Kvinnorörelsen var en del av en allmän revolt mot kapitalism och imperialism mot slutet av 1960-talet. Idag existerar inte den rörelsen. Men den flodvåg av idéer och återverkningar som den gav upphov till debatteras fortfarande. De formar idéerna hos många kvinnor som vill bekämpa sitt förtryck.
För att göra dessa idéer begripliga och hjälpa till med att utarbeta en strategi för att bekämpa kvinnoförtrycket idag undersöker Alison Hudson i följande artikel kvinnorörelsens uppgång och fall. Artikeln fortsätter tidsmässigt där FRKI-dokumentet slutar. Huvuddelen av artikeln behandlar brittiska och i viss mån amerikanska förhållanden, men saknar inte relevans för den svenska kvinnorörelsens nedgång. Vi hoppas att i framtiden kunna göra en liknande analys av den svenska utvecklingen.
I den andra artikeln inleder Helen Watson en debatt med olika schatteringar av feministiskt tänkande som framträtt sedan kvinnorörelsens storhetstid.
Båda artiklarna är hämtade ur våra brittiska kamraters tidning Workers Power (nr 226, oktober 1998).
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 6, februari 1999.
Feminismen har gått ”för långt” enligt den förra aktivisten och nuvarande författaren Fay Weldon. Mot slutet av 1990-talet är männen det förbisedda könet – i skolan, i sexuella förhållanden, i fråga om barntillsyn, på arbetsplatserna och givetvis när det gäller underhållsbidrag.
Weldons vädjan å männens vägnar kommer utan tvivel att öka försäljningen av hennes böcker och hålla henne kvar i lyx och överflöd, men den har ingenting med verkligheten att göra. Miljoner kvinnor i Storbritannien, liksom på andra håll, fortsätter att lida av systematiskt och ofta brutalt förtryck.
På jobbet fortsätter kvinnor – där de ofta tvingas arbeta deltid – att utsättas för diskriminering – lägre lön, färre möjligheter till befordran och sexuella trakasserier. I hemmet fortsätter kvinnor med sin roll som hemmaslavar, även när de arbetar heltid och som nya siffror visar utsätts för våld i hemmet i mycket större omfattning än vad vi tidigare trott.
Utanför en handfull liberala medelklasshem är den omtänksamme, delaktige ”nye mannen” i stort sett ett påhitt av tidningarna. Hans motsats, ”den nya grabben” – läs, gamle sexisten – är däremot verklig. På livets alla områden möter kvinnor dagligen en sexism som återspeglas i medias och reklamens bilder.
60-talets kamp
Trots ”Girl Power” finns kvinnoförtrycket kvar. För trettio år sedan organiserade sig kvinnor världen över som en del av de stora uppror som skakade världskapitalismen. I det klimat som skapades av proletära, antiimperialistiska och antirasistiska revolter som mobiliserade miljoner unga i Frankrike, Nordirland, Tjeckoslovakien, USA, Storbritannien, Tyskland och framför allt i Vietnam, skapades en kvinnorörelse för att bekämpa varje manifestation av sexism och förtryck.
Och det fanns mycket att kämpa för. Under 1960-talet förklarades flickors låga resultat i naturvetenskapliga ämnen officiellt med deras påstådda brist på vissa hormoner. Stereotypa bilder av flickors passivitet och naturliga fallenhet för hushållsarbete och omsorg var påtagliga redan under barnens tidiga ålder.
Unga kvinnor skulle också vara passiva och eftergivna när det kom till sex, och bara uppleva vaga sensationer, ”som att betrakta en vacker solnedgång och vilja behålla den för alltid” enligt en instruktionsbok för pojkar.
På jobbet innebar familjelönen (för män) att kvinnors arbete trivialiserades. Det var ”nålpengar” för ”onyttigheter” och lönen hölls därför nere. Militans bland kvinnliga arbetare förhånades, om den inte behandlades med öppen fientlighet.
