Allt prat om att kvinnan nått sin frigörelse vilar helt på individuell grund. Kvinnan globalt sett har inte och kan inte nå frigörelse under kapitalismen, skriver Lotta W Olsson. Hon går i artikeln igenom partriarkatets sociala och historiska rötter och hur dessa kan ryckas bort.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 4, våren 1998.
Idag ser vi hur allt fler gör anspråk på att försvara kvinnans rättigheter. Alla möjliga grupper har kvinnoavdelningar och publicerar material om och för kvinnor. Det införs könskvotering för att lösa problemet med den kvinnliga underrepresentationen o s v. Trots detta är kvinnan ändå inte på långa vägar mannens jämlike. Kvinnor utsätts ständigt för ekonomiskt, socialt och sexuellt förtryck. För att kunna bekämpa detta och för att nå kvinnans frigörelse krävs att man förstår var grunden till kvinnans situation ligger.
Av naturen underlägsen?
Redan i småbarnsåldern föses människan in ett system av olika koder för att upprätthålla idealbilden av familjen, samhället o s v.
Flickor inte bara ritar prinsessor utan de vill alla vara en, medan pojkarna konstruerar vapen och leker krig. Den ene arbetar den andra behagar – de roller man och kvinna alltid har haft i klassamhällets olika skeden. En bild förmedlas hur kvinnan ska vara: givmild, sexig och behagande.
Att kvinnan av naturen alltid skall vara och alltid har varit underlägsen mannen är något som förs fram av borgerliga tänkare och de som för sin existens är beroende av kvinnoförtrycket.
Att detta inte är fallet är verkligheten det bästa beviset på. Ända in på 1900 talet har det funnits matriarkala jordbrukarstammar t ex Balonda-stammen i Afrika. Likaså har väpnade kvinnor hos kurderna deltagit i strider med sin fulla styrka. Ja, i alla klasskonfrontationer och revolutionära situationer har kvinnor alltid stått längst fram.
Inte heller duger argumentet att kvinnan av naturen är godmodig och givmild och att detta har genetisk bakgrund.
Var i historien skedde i sådana fall denna genetiska förändring hos kvinnan?
Svaret på kvinnans situation bör man därför inte försöka finna i hennes natur eller dylikt – se bara Amazonerna, de fruktade kvinnorna i det antika Grekland som inte ens ryggade tillbaka inför att döda sina egna barn – utan i de förutsättningar hon lever under. Även om Amazonerna och Bacanterna nu är mystifierade folk så reflekterar dessa blodtörstiga kvinnor ändå en verklighet.
Jag skall försöka förklara hur kvinnan från att ha varit fri blivit en samhällets slav. Borgerliga tänkare menar att kvinnan av idag är betydligt friare än förr. Detta för att kultur och vetenskap utvecklats så pass. Men graden av civilisation säger inte mycket om kvinnans ställning. Faktum är att hon i ett högt civiliserat land oftast varit mycket mer förtryck än i ett lägre utvecklat. Med risk för viss schematism skall jag försöka visa på hur kvinnan för sin ställning är beroende av hennes plats i ekonomin.
Urkommunismen – inget patriarkat
Innan privategendomen stabiliserades fanns det samhälle som först Engels kom att kalla urkommunismen, ett samhälle där alla var beroende av varandra för att överleva.
Problemet med att ensam döda ett djur för att skaffa mat gjorde människan tvungen att samarbeta för att inte svälta. Alla var tvungna att bidraga med hela sin styrka och det fanns definitivt inte plats för några att leva på andras överskott. Allt fördelades rättvist och solidariskt – annars överlevde inte stammen.
Under urkommunismen var det inte familjen som var den produktiva enheten som under klassamhället, utan små ’hushåll’ eller ’kommuner’. Familjen befästes först som produktionsenhet då människan började göra anspråk på att äga land. Fram till dess var inte familjen något förtryckarvapen mot kvinnan. Fadern var för övrigt ofta bortstött och modern kontrollerade barnen.
Jordbruk och boskapsskötsel
Beroende på det geografiska lägets och klimatets skiftningar utvecklades samhället främst i två helt olika former;
1. Jordbruk – matriarkat/kollektivism
2. Boskapsskötsel – patriarkat/privatism
Hos de som kom att bli jordbrukare låg kvinnans roll till en början i att sköta barn, o s v. Männen var försörjande och jagade tillsammans med unga kvinnor som inte var mödrar. Männen var ofta ute på jakt i längre perioder men kunde inte garantera framgångsrik jakt. Därför var kvinnan tvungen att finna mat på egen hand för att inte svälta.
Genom erfarenhet och iakttagelse lärde sig kvinnan att den som slängde frön på marken ett visst antal dagar senare kunde på samma ställe finna flerfallt mer. Jordbruket uppkom.
