariska representanters plikt i de länder som är inblandade att göra sitt yttersta för att hindra krisutbrottet…”
En internationell oppositionsrörelse hade bildats bland vänstersocialdemokrater, som för första gången samlades i den lilla schweiziska byn Zimmervald. Den svenska socialdemokratin företräddes av Zeth Höglund och Ture Nerman. Men toppen inom SAP vände zimmervaldrörelsen ryggen och Branting anklagade fredskonferensen för att ha ”provocerat” fram högerns reaktion med hets om ”landsförräderi” och åtal.
Det nya socialdemokratiska vänsterpartiet bestod av en blandad kompott, där ganska olikartade åsiktsströmningar förenades i sin kritik av SAP-ledningen. Kritikens tonvikt lades vid bl a antiimperialism, antimilitarism, ledarvälde och betydelsen av massaktioner som komplettering till det parlamentariska arbetet. Under SSVs korta historia utkristalliserades olika falanger, en ”leninistisk”, en vänstersocialistisk (även kallad ”centristisk”), en humanistisk och en mer allmänt antibyråkratisk. Denna heterogenitet förklarar mycket av den serie splittringar som sedan följde.
Komintern
Efter Oktober 1917 kom en falang i partiet att se den ryska revolution som en modell för en socialistisk revolution. Det som främst attraherade i den var det internationella perspektivet. När den Kommunistiska Internationalen (Komintern) bildades 1919 anslöt sig SSV till den. Till en avgörande kraftmätning mellan partiets olika flyglar kom det först 1921 efter det att Lenin hade formulerat de 21 teserna om villkoren för en anslutning till internationalen. Efter en genomförd medlemsomröstning, där drygt två tredjedelar röstade för, beslutade SSV:s fjärde kongress i mars 1921 att ombilda partiet till Sveriges Kommunistiska Parti (sektion av Kommunistiska Internationalen). Omkring 6 000 av 17 000 medlemmar uteslöts eller lämnade partiet. Dessa upprätthöll ett eget parti i två år, innan de återgick till socialdemokraterna.
Höglund lämnar SKP
1924 skedde en ny splittring då gruppen kring Z Höglund, ”Sveriges ende marxist” som Lenin hade kallat honom för, uteslöts för att två år senare återvända till SAP. 5 000 medlemmar följde honom. Höglund hade motsatt sig den skärpta byråkratiska centralismen som hade börjat uppträda i den kommunistiska rörelsen.
I Sovjet rasade under tiden en skärpt fraktionsstrid mellan Stalin-falangen och Vänsteroppositionen. Den sistnämnda kritiserade de alltmer tydliga odemokratiska och byråkratiska tendenserna samt den stalinistiska teorin om socialism i ett land, vilket i praktiken blev en teoretisk legitimering att underordna Komintern under den sovjetiska statens intressen. Detta stod i skarp kontrast till det tidiga Komintern 1919-23, då själva syftet med organisation var att utgöra ett instrument för världsrevolutionen.
Även om Höglund uttryckte vissa sympatier för Trotskij, var han dock inte ”trotskist” och det mesta tyder på att det inte existerade närmare förbindelser mellan hans grupp och oppositionen i Sovjet.
Under Kilboms ledning fogade sig partiet under moskvalinjen. SKP höll sig visserligen avvaktande inför de olika fraktionsstrider som uppträdde i det sovjetiska partiet, men sympatierna låg till övervägande del på Bukharins sida. Den högerkurs som Komintern då förde passade uppenbart Kilbom och gruppen runt honom. Detta möjliggjorde en mer pragmatisk politik som kunde vinna ökat stöd inom arbetarklassen och att partiets organisation byggdes upp.
Att partiet, trots dessa splittringar, så snabbt kunde återbygga sin medlemsstyrka visar verkligen på vilka gynnsamma förutsättningar det fanns för ett radikalt alternativ under denna period.