Sexistiska bilder fanns överallt i media. Lagarna krävde att kvinnor skulle ha makens tillstånd innan de kunde ta ett lån för sådant som en tvättmaskin.
Särskilt i Storbritannien och USA byggdes en massomfattande kvinnorörelse som ett svar på förtrycket. Tusentals kvinnor gick ut på gatorna i kampanjer och demonstrationer för lika lön och för att kämpa för rätten till abort. De protesterade mot sexistiska bilder av kvinnor, mot idén att kvinnor på något sätt var mannens egendom och mot den ”ideala hemmatillvaro” som kvinnor skulle sträva efter, som motvikt till verkligheten med ändlösa lågavlönade jobb, barnomsorg och hushållsarbete.
Vänsterorganisationerna fick se hur deras egen sexism och deras primitiva idéer om vad kvinnoförtrycket var och hur det kunde bekämpas, som rostat under år av reformistisk och centristisk urartning och isolering, ifrågasattes av en ny generation av självmedvetna kvinnokämpar. Samma sak hände i arbetarrörelsen i stort.
I det avseendet representerade den tidiga kvinnorörelsen (som ofta hänvisas till som ”den andra vågen” – ”den första vågen” var kampen för rösträtten) en mäktig och välkommen utmaning. Den lyfte fram frågor som antingen varit tabubelagda eller som länge nedvärderats av vänstern – sexualitet, abort och preventivmedel, lika lön och lika rätt till arbete.
Den improviserade och förnyade taktiken bemötte sexismen i media med hjälp av protester mot Miss World-tävlingar, man ”kompletterade” reklamkampanjer med klistermärken och graffiti och utmanade den hycklande fromheten i den av katolska kyrkan ledda antiabortrörelsen med motdemonstrationer, protester och fantasifull användning av kondomer!
Varför avskaffades inte kvinnoförtrycket?
Arvet efter denna vibrerande rörelse innebar en verklig förbättring i många kvinnors liv, men huvudsakligen i det imperialistiska väst. Men miljoner förblev oberörda eller marginellt berörda av dessa landvinningar av det enkla skälet att kvinnoförtrycket utmanades men inte avskaffades.
Och orsaken till att det inte avskaffades var att när kvinnorörelsen utvecklades tvingades den komma med något mer än bara aktivism. Den var tvungen att komma med förklaringar av vad som orsakade kvinnoförtrycket och svar på hur detta förtryck skulle stoppas. Här misslyckades kvinnorörelsen.
Den ökade användningen av termen ”feministisk”, till skillnad från ”kvinnofrigörelse” var en indikation på detta misslyckande. De ideologier som växte fram ur kvinnorörelsen var inte frigörelseideologier. De misslyckades alla med att förstå rötterna till kvinnoförtrycket i klassamhället och det åtföljande behovet att kämpa för kvinnofrigörelse som en del av kampen för att störta det moderna klassamhället, kapitalismen.
En kraftfull rörelse för frigörelse förvandlades till en allomfattande beteckning, feminist, som kan användas av kvinnor i motsatta ändar av samhällets klassuppdelning och av kampanjer med diametralt motsatta mål.
Kvinnorörelsen byggdes av modiga aktivister. Men kapitalismen beredde på sitt eget sätt väg för deras framgångar. Under 1960-talet började teknologiska framsteg, välfärdsstatens inverkan, förbättrade lagar och främst den ekonomiska uppgången, som i massiv omfattning ökade antalet kvinnor i arbetsstyrkan, att arbeta mot den modell för kärleksfulla och hembaserade mödrar som var så typisk för 1950-talet.
Snabbmat och hushållsmaskiner underlättade delar av hushållsarbetets slit. Ny och förbättrad sjukvård och socialtjänst innebar att omvårdnaden av sjuka eller handikappade familjemedlemmar blev en mindre börda för kvinnor.
Utbildningens utbyggnad under efterkrigstiden skapade nya arbetsmöjligheter och ökade förväntningar och påverkade i hög grad kvinnors liv. De mest grundläggande förändringarna för kvinnor blev resultatet av det ökade antalet kvinnor med betalt arbete i och med att arbetsköparna behövde billig arbetskraft (1970 hade engelska kvinnor bara 54.5 procent av männens lön).