Kvinnorna var de som kom i kontakt med de första läkemedlen, örter o s v och de blev de första läkarna. Det var inte den hedniske guden Asklepios som var den förste läkaren utan dennes mor Koronis. Hekte och Diana var de man tillbad i de antika kulturerna.
Det var kvinnan som i väntan på sin man blev den första hantverkaren, hon lärde sig för behovet av skydd att bygga hus och behärska elden.
Medan mannen blott behövde muskler för sitt värv utvecklade kvinnan både sitt förstånd och intelligens. Fortfarande kan man höra talas om kloka och till och med trollkunniga gummor.
Dessa egenskaper eller riktigare kunskaper hos kvinnan sågs som en naturlig del och hon kom att precis som jorden bli en symbol för livet.
Så såg kvinnans ställning ut i ett agrart samhälle – det var hon som säkrade stammens överlevnad och därmed fick hon en framträdande position. I boskapsskötande stammar däremot såg situationen brutalt annorlunda ut.
Där låg stammens överlevnad i att man inte bara kunde döda ett djur utan främst i att fånga djuret för att sedan tämja det. Detta föll på mannens lott då kvinnan i och med barnafödande inte hade samma möjlighet att förflytta sig som jakten krävde.
Arbetet blev könsindelat och kvinnan fick enbart en biroll i produktionen – att vakta djuren. Det var därför mannen som ökade välståndet, desto fler djur han fångade desto rikare blev stammen.
Kvinnan blev bunden till mannen som i utbyte mot hennes arbetskraft gav henne mat. Detta var upptakten till tvångsäktenskapet – istället för att mannen fick gåvor vid giftermål fick han brudens arbetskraft. I flera samhällen fanns det ett speciellt pris satt på kvinnan precis som på kött och ull. Hon blev mannens ägodel och från Norden till Indien tvangs hon följa sin make in i döden.
Där kvinnan var nödvändig för produktionen var hon aktad och hade lika rättigheter bredvid mannen, men där hon blott var en biperson blev hon mannens slavinna.
Kvinnans nederlag
Urkommunismen varade i tusentals år och patriarkatets seger var inget som skedde över en natt. Många var de motsättningar mellan det sammansvetsade kollektivet och privategendomens egenintresse. I historien finns det gott om sägner där de solidariska kvinnorna slåss mot onda giriga män. I Niebelungens ring slåss den sköna och krigiska Brunhilde mot Gynther men underkuvas till slut. Istället för att som förr dyrka livsgudarna började man nu att dyrka Apollon, solen, eftersom kvinnan och jorden var värdelösa utan deras förmågor.
Det var som sagt inte privategendomens införande i sig som gjorde kvinnan rättslös utan hennes roll i ekonomin. Hos boskapsskötarna var hon redan från början en biperson och blev det även hos jordbrukarna i och med slavsamhället.
Då kvinnan från början stod för brukandet och odlandet av marken kunde männen i och med att jakt nu var onödig ägna sig åt hantverk och skapade således mer värde än kvinnan. Då slavarnas mängd ökade trängde de undan för undan ut kvinnan från jordbruket och då man inte uppskattade slavarnas arbete utan blott deras vinst så var det den som hade flest slavar som uppskattades – mannen. Kvinnans roll var nu reducerad till noll och det var blott bland andra slavar som slavinnor blev jämlikt behandlade.
Den rike mannens hustru hade värde enbart vid sidan av sin man – hon blev en dum och kunskapslös parasit.
Antiken
I de två stora slavsamhällena Grekland och Rom syns det dock en markant skillnad på kvinnas ställning. Detta p g a rikenas ursprung som boskaps- respektive jordbruksriken.
Ett grekiskt axiom säger: ”mannen har vänner, kvinnan har släktingar och djuren sig själva”.
I Grekland var kvinnan hunsad till det yttersta medan hon i Rom hedrades av folkets minne som de forna försörjarinnorna.
I Grekland fanns det dock fria kvinnor, före detta slavinnor som köpts fria, de så kallade hetärerna. Dessa t ex Sapho och Aspasia kämpade för kvinnans frigörelse, men var helt oförmögna att åstadkomma något då de stod helt utanför produktionen.
De antika slavsamhällena upplöstes så småningom av sin ineffektivitet och sina inre konflikter. 1456 föll det östromerska riket och då var slavsamhället ett minne blott.
Medeltiden
Här lämnar vi antiken för att se hur klassindelningen såg ut under medeltiden.
De tre huvudklasserna var adel, bönder och borgare. I de tre fallen har kvinnan helt olika ställning, men fortfarande gäller precis som under slavsamhället att det inte är arbetet som uppskattas utan blott vinsten som framställs av de ofrias arbete.
