I denna artikel görs ett försök att formulera en till Wright alternativ marxistisk definition av klassbegrepp. I synnerhet tas hänsyn till tre aspekter hos Marx´ använding av klassbegreppet: som exploateringsrelation uttryckande en social-inkomstmässig dimension, som egendomsrelation uttryckande en politisk-revolutionär dimension och som relation inom den samhälleliga arbetsdelningen uttryckande en historisk-teknologisk dimension.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 5, sommaren 1998.
Trots sina brister innehåller Wrights analys en rad värdefulla insikter i hur ett marxistiskt klassbegrepp kan utformas. I denna aritkel försöker jag uppnå ett slags syntes av de två föregående artiklarna, genom att skissera fram en alternativ konstruktion av det marxistiska klassbegreppet.
Begrepp en sida av klasskampen
Det kan tyckas märkligt att ägna en hel artikel åt att försöka definiera ett begrepp. Begreppens makt över människor bör dock inte underskattas. Vår förståelse av vår verklighet struktureras av våra begrepp och implicita förutsättningar.
Kampen om vilka begrepp som är lämpliga att använda och hur de bör definieras är en sida av den ideologiska klasskampen som inte bör negligeras. Se bara på de ansträningar borgarna gjort för att lansera sina begrepp: de vill prata om individer inte klasser, kapitalistexploatören kallas för arbetsgivare, offentliga sektorn benämns som tärande, med ”riktiga jobb” menas sådana som skapas inom den privata sektorn, privategendom definieras som en mänsklig rättighet (t ex i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 17), borgerlig parlamentarism ses som den enda sanna demokratiska formen, o s v.
Det språk som används i dagens samhälle är på många sätt anpassat efter kapitalismens behov (allt i språket är förstås inte borgerligt, språket är ju äldre än kapitalismen). Det är för att frigöra sig från den borgerliga ideologins strupgrepp som marxismen försökt att skapa en egen terminologi. Därav anklagelsen om ”dogmatiskt språkbruk”, et c. Men de kritiska själar som slungar ut denna beskyllning brukar sällan vara särskilt kritiska till det borgerliga språk de själva brukar och tar som för evigt fastslaget.
Hur formulera definition?
Begrepp kan inte beskrivas som ”sanna” eller ”osanna”. Däremot kan de bedömas utifrån deras syfte, deras användbarhet på empiriskt material, deras motsvarighet hos verkliga fenomen och i vardagsspråket samt hur väl de passar in i ett sammanhang av begrepp och teorier. Möjligen kan begrepp testas på ett indirekt sätt, genom att de tilldelar de refererade objekten vissa förmodade egenskaper.
Ofta använder vi våra begrepp på ett rent intuitivt sätt. Vi kan ”känna” vad vi menar. Att explicitgöra meningen bakom dessa intuitiva uppfattningar kräver oftast en introspektiv analys, vilket i sin tur kan komma att påverka den ursprungliga intuitiva förståelsen och fördjupa vår insikt. För att explicitgöra klassbegreppet tillämpar jag i artikeln tre olika definitionstyper:
1) En analytisk definition anger hur det refererade fenomenet är sammansatt av sina beståndsdelar. Den kan sägas vara en strikt formallogisk definition, som ser det refererade fenomenet i sin isolering, i sin statiska ”form”.
2) En syntetisk definition anger det refererade fenomenets förhållande till andra fenomen som del av en helhet. Den ger det refererade fenomenet ett ”innehåll”. Den utgör en dialektisk utvidgning av den analytiska formallogiska definitionen. Den försöker fånga fenomenet i sin komplexa rörelse.
3) En genetisk/existentiell/ontologisk definition anger hur det refererade fenomenet har uppstått eller kan frambringas. Den kan sägas utgöra en utvidgning av den syntetiska definitionen till det refererade fenomenets existensvillkor. Ontologiskt har man här en brygga till mer fundamentala materiella existensnivåer, t ex från det sociala till det biologiska.
Ofta har vi en ganska bra intuitiv uppfattning om vilka fall som täcks och vilka som inte täcks av ett begrepp, utan att vi kan ange en allmän regel/ekvation för detta. En bra definition bör formuleras på ett sådant sätt att man exkluderar alla fall man inte vill ha med samtidigt som den inkluderar alla fall man vill ha med. När man finner fall som motsäger detta har man god anledning till att antingen göra om definitionen eller att ändra sin intuitiva uppfattning om dessa fall. Detta är ett ett ideal som är omöjligt att förverkliga helt. Varje definition innehåller en viss vaghet, inte minst för att den innehåller andra begrepp som inte getts en exakt definition. De motsägelser som oundvikligen uppstår när ett begrepp används kan dock i sig själva vara intressanta att studera.
Om möjligt bör begrepp differentieras. Men detta riskerar alltid leda till att man förlorar överblicken och att man i begreppskomponenterna tar med mindre viktiga saker medan det som är viktigt negligeras.
En bra definition bör slutligen formuleras på ett positivt sätt, vilket inte alltid är möjligt.
Klassanalysens olika områden
Enligt min mening ligger lösningen hos den metodologiska problematiken som behandlades i artikeln om Wright i att försöka betrakta de olika analysområden – historien, samhällets klasstruktur, individuella förhållanden, klasspolitik och klassideologier – utifrån sina egna förutsättningar (se figur). Genom historien hamnar man utanför själva klassbegreppet och kommer in på dess förutsättningar. Med hjälp av historien skulle man bl a kunna förklara hur en klasstruktur kan uppkomma ur klasslösa förhållanden och om möjligt hur ett klassamhälle kan omvandlas till ett klasslöst samhälle.
Den abstrakta klasstrukturen
Om det ska finnas en mening med att använda det marxistiska klassbegreppet i en konkret analys behöver dess syfte ha en relevans i förhållande till de syften som finns bakom det marxistiska begreppets konstruktion (se första artikeln).
För att rekonstruera det marxistiska klassbegreppet måste vi börja med att undersöka den abstrakta klasstrukturen. Tonvikten läggs då på relationen mellan elementen och deras olikhet, inte elementen var för sig. Framför allt är det tre faktorer jag anser att man behöver ta i beaktande: arbetsdelning, relation till produktionsfaktorerna samt fördelning av arbetets resultat.
Analytisk och syntetisk definition
Från Marx skrifter får man en ganska brokig bild av klassbegreppets natur.
I Kapitalet band tre antyder Marx att det som definierar de tre stora klasserna under kapitalismen – lönearbetare, kapitalister och jordägare – är att de var för sig lever av att utnyttja en specifik egendom som dessa besitter: lönearbetaren sin arbetskraft eftersom den är det enda han/hon äger, kapitalisten sitt kapital och jordägaren sin jordegendom. De enskilda klasserna definieras var för sig utifrån olika ägande av olika typer av produktionsfaktorer.
Marx ser tydligen ett problem med denna definition, men vidareutvecklar inte detta utan dör istället. Manuskriptet tar slut. För Marx är ju den centrala aspekten av förhållandet mellan lönearbetare och kapitalägare i första hand att de förra producerar ett mervärde eller merarbete som de senare tillskansar sig. Dessa klassers olika ägande av olika produktionsfaktorer utgör bara formen för det exploateringsförhållande som råder mellan dessa och som beslöjas av denna form.
Detta motsvaras också hos Wrights andra klassmodell, vilken utgår från egendom/tillgångar i olika produktionsfaktorer och exploateringsrelationer.
Hur relateras då dessa två komponenter till varandra?