I Storbritannien var abortlagen 1967 och den ökade tillgången på förbättrade metoder för födelsekontroll delvis ett svar på arbetsköparnas behov av billiga och felxibla kvinnliga arbetare; ovälkommen graviditet var inte längre bara en källa till elände för enskilda kvinnor, det var också ett bekymmer för arbetsköparen.
Det är en enorm fördel för arbetsköparna att anställa kvinnliga arbetare, så länge som deras betalda arbete kan kombineras med deras obetalda roll i omhändertagandet av före detta, nuvarande och framtida arbetare inom familjen.
Men ökningen av antalet kvinnliga arbetare, och deras organisering i fackföreningar, fick deras förtryck under kapitalismen att framstå i skarp relief. I kombination med kvinnors ökade kampvilja, gav detta upphov till uppror. Och ökningen av antalet studenter, speciellt de med bakgrund i arbetarklassen, innebar att upproret försågs med en tydlig och självmedveten röst.
Den amerikanska kvinnorörelsen
Det var i USA som kvinnorörelsen hade sitt ursprung. Den växte fram direkt ur proteströrelserna. Kvinnliga studenter som blev indragna i Student Non-Violent Coordinating Committee (SNCC) började protestera mot deras marginella roll och låga status i organisationen och medborgarrättsrörelsens sexism. Svaret från manliga aktivister var hånfullt, vilket illustreras av Stokely Carmichaels ökända svar 1964: ”kvinnors enda ställning i SNCC är utsträckt”.
Andra försök att bekämpa sexismen i olika studentgrupper och radikala organisationer misslyckades också. Vid en konferens 1967 för Students for a Democratic Society (SDS) blev kvinnor som försökte resa frågor om kvinnoförtryck bombarderade med tomater och drevs ner från scenen. Missnöjda kvinnoaktivister, som var utleda på att bli tillsagda att det fanns viktigare saker att diskutera än kvinnofrigörelse, började organisera sina egna grupper.
Trots sitt ursprung i vänsterpolitik, medförde den jämförelsevis svaga arbetarrörelsen i USA att det hela tiden fanns en starkt borgerlig komponent i kvinnorörelsen. Förespråkare för jämställdhet som Betty Friedan organiserade National Organisation of Women (NOW) vars syfte var begränsat till att uppvakta regeringen och trycka på för lagreformer, speciellt tillägget om lika rättigheter.
Den brittiska kvinnorörelsen
I Storbritannien var den fackliga organiseringsraden närmare 50 procent jämfört med 28 procent i USA. Den kvinnorörelse som började utvecklas 1968/69, påverkad av tidens militanta klasskamp och exemplet från de nya organisationerna för kvinnofrigörelse i USA, hade inledningsvis mycket starkare band med arbetarrörelsen.
Den första strejken för lika lön i Storbritannien – bland kvinnliga sömmerskor som fick bandet att stanna på Ford i Dagenham – ägde rum 1968. Det var en inflytelserik konflikt och den första av flera mycket uppmärksammade strejker som berörde kvinnliga arbetare i kamp för lika lön och fackliga rättigheter (Trico, Grunwick, etc.), liksom i kamp mot nedskärningar i sjukvård och social service. Barbara Castles förslag till lag om lika lön lades fram 1969 (även om lagen inte användes förrän 1975).
Men den brittiska arbetarrörelsen var för det mesta manligt dominerad och genomsyrad av sexistiska föreställningar. Kvinnors arbete betraktades som perifert trots att kvinnors lön var avgörande för många arbetarfamiljers inkomst.
Löneskillnader mellan manliga och kvinnliga yrken skyddades av fackföreningarna, ofta på grundval av idéer om ”kvalifikationer” – och där kvinnors arbete vanligen klassifiserades som ”okvalificerat”. Så var fallet för Fords sömmerskor trots det faktum att ”när de sökte jobb måste kvinnorna klara ett prov som omfattade tre maskiner. Om de misslyckades anställdes de inte”, som en redogörelse för strejken noterade.