Hos adeln låg det ekonomiska centrat i feodalgodsägarens borg. Allt som borgens invånare behövde drogs in från de runt omkring boende livegna bönderna. De arrenderade marken och i betalning lämnade de in råvaror som bearbetades i borgen. All den ekonomiska organiseringen sköttes inte av feodalherren utan av dennes hustru. Detta krävde att kvinnan fick en viss utbildning. I och med detta stärktes hennes ställning. Men mot mannen var hon fortfarande bara en biperson då det var mannen som genom krig skaffade rikedomar och hans hustru bara bearbetade dessa. Därför var hon mot honom helt rättslös. Trots att hustrun hade all makt när maken var borta så hade mannen full rätt att göra vad han ville med sin kvinna – till och med döda henne om hon misshagade honom.
I och med att handeln ökade och att råvarorna inte längre bearbetades i borgen förlorade adelskvinnan sin funktion och sjönk till att enbart bli honan.
Hos bönderna var kvinnan likaså ett lastdjur. Detta åter på grund av den starka fadersrätten och att gården tillhörde bonden. Då arbetet inte i sig uppskattades utan enbart den som fick vinsten stod kvinnan på grund av privategendomen under mannen.
En skillnad som är värd att notera är dock synen på barnaföderskan. Hos feodalfamiljen var föräktenskapliga förbindelser för kvinnan strängt förbjudna, då ett barn tärde på borgens ekonomi. Hos bönderna däremot sågs barnet som ett välkommet tillskott av extra arbetskraft.
Bland borgarna – den klass som kom att utveckla de två mest fientliga klasser, bourgeoisien och proletariatet – såg kvinnans situation annorlunda ut. I städerna som växte upp runt handelsplatser fanns det två huvudgrupper – köpmän och hantverkare.
Bland de förstnämnda var hon blott värdinna och barnaföderska. Detta p g a att köpmannen som var beroende av att resa under längre perioder behövde någon som tog hand om barn och hem.
Annorlunda var det i hantverkarfamiljerna. Till skillnad från köpmännen som lever på vinsten av andras arbete var hantverkaren helt beroende av sitt eget och inte av vinsten från en annans persons arbete. Därför låg det i hantverkarens intresse att så stora delar av familjen som möjligt drogs in i produktionen. Detta ledde till att söner och döttrar fick samma grundutbildning. Kvinnan spelade därmed en viktig roll i städerna som främst syns på hur kvinnan började att organisera sig i skrån. Det uppkom till och med speciella skrån enbart för kvinnor. Allt fler kvinnor sökte sig från landsbygden till städerna och i flera fall fanns det fler arbetande kvinnor än män. Att kvinnan drogs in i produktionen gav henne mer makt över sig själv och hon fick själv besluta om sin egendom.
Trots att mycket av de patriarkala strukturerna sopades undan skall man inte framställa medeltiden som ett jämlikt och för kvinnan drägligt samhälle. Den största delen av produktionen stod fortfarande stod till övervägande del under mannens knytnäve.
Det mest barbariska beviset på hur kvinnan förnedrades och undervärderades är nog häxprocesserna där tusentals kvinnor fick sätta livet till p g a deras utveckling att från ha varit ’dumma’ till att bli självständigt tänkande. Dessa kvinnor blev givetvis ett hot mot manssamhället och den kristna världsbilden när de började att ifrågasätta huruvida deras sociala ställning var berättigad. Därför var de feodala makthavarna tvungna att göra sig kvitt dessa samhällsäventyrare.
Men den ineffektiva natura-hushållningen trängdes allt mer undan av lejd arbetskraft och penningsystemet utvecklades.
Hos adeln trängdes kvinnan undan och förlorade därmed allt sitt inflytande då man inte längre behövde henne som bearbetningsorganisatör. Adelskvinnan föraktade i sin tur arbetet och fick blott rollen som den dumma honan.
Feodalismen hade passerat sin ekonomiska höjdpunkt och ersattes av ett nytt system – kapitalismen som växte fram ur byteshandeln.
Kapitalismens tidiga utveckling
Kapitalismens tidigaste stadium var kapital-koncentration både inom handeln och manufakturerna.
Manufakturerna som i slutet av 1700 talet utvecklades till fabriker stärkte industrikapitalet som till slut dominerade ekonomin över handelskapitalet.
Under denna period fanns det mycket fri arbetskraft och de stora företagen som på 1800-talet bildade trustväsendet konkurrerade ständigt ut småproducenterna. Dessutom uppträder nu en ny kraft på den kapitalistiska arenan – finanskapitalet.
De kapitalistiska staterna slår här in på kolonialiseringens väg för att skaffa sig nya marknader, den väg som med nödvändighet blir dess sönderfall. Detta för att kapitalismen inte lämnar någon plats åt skaparkraften som enbart finns hos den producerande klassen – arbetarklassen. Det finns bara ett sätt att ta sig förbi kapitalismens ramar och det är att övergå till ett nytt produktions system som tillåter kollektivet att utveckla produktivkrafterna – kommunismen.
Den stora skillnaden på kapitalismen och tidigare produktionsätt är att under kapitalismen finns det ’fria’ lönearbetare, de kan välja mellan att arbeta och inte arbeta d v s svält.