Här kan skulle jag vilja använda mig av distinktionen mellan analytisk och syntetisk definition. I analysen studerar man de olika elementen i sin isolering och inre sammansättning. I syntesen försöker man däremot se hur dessa element relateras till varandra. Det som gör proletariatet som sådant, utan att ta hänsyn till dess relation till bourgeoisien, till proletariat är att dess medlemmar endast äger sin arbetskraft och inga produktionsmedel. Motsvarande för bourgeoisien är att dess medlemmar just äger kapital/produktionsmedel.
Denna analytiska definition förklarar dock inte de inbördes förhållandena mellan de olika klasser, de kan ju här teoretiskt finnas utan att överhuvudtaget relatera sig till varandra. Lönearbetare kan vara anställda inom staten och borgare behöver inte investera sitt kapital produktivt. Det som sätter proletariatet i relation till bourgeoisien är att den förras medlemmar säljer sin arbetskraft till den senares, och att därmed ett exploateringsförhållande upprättas.
Vi skulle därför kunna hävda att den analytiska definitionen av olika klasser konstitueras av ägande av olika produktionsmedel (detta är egentligen inte en strikt analytisk egenskap, eftersom ju egendom avspeglar en form av social relation). Den syntetiska definitionen konstitueras istället av de exploateringsrelationer som råder mellan klasserna och som härrör ur den analytiska definitionens egendomsförhållanden.
Skulle det då inte räcka att definiera klassrelationen som ett exploateringsförhållande? Exploateringsstruktur och klasstruktur är uppenbarligen begrepp som står mycket nära varandra, men enligt min mening vore det felaktigt att göra dem till synonymer. En klasstruktur bör ses som en typ av exploateringsstruktur, men den senare är någonting vidare än den förra. Exploatering kan t ex råda inom familjen eller mellan i- och u-länder utan att detta innebär en klassrelation. Vad är det då som gör att dessa exploateringsrelationer inte samtidigt konstituerar klassrelationer? Det avgörande att varken patriarkatet eller imperialismen grundas på en egendomsrelation (i båda fallen är det dock diskutabelt).
Argumentet (som bl a Wright tycks utgå från) att det avgörande är att patriarkat och imperialism inte svarar mot olika faktiska produktionsförhållanden är ganska bristfällig. En dimension av patriarkatet är ju mäns exploatering av kvinnors arbete (hemarbete). Likaså kan imperialismen ses i ekonomiska termer, som en exploatering grundad på en ojämbördig arbetsdelning.
Det är just när exploateringen baseras på egendomsrättigheter, knutna till specifika personer, som exploatering får en ”fast form”, och garanterar en reproduktion av dessa förhållanden över flera generationer.
En samlad analytisk och syntetisk definition av den marxistiska abstrakta klasstrukturen skulle med andra ord lyda:
En klassrelation sägs råda mellan två grupper, där den ena gruppen definieras som den exploaterande klassen och den andra gruppen som den exploaterade klassen, och dessa två grupper sägs bilda en klasstruktur:
1) om den exploaterande klassen exploaterar den exploaterade klassen (syntetisk komponent); och
2) om denna relation grundas på att den exploaterande klassen äger en specifik typ av produktionsfaktor och på att den exploaterade klassen är berövad ett sådant ägande (analytisk komponent).
Genetisk definition
Denna definition hänger dock lite i luften, eftersom den säger ingenting om vilka förhållanden som den förutsätter för sin existens. Den är med andra ord ganska ahistorisk.
Att Marx såg dominansförhållanden (se Wrights första klassmodell) inom själva produktionsprocessen som viktiga komponenter i relationen mellan klasserna kommer fram på flera ställen. I bl a Den tyska ideologin utgår Marx från arbetsdelningen som grund för klassindelningen (sid 140-141 i Liedmans översättn.):
I vilken utsträckning produktivkrafterna inom en nation är utvecklade ser man tydligast på den utsträckning i vilken arbetsdelningen utvecklats. Varje ny produktivkraft som inte bara innebär en kvantitativ ökning av redan kända produktivkrafter (t ex nyodling av mark) medför en ny arbetsdelning…
De olika utvecklingsstadierna i arbetsdelningen utgör samtidigt olika egendomsformer; d v s varje stadium i arbetsfördelningen bestämmer också individernas förhållande till varandra…”
Det är alltså enligt marxismen produktivkrafterna och arbetsdelningen som bestämmer egendomsförhållandena, ej tvärtom. Eller som Marx skriver i Filosofins Elände (sid 115):
Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.
Den industriella revolutionen krävde kapitalistiska förhållande. Den gamla bonde- och skråekonomin hade aldrig kunnat utveckla industri. Bonden och hantverkaren var mest intresserad av att försörja sin egen familj, de hade inget direkt intresse av att anstränga sig ”det lilla extra”. Feodalherrarna hade inget direkt tryck på sig att effektivisera produktionen inom det område de plundrade. Det hade däremot de profithungriga kapitalisterna. Om de inte effektiviserade produktionen gick de under p g a den skoningslösa konkurrensen på marknaden. Det var också bara de som var kapabla att ackumulera de enorma resurser som krävdes för att införa maskiner, et c.
Den historiska och ekonomiska förutsättningen för det kommunistiska samhället skulle ligga i ett avskaffande av den arbetsdelning som ger upphov till uppdelningen mellan klasser. Med detta menade inte Marx att all arbetsdelning borde avskaffas. Det var en specifik form av arbetsdelning, den som ligger till grund för klassamhället, som han angrep.
Poulantzas gör t ex en distinktion mellan teknisk och samhällelig arbetsdelning. Den sistnämnda framspringer ur den förstnämnda men dessa två har en relativ självständighet i förhållande till varandra.
Vari består då denna ”samhälleliga arbetsdelning”? Framför allt borde det handla om en hierarkisk arbetsdelning – främst mellan positioner med mer styrande och med mindre styrande funktion – eftersom en horisontell sådan knappast kan vara den direkta avspeglingen av klassernas hierarkiska relation. Den horisontella arbetsdelningen bör dock inte heller negligeras, inte minst för att den hierarkiska mycket väl kan uppkomma på basis av den förra.
När dessa olika former av arbetsdelningar dras till sin spets får vi ett motsatsförhållande mellan de personer som intar olika positioner inom denna arbetsdelningen. Det uppstår en alienering, ett förfrämligande. Framför allt uppstår en alienering mellan de som styr och tänker, och de som styrs och utför. För att denna alienering ska få en fast form behöver den grundas på egendom, och så gör klasserna sitt inträde på den historiska arenan.
Maktbegreppet
Men också den analytiska och syntetiska definitionen är bristfällig eftersom den inte inbegriper en definition av dess tre viktigaste komponenter: exploatering, ägande och produktionsfaktor.
Exploatering och ägande handlar om maktförhållanden. I egendomsfallet handlar makt om att utesluta andra från det ägaren äger. Men frågan måste ställas vad denna maktrelation innebär, något som Wright inte går in på.
Vissa författare, exempelvis vänstersocialdemokraten Walter Korpi, har menat att makt är ett mångdimensionellt begrepp och kan inte bara studeras i samband med öppna konflikter eller definieras på ett enkelt sätt som att ”A har makt över B i den utsträckning han kan få B att göra något som B annars inte skulle göra”. Makt kan också utövas på ett mer osynligt sätt utan att aktören ifråga behöver bestraffas. Maktresurser kan bestå av kontroll över materiella belöningar (ekonomisk maktutövning) och/eller på en förmåga att manipulera det normativa systemet för att den vägen upprätthålla maktförhållandet (ideologisk maktutövning).
