Valet 1998 närmare sig. Marxistisk Vänster argumenterar för en röst på (s) eller (v) och är för att dessa två partier bildar regering. En röst på en liten vänsterorganisation, som Rättvisepartiet Socialisterna, eller en blank röst är i praktiken en halv röst åt borgarna. Att ställa kravet på att båda partierna borde bilda regering är också ett sätt att kräva att (s) bryter med centern och andra borgerliga partier.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 4, våren 1998.
En röst på (s) och (v) räcker dock inte. Den bör vara kritisk och innebära att krav ställs på dessa partier att föra en politik i arbetarklassens intresse.
SAP
SAP:s sociala bas bland arbetarna finns fortfarande kvar, vilket framförallt uttrycks i banden till LO. Kopplingen mellan LO och SAP är av historiska skäl fundamentalt annorlunda än i länder där verkligt borgerliga partier har en bas i små, isolerade, i det närmaste gula fackföreningar. Svenska LO ansluter trots allt drygt 80 procent av arbetarna.
Det är sant att SAP har gått längre och längre åt höger vilket gör att partiet förlorar mycket stöd bland arbetare och ”förborgerligas”. Men den svenska socialdemokratin, precis som reformismen internationellt och historiskt överhuvudtaget, har även tidigare varit beredd att göra de grövsta och mest reaktionära skändligheter. Reformister har gång på gång förrått arbetarna, men ändå behållit sin traditionella bas bland dem.
Vänsterpartiet
Också vänsterpartiet har gått åt höger, även om partiet i vissa frågor kan ställa sig till vänster om socialdemokraterna. Så fort (v) har befunnit sig i maktposition har man varit med och genomfört nedskärningar. Så var det när partiet samarbetade med (s) efter valet 1994. I riksdagen har (v) bl a röstat för höjda egenavgifter, minskade flerbarnstillägg, försämrade pensioner och slopandet av CSN-kortet. När regeringen föreslog en sänkning av barnbidraget med 110 kronor, ville (v) sänka det med ”bara” 50 kronor. I Stockholms landsting är partiet med och styr, och är där delaktigt i beslutet att slakta 15 procent av hela sjukvården
Vänsterpartisterna säger att de bara stödjer det minst onda. (v) vill vara med och ta ansvar. Men det minst onda inom kapitalismens ramar kommer alltid innebära försakelser för arbetarklassen.
Samtidigt måste vänsterpartiet p g a sina historiska traditioner fortfarande att betraktas som ett arbetarparti, även om bandet till facket och den organiserade arbetarrörelsen är mycket svagare än för SAP:s del.
Skickligt avslöja
Den stora skillnaden mellan å ena sidan (s) och (v) och å andra sidan de borgerliga partierna är inte dessa partiers politik utan vilken social bas de har i samhället. De flesta arbetare inser att moderaterna utgör deras fiende, men de har långt ifrån lika klar syn på den roll som (s) och (v) spelar. Både (s) och (v) kommer med all sannolikhet att vara de två huvudsakliga attraktionspolerna för arbetare i Sverige inom överskådlig framtid.
Att tro att ingenting kan stoppa den nuvarande högervridningen inom arbetarrörelsen är både ett statiskt och omaterialistiskt synsätt. Ingen arbetarorganisation är opåverkbar från sin klassbas. Reformister går alltid åt höger när trycket från kapitalismen ökar, främst när detta system befinner sig i kris. Samtidigt brukar arbetarkampen driva byråkratin, eller åtminstone delar av den (speciellt de undre skikten), åt vänster.
För marxister gäller det att avslöja reformismens karaktär inför arbetarna, men detta måste ske på ett väldigt skickligt sätt. Utspekulerade ”vänsterparoller” kommer bara leda till isolering.
Parollen om ett nytt, marxistiskt arbetarparti borde i dagsläget vara långsiktigt förklarande, och inte omedelbart agitatoriskt. Omedelbara agitatoriska krav och paroller måste bland arbetare uppfattas som realistiska, som möjliga att ta strid för nu. Att i nuläget uppmana arbetarna att bilda ett nytt parti som skulle ersätta både (s) och (v) skulle te sig ganska orealistiskt för de flesta.
Politiska krav bör därför ställas gentemot ledningen i SAP och vänsterpartiet – inte för att öka illusionerna om dessa utan att tvärtom avslöja dem när de är oförmögna att ta kamp för dessa paroller.
• Samtliga socialdemokrater och vänsterpartister i beslutande församlingar måste rösta mot alla nedskärningar som drabbar löntagare samt vägra ingå i koalitioner med borgerliga partier.
• Politiker som säger sig företräda arbetare borde inte heller ta ut mer lön eller arvoden än en arbetarinkomst och sådant som täcker omkostnaderna. Bara så kan man undvika att arbetarpolitiker uppknuts till den borgerliga staten.
• För en (s)- och (v)-regering. Dessa partier måste för en politik i arbetarklassens intresse.
• Bryt reformismens inskränkta nationalistiska synsätt. Kapitalets internationalisering måste bemötas med ett gemensamt handlande från världens alla arbetare.
• För en kritisk röst på (s) eller (v) i valet 1998.