Tidigare producerade man för att täcka de dagliga behoven och inte för vinsten. Under handels- och hantverkstiden var man heller inte intresserad av att öka sin produktion då priser och beställningar bestämdes av skråna. Man sålde därmed inte sitt arbete utan produkten av det. Detta till skillnad från kapitalismen där den enda produkt arbetaren har att sälja är sin arbetskraft.
Den billigaste arbetskraften var undantagslöst kvinnornas. Under renässansen som snarare borde heta kapitalismens tillkomstperiod genomlevdes många krig som fick följden att miljoner kvinnor stod utan försörjare. Den enda utvägen för dessa kvinnor var att söka sig ut på arbetsmarknaden. Denna ström av kvinnliga konkurrenter till den manliga arbetskraften ledde till att de flesta skrån stängdes för kvinnor. Detta gav till resultat att kvinnan undervärderade sig själv och sin förmåga och hennes ställning försämrades ännu mer.
Manufakturan
Det var ur manufakturerna som växte fram ur hemarbetet. Den innebar att kapitalisterna började införa ännu strängare arbetsdelning för att höja produktionen.
Hantverket är kan man säga manufakturernas motsats. Av en hantverkare krävs det yrkesskicklighet och utbildning medan det hos manufakturerna inte krävdes någon som helst kunskap eller erfarenhet. Det var här som kvinnan hamnade. För att kunna stå emot trycket från skråna var hon tvungen från att ha varit människa bli en ständigt arbetande maskin. Tvungen att dag ut och dag in fortsätta med samma enformiga och utslitande arbete.
Hon var nu inte bara underställd staten och fadern eller maken utan också kapitalets hänsynslösa exploatering.
Medan kvinnan i hemmet hade varit något så när accepterad sågs arbeterskan som paria. Varför?
Jo, på samma sätt som de grekiska slavarnas arbete inte uppskattades, uppskattades inte heller arbetaren utan blott den som stoppar vinsten i egen ficka. Det är den skicklige och intelligente organisatören som belönas.
Den enda lösningen kvinnan såg för att få ett drägligt liv var att genom äktenskap hamna i hemmet och vid spisen, men den vägen stängdes av den allt mer utvecklade kapitalismen. Men det är dock den senare utvecklingen som möjliggör den arbetande kvinnans frigörelse och då också arbetarens.
Varför utvecklades då manufakturerna och hemarbetet betydligt mer och snabbare än hantverket?
Jo, därför att hemarbetaren var tvungen att anstränga sig betydligt mer för att få i hop till sitt existensminimum. Detta p g a att hantverkaren som handlade direkt med uppköparen fick tillgodogöra sig hela sitt mervärdet medan hemarbetaren fick avstå en stor del till en mellanhand.
Ju mer utvecklad handeln blev desto mer betydande roll fick denna mellanhand. Därför blev producenten tvungen att dela med sig av sin vinst till mellanhanden som i sin tur i och med producentens olyckliga belägenhet kunde kräva mer och mer. Denna utarmning av hemarbetarna byggde en bas av fattiga bönder, hantverkare o s v som tvingades att söka sig ut på den fria lönemarknaden under denna för kapitalisterna blomstringsperiod.
Problemet med arbetslösheten demonstreras på ett tydligt sett med Jonathan Swifts satiriska skrift Ett anspråklöst förslag, där Swift påtalar att det på Irland finns för många fattiga barn. Det anspråkslösa förslaget är en lösning på problemet; barnen bör användas som föda åt de rika och därmed avhjälps köttbristen i London.
I Holland, England, Frankrike var den utvecklade kapitalismen ett faktum och i och med att landsbygden spelat ut sin roll som nationens försörjare förlorade också feodalherrarna sin makt.
Industrialismen
En av de viktigaste orsakerna till att kapitalismen här fick ett sådant uppsving i slutet av 1700 talet var den ström av maskinella uppfinningar som kom att ersätta en stor del av arbetskraften.
Först ångmaskinen, sedan mekaniska vävstolar, stickmaskiner, spinnrockar kom att mångfalt fördubbla produktionen.
I och med dessa uppfinningar var det enligt kapitalisterna inte mängden arbetskraft som avgjorde vinstens storlek utan främst tillgången av maskiner.
Arbetaren har enligt kapitalisten samma roll som kvinnan hade under boskapsskötartiden eller som slavarna hade i det antika Grekland. Arbetaren hade blott en biroll till den egentliga värdeskaparen – maskinen.
Att maskiner så drastiskt kunde öka produktionen borde i sig ha förbättrat arbetarens situation. Fortfarande är det då viktigt att komma ihåg att kapitalisten inte köper arbetarens arbete utan dennes arbetskraft. Om arbetaren hade fått betalt för den ökade vinsten så skulle givetvis ställningen förbättrats. Men en arbetare som förr producerade 20 strumpor om dagen och nu stickar med hjälp av maskin cirka 1 000 par om dagen får inte betalt för ökningen. Arbetaren får endast betalt för att använda de verktyg som står till hans/hennes förfogande.