Ändå svarade kvinnor för sjuttio procent av ökningen i fackföreningarnas medlemstal mellan 1964 och 1970, och 1970 var förtio procent av labourpartiets medlemmar kvinnor. Det uppenbara åsidosättandet av frågor som var relevanta för kvinnliga arbetare och kanaliserandet av kvinnors aktivism till att samla in pengar kunde inte bestå. Inom vänstern kände sig många kvinnliga aktivister också marginaliserade, förvisade till att klistra igen kuvert och maskinskriva flygblad istället för att skriva artiklar eller hålla tal.
Som ett resultat av konflikten på Ford inleddes en kampanj för lika lön och lika rättigheter av arbetarrörelsen, som organiserade en demonstration för lika lön i maj 1969.
Småborgerlig rörelse
Men de kvinnor som började organisera demonstrationer på internationella kvinnodagen, eller aktioner som störningarna av Miss World-evenemang, eller de många grupperna för ”medvetandehöjning”, var primärt inte organiserade arbetare utan studenter, akademiskt utbildade kvinnor och bättre betalda tjänstemän (lärare, socialarbetare) och intellektuella.
Trots sina band med vänstern och den organiserade arbetarklassen var denna nya rörelse en småborgerlig rörelse, dvs dess politik var inriktad på att uppnå jämställdhet inom kapitalismen, dess ledning var för och skapade också klassöverskridande allianser av kvinnor och i sina organisationer föredrog den autonomi (inte i bemärkelsen självorganisering inom arbetarklassen, utan i bemärkelsen av politisk och organisatorisk ”åtskildhet” från arbetarrörelsen, som klumpades ihop tillsammans med alla andra manligt dominerade rörelser och institutioner).
Radikalfeminismen
Dessa drag hos rörelsen öppnade vägen för en i grunden felaktig och ytterst reaktionär ideologi inom kvinnorörelsen – radikalfeminismen:
Kvinnor är en förtryckt klass… Vi exploateras som sexobjekt, avelsdjur, tjänstefolk i hemmet och billig arbetskraft… Det beteende som föreskrivs oss genomdrivs med hot om fysiskt våld. Eftersom vi har levt så intimt med våra förtryckare, i isolering från varandra, har vi hindrats att se vårt personliga lidande som ett politiskt tillstånd… Vi kan inte förlita oss på existerande ideologier eftersom de alla är produkter av en manlig överhetskultur… Vi identifierar oss med alla kvinnor. Vi definierar våra bästa intressen som intressena hos den fattigaste och mest brutalt exploaterade kvinnan. I kampen för vår frigörelse kommer vi alltid att ta parti för kvinnor mot deras förtryckare. Vi kommer inte att fråga efter vad som är ”revolutionärt” eller ”reformistiskt”, bara efter vad som är bra för kvinnor.
Detta tidiga radikalfeministiska ställningstagande från Rödstrumporna i New York 1969 (Manifest för kvinnans frigörelse) innehåller de viktigaste politiska idéer som kom att dominera kvinnorörelsen på båda sidor av Atlanten.
”Socialistiska feminister” som Juliet Mitchell och Sheila Rowbotham försökte inledningsvis som svar förbinda sin förståelse av marxismen med de nya teorierna om kvinnoförtrycket, men visade sig oförmögna att ifrågasätta radikalfeminismens grundläggande idéer. Detta berodde till stor del på vänsterns misslyckande med att vidareutveckla den revolutionärt kommunistiska ståndpunkt vad gäller kvinnoförtrycket som utvecklades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och som nådde sin höjdpunkt i den rad försök att uppnå kvinnans frigörelse som bolsjevikerna genomförde.