Problemet med en sådan syn är att det blir svårt och skilja mellan makt och andra förhållanden där inget maktförhållande kan konstateras. Visst kan makt ackompanjeras av alla möjliga arrangemang. Men ytterst ställs frågan om vad som utgör ”maktens kärna”, vad som hindrar de förtryckta från att skaka av sig förtrycket. Om den bara går ut på ”ideologisk maktutövning” handlar det ju bara om att upplysa de lurade. Att det skulle vara så enkelt har motbevisats av historien ett flertal gånger. Slaven kan mycket väl var nöjd med sitt liv, men vad händer om han/hon agerar för att avskaffa slaveriet?
På något sätt kommer alltid våldet in i makten. I fallet med materiella belöningar så baseras de också indirekt på våld, eftersom egendomen som ligger till grund för att några kan belöna och andra inte ytterst försvaras genom våld. Därför:
Vi definierar makt som:
1) en relation mellan två grupper där den dominerande gruppen kan få den dominerade gruppen att göra (direkt makt) eller inte göra (indirekt makt) någonting (analytisk komponent);
2) där detta förhållande ytterst, direkt eller indirekt, upprätthålls genom våld, hot om våld eller på ett annat våldsliknande sätt (syntetisk komponent).
Detta bör inte tolkas på ett mekaniskt formallogiskt sätt, att varje form av maktupplösning måste innebära en våldsam konfrontation. Olika omständigheter och blockeringar kan göra att förtryckarna avstår från att utöva makt mot de förtryckta när de senare försöker avskaffa makten.
Exploatering
En i förhållande till Roemer bättre definition av exploatering och mer i linje med Marx skulle enligt min mening kunna lyda:
Vi säger att ett exploateringsrelation råder mellan två grupper, där den ena gruppen definieras som den exploaterande gruppen och den andra som den exploaterade gruppen, och att dessa två grupper bildar en exploateringsstruktur:
1) om fördelningen av den konsumtion som motsvarar de båda gruppernas samlade arbete sker på ett sådant sätt att den exploaterande gruppen tilldelas en signifikant större andel av denna konsumtion än som kan motiveras utifrån denna grupps behov jämfört med den exploaterade gruppens behov (kriterium för ”social ojämlikhet”, analytisk komponent); och
2) om den exploaterande gruppen för tillfredsställelse av sina egna behov tillskansar sig ett signifikant överskott av det arbete som den exploaterade gruppen utför (kriterium för ”överskottsöverföring”, analytisk komponent); och
3) om dessa förhållande, liksom gruppernas sammansättning, ytterst – direkt eller indirekt – upprätthålls genom våld, hot om våld eller på ett annat våldsliknande sätt (”våldskriterium”, syntetisk komponent).
Det är möjligt att denna definition inte är tillräcklig för att exakt fastställa gränserna för de enskilda grupperna, men vad vi här är intresserade av är själva den abstrakta makrostrukturen, inte de enskilda elementen. Definitionen berör också bara exploatering av andras arbete. En definition av t ex sexuell exploatering, exploatering av andra länders naturtillgångar eller av människors hälsa och psykiska välbefinnande skulle behöva utformas annorlunda. Min definition görs här utifrån det s k arbetsvärdet. Men det finns ju också andra värden, t ex bruksvärden och rent humana värden som är mycket svårare att mäta.
Exploateringsförhållandet upprätthålls antingen genom direkt makt (genom att direkt tvinga de exploaterade att arbeta för exploatörerna) eller indirekt makt (genom att utestänga de exploaterade från vissa produktionsfaktorer), och jag vill här därför särskilja mellan direkt respektive indirekt exploatering.
”1)” innebär att man utesluter ojämlikheter som grundas på att vissa människor har speciellt krävande behov (t ex barn, handikappade, sjuka) från den sociala ojämlikheten (en omfördelning som kan ske genom våld, i synnerhet genom statens försorg).
Definitionen sammantaget betyder att all social stratifiering inte nödvändigtvis behöver tyda på exploatering.
I fallet då människors arbete är olika effektivt men där inga relationer eller bytesförhållanden råder mellan dessa är detta ganska självklart.
I ett stamsamhälle där medlemmarna frivilligt belönar en hövding kan detta ge upphov till social stratifiering utan att detta samtidigt enligt min definition skulle utgöra ett exploateringsförhållande. Stammedlemmarna må vara lurade, men de har alltid valet att sluta belöna sin hövding utan att det får några våldsamma följder. Men det är just när hövdingen, uppbackad av en mindre skara, hotar de enskilda stammedlemmarna med fysisk bestraffning om de inte belönar honom som man enligt min mening kan prata om exploatering.
Wrights ”yrkesskicklighetsexploatering” blir här lite problematisk. En lösning skulle kunna ligga i att fråga sig på vilket sätt ojämlikheten i yrkesskickligheten upprätthålls. Om yrken går i arv och detta förhållande upprätthålls genom våld då föreligger ett slags förkapitalistisk exploatering. Om den upprätthålls indirekt genom att det mest är rika som har råd att skaffa sig den, då föreligger också exploatering, men denna konstituerar då inte en egen exploateringsform utan är kopplad till exploatering grundad på egendom. Om den däremot upprätthålls genom naturlig talang kan det dock leda till vissa teoretiska komplikationer.
En annan frågeställning som tidigare togs upp är huruvida organisation kan utgöra grund för exploatering. Men att skilja ut organisation som en speciell exploateringsform är problematiskt eftersom de flesta exploateringsformer just baseras på organiserade former som möjliggör förtrycket. Vissa antropologer menar t ex att den grundläggande förklaringen till patriarkatets uppkomst inte har varit arbetsdelningen som sådan utan förhållanden där män ökat sitt deltagande inom olika organisationer (främst militära sådana) medan kvinnors deltagande atomiserats.
Egendom
Egendomsbegreppet är ännu mer problematiskt. Det är också minst utvecklat hos Wright.
En vid och lite vag definition av egendom skulle enligt min mening kunna lyda:
Vi definierar egendom i vid mening som:
1) rättigheter (analytisk komponent);
2) som i regel går i arv (analytisk komponent); och
3) som har ett visst erkännande (analytisk komponent); och
4) som ytterst försvaras genom våld, hot om våld eller på ett annat våldsliknande sätt (syntetisk komponent).
I ett kapitalistiskt samhälle är det enligt den marxistiska teorin staten som är den yttersta garanten för egendomen (även av människors ägande av sin egen arbetskraft) och som gör det med våld om så skulle behövas. Rättigheter som försvaras genom våld, men som har en ganska tillfällig karaktär skulle det vara svårt att karaktärisera som någon egentlig egendom. Egendomen bör vara någorlunda varaktig, vilket den är om den kan gå i arv, och ha ett visst erkännande av omgivningen. Just arvet är en viktig komponent i egendomsbegreppet som Wright verkar helt bortse från. I en diskussion på 30-talet om huruvida den sovjetiska byråkratin konstituerade en ny klass eller inte gav den ryske marxisten Leo Trotskij en del bra argument för det i Förrådda Revolutionen (sid 182-183):
Man kan säga att den store byråkraten struntar blankt i de förhärskande egendomsformerna, förutsatt bara att de förser honom med nödvändig inkomst. Detta argument bortser inte bara från det instabila i byråkraternas egna rättigheter, men också med problemet med hans efterkommande… Privilegier har bara ett halvt värde om de inte kan överföras på avkomman. Men rätten att testamentera är oskiljaktig från privat egendomsrätt. Det räcker inte att vara chef för en trust; man måste vara aktieägare. Byråkratins seger på detta avgörande område skulle betyda dess förvandling till en ny besutten klass.