Fler och fler blev därför arbetslösa vilket ledde till att lönerna sänktes och att arbetaren under hotet att bli arbetslös fick ännu mindre möjlighet att försvara sig.
Industrins utveckling ledde dels till en ökad kapitalackumulation och dels till ökad konkurrens mellan företagarna.
Endast de med den högst utvecklade maskinella utrustningen kunde överleva. De konkurrerade i sin tur – genom att erbjuda de billigaste produkterna – ut de småföretagare som inte var lika utvecklade. De utslagna småföretagarna blir även de tvungna att bli lönearbetare.
Den kvinnliga arbetskraften
Då det inte var produkternas kvalitet som ökade profiterna utan dess kvantitet var det givet för fabriksägaren att försöka anställa så billig arbetskraft som möjligt och den fann man hos de okvalificerade kvinnorna.
För att bibehålla kvinnans låga löner låg det i fabrikörernas intresse att framställa hennes arbetsförmåga som underlägsen mannens – något som borgerliga tänkare mer än gärna understödde.
Att detta påstående kunde berättigas berodde inte på några biologiska skillnader mellan man och kvinna utan på att kvinnan i sekler varit mannens lydiga redskap, att hon var beroende av mannen och inte hade någon utbildning och vana av produktivt arbete – alltså p g a sociala orsaker.
En anledning som länge har legitimerat kvinnans låga lön är att hennes inkomst bara setts som en biförtjänst till mannens då dennes inte räcker till. Kvinnan arbetade inte för hela familjen sade man utan enbart för sig själv.
Till en början stöddes denna åsikt om kvinnan som biförsörjare även av den manlige arbetaren då han såg kvinnan som en skadlig konkurrent. Inte bara för att hon tog männens arbete utan också för att ha legitimerat de låga kvinnolönerna som i sin tur sänkte reallönerna.
Först då arbetarna såg sin roll som klass och började organisera sig fackligt och politiskt fick kvinnorna sin plats bredvid männen i kampen mot den alltmer aggressiva kapitalismen.
Trots att kapitalisterna resonerade så att kvinnans arbete var underlägset mannens så anställde de mer än gärna kvinnlig arbetskraft. Detta ledde i sin tur inte till att vinsten minskade vilket visar att kvinnans produktivitet knappast var lägre än mannens. Alexandra Kollontaj skriver så här i sin bok Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen:
Erkännandet av kvinnans värde på arbetsmarknaden tvingade så småningom hela arbetarklassen att omvärdera sin syn på kvinnan och slutligen att erkänna henne som kamrat och likaberättigad medlem i proletariatets organisationer.
Trots att det blev allt svårare för kvinnan ju mer kapitalismen växte så är det först under den kapitalistiska produktionen då kvinnan dras in i värdeskapandet som grunden för hennes frigörelse läggs. Den kamp som de grekiska hetärerna förde var fruktlös därför att de stod utanför produktionen.
Kvinnan och familjen
Jag har här gjort en längre presentation av kvinnans historiska utveckling. Dels för att man lättare skall förstå kvinnans situation och hur den uppkommit och dels för att visa hur patriarkatet förr var ett i sig förtryckande system till att nu vara en del av ett annat förtryckarmaskineri – kapitalismen. Patriarkatet används precis som rasism som ett utmärkt system att splittra arbetarklassen. Trots att kapitalismen rivit ner det gamla samhällets murar som stängde in kvinnan i hemmet så har den inte ersatt dessa med hennes frigörelse.
Under kapitalismen är en av de främsta reproducenterna av den kvinnoförtryckande ideologin familjen. Där fostras kommande generationer till att se kvinnan naturlig i sin roll som husa, kokerska och barnsköterska. De patriarkala strukturerna förs vidare med den borgerliga moralen. Den första ansvarsrollen som flickor förs in i är ansvaret för hemmet. Ansvaret för hemmet gör att lönearbetande kvinnor arbetar dubbelt, dels i hemmet och dels på sitt arbete.
I de fall där hemuppgifter som barnavård, sjukvård, matlagning o s v har blivit socialiserade har det blivit typiska underbetalda kvinnoyrken. Trots att utbredningen av socialiserat hushållsarbete är förhållandevis lite utvecklat så har fördelen med socialisering visat sig vid ett flertal tillfällen. Men idén med socialisering är mer undantag än regel för kapitalismen. Alltid i perioder av ekonomiska kriser är det här de första och största nedskärningarna genomförs. Vidare kan inte kapitalismen helt ersätta kvinnans hemarbete med socialiserat hushåll eftersom det skulle äventyra berättigandet av familjen som enhet. Och familjen är nödvändig för kapitalismen som medel för att förtrycka kvinnor och unga.
