Valet till nationalförsamlingen i Frankrike nyligen har aktualiserat debatten om EU och särskilt EMU. Det är inget tvivel om att en betydande sektor av den franska arbetarklassen röstade på socialistpartiet och kommunistpartiet som en handling mot EMU-anslutning.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 2, sommaren 1997.
Chirac, Juppé och högern har de senaste åren försökt kvalificera in Frankrike i valutaunionen med mycket hårda metoder. Som bekant har inte svaret låtit vänta på sig. Franska arbetare och bönder har med militanta masskampsmetoder lyckats tvinga borgerliga politiker och arbetsköpare till flera förödande reträtter.
I syfte att ge Chirac & Co ytterligare en läxa har arbetarna använt sig av sina traditionella partier i valet – med framgång. Detta har naturligtvis skett trots de byråkratiserade ledningarna i dessa partier.
Planerna på en europeisk monetär union har visat sig ha en klar radikaliserande effekt på arbetaropinionen över hela kontinenten. Vänsterns erbarmliga tillstånd har dock gjort att missnöjet inte riktigt har kunnat kanaliseras i revolutionär riktning. Tyvärr har t o m högerpopulistiska partier till viss del kunnat rida på kritiken när inte arbetarrörelsen och vänstern har gett någon vägledning utan framstått som mer och mer integrerade i den borgerliga staten. Den vänsterkritik som har funnits mot EU och EMU har blivit alltmer socialpatriotisk och inomkapitalistisk.
Vilket alternativ?
Det alternativ som t ex vänsterpartiet och Nej till EU för fram är i stort sett en nationellt oberoende protektionistisk svensk kapitalism. Problemet är att kapitalets internationalisering inte lämnar några alternativ egentligen, på kapitalistisk basis.
Marknadens ”diktatur” är en global företeelse och kommer att ta ut sitt attribut av ett isolerat kapitalistiskt Sverige. Även utanför EU/EMU kommer arbetarnas rättigheter och levnadsstandard att försämras. I grunden är det inte EMU som är problemet utan det nuvarande samhällssystemet och dess inneboende kriser.
Därför är det oerhört viktigt att socialister inte ingår i några nationalistiska allianser med konkurrenssvaga delar av den svenska bourgeoisien ”mot dem i Bryssel”. Det kan inte vara rimligt att socialisternas alternativ till EMU ska vara konservativa nostalgiska drömmar om den gamla goda tiden på 60-talet, eller liknande.
Miljoner arbetare i Europa har redan visat att striden mot EMU är en klasskamp. Marxismens uppgift borde vara att i en levande dialog med massorna tillhandahålla program, perspektiv och ledning i den här kampen.
Vi anser att det vänsterinriktade EMU-motståndet måste lämna sin nationalistiska samhällsbevarande plattform och hinna ikapp den radikaliseringsprocess mot systemet som valutaunionsprojektet satt igång hos viktiga arbetargrupper.
Frågan består alltså i vad som är alternativet till kapitalets Europa. Trotskismens svar måste vara: arbetarnas Europa, en socialistisk federation av arbetarrepubliker, som en del av en global socialism.
• Nej till Trevi- och Schengenöverenskommelserna.
• Nej till EMU.
• Krossa EU-imperialismen.
• För alleuropeiska kampanjer mot arbetslöshet och sociala nedskärningar.
• Nej till kapitalets Europa. För en europeisk socialistisk arbetarfederation, som ett steg mot en socialistisk världsfederation.
• Förstatliga de europeiska storföretagen och bankerna under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.