Recension: LO:s kluvna tunga

I Yvonne Hirdmans bok Med kluven tunga analyserar hon LO:s motstridiga syn på kvinnors plats i samhället. Hennes analys är intressant och avslöjande, men samtidigt är hennes förklaring av de patriarkala strukturernas seglivhet rent idealistisk när hon fokuserar så mycket på ”ordets och meningarnas makt”, skriver Rodney Edvinsson. Yvonne Hirdman är professor i kvinnohistoria, och har tidigare skrivit en rad böcker om svensk arbetarrörelse.

Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 6, februari 1999.

Hirdmans undersökning grundas på officiella protokoll, tal, remisser, programskrifter etc från LO från 40-talet till början av 90-talet. Detta är den period då det skett många stora förändringar i samhället för kvinnornas del. Andelen kvinnor som förvärvsarbetar har stigit, och närmat sig motsvarande procentandel för männen. I LO är idag i princip hälften av medlemmarna kvinnor, vilket är en stor skillnad mot den mansdominans som rådde då LO bildades 1898.

Stora förändringar har också skett när det gäller LO:s engagemang för jämställdheten. På 50-talet existerade knappast problemet för LO. Idealet var då närmast att kvinnor skulle vara hemmafruar och bli försörjda av mannen. Problemet gällde då bara de kvinnor, främst ogifta (1950 var endast 29 procent förvärvsarbetande kvinnor gifta), som var ute i förvärvslivet. Men ju närmare vi kommer vår tid desto större fokus har frågan om jämställdheten fått inom fackföreningsrörelsen. Eller som Hirdman skriver:

Det finns ett fascinerande drag i historien om LO och genusordningen och det är att ju bättre situationen för kvinnorna blivit i samhället och på arbetsmarknaden, desto mer problematiskt har den uppfattats. Som ett samhälleligt, politiskt och fackligt problem.

Kvinnors underordning tillbaka
Hirdman menar att dessa förändringar är viktiga och inte bör underskattas. Samtidigt säger dock siffror inte allt. Bakom dem döljer sig en fackföreningsrörelse som på många sätt assisterat kvinnors underordning i samhället, som inte alltid lyckats gå i bräschen för de positiva förändringar som har skett till kvinnors fördel. Bakom mycket utav talet om jämställdhet på ett område döljer sig en underordning av kvinnor på ett annat område. De patriarkala strukturerna (eller ”genusordning” som Hirdman väljer att kalla dessa för) har hittat nya kanaler. Det har skapats ett slags glansbild om hur det är eller borde vara, samtidigt som verkligheten varit en annan, en modern dubbelmoral som säger jämställd men gör särskild, som säger rättvisa men skapar orättvisa.

Bakom exempelvis den höga kvinnliga förvärvsfrekvensen döljer sig en extrem könssegregering på arbetsmarknaden, där kvinnor dominerar i lågavlönade offentliga omsorgsinriktade yrken och män i högavlönade inom privata mer tekniskt orienterade sektorer, en segregering som medverkat till de löneklyftor som finns kvar mellan könen. Men istället för att försöka bryta denna könssegregering har LO tenderat till att acceptera den och istället satt fokus på att ”uppvärdera” de kvinnligt dominerade yrkena. Man talade och talar med kluven tunga, eller som Hirdman skriver:

Vi minns… LOs inbyggda aversion mot all ”sär” – allt som kunde splittra rörelsen, allt som började på ”kvinno-”. Ändå är det just denna organisation som själv frammanar särartens tal, inte till följd av sin ideologi men till följd av sin praktik. Ty jämlikhetens tal bottnade inte i den fackliga rörelsen när det gällde kvinnor som arbetskamrater… Att vara en udda kvinna på ett mansdominerat arbete var minsann inte det lättaste. Forskarna började benämna de olika överlevnadsstategierna…

Så kom det sig således, att just platsen – segregeringen – i särhållandet mellan könen, det återskapade olikheten, egentligen aldrig utmanades eller ifrågasattes av den fackliga rörelsen, för att vid inträdet till seklets sista decennium i stället accepteras.