Men ingen av dessa socialiserade funktioner ersätter behovet av en person som håller ihop hemmet. Kvinnor är fortfarande de som tar ledigt då någon i familjen insjuknar och vid längre tid av sjukdom är det kvinnan som tvingas ge upp sitt jobb. Vidare tvingas kvinnor att arbeta vid tillfällen så att det passar ansvaret för hemmet – nattskift, kvällar o s v.
Kvinnans löner både inom de typiska ’kvinnoyrkena’ och de som är lika representerade av män och kvinnor ligger i regel alltid under mannens.
Då kvinnan p g a att hon föder barn inte ges samma chans att göra ekonomisk karriär eller få en fast anställning blir det i familjen nästa alltid så att det när sjukdom eller liknande inträffar att kvinnan stannar hemma eftersom det inte blir en lika stor ekonomisk förlust. Detta gör kvinnan osjälvständig och ekonomiskt beroende av mannen vilket leder till att hon behöver mannens godkännande för att handla.
Hon blir också långsiktigt låst vid sin make då hon varken kan göra några egentliga personliga besparingar eller få en pension möjlig att leva ensam på.
P g a denna ekonomiska otrygghet tvingas 100 000-tals kvinnor att prostituera sig. Medan mannen som köper en kvinnas sexuella tjänster går fri behandlas kvinnorna som kriminella. Både Thailand och Brasilien är exempel på länder där handeln med kvinnor blivit en hel massindustri. Inte nog med att kvinnan här förnedras till max, hon blir dessutom offer för ett flertal sjukdomar som särskilt i underutvecklade länder ofta leder rakt till döden.
Olika klassintressen
Här i ligger en stor skillnad mellan borgarkvinnan och arbetarkvinnan, men också mellan kvinnor i imperialistiska och icke-imperialistiska länder. Borgarkvinnan kan köpa sig fri från hushållsarbete genom att anställa andra kvinnor som pigor, et c. I imperialistiska länder är det relativt lätt att göra abort vilket leder till att kvinnan i denna ekonomiska aspekt kan kontrollera sin egen sexualitet. Rika kvinnor i länder där abort är förbjudet har dessutom helt andra förutsättningar att resa till länder där de kan betala för att få abort.
Trots att också borgarkvinnan inte har samma förutsättningar som mannen så är idén att hon tillsammans med arbetar- och bondekvinnor har gemensamma intressen helt absurd. I alla revolutionära situationer har nästan alltid arbetarkvinnorna stått i spetsen, och deras intressen har alltid hamnat i en motsatsställning till den borgerliga kvinnorörelsen.
I Afrika har kvinnan noll kontroll över sin egen sexualitet och i Afrika och Asien dör hundratusentals kvinnor varje år i barnsäng. Sådant som sjukvård, undervisning o s v är bara för en liten del av den privilegierade imperialistiska världen.
P g a detta är det inte konstigt att kvinnor varit de som stått i täten i den antiimperialistiska kampen. Men som vanligt då de stått under den nationella bourgeoisien har de gång på gång blivit överkörda. Bara programmet för den permanenta revolutionen, där kravet på demokratiska rättigheter kopplas till kampen för socialism kan lösa förtrycket.
Den sexistiska ideologin
Från staten, skolan, kyrkan stärks den sexistiska ideologin, där kvinnan legitimt ses som ett föremål att behaga mannen. Detta är inte ett uttryck för att det är normalt för mannen att bruka våld mot kvinnor i allmänhet som feminister framställer saken. Det återkommande psykiska och fysiska våldet mot kvinnan speglar bara statens tolerans i att kvinnan ständigt i hemmet, på arbetet och socialt utsätts för förnedring. Denna tolerans är en ytterligare en åtgärd för att splittra arbetarklassen
Den våldsamma pornografin är ett typiskt uttryck för sexismen där kvinnan genom brutalitet underkastas mannen.
Vissa feminister kämpar för att staten skall förbjuda pornografin. Som huvudfråga blir detta en felaktig prioritering. Staten är i sig ett medel för att upprätthålla reaktionära moralistiska föreställningar om vad som är normalt eller onormalt. Därför stärks bara staten ytterligare om den får bestämma vad som skall betraktas som obscent. Speciellt kan detta användas gentemot homosexuella eftersom de ses som ett hot mot bilden av hur en riktig man respektive kvinna skall vara och bete sig. Slutligen blir detta fel metod att bekämpa sexismen. Det inte är pornografin som ger upphov till sexismen utan tvärtom.
I alla religioner som upprättats under privategendomen bli kvinnor straffade då de förbryter sig mot den evige patriarken. Evas brott lade arvssynen på kvinnan då hon lockade mannen att äta den förbjudna frukten.
I katolska länder märks kyrkans makt i hur den förvägrar kvinnan rätten över sin egen kropp och tvingar kvinnan att hålla sig inom familjen genom att förbjuda abort.