Stalinismens ceremonilösa begravning av denna tradition, och den centristiska trotskismens sorgliga meritlista i kvinnofrågan, gjorde att de socialistiska feministerna var illa förbredda för att ta itu med radikalfeminismens teorier. Socialismens uppenbara misslyckande med att föra fram en konsekvent strategi för kvinnofrigörelse fick radikalfeminsternas påståenden att kvinnor måste föra kampen åtskilt från männen att låta vettiga. Och de socialistiska feministerna accepterade denna djupt felaktiga idé. De kapitulerade i den centrala frågan om kvinnorörelsens klassöverskridande karaktär och idén att alla män samverkar för att förtrycka alla kvinnor och kontrollerar dem genom ständiga hot om våld.
Så snart de gav efter för radikalfeministerna på dessa punkter var det svårt att motsätta sig deras övriga slutsatser: att kvinnor i sig själva var en klass, att inga existerande ideologier (inklusive marxismen) kan förklara eller erbjuda en lösning på kvinnoförtrycket, att samhällsklass är av sekundär betydelse för kvinnor och att skillnader i klass och etnisk tillhörighet inte på allvar inverkar på deras roll som förtryckare.
”Sexuella klasser”
Kvinnorörelsens tidiga teoretiker förankrade förtrycket i kvinnors biologiska roll som barnaföderskor, och åtskilde fullständigt deras reproduktiva roll från de sociala och ekonomiska villkor under vilka det existerar. Därför betraktades reproduktionen som en form av exploatering åtskild från varje ekonomiskt utsugningssystem som existerar vid dess sida. Shulamith Firestone skrev:
På samma sätt som de ekonomiska klassernas utplåning kräver underklassens (proletariatets) uppror och, under en temporär diktatur, deras erövring av produktionsmedlen, så kräver utplåningen av sexuella klasser underklassens (kvinnornas) uppror och erövring av kontroll över reproduktionen.
Istället för att erkänna att kapitalismen använder kvinnors obetalda hushållsarbete inom familjen för att bevara och reproducera arbetsstyrkan och att sexistisk ideologi används för att rättfärdiga detta förtryckarsystem, vände Firestone och andra ut och in på den marxistiska teorin för att hävda att kapitalismens revolutionära störtande inte kunde göra något alls för kvinnans frigörelse.
Juliet Mitchell försökte verkligen modifiera sådana uppfattningar genom att förbinda patriarkala teorier om kvinnoförtryck med klasspolitik.
”Specifik struktur”
Mitchell lokaliserade kvinnoförtryckets ursprung i klassamhället men avvisade ”idén att kvinnors villkor kan härledas ur ekonomin eller symboliskt jämföras med samhället. Istället måste den ses som en specifik struktur, som utgör en enhet av olika element… De viktigaste strukturerna kan räknas upp som följer: produktion, reproduktion, sex och barnets socialisering.
Liksom som hos radikalfeministerna kräver denna separata struktur en separat revolution, som för Mitchell hänger samman med behovet av psykologisk förändring för att undergräva den sexistiska ideologi som hon betraktade som universell.
”Kamp mot föreställningar”
Sheila Rowbotham argumenterade för arbetarkvinnornas centrala roll i varje rörelse med målet att göra slut på kvinnoförtrycket på grund av deras dubbla börda med hushållsarbete i hemmet och exploatering på arbetsplatsen. Samtidigt som hon erkänner bolsjevikernas försök att uppmärksamma kvinnans ställning i den tidiga Sovjetunionen, betonar Rowbotham att strukturella förändringar ensamma inte kommer att få bort ”manlig hegemoni”:
Kampen förs inte bara gentemot dominansens och inneslutningens yttre mekanismer, utan mot dessa inre mekanismer. Det är kampen mot de föreställningar som män utformar och definierar världen med, oavsett om den är kapitalistisk eller socialistisk. Om inte detta görs uttryckligt och medvetet, kommer revolutionär politik för de flesta kvinnor att förbli något avlägset och abstrakt.