Partisplittringen 1929
1929 skedde en ny splittring av partiet. Dessförinnan hade det formats en oppositionsgrupp runt Hugo Sillén mot den småborgerliga pascifismen som enligt honom frodades i partiet. Komintern hade 1928 svängt till en ultra-vänsterlinje. Bukharin attackerades och uteslöts senare. Socialdemokratin stämplades som ”socialfascistiskt”, som man skulle vägra samarbeta med, även i kampen mot fascismen. SKPs ledning vägrade acceptera en konfrontationskurs med socialdemokratin och LO-ledningen, och hela partiet suspenderades från Komintern i oktober 1929. Under flera år framöver skulle Sverige ha två kommunistpartier.
Antalet medlemmar som anslöt sig till Sillénpartiet var inte särskilt högt, bara 4 000 av 17 300. Vid kommunalvalen 1930 nådde partiet endast 1,2 procent. En del har med viss rätt hävdat att det är 1929, och inte 1917, som borde betraktas som SKPs/VPK/v:s födelseår. Det var det året som Moskva verkligen fick ett fogligt parti, då de oppositionella tendenserna slutligen hade utrensats. Under 30-talet reorganiserades SKP, och dess medlemstal ökade till 19 116 vid 1939 års ingång.
Kilboms parti bytte 1934 namn till Socialistiska partiet, och sprängdes 1937 då en grupp kring Nils Flyg alltmer närmade sig nazismen. Inför första maj 1943 förklarade partiet att Tredje riket lagt ”grunden till ett socialistiskt Europa”. Kilbom själv och en grupp runt honom hade dessförinnan återvänt till socialdemokratin. Socialistiska Partiet under Nils Flyg utraderades helt i början av 40-talet. Denna process tillförde SKP stora skaror arbetarväljare.
Folkfrontslinjen
Under 1934 och 1935 svängde, under hotet från fascismen, Sovjet till en sk folkfrontslinje. Försvaret av den borgerliga demokratin skulle nu bli ett etappmål för kommunister, som skulle söka ett samarbete inte bara med socialdemokratin (som hade varit Lenins tidigare linje) utan även med borgerliga krafter (som Lenin hade varit emot). Den socialistiska revolutionen skrinlades till en diffus framtid.
I svensk tappning förespråkades denna nya reformistiska linje med Hilding Hagbergs ord:
Sveriges arbetare står inte idag inför valet mellan socialism och kapitalism. För dagen har tyngdpunkten i den samhälleliga maktkampen förskjutits till att gälla frågan demokrati eller fascistisk diktatur.
Bakgrunden till denna politik var att Sovjet ville utnyttja spänningen mellan de imperialistiska blocken för att liera sig med några av de kapitalistiska länderna för att försvara sina statsintressen, och då skulle de olika Kominternsektionerna automatiskt följa efter för att försvara ”arbetarklassens fosterland”. Under en kortare period, 1939 till 1941, lierade sig Sovjet med Hitler-Tyskland, och då blev plötsligt tyskarna ett ”fredsälskande folk” i motsats till de ”krigiska britterna”.
1943 upplöstes den Kommunistiska Internationalen genom ett dekret från Stalin, utan att ens någon kongress hade sammankallats. Upplösningen skedde tydligen i stor brådska. Sovjets framryckning mot Tyskland reste nämligen åter möjligheten av en europeisk revolution, något som Sovjets nya allierade självklart inte accepterade. Upplösningen av Komintern skulle därför kunna ses som ett direkt tillmötesgående av den amerikanska och brittiska bourgeoisins påtryckningar för en sådan.
Anpassningen till imperialismen fortsatte även efter andra världskriget. Teorin om ”fredlig tävlan och samexistens” mellan stater med olika sociala och ekonomiska system blev den gällande, och då skulle kommunistpartierna foga sig under kapitalismen och den borgerliga demokratin. Revolutionen skulle återigen skjutas på framtiden. Chrustjov kom senare att hävda att socialismen inte bara skulle kunna nås fredligt, utan också på parlamentarisk väg.
Den politiska kursen
I detta läge fick SKP möjlighet att föra en ”revisionistisk” politik, vilken kännetecknades av en tro på möjligheten av en fredlig, graduell väg till socialismen samt betoning av riksdagen som det viktigaste instrumentet. SKP strävade efter att bilda en gemensam front med socialdemokraterna, som även skulle inkludera delar av borgerligheten. På inrikesplanet började sålunda SKP att alltmer utveckla en reformistisk praktik.