I imperialistiska länder leder oönskade graviditeter till ökad arbetsbörda för kvinnan. I Afrika och Latin Amerika till ökad svält och fattigdom. I Iran och Afghanistan spelar islam en direkt destruktiv roll för kvinnan. Religionen tvingar henne att tillhöra en man, då en ensamstående kvinna har små förutsättningar, att klara sig.
Det är dock inte den enskilda religiösa individen som marxister ser som sin fiende utan det är hela den religiösa ideologin som man skall vända sig mot. Särskilt för kvinnor har religioner en direkt reaktionär roll då den förklarar att människan inte har makten över sig själv utan styrs av något ovan som bara är att respektera.
Kvinnofrågans orsaker
Kvinnan kommer inte precis som andra av kapitalismens förtryckargrupper att kunna frigöra sig och nå jämlikhet under det nu rådande ekonomiska och politiska systemet. Ju mer kvinnan dras in i produktionen, ju mer hon blir en oumbärlig del för samhället, desto tydligare framgår det att hon inte har samma förutsättningar som mannen och däri ligger en motsättning.
Denna fråga om motsättningen mellan kvinnans roll i produktionen och hennes underställande under mannen – som förr gav henne ekonomisk trygghet men inte längre gör det – tog fart i slutet av 1800-talet. Rötterna går tillbaka till kampen för rätten till arbete, mot skråna och för skrånas försvinnande, främst i hela feodalismens avskaffande för att trygga bourgeoisiens makt.
Under den franska revolutionen skrevs i en petition:
Vi ber om arbete inte för att skaka av oss männens auktoritet utan för att få möjligheten att skaffa oss en egen blygsam existens.
Ett krav för tillträde till arbete som inte var ett rent kvinnokrav utan ett krav i hela det franska proletariatets intresse.
Som under alla klasskrig glömdes det för tillfället bort att kvinnan tillhörde det svagare könet och hon blev en av de främsta kämparna för att avskaffa feodalismen. Sedan när reaktionen tog fart glömdes kvinnornas insats.
På samma sätt stod också de svarta kvinnorna i USA vid fronten i kampen mot slaveriet.
Snälla filosofer?
Borgerliga tänkare hävdar att det var några få men snälla filosofer som ställde frågan om kvinnans tillvaro i belysning. Att dessa av ren godhet och högt stående moral skulle ha kämpat för kvinnans erkännande, som genom att bilda specifika kvinnoorganisationer skulle nå rätten till utbildning och arbete. De menade att ur kraven på politiska rättigheter kom kravet på rätten till arbete.
Tittar man närmre på de filosofer man här hänvisar till så har dessa enbart borgarkvinnan för ögonen. Vidare förespråkade t ex Jean Jaques Rousseau och Fourière inte heller något som förde kvinnan framåt. Rousseau menade att kvinnan skulle uppvärderas men hennes plats var vid spisen. P g a bristande intelligens hörde hon inte hemma i produktionen utanför hemmet.
En kamp för politiska rättigheter skulle enbart ha stärkt borgarkvinnorna då de såg på arbetare med de ögon den antika kvinnan såg på sina slavar. Proletariatet skulle ha förblivit lika rättslös.
Ett exempel mot de borgerliga tänkarna som först ser ut att tala till deras fördel är kvinnokampen för politiska rättigheter i Amerika.
Varför tog kvinnorörelsen fart där ingen industri fanns, i ett land som bara var en av Englands efterblivna kolonier? Varför togs kravet på politiska rättigheter upp där långt innan det industrialiserade England och Frankrike? Var den amerikanska Rousseau i farten kan hända?
Nej, den befolkning som fanns där var från Europa inflyttade fattiga familjer som sysselsattes med jordbruk. I och med att inget överskott fanns var hela familjen – inkluderat kvinnan – tvungen att arbeta för att överleva.
Därför värderades kvinnan som en fullgod människa. Så länge Amerika var ett farmarland löd principen ”representation åt alla som betalar skatt”.
Under befrielsekriget mot England i slutet av 1700-talet var kvinnorna fullt aktiva då de tog sina politiska rättigheter förgivna. Något de inte länge förblir ty efter kriget och Amerikas seger var inte Amerika längre ett efterblivet bondeland utan kapitalism hade upprättats och stabiliserats och därmed förlorade kvinnan grunden för sin jämlikhet.
Här i Amerika-exemplet ser man att det inte är kravet på politiska rättigheter som driver kvinnan ut i produktionen utan raka motsatsen. Detta för att det borgerliga samhället i sig bygger på klassmotsättningar. Dessa motsättningar består i att majoriteten av alla människor är arbetande löneslavar – även kvinnan. Hon erkänns inte vara värdeskapare, utan den rollen går till den skicklige organisatören. Därför sammanfaller arbeterskans öde med hela proletariatets.
Hur uppnå frigörelse?
Allt prat om att kvinnan nått sin frigörelse vilar helt på individuell grund. Kvinnan globalt sett har inte och kan inte nå frigörelse under kapitalismen.