Ett annat exempel är att bakom den höga förvärvsfrekvensen döljer sig det faktum att många kvinnor deltidsarbetar, vilket fortsatt betytt att de inte klarar av att försörja sig själva och blir beroende av mannens inkomster samt att de fortsatt får dra det tyngsta lasset när det gäller hushållsarbetet. Men detta problem har inte LO varit så intresserat av att göra någonting åt. Hade det varit män så hade problemet med deltiden varit löst, som LO:s Aina Westin en gång konstaterade. Krav på kortare arbetsdag har fått stå tillbaka för t ex förlängd semester, som varit viktigare för de manliga arbetarna. Kvinnors krav har fått stå tillbaka för männens.

Det material som Hirdman presenterar är mycket intressant och avslöjande, och illustrerar de patriarkala strukturer som hela tiden rått och fortfarande råder inom fackföreningsrörelsen. Boken har getts ut av LO:s bokförlag, men kan knappast vara en smickrande läsning för LO-ledningen, inte minst den manliga delen.

Den reformistiska byråkratin
Marxister skulle förklara de patriarkala strukturernas dominans och seglivhet inom LO med den reformistiska byråkratins dominans, vars sociala bas kan hittas i dess integrering i det borgerliga samhället men också hos arbetararistokratin, vars majoritet är män. Reformismen har historiskt alltid främst försvarat de privilegierade arbetarskiktens intressen, de inom arbetarklassen som har det minst dåligt under kapitalismen, medan mer förtryckta proletära grupper – etniska minoriteter, kvinnor, homosexuella, ungdomar, de lägst avlönade, u-ländernas arbetare, osv – negligerats. Det är reformismens anpassning till det rådande borgerliga samhället som förklarar denna inställning, eller som Lenin skrev i boken Imperialismens som kapitalismens högsta stadium om reformismen och den kapitalistiska imperialismen som lika väl hade kunnat överföras till relationen mellan reformismen och det kapitalistiska patriarkatet:

Så som det i föreliggande bok bevisats, har kapitalismen nu alstrat ett fåtal… särskilt rika och mäktiga stater, vilka genom vanlig ”kupongklippning” plundrar hela världen… Det är klart, att man med en sådan gigantisk extraprofit kan muta arbetarledarna och arbetararistokratins övre skikt… Detta skikt förborgerligade arbetare eller ‘arbetararistokrati’, som genom sitt levnadssätt, sina löneinkomster och hela världsåskådning är fullständiga småborgare, utgör Andra internationalens viktigaste stöd och i våra dagar bourgeoisiens främsta sociala (icke-militära) stöd.

Klasskampen manliga gestalter
Hirdmans förklaring är dock en helt annan än den marxistiska, och snarare den motsatta. Hon menar att just en dylik analys där patriarkatet sammankopplas med motsättningar mellan klasserna bidragit till att underordna arbetarkvinnorna under arbetarmännen:

[D]et som kallas för kampen mellan kapital och arbete [är] otvetydigt manliga gestalter. Ska vi ta in kvinnor i det här sättet att tänka måste de givetvis inordnas – antingen under figuren ”Kapital” eller under figuren ”Arbete”. Det radikala för att få med kvinnor, blir således att ta bort allt som inte har med denna ordning att göra, att ta bort könet så att säga, att negligera alla särdrag… Denna i sig emancipatoriska strategi innebär trots allt att den emanerar ur en modell som inte har möjlighet till insläpp annat än på sina egna villkor. Och dessa villkor är knutna till en maskulin 1800-talsförståelse av världen.

Hirdman går så långt som att säga att även om man låter klass och kön spela en lika stor roll i en sådan modell så blir konsekvenserna desamma:

Ty vad är det som händer om vi ställer orden bredvid varandra och säger… att kön och klass spelar lika stor roll? Som om de två vore två jämlika?… Det som skedde i den här historien… var… att begreppen fick genus – klass blev maskulinum (HAN) och kön blev femininum (HON) – och därefter inträdde den välkända rangordningen. Först kom klass, sen kom kön. Ty även om man sökte hålla de två klassificeringarna klass och kön jämnt och rättvist bredvid varandra gick det inte, ty det tillåter inte själva klasstänkandet…

Det blev paradoxalt nog en bekräftelse och förstärkning av själva tänkandet kring klass: att det är männen i produktionen, de som verkligen gräver fram guldet, sakerna, produkterna, tingen, som på ett orättvist sätt finns längst ner i den sociala hierarkin – som är samhällsomdaningens motor… där kvinnors insats förblivit det man ju alltid givit dem/oss eloge för: att vara historiens golv, att vara männens tjänarinnor.