På utrikesplanet fortsatte dock följsamheten gentemot Sovjet. Den reformistiska inrikespolitiken passade Sovjet utmärkt. Vid andra värlsdkrigets slut var också Sovjets prestige mycket hög. Nya medlemmar strömmade till SKP, vars medlemstal ökade till 51 000 under 1948. Vid riksdagsvalet 1944 och kommunalvalet 1946 nådde SKP sitt dittills högsta röstetal: 10,3 respektive 11,2 procent.
Samtidigt som partiet ivrigt hävdade att det var ett demokratiskt parti försvarade det reservationslöst den stalinistiska diktaturen. När Stalin dog 1953 – för att ta ett exempel – skrev SKPs centralkommitté i Ny Dag:
En stor och smärtsam förlust har drabbat hela den framstegsvänliga mänskligheten. Vår tids störste folkledare och statsman, den socialistiska samhällsvetenskapens geniale mästare, kommunismens banerförare har gått ur tiden… Stalin är borta men hans livsverk är odödligt… Under Stalins årorika baner, framåt för socialismen!
I en annan artikel i Ny Dag några dagar senare hyllades Stalin också för utrensningarna på 30- och 40-talen, då hundratusentals människor hade snabbarkebuserats, och ännu fler kastats i fängelse:
Idag bör vi ställa frågan: Vad skulle det ha betytt för världen om förräderiet icke slagits ned så skoningslöst, om det lyckats dessa människor att lamslå sovjetregimens försvarskraft?
Problemen hopar sig
Nackdelen med den reformistiska politiken började med åren bli alltmer tydlig, eftersom SKP blev ett föga attraktivt alternativ då det reducerades till ett osjälvständigt stödparti åt socialdemokratin. Samtidigt fortsatte alltså SKP under 50-talet och början av 60-talet en moskva-trogen linje, vilket diskrediterade SKP även på den fronten bland sina potentiella väljare.
Det kalla krigets våldsamma hets satte sina spår på SKPs inflytande. Det blev en lätt sak för den dåvarande socialdemokratiske partiledaren Tage Erlander att 1948 mana SAP att förvandla ”fackföreningarna till ett slagfält mot kommunisterna”.
Mot slutet av 50-talet var SKP rejält nedgånget. Medlemmarnas och väljarnas medelålder var hög. Dess ungdomsförbund som nu gick under namnet Demokratisk Ungdom, och som presenterade sig själv som ”en partipolitiskt fristående ungdomsorganisation, som kämpar för fred, vårt lands nationella frihet, demokrati och en lycklig framtid”, förde en ytterst tynande tillvaro. Det var bara en tidsfråga innan SKP hade kunnat reduceras till en obetydlig politisk sekt.
En första ”modernisering”
I kommunalvalen 1962 sjönk partiets röstetal till 3,8 procent. Valnederlaget tillsammans med en förestående partikongress 1964 gav upphov till en förnyelsedebatt, där demokratifrågorna stod i centrum men där också SKPs band till Sovjet och de sk broderpartierna alltmer började diskuteras. Olika falanger formerades under denna kongress, vilket skulle leda till en serie splittringar. Huvudmotståndarna var ”traditionalisterna”, som var moskvatrogna, och ”modernisterna”. De sistnämnda ville ha ett lösgörande från beroendet av Moskva, neutralitet i konflikter inom den internationella kommunistiska rörelsen och en genomgripande ideologisk förändring i riktning mot vad som senare kom att kallas för ”eurokommunism”. Dessutom fanns en högeropposition, som närmade sig en socialdemokratisk ståndpunkt och vars företrädare senare kom att gå över till SAP samt en vänsteropposition med maoistiska sympatier, som i slutet av 60-talet skulle bryta sig ur och bilda egna organisationer (främst MLK, KFML och KFMLr).
En mer omfattande förändring skedde på partikongressen 1967. Partiet bytte då namn till VPK, som var ett slags kompromissförslag mellan de olika falangerna. Ett nytt program antogs, som för första gången innehöll en kritik av ”den reellt existerande socialismen”, att det i Östeuropa ”vid sidan av snabba och omvälvande framsteg också framträtt negativa drag”.
