Hitintills har Marxistisk Vänster (MV) anslutit sig till huvudfåran inom svensk vänster och uppmanat till en nej-röst i folkomröstningar om EU eller EMU. Visserligen har vi till skillnad från den övriga vänstern använt en internationalistisk argumentation men utan att dra den korrekta programmatiska konsekvensen av denna. Nyligen beslutade vi dock att istället ansluta oss till den ståndpunkt som förfäktas av FRKI (Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International). Enligt den är det fel från marxistisk utgångspunkt att ta ställning mellan två alternativa borgerliga strategier för kapitalismens förvaltande. Vi kommer nedan att ge en kortare introduktion till vår nya linje i EU-frågan.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 5, sommaren 1998.
I diskussionen om samgående mellan Arbetarmakt (svensk sektion av FRKI) och MV har EU-frågan varit en av de största stötestenarna. När det gäller kritiken av EU som ett imperialistiskt projekt samt insikten av nationell svensk kapitalism som en reaktionär utopi har vi varit enade hela tiden. MV har emellertid menat att det går att tydligt säga Nej till EU utan att därför ta ställning till förmån för den svenska borgerliga nationalstaten som ett bättre alternativ. Efter två år har vi nu övertygats om motsatsen. Marxister som tar ställning för ett Nej kommer med eller mot sin vilja att hamna i armarna på nationalstaten och socialpatriotismen för att inte säga den öppna borgerliga chauvinismen. Varför?
Imperialistiskt enande
Europeiska Unionen och den gemensamma valutan motsvarar helt klart behoven hos det europeiska storkapitalet.
Världsekonomins internationalisering och monopolisering har skärpt den inomimperialistiska konkurrensen. Var och en för sig är de europeiska staterna för svaga för att klara konkurrensen mot USA och Japan. Tillsammans kan de däremot forma ett imperialistiskt block som förmår att ta upp kampen med rivalerna.
För att det europeiska imperialistiska blocket ska bli effektivt krävs en ekonomisk och politisk omstrukturering av medlemsnationerna. Maastrichtavtalet har varit ett verktyg för att attackera arbetarnas levnadsstandard. När inflationsbekämpning är det övergripande målet måste de offentliga utgifterna och kampen mot arbetslösheten offras, enligt den borgerliga logiken. Den politiska överbyggnaden i den nya ordningen har medvetet getts en auktoritär utformning för att kunna stå emot arbetarnas radikalisering. Borgerlighetens strateger har inte förbisett risken (möjligheten) att arbetarnas svar på attackerna blir militant.
EU innebär givetvis att exploateringen av de före detta koloniala länderna kommer intensifieras. Historien visar också att ökad rivalitet mellan ledande imperialistiska makter i form av handelskrig et c ökar faran av fullskaliga krig. Både första och andra världskriget var imperialistiska omfördelningskrig d v s de slogs om kontroll över kolonier och marknader.
Nationalstaten
Den tongivande falangen inom den svenska kapitalistklassen (storindustri, export et c) vill ansluta sig till EU för att klara kampen mot Japan och USA på världsmarknaden bättre. Men de pratar inte för hela bourgoeisien. Konkurrenssvaga delar av näringslivet fruktar att slås ut på en fri europeisk marknad där de inte längre åtnjuter fullt stöd av den svenska nationalstaten. Deras antipatier mot EU reflekteras i form av centern och mörkblå konservativa borgare, som Björn von der Esch.
Den EU-fientliga fraktionen av bourgeoisien och högern har som sitt naturliga alternativ ett försvar av nationell svensk oberoende kapitalism. I Sverige är denna fraktion svag eftersom det är uppenbart att det här landets möjligheter att klara sig som en ensam aktör är begränsade. I Storbritannien har den nationalistiska falangen däremot varit mycket stark med krav på protektionism och isolationism.
Vad skulle nationell kapitalism utanför EU-blocket betyda för arbetarklassen? I princip inga avgörande fördelar eller nackdelar jämfört med ett svenskt medlemskap! Arbetslöshet, nedskärningar, inflationsbekämpning, skärpta asylregler, ekonomiska kriser, polisrepression och så vidare, skulle vi få leva med ändå. Kapitalismen ser ut på det viset.
