I denna artikeln inleder Helen Watson en debatt med olika strömningar av feministiskt tänkande som framträtt sedan kvinnorörelsens storhetstid. Diskussionen har gällt bl a om huruvida kvinnoförtrycket är rotat i materiella förhållanden eller bara i sättet att tänka om vad som är kvinnligt och manligt.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 6, februari 1999.
En nyligen publicerad antologi som är avsedd för litteraturlistorna till genuskurser sammanfattar väl tillståndet i de nuvarande feministiska debatterna:
Den tidiga feministiska betoningen av det sociologiska och det materiella finns inte representerat här. Det är inte ett förbiseende, det är indikativt för området… Feminismens teoretiska strävan har i allt högre grad utmanat dominansen för materialistiska teoretiska perspektiv, och i stället fokuserat sig på processer för symbolisering och representation. (Sandra Kemp och Judith Squires, redaktörer för Feminisms, Oxford Readers 1997, s. 7)
Innehållet i boken, och i liknande sammanställningar av feministiskt material från senare år, uppenbarar hur otroligt passiva viktiga strömningar i feminismen har blivit, och hur långt den moderna feminismen befinner sig från den kamp för frigörelse som kännetecknade dess första period i den andra vågens kvinnorörelse. Det var en verklig rörelse och deltagarna eftersträvade emancipation.
Från kamp till navelskåderi
Trettio år senare har rörelsen försvunnit och teoretikerna har slagit djupa rötter i den akademiska världen, där de producerar argument som rättfärdigar passivitet och lämnar miljoner förtryckta och exploaterade åt sitt öde.
Samma bok säger detta rakt ut, utan att ens skämmas, när redaktörerna skriver:
Det är betecknande att fokus för ett sådant frågande [som i bokens avdelningar] primärt inte är den tidiga feminismens centrala fråga under andra vågen – ”vad bör göras?”, utan snarare det mer reflekterande, ”vilken är grunden för mitt anspråk på kunskap”, och ”vem är det ’jag’ som gör detta anspråk?”
En tydlig vändning från uppror till navelskåderi, vilket de själva antyder.
När man ställs inför denna reklam för den nuvarande debatten, är det frestande att stänga böckerna, säga djö till feminismen och gå vidare till andra frågor. Men oavsett om vi gillar det eller inte, har feministiska akdemiker ett enormt inflytande på unga kvinnor och män genom kurser i kvinnohistoria, genus och sexualitet vilka skjutit upp som svampar på universiteten.
I framtiden kommer nya militanter som letar efter förklaringar till förtrycket att stöta på dessa teorier. Vi måste besvara argumenten och föra fram en alternativ teori och ett alternativt program för att tillgodose behoven i nästa generation av kvinnor och män som eftersträvar frigörelse.
Explosion av teorier
De senaste trettio åren har åstadkommit en explosion av teoretiskt och akademiskt material om kvinnoförtrycket. Det är omöjligt att här ens behandla de viktigaste teorierna, men vi ska istället se på den vidare utvecklingen och se varför den uppkom.
Kvinnorörelsen ställdes inför splittringar så snart den uppkom i Storbritannien och USA i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet (se föregående artikel). Men de olika konkurrerande teorierna hade vissa gemensamma nyckeldrag: alla kvinnor är förtryckta och delar gemensamma och grundläggande intressen; kvinnor är förtryckta genom ett patriarkalt system som är motsvarigheten till det kapitalistiska system som förtrycker arbetarna. Många innehöll också uppfattningen att förtrycket upprätthålls av männens makt, som utövas genom våld, sexuella förbindelser och misshandel, och familjens och statens institutioner.
Rörelsen utmanades snart av kvinnor som kände sig utestängda. Svarta kvinnor, lesbiska kvinnor och arbetarkvinnor hävdade att deras röster inte hördes och att deras intressen inte togs på allvar. Detta fick stor betydelse för rörelsen och teorin. Svarta kvinnor och arbetarkvinnor vars dagliga liv och kamp ägde rum i solidaritet med män argumenterade mot teorier som ledde till separatism.
Fattiga kvinnor avvisade idén att medelklassens kvinnor inte bara delade deras förtryck utan också kunde tala å deras vägnar i en förenad rörelse. Upproret mot den dominans som utövades av vita, utbildade kvinnor i rörelsen var inte bara en utmaning mot rörelsens fokus eller inriktning. Det gick rakt igenom kärnan av de flesta feministiska teorier från andra vågen genom att uppenbara att alla kvinnor inte delade gemensamma intressen.