Efter att ha identifierat ekonomismen inom stora delar av vänstern i förhållande till kvinnoförtrycket och bekräftat att det som avfärdats som ”personliga” omständigheter egentligen var ”politiska” förhållanden av repression, gick de socialistiska feministerna vidare med att reducera frigörelse till personliga ansträngningar och personpolitik – vilket förklarar den betoning de lade på ”medvetandehöjning” i motsats till att organisera för förändring. Detta innebar ökad misstänksamhet mot arbetarklassens organisationsmetoder, exempelvis Rowbothams uttalande att: ”om du accepterar en hög grad av centralisering och definierar dig själv som yrkesmässigt verksam med koncentration på framför allt den centrala uppgiften att gripa makten, förminskar du med nödvändighet självaktiviteten och självförtroendet hos de flesta av de inblandade.”
Attityder av detta slag erbjöd socialistiska feminister en flyktväg från varje verkligt engagemang för revolutionär politik eftersom kampen för att erövra makten sköts på framtiden tills dess nya organisationsformer kunde skapas vilka värdesatte individen och dess personliga angelägenheter lika mycket som kollektivet och dess politiska mål.
70-talet
Under större delen av 1970-talet sammanfogades kvinnofrigörelsens smågrupper och skiftande politik i Storbritannien till ett slags sammanhängande rörelse, i den meningen att det fanns publikationer (Shrew, Spare Rib etc.), konferenser och en rad krav som höll samman rörelsen. Men dessa krav var i sig själva källan till intensiv debatt, speciellt varefter årtiondet gick och slutligen kunde inre åsiktsskillnader inte härbärgeras i rörelsen.
Konferensen för kvinnofrigörelse 1972 antog de fyra kraven: ”lika lön nu, lika rätt till utbildning och arbete, fria preventivmedel och fri abort samt fri barnomsorg dygnet runt” – vilka i hög grad återspeglade angelägenheter för arbetarkvinnor organiserade i arbetarrörelsen. Kraven för ”ekonomiskt och juridiskt oberoende” och, vilket var mer kontroversiellt, ”ett slut på all diskriminering mot lesbiska kvinnor och kvinnors rätt att definiera sin egen sexualitet”, tillfogades 1975. Tre år senare, 1978, inkluderades det slutliga kravet: ”frihet från terror genom hot om eller användning av våld eller sexuellt tvång, oavsett civilstånd; och ett slut på alla lagar, antaganden och institutioner som förevigar manlig dominans och mäns aggressioner mot kvinnor.”
Socialist Workers Party
Lindsey German i Socialist Workers Party (SWP) [brittisk centristisk organisation med historiska rötter i trotskismen] hävdar i sin bok Sex, Class and Socialism att ”den ökade betoningen av frågor som kvinnor står inför som individer representerade en vändning bort från en kollektiv lösning av kvinnoförtrycket”. Denna vändning ägde verkligen rum men inte, som German felaktigt antyder, därför att det inte finns något kollektivt svar på sådana ”individuella” frågor som homofobi och våld i hemmet.
German och SWP är skyldiga till ekonomism. Deras ståndpunkt är att de ”riktiga” frågor som man kan kämpa kring är de som förknippas med arbetsplatsen – löner och anställning. De kan inte inse att alla manifestationer av förtryck, inklusive de som befinner sig utanför och är helt åtskilda från arbetsplatsen, måste bekämpas kollektivt av socialister. Det är självklart att arbetarrörelsen måste ta upp kampen mot sådana symptom på socialt förtryck. Dess misslyckande med att göra det stärkte de tendenser inom kvinnorörelsen som vara ivriga att leda bort den från klasskamp och klasspolitik.
Biologisk determinism
Den logiska utvidgningen av den ökande separatismen inom kvinnorörelsen var utvecklingen av en biologiskt deterministisk åsikt att män ”av naturen” är kvinnoförtryckare. Pornografi är teorin, våldtäkt är praktiken; alla män utgör oförbätterligt fienden. Det var en sådan troslära som de ”revolutionära” feministerna utvecklade ur radikalfeminismen.