Ägande av ting och icke-mänskligt liv innebär att makt utövas visavi de som inte äger dessa. Egendom av människor innebär att makt utövas visavi de ägda (av de som äger) och visavi de som inte äger de sistnämnda. Det råder alltså en fundamental skillnad mellan dessa två former av ägande. Gränsen mellan vad som innebär egendom av människor och vad som bara innebär en form av makt är enligt min mening ganska osäker. Det är därför tveksamt om egendom av människor bör hänföras till egendomsbegreppet. Om vi gör det senare bör vi istället definiera egendom som ”rättigheter över ting och icke-mänskligt liv som…”.
Ett speciellt problem är om det finns flera parter som har rättigheter över och äger samma sak, vilket främst gäller s k kollektiv egendom. Om dessa parter inte kan samsas kan detta potentiellt ge upphov till en strid mellan dessa parter, och de rådande egendomsförhållandena bli oklara. Detta fenomen är något som också präglade många förkapitalistiska samhällen, medan det i ett modernt kapitalistiskt samhälle för att få det ekonomiska systemet att fungera tillfredsställande varit viktigt att fastställa de ”riktiga ägarna”. Egendomen behöver sålunda bli entydig om den inte ska vara relativ och flytande. Den bör därför också ytterst knytas till en individ. Om den ska bli entydig behöver den dessutom försvaras av en våldsmakt vars auktoritet inte ständigt ifrågasätts.
En sådan mer inskränkt definition av egendom skulle då kunna formulera som:
Vi definierar egendom i inskränkt mening som:
1) entydiga, monopoliserade rättigheter (analytisk komponent); och
2) som fritt kan överlåtas och gå i arv (analytisk komponent); och
3) som ytterst kan knytas till en individ (analytisk komponent); och
4) som ytterst försvaras av en organiserad våldsapparat som har monopoliserat våldet inom ett territorium (syntetisk komponent).
Denna definition skulle på logisk grund bortdefiniera ägande av andra människor (t ex slaveri och livegenskap) från egendomsbegreppet. De ägdas rättigheter över sitt eget liv – som de alltid måste ha, hur små dessa än är – kommer nämligen göra den ägande partens rättigheter till icke-entydig och icke-monopoliserad. Wrights påstående om att slaven inte äger någon del av sin arbetskraft är absurd. Han bortser då från att slaven är en subjektiv, mänsklig varelse, och som sådan alltid måste behålla en viss kontroll över sig själv. Slavar kan revoltera, det gör inte maskiner eller ens djur. Den enda formen av ägande av människor uppkommer då en människa äger sig själv och sin egen arbetskraft. Egendom där flera individer utgöra den ägande parten bortdefinieras dock inte från denna definition så länge dessa kan samsas eller så länge det finns en klar regel för uppdelning av egendomen vid en eventuellt uppkommen missämja.
Egendom i vid mening som inte är det i inskränkt mening kan vi definiera som embryonal egendom.
Produktionsfaktorer
Ett annat problem i min klassdefinition är att bestämma exakt vilka produktionsfaktorer som kan ligga till grund för en klassindelning. Detta blir egentligen upp till en ganska konkret bedömning.
Det centrala i en klassrelation är att den härskande klassen får kontrollen över en vital produktionsfaktor, och att den exploaterade klassen berövas kontrollen över den. Detta rör sig framför allt om kontroll av fysiska produktionsmedel (kapitalism) och, om det vida egendomsbegreppet används, kontroll över andras arbetskraft (tributiva förhållanden).
”Yrkesskicklighet” och organisation är här lite problematiska kategorier eftersom det är svårt att särskilja dem från andra produktionsfaktorer.
Marx åtskillnad mellan en jordägarklass och en kapitalistklass kanske hade en relevans på hans tid. Den kunde kanske ligga till grund för verkliga motsättningar när kapitalismen ännu var outvecklad. Idag skulle enligt min mening inte en sådan åtskillnad säga så mycket. Jordägare och kapitalister kan hänföras till en klass, bourgeoisien (något som Marx också gjorde i andra sammanhang).
Klass i vid och inskränkt mening
Detta får konsekvenser för min definition av en klasstruktur. Ett förtydligande av den skulle kunna lyda enligt följande:
En klassrelation sägs råda mellan två grupper, där den ena gruppen definieras som den exploaterande klassen och den andra gruppen som den exploaterade klassen, och dessa två grupper sägs bilda en klasstruktur:
1) om fördelningen av den konsumtion som motsvarar de båda klassernas samlade arbete sker på ett sådant sätt att den exploaterande klassen tilldelas en signifikant större andel av denna konsumtion än som kan motiveras utifrån denna klass´ behov jämfört med den exploaterade klassens behov; och
2) om den exploaterande klassen för tillfredsställelse av sina egna behov tillskansar sig ett signifikant överskott av det arbete som den exploaterade klassen utför; samt
3) antingen
a) om denna relation grundas på att den exploaterande klassen äger i vid mening (innehar rättigheter – som i regel går i arv, som har ett visst erkännande och som ytterst försvaras genom våld – över) en för produktionsprocessen vital produktionsfaktor och att den exploaterade klassen är berövad ett sådant ägande; eller
b) om denna relation grundas på att den exploaterande klassen äger i inskränkt mening (innehar entydiga, monopoliserade rättigheter – som fritt kan överlåtas och gå i arv, som ytterst kan knytas till en individ och som ytterst försvaras av en organiserad våldsapparat som har monopoliserat våldet inom ett territorium – över) fysiska produktionsmedel och att den exploaterade klassen är berövad ett sådant ägande.
Villkoren ”1)”, ”2)” och ”3a)” skulle kunna sägas definiera en klasstruktur i vid mening, medan villkoren ”1)”, ”2)” och ”3b)” skulle kunna sägas definiera en klasstruktur i inskränkt mening. Eftersom ”a)” även inbegriper ”b)”, men inte tvärtom, vill jag också definiera något jag kan kallas för ”embryonal klasstruktur” som klasstruktur i vid mening som inte är det i inskränkt mening.
Fördelen med att ha två olika klassdefinitioner och andra närstående begrepp är att de definierade strukturer inte blir så rigida som exakta definitioner har en tendens att göra dem till. Jag har istället konstruerat en flytande struktur, som kan röra sig mellan egalitära förhållanden – dominans/social ojämlikhet – exploatering – klass i vid mening – klass i inskränkt mening. Dessa olika strukturer separeras inte på ett statiskt sätt från varandra.
Definitionen av klass i vid mening är speciellt vag. Om jag gör den tillräckligt vag blir den synonym med min definition av exploatering. Om jag gör den tillräckligt inskränkt blir den synonym med min definition av klass i inskränkt mening.
Syftet bakom definitionerna
Hur förhåller sig dessa tre definitioner till syftet bakom det marxistiska klassbegreppet så som jag har formulerat det i första artikeln? Detta kan sammanfattas enligt följande:
1) Den sociologiska användningen av klassbegreppet korresponderar framför allt mot min syntetiska definition, men även mot min analytiska. De sociala orättvisorna kan främst förklaras av de exploateringsrelationer som råder i samhället och som ger upphov till en ojämn fördelning av produktionsresultatet. Men dessa har sin grund i egendomsrelationerna. De sistnämnda förklarar därför orättvisornas permanentering.