Vad är en kvinna?
Detta har lett till en viktig debatt inom filosofi, kunskapsteori och politik. Om inte alla kvinnor delar samma politiska problem och intressen, vad har de då gemensamt? Frågan blir snart en fråga om vad en kvinna är.
”För många samtida feministiska teoretiker, är begreppet kvinna ett problem”, skrev Linda Alcoff. Eftersom all feministisk teori är baserad på kategorin kvinna, är det ett problem om man inte är överens om vad den betyder:
När den försöker tala för kvinnor, tycks feminismen ofta förutsätta att den vet vad kvinnan verkligen är, men en sådan förutsättning är dumdristig eftersom varje källa till kunskap om kvinnor har besmittats av kvinnohat och sexism. (Alcoff)
Detta uppenbart abstrakta argument har lett till en viktig debatt. Essentialister hävdar att det finns något sådant som ”kvinna”, men menar att det är feminister som måste bestämma vad det betyder. Detta är grunden för en vitt definierad grupp av ”kulturfeminister” som försökt återta kvinnoidentiteten och hylla den essens i kvinnan som är annorlunda än män.
Essentialister
Kvinnor i fredsrörelserna hävdade exemepelvis att män är medfött våldsamma, kvinnor däremot närande och fredliga. En del behandlar skillnader mellan kvinnor genom att se på olika identiteter eller ståndpunkter – hos exempelvis svarta kvinnor eller kvinnor i tredje världen, som definierar sin egen essens.
Mary Daly är en av de mest framträdande förespråkarna för kulturfeminism. Hon betraktar kön inte bara som en essens, utan som människors essens. Alla andra skillnader mellan kvinnor, baserade på etnicitet, klass, etc. ses inte som essentiella, och därmed inte verkliga. För Daly är sexismen grundad på manligt hat mot kvinnor på grund av deras egen oförmåga att föda barn och det därpå följande behovet att ”parasitera” på och ”kontrollera” kvinnors fertilitet.
Adrienne Rich intar en liknande ståndpunkt:
Mannens uråldriga, fortsatta avund, respekt och avsky för den kvinnliga förmågan att skapa liv har upprepade gånger antagit formen av hat för varje annan kvinnlig aspekt av skapande.
Lösningen är att återupptäcka och ge ett nytt värde åt den kvinnliga essensen:
Kvinnors återerövrande av våra kroppar kommer att medföra långt mer väsentliga förändringar för människans samhälle än arbetarnas erövrande av produktionsmedlen. I en sådan mänsklig värld kommer kvinnor verkligen att skapa nytt liv, föda inte bara barn (om och när vi vill) utan de visioner, och det tänkande, som krävs för att upprätthålla, trösta och förändra människans existens – ett nytt förhållande till universum. (Rich)
Kulturfeminismen lokaliserar förtrycket på en ideologisk nivå och den individuella psykologins nivå, och är beredd till aktioner inom utbildning, inom bildframställning, pornografi och ibland även när det gäller reproduktiva rättigheter. De eftersträvar kulturella förändringar och en stor del av deras skrivande behandlar media, film, litteratur och konst. Återigen struntar feministerna i de mest förtryckta kvinnornas intressen.
Antiessentialister
I debattens andra ände befinner sig ”antiessentialister” som argumenterar mot idén att kvinna är en gemensam identitet. De avvisar materialistiska förklaringar av förtrycket till förmån för idén om social konstruktion genom diskurs.
* Simone de Beauvoir: ”Man föds inte till kvinna, utan blir det.”
* Julia Kristeva: ”Strängt talat kan ’kvinnor’ inte sägas existera”.
* Luce Irrigary: ”Kvinnor har inget kön”.
Judith Butler hävdar att om du är kvinna, är du inte bara kvinna. Termen räcker inte till, ”eftersom genus inte alltid konstitueras sammanhängande eller konsekvent i skilda historiska sammanhang, och eftersom genus korsas av rasmässiga, klassmässiga, sexuella och regionala modaliteter av diskursivt konstituerade identiteter. Därför blir det omöjligt att urskilja ’genus’ från de politiska och kulturella korsningar i vilka det alltid produceras och bevaras.” (i Feminisms, s. 278)
Idén att kvinnan är en social konstruktion som måste dekonstrueras genomsyrar stora delar av den feministiska litteraturen under 1990-talet. Men den är djupt problematisk för feminister. Den är baserad på poststrukturalistisk och postmodern ideologi och är tydligt ett avvisande av materialismen och därför av en förståelse av kvinnoförtrycket som grundat i verkliga sociala förhållanden och social makt istället för idéer och diskurser.