Kring partiets dagstidning Norrskensflamman formerade ”traditionalisterna” en fraktion som fick starkt stöd från Sovjet. Flamman kom under de senare åren att systematiskt angripa det parti som tidningen egentligen skulle företräda.
”Modernister” mot ”moskva-trogna”
När Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968 fördömdes detta i hårda ordalag av CH Hermansson. Ändå kom banden till ”broderpartierna” i Öst att behållas för lång tid framöver, med utbyte av studiedelegationer och kongressobservatörer. Efter 1968 kom också ett nytt ideologiskt klimat, med ”tryck från vänster”. VPK lade till sig med en radikalare profil och drog till sig nya grupper. I synnerhet vid 1973 års val fick VPK i storstäderna och universitetsorterna ett uppsving bland nya väljargrupper: tjänstemän, studenter, kulturarbetare etc. Dessa grupper hade ingen stark förankring i folkrörelse-Sverige, men var däremot i större utsträckning mottaglig för ”utifrån kommande impulser”. När luften gick ur olika vänstersekter framemot mitten av 70-talet började VPK återta det uttrymme partiet hade förlorat till dessa, inte minst genom att dra till sig aktivister från dem och från den allmänna ”vänstermiljön” av olika solidaritetsorganisationer.
En komplicerad period öppnade sig för VPK. Å ena sidan fick man allt svårare att för svensk allmänhet och arbetarklass förklara relationerna till Öst. Å andra sidan hade man en internt splittrad partiopinion, där ”traditionalister”, ”modernister” och ”nyleninistister” (som började göra sig hörda på 70-talet) stod emot varandra. ”Nyleninisterna” ville inte återvända till den moskvatrogna linjen. Men de ville också hålla öppet för en revolutionär omvälvning även i icke-fredliga former i motsats till de moskvatrogna ”traditionalisterna”, som vid programdebatten på 1972 års kongress var de mest konsekventa förespråkarna av den fredliga och parlamentariska vägen.
På partikongressen 1975 lanserade Flamman-gruppen Rolf Hagel som motkandidat till Lars Werner vid valet av CH Hermanssons efterträdare som partiordförande. Lars Werner vann med röstsiffrorna 162 mot 74.
1977 blev motsättningarna med Flamman-gruppen så pass stor att denna slutligen lämnade partiet och bildade APK. Många fruktade att splittringen skulle få allvarliga konsekvenser, och att APK skulle bli en seriöst konkrurrent, vilket dock inte var vad som skedde. APK fick med sig bara 10 till 15 procent av medlemskåren, och fick vid 1979 års val endast 0,2 procent av rösterna. Efter detta skulle kritiken mot parti-ledningen främst komma från motsatts håll, de som ville bryta eller minska på banden till Östeuropas kommunistpartier.
Inför 1978 års kongress författades ett förslag till ”demokratimanifest” för partiet, där kritik riktades mot bristen på demokrati i ”de socialistiska länderna”. I sin bok Ett långt farväl till kommunismen avslöjar Bo Hammar, fd internationell sekreterare och partisekretare för VPK, hur Sovjet ingrep bakom kulisserna och hotade med att demonstrativt tåga ut från kongressen om manifestet antogs. Förslaget drogs också tillbaka.
Kontakterna österut fortsätter
Ett ”demokratimanifest” antogs på partikongressen 1981, med i princip alla de omstridda formuleringarna från det ursprungliga förslaget på manifestet. Yrkanden på partikongresserna om att avbryta alla förbindelser med kommunistpartierna i Öst och att sluta kalla dessa för ”broderpartier” kom dock aldrig att bifallas.
I 1981 års demokratimanifest talas det om ”de alltjämt existerande, långtgående och systematiska inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter” i ”de socialistiska länderna”. I 1987 års partiprogram återfinns i princip samma formulering.
På partikongressen 1987 frågade ett ombud från Skåne utan att möta gensvar från kongressmajoriteten:
Handen på hjärtat… är inskränkningarna av dessa fri- och rättigheter bara allvarliga i länder som Nordkorea, f