2) Den politiska användningen av klassbegreppet korresponderar både mot min syntetiska och analytiska definition, men också i mindre grad mot min genetiska. De exploateringsrelationer som råder ger upphov till en kamp om fördelningen av produktionsresultatet. Denna kamp behöver dock, analytiskt sett, inte nödvändigtvis gälla egendomsrelationerna och kan därför hålla sig inom systemets ramar (d v s bara beröra exploateringsgraden). Detta förklarar, analytiskt sett, med andra ord det politiska klassbegreppets konfliktkaraktär, utan att ange denna konflikts potentiella utformning, t ex som revolutionär konflikt.
För att en klasskamp ska anta en revolutionär form behöver den inbegripa egendomsrelationerna. Eftersom egendom enligt min tidigare definition ytterst försvaras genom våld, kan den analytiska klassdefinitionen på ett abstrakt plan förklara varför revolutioner antar en våldsamt konfrontatorisk karaktär. I fallet med klass i inskränkt mening kommer den revolutionära kampen på analytisk grund också dra in staten, som yttersta försvarare av privategendomen (jag vill betona att det är ”på analytisk grund” eftersom jag inte anser att logik kan vara en ersättning för konkret studie).
Även dominans- och arbetsförhållande spelar en viktig roll för att förklara utformningen hos de potentiella klasskonflikterna.
3) Den vetenskapliga användningen av klassbegreppet korresponderar slutligen mot alla tre av mina klassdefinitioner. Antagligen spelar den genetiska definitionen en nyckelroll, eftersom den anger de långsiktiga historiska förhållande som genererar det klassbaserade respektive klasslösa samhället.
Konkret tillämpning
På det abstrakta planet verkar de olika bitarna falla på plats. Det stora problemet är på vilka samhällen och vilka sociala grupper som det marxistiska klassbegreppet egentligen kan tillämpas.
I själva verket finns en inkonsekvens i hur Marx och Engels använde sig av klassbegreppet.
I t ex Kommunistiska Manifestet menar de att hela ”samhällshistorien har hittills varit en historia om klasstrider”, och ger som exempel striderna mellan fria och slavar, patricier och plebejer, mästare och gesäller. I samma anda har senare marxister försökt tolka alla sociala konfliktrelationer i klasstermer.
Men i senare arbeten menar Marx och Engels att det har funnits samhällen innan kapitalismen som varit klasslösa. Därför kan ju inte klasskampen utgöra den politiska drivkraften bakom dessa samhällens förändring.
I Kommunistiska Manifestet antyder Marx och Engels dessutom att klass har varit ett unikt dominerande fenomen först i kapitalistiska samhällen, och i Den Tyska Ideologin t o m att ”klass som sådan är en produkt av bourgeoisien”.
Ett problem är att många av 1800-talets författare använde sina begrepp på ett ganska slarvigt sätt. Det är dock uppenbart att när Marx och Engels pratade om klass och klasskamp hade de relationen mellan proletariat och bourgeoisie, som de också studerade på en konkret nivå, som ett slags idealtyp. De ville förstås gärna dra vissa analogier mellan klasskampen under kapitalismen och tidigare sociala konflikter. Analogier kan vara bra. Men de kan också gillra en farlig fälla om man tar dem alltför bokstavligt, och medföra att man försöker pressa in historien i ett formalistiskt schema.
Förkapitalistiska klassamhällen
Olika personer som åberopat sig på marxismen (bl a Wright) har t ex jämfört de borgerliga revolutionerna i England och Frankrike med den ”kommande” socialistiska. De primära motsättningarna som rådde under feodalismen var mellan å ena sidan livegna och feodalherrar, och å andra sidan mellan stad och landsbygd. Det är möjligen sant att bourgeoisien tog kamp mot feodalismen och till slut lyckades avskaffa det systemet. Men den konkreta relationen mellan bourgeoisien och feodalklassen var ju i egentlig mening inte en klassrelation.
Så menar t ex Kautsky (1927) att många av de klasskonflikter som nämns i Kommunistiska Manifestet i själva verket har varit konflikter mellan ”statusgrupper”. Han menar också att Marx och Engels själva var medvetna om det eftersom de i samma text påpekar att samhället under historiens tidigare epoker överallt var organiserat på ett komplicerat sätt i olika sociala rangordningar, som de kontrasterar mot den borgerliga epoken som mer och mer splittrar upp samhället i två stora klasser som ställs i motsättning till varandra – bourgeoisien och proletariatet.
Enligt min mening skulle den embryonala klasstrukturen, ej den inskränkta, såsom jag har definierat den ovan bäst kunna användas på slaveriet och feodalismen.
Den härskande klassen i dessa ekonomiska system hade inte samma överlevnadstryck på sig att öka exploateringsgraden som marknaden motsvarar under kapitalismen. Det låg också i de enskilda klassexploatörers intresse att inte helt svälta ut den exploaterade klassen, eftersom den då skulle underminera sin egen överlevnadsbas. Alieneringen (= förfrämligande) mellan de båda klassernas behov kommer inte vara fullständigt utvecklad, såsom den är under kapitalismen.
Uppdelningen mellan de embryonala klassernas rättigheter blir otydlig, och föremål för ständiga justeringar. De blir därför svårare att identifiera, får en flytande karaktär och lätt att både uppstå ur och upplösas i andra exploateringsstrukturer. Exploateringen grundades aldrig på ägande av produktionsmedel.
Under feodalismen kunde t ex inte de livegna fördrivas från det land de brukade, på samma sätt som kapitalisterna kan avskeda arbetare. Bönderna kan också sägas ha varit ägare av de produktionsmedel de begagnade. Kontroll och ägande av produktionsmedel som ett sätt att exploatera de direkta producenterna är någonting unikt för kapitalismen. Tidigare former av exploatering byggde mera på att överskottet utvanns mer direkt genom våld eller hot om våld, genom kontroll över en ”ofri” arbetskraft.
De ekonomiska system som Marx använde beteckningen asiatiskt produktionssätt om, främst Kina och Osmanska riket, hade inte ens en embryonal klasstruktur. De hade nämligen inte ens en ärftlig härskande klass. Kinas mandariner hade t ex inte rätt att överföra sina postitioner och privilegier till sina barn, vilket var en medveten strategi från kejsarens sida för att undvika att inte en permanenterad överklass bildades som hade kunnat hota honom (såsom feodalherrarna ständigt utmanade kungarnas makt i Europa). Systemet byggde på självförsörjande byar som inom sig delvis tillämpade kommunistiska principer och som var mycket resistenta mot förändringar ovanifrån. Marx valde mot denna bakgrund att karaktärisera det asiatiska produktionssättet som en mellanform, från ett klasslöst till ett klassbaserat samhälle.
Alla klass- eller exploateringstrukturer som baserades på jordbruk hade i själva verket karaktären av ett hybridfenomen. T ex kunde en familjebaserad och kollektiviserad produktion på det lokala planet kombineras både med ett tributsystem på det regionala och med marknadsmässiga inslag på olika plan. De representerade alla övergångsformer mellan en primitiv kommunism grundad på jakt och samlande och ett kapitalistiskt klassamhälle i inskränkt mening grundad på industri.