Det svenska kapitalet är inte mer progressivt eller demokratiskt än det tyska, amerikanska, japanska, chilenska et c. De deltar i den imperialistiska utplundringen av den före detta koloniala världen. Trots sin hycklande neutralitetspolitik har Sverige hela tiden varit en mycket väl integrerad del i NATO:s maktsfär. Innan det var Sverige smygallierat med Hitlertyskland. De svenska kapitalisterna är beredda på vilka skoningslösa attacker som helst på arbetare i Sverige om jakten på profit så kräver. Den borgerliga svenska nationalstaten är inget skydd för arbetarklassen utan en fiende! Staten är alltid ett redskap i den härskande klassens tjänst.
EU-motståndet
I de skandinaviska länderna finns ett starkt EU-motstånd i vilket vänstern har spelat en viktig roll. Det betyder inte att kampen har varit socialistisk eller skett utifrån klasslinjer. Tvärtom!
Rörelsen mot EU har varit ett hopplöst klassammarbetsprojekt från början till slut. Under förevändning att ”samla alla goda krafter” har allt från gamla avdankade Albanienstalinister till verkligt reaktionära nationalister samlats kring minsta gemensamma nämnare: ”Nej till EU”.
Men några argument för att underbygga motståndet har givetvis varit nödvändiga. Eftersom centern, miljöpartiet m fl borgare inte kan acceptera en klassbaserad argumentation (”EU är imperialistiskt” etc) har plattformen blivit nationalistisk. Det alternativ som har förts fram är ett oberoende kapitalistiskt Sverige.
Vänstern (anarkister, pseudotrotskister, stalinister et c) har ogenerat deklarerat ståndpunkten att även ett kapitalistiskt Sverige utanför EU är bättre än ingenting. Dessa socialister har valt att välja pesten framför koleran. De har menat att ett oberoende kapitalistiskt Sverige är mer demokratiskt, lättare att påverka o s v än EU. Genom den argumentationen utmålar de ”vår” kapitalism som bättre än ”de andras”.
Det var precis det synsättet som ledde de europeiska socialdemokratiska partierna till att stödja ”sina” respektive länder i det första världskriget. Bolsjevikerna däremot menade att det inte fanns någon grundläggande skillnad mellan parterna eftersom alla sidor var imperialistiska.
Därför borde revolutionärer stå neutrala.
Genom att ta ställning mellan två borgerliga alternativ i EU-frågan har vänstern brutit mot alla genuina socialisters första plikt, nämligen att stå helt oberoende från klassfienden. Genom att försvara den svenska kapitalismen har vänstern hjälpt till att förbereda en eventuell backlash i nationalistiska banor inom arbetarklassen. I framtiden kan det gynna grumliga högerpopulistiska krafter.
Marxistisk Vänster menar att arbetarrörelsen inte borde acceptera borgerlighetens politiska agenda. Vi behöver inte välja mellan nedskärningar i vården eller skolan. Vi kan försvara båda. Vi behöver inte välja mellan inflationsbekämpning och arbetslöshet. Vi är mot både prisökningar och arbetslöshet. Vi behöver inte välja mellan arbetslöshet inom EMU och devalvering som kronan möjliggör men som innebär sänkt reallön. Vem säger att valet måste stå mellan europeisk imperialism och kapitalistisk protektionism?
Borgerligheten strävar alltid efter att dra in arbetarklassen i ett ”ansvar” för hur deras samhällssystem skall skötas. Men det är inte vår sak. Vi säger varken eller! Vi är för ett arbetarnas Europa som bara kan vara socialistiskt. Det är ett tredje alternativ som den härskande klassen aldrig kommer att organisera några folkomröstningar om. Arbetarnas förenade socialistiska Europa måste istället växa fram ur klasskampen och arbetarrörelsen oberoende organisering på ett trotskistiskt program.