Visst finns de idag fler kvinnliga läkare, jurister, chefer o s v än för 100 år sedan, men de representerar knappast världens kvinnor.
Den kvinnliga delen av jordens befolkning står för två tredjedelar av allt arbete, innehar tio procent av alla inkomster och äger en procent av alla egendomar.
Bara ett fåtal kvinnor kan nå privilegierade positioner men då på bekostnad av övriga kvinnors nedtryckande.
Att det blir fler kvinnliga chefer löser inga frågor för kvinnoproletariatet. Den enda skillnaden är att de nu får slava under en kvinnas ledning. Kampen för kvinnans frigörelse kan därför omöjligt ställas under borgerliga kvinnors ledning, oavsett allt prat om gemensamma specifika kvinnliga intressen.
Kvinnans frigörelse är obrytbart kopplad till hela arbetarklassens frigörelse, d v s tillintetgörandet av kapitalismen.
Feminismen
De senaste åren har det gått inflation i begreppet feminism. Ursprungligen har feminismen (”den första linjens feminism”) varit en ideologi som ensidigt betonat motsättningen mellan män och kvinnor. Den har haft sin bas inom kapitalistklassens, småbourgeoisiens och mellanskiktens kvinnor som ett uttryck för deras aspirationer att göra karriär och uppnå individuell frigörelse inom det kapitalistiska systemet. Feminismen har då eftersträvat att uppvärdera den ”kvinnliga särarten”, t ex skulle hemarbetet och typiska kvinnosysslor betonas som positivt kvinnliga. Därmed kunde denna feminism i flera sammanhang spela en reaktionär roll i förhållande till kvinnans verkliga frigörelse.
”Den andra linjens feminism” representerar ett avsteg från den ursprungliga feminismen, och istället satt som mål ett fullkomligt upphävande av genussystemet, av alla mans- respektive kvinnoroller. Den andra linjens feminism har därför oftast varit vänstervriden. Frågan är då huruvida beteckningen feminism är lämplig att begagna sig av. Här använs ett begrepp taget från och gemensamt med den borgerliga kvinnorörelsen. Men vad har ”marxistiska feminister” gemensamt med en rörelse som vill uppvärdera kvinnors hemarbete och de traditionella kvinnoyrkena?
Enligt Marxistisk Vänster vore tex ”antisexism” en lämpligare beteckning för en verklig emancipatorisk rörelse som vill avskaffa alla könsförtryckande mekanismer (inklusive diskriminering gentemot homosexuella). Eftersom detta egentligen berör en begreppsdiskussion, kan frågan om huruvida det är rätt att kalla sig för feminist eller inte ej utgöra någon grundläggande fråga för marxister; det grundläggande är vilket innehåll som ges i de presenterade ståndpunkterna.
Marxistisk Vänster anser att kvinnokampen behöver utgå från klassmotsättningarna som grundläggande faktor. Ett fullkomligt avskaffande av genussystemet är omöjligt utan att samtidigt eliminera andra sociala stratifieringssystem. Åtgärder inom systemets ramar – tex kvotering – kan vara steg i rätt riktning, men utan vidare kamp riskerar de gamla könsojämlikheterna att komma tillbaka ”bakvägen” och åtgärderna i praktiken bli verkningslösa.
Självklart måste marxister gå emot all form av kvinnoförtryck hos alla klasser. Men proletära respektive borgerliga kvinnor kommer i längden upptäcka att de har olika klassintressen, att deras respektive kamp förs från olika slags utgångspunkter och att deras intressen mer sammanfaller med sin respektive klass än med varandra. En kvinnorörelse över klassgränserna riskerar därför i praktiken att underställa de proletära kvinnornas intresse under de borgerliga kvinnornas.
Den antisexistiska kampen kan aldrig heller bara bli en ren ”kvinnofråga”. Alla grupper som förlorar på det nuvarande kapitalistiska systemet måste involveras i denna kamp.
Marxistisk Vänster förnekar inte behovet av en specifik kvinnokamp, tvärtom. Men den behöver vara proletär och socialistisk. Utgångspunkten måste vara arbetarkvinnornas vardag och deras behov. Frågor som måste lyftas fram är de låga kvinnolönerna, slakten av offentliga sektorn och kvinnomisshandel – inte kvinnors möjligheter att bli direktörer. Det behövs uppenbarligen en kvinnofront inom arbetarrörelsen och vänstern för att bekämpa manschauvinism och sexism. Historiskt sett har tyvärr stora delar av arbetarrörelsen både negligerat och motarbetat kvinnor (tex vägrat dem inträde i fackföreningar). Om en grundläggande förändring inte sker i våra egna led kommer arbetarmän och arbetarkvinnor inte att kunna enas i kampen och riskera att falla för inomkapitalistiska lösningar på sina problem.
(Ur Marxistisk Vänsters programskrift Internationalism, revolution och socialism)