Sovjetunionen
Ännu starkare anledning finns att utifrån den marxistiska användningen av klassbegreppet, som Wright liksom vissa andra författare som åberopar sig på marxismen, inte karaktärisera det f d Sovjetunionen som ett klassamhälle. Utifrån den definition som jag gett skulle man inte kunna betrakta byråkratin som en härskande klass, inte ens i vid mening, främst eftersom enskilda byråkraters privilegier hade en ganska lös grund och eftersom de inte kunde gå i arv. Det är också tveksamt om byråkratin ens kan sägas ha exploaterat arbetarklassen. Av det överskott som staten tog in av arbetarna var det en mindre del som kom till byråkraternas del, det mesta gick till ”samhälleliga projekt”. Visserligen försvarades ju byråkratins privilegier genom våld, men syftet utifrån den stalinistiska statens synvinkel är inte att tillfredsställa byråkratins behov utan att på sitt eget sätt upprätthålla planekonomin.
Den sovjetiska byråkratin skulle ur marxistisk synvinkel bättre kunna beskrivas som en kast eller ett privilegierat samhällsskikt, som Trotskij gjorde i Förrådda Revolutionen.
I Sovjet upprätthålls däremot samma slags hierarkiska arbetsdelningen som i kapitalismen. Produktivkrafterna sprängde aldrig de nationella och teknologiska ramar som kapitalismen opererar utifrån. En lönearbetarklass behölls som kom i motsättning till inte en kapitalistklass utan en stat som övertog kapitalistens funktioner. Denna stat antog en borgerlig form. Även om Sovjet inte var ett kapitalistiskt klassamhälle analytiskt och syntetiskt sett, var det det ur genetiskt hänseende. Detta lade grunden för den sociala kontrarevolution vi ser idag. I sista hand är det ju produktivkrafterna och arbetsdelningen som bestämmer egendomsförhållandena.
Bäst applicerad på kapitalismen
En stringent användning av det marxistiska klassbegreppet (i inskränkt mening) vore enligt min mening bäst lämpad på kapitalistiska förhållanden, och då specifikt på den dikotoma relationen mellan arbetarklass och borgarklass. Jag vill här ge några skäl till det.
Marxister har identifierat några viktiga karaktäristika för kapitalismen: entydig privategendom, en oberoende centraliserad stat som försvarar denna egendom, en någorlunda fri marknad samt existensen av en i dubbel bemärkelse ”fri” arbetskraft, både ”fri” att sälja sin arbetskraft och ”fri” från ägande av produktionsmedel. Dessa förhållanden är nödvändiga för bildande av kapital, som av marknadstrycket piskas att investeras i produktiv verksamhet och som förräntas genom arbetskraftens produktion av mervärde.
Dessa karaktäristika för kapitalismen motsvaras precis av min klasstruktur i inskränkt mening. Ägandet av produktionsfaktorerna är här entydig. Människor ägs inte utan är fria. Egendomen försvaras av en centraliserad stat. Den exploaterade klassen har berövats ägande av de arbetsmedel den brukar. Exploateringen är indirekt, eftersom den helt baseras på ägande av produktionsmedel, medan den i tidigare samhället var direkt, baserad på makt över människor (se respektive definition). Förfrämligandet/alienationen rörande arbetsdelningen och de sociala relationerna är fullt utvecklad (se den genetiska definitionen). O s v.
Kapitalets funktion är i min genetiska definition att styra över arbetsprocessen och kommer som sådant att förkroppsliga efterfrågan på marknaden i motsättning till arbetskraften. I boken Reform eller Revolution? visar t ex Rosa Luxemburg att arbetarkooperativ som konkurrerar på en marknad just kommer att få problem när arbetarna i egenskap av ägare kommer att behöva agera som kapitalister i förhållande till sig själva. De kommer behöva piska sig själv att jobba hårdare och/eller avskeda delar av arbetsstyrkan när det är det som krävs för att upprätthålla konkurrenskraften på marknaden. En marknadsekonomi behöver riktiga ägare som separeras från arbetskraften. Den kommer därför tendera att ge upphov till en klasstruktur i inskränkt mening, d v s kapitalism.
Relationen mellan de kapitalistiska ägarna och arbetskraften kommer, inte minst p g a marknadstrycket, att bli klart antagonistiska. För de enskilda företagen kommer det att hänga på deras överlevnad att pressa ned kostnaderna (främst på lönernas bekostnad), öka arbetstempot, o s v. Utifrån min definition kommer det också att vara bourgeoisien och proletariatet som konstituerar de ”riktiga” klasserna i samhället.
Detta säger inte att andra sociala motsättningar inte kommer att likna motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien, eller att andra sociala grupper inte kan ha många egenskaper som överensstämmer med de marxistiskt definierade klasserna (eller klasserna i inskränkt mening som jag har omtolkat dem till). Problemet är att om man karaktäriserar de förra motsättningarna och sociala grupperna i klasstermer i marxistisk bemärkelse så förlänar man dem automatiskt vissa egenskaper som de enligt min mening inte har. Jag anser att detta exempelvis var Wrights misstag när han åtminstone tidigare hävdade att byråkratin i kapitalistiska företag skulle ha ett slags objektivt intresse av ”byråkratisk socialism”.
För att undvika missförstånd tror jag därför att andra sociala grupper i strikt marxistisk bemärkelse bättre kan beskrivas i termer av strata, exploateringsgrupper, embryonala klasser och skikt stående utanför klassrelationen.
De motsägelsefulla skikten
De övriga skikten i samhället skulle också kunna definieras utifrån Wrights ”motsägelsefulla klassposition”. Motsägelsen är dubbel, eftersom det är en motsägelse i den samhälleliga klassmotsägelsen. Främst är det tre sådana ”dubbla motsägelser” som kan identifieras i modern kapitalism:
• Småbourgeoisien kan på analytisk grund hänföras till borgarklassen, eftersom den äger produktionsmedel. Men på syntetisk grund intar den inte någon klassposition eftersom den varken exploaterar eller blir exploaterad. Alternativt skulle man kunna se själva motsägelsen för dess del i den analytiska definitionen som sådan, att den både är beroende av sitt ägande av produktionsmedel och sin arbetskraft för sin försörjning. Små arbetsgivare skulle representera ett slags motsägelse inom denna dubbla motsägelse (d v s en trippel motsägelse), genom att den både exploaterar och inte exploaterar.
• De lönearbetande mellanskikten skulle å sin sida kunna hänföras till arbetarklassen på analytisk grund, men till bourgeoisien på genetisk grund (alternativt även på syntetisk grund om de har mycket hög lön) genom deras position inom arbetsdelningen. Genom att de delvis intar kapitalistens klassposition är det inte helt fel att benämna dem som småborgare. Så bör man t ex hänföra chefer, poliser, högre statstjänstemän och byråkrater inom den reformistiska arbetarrörelsen till de lönearbetande mellanskikten, även om de har en låg lön, p g a att de genom sitt arbete uppfyller en del av kapitalets funktioner. Att en slav har till uppgift att piska de andra slavarna att arbeta hårdare har inte lite följder för vilken position denne kan tänkas inta i en klasskonflikt. Därför kan han inte automatiskt hänföras till slavklassen, på samma sätt som poliser inte kan betecknas som ”arbetare i uniform”. Det är en annan sak med den s k arbetararistokratin, eftersom den trots sina privilegier inte fullgör några funktioner åt kapitalet i själva arbetsprocessen.