Den leder också till ett förnekande av feminismens fundamentala grund, vilken förutsätter ett universellt förtryck som delas av kvinnor tvärsigenom uppdelningar i exempelvis klass och ras.
Teorier om patriarkatet är baserade på att det finns någon gemensam essens i kvinnan som kan underbygga gemensamma förtrycksmekanismer. Dessa har kritiserats för att inte ta med i beräkningen kvinnors skiftande erfarenheter i olika kulturer och har anklagats för ett slags feministisk imperialism eftersom den påtvingar resten av världen en modell.
När de avvisar varje gemensamt patriarkalt system, och varje kvinnlig gemensamhet, tvingas ”feministerna” kämpa för att hitta en orsak till sin egen existens. Om det inte finns någon essens, hur kan man då tala om ett gemensamt förtryck? Om det inte finns något gemensamt förtryck, vad är det då för mening med en kvinnorörelse, och vem skulle delta i den?
”Postmodern feminism”
Det finns många försök att ta itu med denna uppenbara begränsning. Butlers texter har varit anmärkningsvärt inflytelserika med tanke på deras ogenomträngliga form och i slutändan poänglösa innehåll, och hon föreslår i detta avseende följande:
Om en stabil föreställning om genus inte längre visar sig vara den grundläggande förutsättningen för feministisk politik, kanske en ny slags feministisk politik nu är önskvärd för att ifrågasätta själva reifieringen av genus och identitet, en feministisk politik som kommer att ta den varierande konstruktionen av identitet som både en metodologisk och normativ förutsättning, om än inte ett politiskt mål.
Vad hon tycks försöka säga är att feminismen borde kämpa för mångfaldiga och varierande identiteter för att ersätta den enda kategorin kvinna (som inte betyder något). Om du är en ung, vit, lesbisk arbetarkvinna idag, kan du vara något annat i morgon. Detta är inte bara feminismens process, utan dess mål. ”Varierande konstruktion av identitet” är ett försök att motsätta sig kategorisering, vilken betraktas som begränsande och manlig.
Detta exempel på postmodern ”feminism” visar hur långt den har rört sig från de emancipatoriska strävandena i början av 1970-talet. Förtryck betraktas inte som baserat på gemensamma materiella förhållanden, såsom de begränsningar som hushållsarbetet påtvingar, arbetarkvinnors lägre lön eller sämre förhållanden, inskränkningar i tillgång till abort och preventivmedel. Materiella förhållanden, såsom kategorin kvinna, existerar egentligen inte utanför det sätt på vilket de uppfattas och ”socialt konstrueras”.
Dessa feminister är sanna subjektiva idealister. Varje kvardröjande impuls de har att förklara ”förtryck”, och därigenom rättfärdiga feminismen som rörelse istället för en form av akademiskt navelskåderi, nöjer sig med kampen kring identiteter och sin vägran att bli kategoriserade. Deras uppgift är inte att förändra världen, utan tolka den.
Den överväldigande majoriteten av kvinnor i världen befinner sig i daglig kamp mot fattigdom, repression, sjukdomar och brist på rättigheter. Varje kvinna skulle kunna göra anspråk på en separat identitet som inkorporerar hennes kön, klass, etnicitet, religion, ålder… men skulle det förändra någonting?
Marxisters inställning
Att beskriva världen som en samling av distinkta och föränderliga identiteter är individualism av värsta slag. Det kan kanske kännas ”frigörande” för en medelklassfeminist på ett universitet att proklamera sin identitet och vägra att bli kategoriserad. Men det gör inget för att utmana förtryckets verkliga rötter. I debatten om essentialismen tar marxister helt parti för essentialisterna. Men samtidigt som vi accepterar att kategorierna i skiftande utsträckning är socialt konstruerade, är förståelse och tolkning av världen bara möjlig genom att upptäcka essensen i verkliga ting och i sociala förhållanden.
De flesta feminister har avvisat detta till förmån för idealism, antingen postmodernistisk eller kulturell idealism, och en del marxistiska eller materialistiska feminister har försökt behålla historiematerialismen men ympa in sin egen förklaring av kvinnoförtryckets, istället för, eller likaväl som, klassförtryckets grundläggande betydelse. Vi försvarar klassbegreppets primat och har använt det för att förklara alla slags förtryck och hur de hänger samman. Till skillnad från feministerna använder vi vår teori för att tolka världen och sedan förändra den.