Debatten om huruvida kvinnor som hade sex med män var kollaboratörer och förtryckarens agenter, som sammanfattades av de revolutionära feministerna i Leeds i deras text ”Politisk lesbianism: Argument mot heterosexualitet”, var det sista strået som bröt sönder kvinnorörelsens formella organisering och som garanterade att den bittra och fräna nationella konferensen 1978 blev den sista.
Feministisk aktivitet splittrades alltmer upp mellan de som valde separatistiska och utopiska lösningar och de som valde att vända sig till arbetarrörelsen men med öppet reformistiska projekt.
Slutet av 1970-talet och början av 1980-talet bevittnade en ytterligare utveckling av teorier om manligt våld och en koncentration på pronografi som det huvudsakliga hotet mot kvinnor. Demonstrationerna för att ”Ta tillbaka natten”, som riktades mot sexaffärer, områden där prostituerade höll till och porrbiografer, som underbyggdes av detta perspektiv, använde en militant taktik och angreps ofta av polisen, men var fullständigt felriktade.
Genom att fördöma all pornografi och kräva att den censurerades ingick feministerna – vars föregångare hade demonstrerat mot sexfientliga hycklare som Mary Whitehouse – nu en allians med den högerinriktade påtryckningsgruppen för censur. I USA förekom även gemensamt stöd från feminister och moralhögern för antipornografiska lagar på lokal nivå.
En återspegling av denna vändning i kvinnorörelsen var förvandlingen av kvinnan som kämpe – den tidiga kvinnorörelsens bestående och revolutionära arv – till kvinnan som antingen offer (för manligt våld, porr, etc.) eller som en sorts andlig jordemoder och symbol för fred och harmoni, i motsättning till mannen, angriparen. Trots att de fäste uppmärksamheten på imperialismens destruktiva makt genom sina protester vid USA:s kärnvapenbas i Greenham Common, återgav feministerna där kampen som en kamp mot manligt våld – sammanfattat i paroller som ”ta ifrån pojkarna leksakerna [dvs missilerna]”.
Fragmentisering och upplösning
Detta markerade verkligen den slutliga omvandlingen av kvinnorörelsen till en diffus rad av spektakulära och modebetonade projekt. Det markerade en urartning som inte särskilt förvånande även fick bevittna hur aktivismen upphörde och en övergång till en integrerande reformistisk politik, antingen genom utveckling av initiativ för självhjälp, såsom kvinnojourer, till en betydande sektor för frivilligt arbete vilket erbjöd sysselsättning för tidigare aktivister eller genom ”lokal feminism”.
Många feminister tog med sig sin reformistiska politik in i labourpartiet och fackföreningarna, och blev kvinnoombudsmän, ansvariga för kvinnokommittéer och kvinnoenheter eller också fick de poster i regeringsorgan som kommissioner för lika möjligheter. Lukrativa karriärer i den akademiska världen, som att undervisa i kvinnostudier, genusstudier och fredsstudier, eller i förlagsvärlden visade sig vara en alltför stor frestelse för andra tidigare aktivister.
Kvinnorörelsens fragmentering och upplösning var resultatet av dess misslyckande med att överskrida sin småborgerliga politik. Dess konkurrerande ideologier – radikalfeminismens fullskaliga krig mot män och socialistiska feministers komprometterade och föga övertygande alternativ med en parallell kamp från hela arbetarklassen mot kapitalismen och av alla kvinnor mot patriarkatet – bidrog båda till rörelsens fall.
Frånvaron av ett revolutionärt parti som i teorin och praktiken kan demonstrera hur kampen för socialismen och kvinnans frigörelse hänger samman, som kan bygga en proletär kvinnorörelse (vars potential visade sig 1984-84 i de inspirerande kvinnliga stödgrupperna för gruvstrejken) innebar att många av de bästa aktivisterna och kämparna förlorades för kampen.
Uppgiften nu för socialister är att vinna en ny generation kvinnor för kvinnofrigörelsens verkliga politik, den revolutionära marxismens politik. Och för att göra det framgångsrikt måste vi ta itu med och besegra de nya feministiska teorier som dyker upp.