• Det s k trasproletariatet intar också en motsägelsefull klassposition. Men medan både småbourgeoisien och de lönearbetande mellanskikten är en del av produktionsprocessen, klassrelationen och lagstiftningen så befinner sig trasproletariatet utanför dessa. Till trasproletariatet kan hänföras de som varken äger produktionsmedel eller är beroende av att sälja sin arbetskraft för att trygga sin försörjning. De flesta arbetslösa är inte trasproletärer eftersom de fortsätter att försöka sälja sin arbetskraft. Inte heller bör arbetsförmögna hänföras dit eftersom de för sin försörjning är beroende av att de skulle ha sålt sin arbetskraft om de kunnat. Till trasproletariatet bör räknas t ex tjuvar, prostituerade, tiggare och knarklangare. Stöld och ”beskyddarverksamhet” har viss likhet med för-kapitalistiska exploateringsformer, t ex den feodala. Sådan verksamhet kan om den inbringar stora inkomster också bli en brygga till borgarklassen.
Fördelen med en sådan distinktion är att vi kan ange exakt var i definitionen som en motsägelse uppstår för olika grupper. Vidare kan man liksom Wright tänka sig att olika motsägelser uppstår i interaktionen med andra faktorer, t ex familjeband. Om motsägelsen är svag bör man dock bortse från den. Syftet att använda sig av motsägelsen som beskrivning av dessa grupper är att de analytiska egenskaper som tilldelas dem då så att säga ”drar åt båda hållen”, som kan vara en möjlig källa till en vacklande politisk inställning alternativt till en möjlig social differentiering.
En analys som kan illustrera det senare fallet och som influerat moderna amerikanska antropologer är Lenins s k differentieringsteori (från 1899). Den innebar att han inte beskrev bönderna som en enhetlig social kategori utan som en grupp som i takt med det moderna jordbrukets intåg skulle differentieras i kapitalister och lönearbetare. Bönderna representerade ett slags för-kapitalistiska förhållande. Det var bl a mot denna bakgrund som han ansåg att proletariatet i det jordbruksbaserade Ryssland var den enda klass som kunde stå i spetsen för en post-kapitalistisk socialistisk transformering.
Försvinner arbetarklassen?
Analysen av småbourgeosien och mellanskikten är viktig utifrån en marxistisk synvinkel. Detta inte minst för att Marx och Engels misstog sig när det gäller dessa skikts utveckling, som Trotskij skrev 1938 i Kommunistiska Manifestet: 90 år:
Genom att främst basera sig på ”den industriella revolutionens” exempel i England, beskrev Manifestets författare alltför ensidigt de mellanliggande klassernas [som enligt min definition inte skulle definieras som klasser] likvidering som en total proletarisering av hantverkare, småhandlare och bönder. I själva verket har konkurrensens elemementära krafter långifrån avslutat detta på en gång progressiva och barbariska verk. Kapitalismen har ruinerat småbourgeoisin långt snabbare än den har proletariserat den. Vidare har den borgerliga staten länge inriktat sin medvetna politik på att genom konstgjorda medel bibehålla de småborgerliga skikten… Samtidigt har kapitalismens utveckling på ett extremt sätt ökat tillväxten av en här tekniker, administratörer, handelsanställda, kort sagt, den s k ”nya medelklassen”.
Betyder detta att arbetarklassen genom ett slags förborgerligande håller på att försvinna? Nej! Den tenderar nämligen i en kapitalistisk ekonomi trots konjunkturer att på längre sikt utgöra majoriteten. Dels blir alltfler lönearbetare, genom att egenföretagare konkurreras ut av de större företagen, även om denna process aldrig kommer drivas till sin logiska slutpunkt. Dels finns det en gräns för hur stor andel lönearbetare som kan utgöras av mellanskikt. Majoriteten kan ju inte bli direktörer eller ens arbetsledare. Dessutom, ju fler det är som skaffar sig en högre utbildning, ju större konkurrens tenderar det att bli om dessa mer kunskapskrävande arbetena, vilket har en lönenedpressande effekt. Det sker en proletarisering av många yrken. Både lärar- och sjuksköterskeyrkena är bra exempel på detta. Dessa yrkesgrupper får allt svårare att upprätthålla ”distansen” till de egendomslösa proletärerna.
Ett yrke har aldrig en för all framtid fast klassrelation. Så var t ex skillnaden mellan arbetare och tjänstemän en verklig skillnad i början av seklet, men idag har det skett en uppluckring mellan dessa. En stor del (om inte majoriteten) av tjänstemännen skulle i själva verket kunna föras till arbetarklassen. Detta visas inte minst av att tjänstemännen måste agera fackligt för att kunna framhäva sina intressen, vilket är en typiskt proletär uttrycksform. De typiska mellanskiktsgrupperna brukar annars antingen vara oorganiserade eller ingå i skråliknande strukturer.
En möjlig utveckling som skulle kunna försvaga arbetarklassen och minska dess andel av befolkningen är om utslagningen på arbetsmarknaden börjar bli extremt omfattande och om det därigenom börjar växa fram en permanent ”grå” sektor vid sidan av den kapitalistiska ekonomin. En sådan utveckling kommer i så fall markera ett dramatiskt förfall hos kapitalismen, och att klockan börjat vridas tillbaka till tidigare samhällsformer. I många fattiga länder har en sådan processen redan påbörjats.
Från klass i sig till klass för sig
Den klassdefinition jag har formulerat berör den sociala och ekonomiska nivån, d v s en klass i sig. Men eftersom den är formulerad på ett sådant sätt att även de politiska och historiska aspekterna vägs in så bör man kunna härleda vissa konsekvenser ur den gällande klasskonflikt och klassmedvetenhet.
Enligt marxismen är arbetarklassen den enda sociala kraft som kan leda en transformering av samhället från kapitalism till socialism. Detta beror på en rad faktorer, främst arbetarklassens antagonistiska förhållande till bourgeoisien, dess egendomslösa situation och dess historiska position. Till skillnad från elever och studenter har den en ekonomisk tyngd. Till skillnad från de splittrade mellanskikten måste den kämpa på ett kollektivt sätt. Den är också instinktivt internationalistisk, till skillnad från t ex bönderna som är lokalistiskt uppsplittrade. Kapitalets globalisering förutsätter internationellt samarbete för att inte en löntagargrupp ställs mot en annan. Arbetarrörelsen tenderar också utveckla mer demokratiska organisationer än t ex bondebaserade gerillor som p g a sin konspiratoriska form inte kan tillåta alltför öppen debatt. Och socialismen är per definition kollektiv, global och demokratisk.
Studenter, bönder, småborgare och de lönearbetande mellanskikten är ganska lättrörliga grupper. De har svårare att agera kollektivt och spela en självständig roll p g a sin egen uppsplittring och inbördes konkurrens, och har ofta en tendens att bara söka en individuell frigörelse. Därför tenderar de att pendla mellan samhällets huvudklasser – proletariatet och bourgeoisien. Personer ur mellanskikten har lättare att byta åsikt eller gå med i en liten organisation. Studenter kan ena dagen prata om revolution och andra dagen vara en stödtrupp åt reaktionen.
Självklart måste arbetarna försöka vinna stöd från andra grupper i samhället, vilka kan spela en viktig roll som allierade i en kampsituation. Arbetarklassen behöver inte utgöra en majoritet av befolkningen för att kunna leda en revolution, det avgörande är att vinna majoritetens stöd. Mellanskikten kan också påbörja en revolt mot det rådande systemet, som studenterna gjorde i Frankrike 1968. Men det är arbetarklassen det hänger på om en revolution ska kunna bli framgångsrik.
Arbetarklassen blir emellertid inte automatiskt en revolutionär kraft. Det första stadiet i arbetarnas radikalisering brukar tvärtom kännetecknas av förvirring. Massorna lär sig på basis av sina egna inte sällan bittra erfarenheter. Steget över till revolutionär medvetenhet följer först efter att flera andra strategier prövats.
Kampen och medvetenheten utvecklas aldrig rätlinjigt, enligt det klassiska schemat: för varje ny dag har arbetarna gått mer åt vänster och detta kommer att pågå oavbrutet ända fram till den segerrika revolutionen. Radikaliseringen har snarare en konjunkturliknande utveckling. Varje masskamp som genomgår nederlag eller på annat sätt hamnar i en återvändsgränd följs av reaktion.
Så länge kapitalismen och exploateringen består kommer arbetarna likafullt att om och om igen gå ut i kamp. När klasskampen hårdnar kommer också socialismen, som bara stunden innan verkade vara ”död”, få nytt gehör bland mer klassmedvetna arbetare. De kommer att dras till denna idé p g a av sin egen klassposition.
Klassmedvetenhetens ”nivåer”
Eftersom en social klass har många sidor så borde också klassmedvetenheten ha det. En arbetarklass kan agera som en klass för sig utifrån ett perspektiv, men vara oförmögna att hävda sitt klassintresse utifrån ett annat (jag avstår här från att ta upp om borgarklassen). Klassmedvetenheten har olika nivåer.
En rent ekonomistisk medvetenhet uppstår då arbetare blir medvetna om att de är exploaterade och sluter sig samman för att hävda sina ekonomiska intressen i förhållande till kapitalet. Det motsvarar den syntetiska klassdefinitionen.
När ett oberoende arbetarparti med massförankring uppstår markerar detta att arbetarklassen börjat agera som en klass för sig i nationell skala på den politiska arenan. En socialistisk medvetenhet uppstår när arbetarklassen blir medveten om de egendomsrelationer som råder, och att frigörelse bara kan uppstå genom att kapitalismen avskaffas. Medvetenheten berör då både den analytiska och syntetiska klassdefinitionen.
Om arbetarklassen ska uppträda som en klass för sig ur alla aspekter behöver den också bli medveten om sin historiska roll. Medvetenheten måste beröra även den genetiska klassdefinitionen. Men en sådan medvetenhet förutsätter en vetenskaplig insikt och en generalisering av arbetarklassens kamperfarenhet i alla länder under kapitalismens styre.
Samtidigt är ju vetenskapligt arbete något som i ett klassamhälle reserveras åt den intellektuella delen av den härskande klassen, under kapitalismen åt doktorer, professorer, heltidsförfattare, et c. Arbetaren jobbar åtta eller tio timmar om dagen, och har varken ork eller tid att kunna bedriva något omfattande vetenskapligt arbete. Aktivt politiskt engagemang är bara det bra nog. Marxismen har ju också utvecklats av personer ur den borgerliga intelligentian, exempelvis Marx och Engels. Problemet är ju förstås att detta skapar en grogrund för en privilegierad arbetarbyråkrati med skilda intressen från probletariatet.
En vetenskaplig revolutionärt socialistisk medvetenhet i Lenins ord inte spontant. Den behöver komma ”utifrån”, från ett marxistiskt kaderparti som i sin verksamhet kan förena proletariatet med vetenskapen. Genom att basera sig på arbetarkadrer, d v s aktiva och skolade medlemmar, och genom att inte låta sina heltidsanställda tjäna mer än en arbetarlön kan de byråkratiska tendenserna kontras. I ett sådant kaderparti kan inte tänkandet reserveras en elit debattörer, riksdagsledamöter och ombudsmän.
Revolutionens komponenter
På liknande sätt kan en revolution gälla olika områden. En politisk revolution berör själva maktövertagandet. En social revolution berör produktionsförhållandena eller egendomsrelationerna. Dessa två bekommer tillsammans den analytiska och syntetiska aspekten definitionen av klassamhället. För att bli fullständig behöver dock revolutionen inlåta sig på sina genetiska betingelser, d v s produktivkrafterna.
Så var det ”den industriella revolutionen” under 1700- och 1800-talet som gav kapitalismen en fast grund, även om denna teknologiska förändring hade föregåtts av politiska och sociala revolutioner ett sekel eller så tidigare (1642-1688 i Storbritannien och 1789-1793 i Frankrike).
En socialistisk revolution måste om den även ska revolutionera sina genetiska betingelser gå utöver de nationella ramarna och bli en världsomfattande sådan. Inom ett land finns inte förutsättningar att skapa ett socialistiskt samhälle. Först när socialismen har revolutionerat produktivkrafterna i global skala, och lett över till ett kommunistiskt samhälle där allas behov kan tillfredsställas, är processen slutförd. I Sovjet var problemet just att revolutionen aldrig kom att vidröra den genetiska definitionen av klasstrukturen.
Ytterst bildar den politiska, sociala och teknologiska revolutionerna en helhet som inte kan isoleras i sina beståndsdelar.
Avslutning
I förra artikeln konstaterades att E O Wright utifrån en marxistisk användning av klassbegreppet har försökt att identifiera konkreta klasser i samhället. Ett problem är att Marx själv använde klassbegreppet på flera olika sätt: som ett sociologiskt begrepp för att påvisa sociala orättvisor i samhället, som ett politiskt begrepp för att identifiera en social aktör som potentiellt kan avskaffa dessa orättvisor och som ett mer vetenskapligt begrepp. Inte heller gav Marx någon exakt definition av termen.
I Wrights första klassmodell spelar dominansförhållanden inom produktionen en stor roll.
I hans senare modell har han istället mer velat lägga tonvikten på exploateringsrelationer grundade på specifika egendomar/tillgångar, där varje exploateringsform konstituerar en klassrelation. Denna mall ligger till grund för ett historiskt schema, enligt vilken medelklassen i ett ekonomiskt system avskaffar den dominerande exploateringsformen för att själv komma att bilda den härskande klassen i ett samhälle där en annan exploateringsform blir den dominerande. Både byråkrater och experter identifieras som specifika klasser med specifika analytiska egenskaper.
I båda modellerna utgår Wright från en individnivå.
I förra artikeln konstateras flera viktiga problem med Wrights ansats. Hans reduktionistiska metod gör att han får svårt att skilja mellan olika analytiska områden och att han missar en del av den komplexitet som gör sig gällande i verkligheten. Hans definition av exploatering och egendom är ganska luddig, vilket medför att hans abstrakta klassdefinition också blir det. Man får också en känsla av att han i alltför hög grad försöker pressa in historien i ett formalistiskt schema.
I denna artikel försöker jag mig på att konstruera en alternativ marxistisk klassdefinition, där bl a exploaterings- och egendomsbegreppet specificeras tydligare. Den slutsats som dras är att det marxistiska klassbegreppet antagligen är bäst tillämpart på den samhälleliga makroekonomiska relationen mellan arbetarklass och borgarklass, som trots allt är den relation som Marx och Engels utgick ifrån och studerade konkret.
Man kan förstås alltid diskutera huruvida de egenskaper som marxismen tilldelar relationen mellan bourgeoisien och proletariatet stämmer överens med verkligheten. Men en sådan diskussion blir betydligt mera strukturerad än en prövning av ett luddigt formulerat klassbegrepp som man exakt inte kan ange på vilka sociala fenomen det är tillämpart. Marxisters studie av klasskampen i kapitalistiska samhällen har också betydligt mer empirisk förankring än deras ofta svepande och ogrundade formuleringar om andra samhällen.