Den konstruerade genusordningen
Hur ser då Hirdmans förklaringsmodell ut? Hennes analys fokaliserar på begreppet ”genus”, istället för på ”patriarkat”. Medan patriarkatet oftast brukar definieras som en uppsättning sociala relationer som har en materiell bas, så definieras genus som en ren social och ideell konstruktion. Det hela reduceras till de ”meningar” som skapas, tänkandets sätt att indela män och kvinnor och att ”skapa” en genusordning:

Den här organisationsprincipen [genusordningen] har inte något med klassens ordning och klasskamp att göra. Den skär tvärs igenom den. Framförallt innebär den att kvinnor sorteras efter helt andra grunder än dem som ordnar män i klasser: de sorteras via den manliga blicken efter hur de är relaterade till män.

Om följaktligen problemet ligger i vårt sätt att tänka borde lösningen också vara att börja tänka annorlunda, eller i Hirdmans ord:

Jag söker blottlägga ett sätt att tänka – eller inte tänka. Jaha tänker kanske någon, det är ”bara” idéer, det är inte på riktigt. Det är lätt tänkt, för i vår handlingsinriktade kultur kan man få för sig att ”retorik” eller ”idéer” är ett slags ornament, en orddekor, som snarast döljer den funktionella formen som finns under. Nog styrs våra tankar alltjämt av den gamla förståelsen från 1800-talet [dvs från Marx – min kommentar] av en ”bas” och en ”överbyggnad” och fastän man tvistat om dess relationer i över hundra år, är ”bas” ändå ”bas” och det mer nödvändiga än det som byggs ovanpå. Baser består av hårda saker som man gör och kan ta på och som egentligen driver på utvecklingen framåt och som följaktligen är så oändligt mycket viktigare än ”bara prat”.

Det är en envis bild som styr oss fel – som skapar ett ohjälpligt mellanrum, motsatsförhållande och rangordning mellan icke jämförbara ”saker”. Jag vill se ord/tankar/handling/verklighet som mer hopgeggade. Ord… är oerhört viktiga vapen/redskap, ”ting” som förändrar, sluter till en väg, öppnar en annan.

Hela Hirdmans analys av genusordningen inom LO grundas just på en analys av meningar och de förändringar i tänkandet som uppstått genom åren, hur ordet jämlikhet (mellan klasserna) underordnat arbetarkvinnorna under arbetarmännen, hur begreppet ”jämställdhet” lett till att kvinnan ställts bredvid mannen, att ”[t]ack vare en helt ny beskrivning som det nya ordet könsroll gav kunde det bli ett fruktbart problem – som man kunde göra något åt”, men hur sedan ”könsrollsbegreppet glider ner under ordet ‘familjepolitik'”, hur ”människors föreställningar om ekonomiska nödvändigheter” ”diskret ordnar de stora mönstren”, osv. Hirdman är också förtjust över ett tal av Gustav Möller där denne pratade om talets makt och om hur anden ”som sätter massan i rörelse, förmedlas genom ordet”.

Hirdmans analys av den konstruerade genusordning har helt klart postmodernistiska undertoner, utan att hon själv verkar erkänna detta. Det postmodernister ägnar sig åt är att ”dekonstruera” meningar och betydelser, ”metaberättelsen” som försöker påtvinga alla andra sin egen tolkning, för att på så sätt avslöja dem. Men postmodernisterna kommer inte själva med något alternativ till dessa meningar och betydelser, för då skulle de ju själva skapa en ”metaberättelse” och påtvinga andra sin mening. Deras kritik blir därför rent negativ. Ungefär så har också Hirdman arbetat. I hennes fall har hon ”dekonstruerat” olika slags genusordningar. Hon har ”skrivit mot… inte med” olika texter.

Idealism mot materialism
Hirdmans förklaring är filosofiskt sätt klart idealistiskt. Om den skulle tillämpas i kampen för LO-kvinnors frigörelse så leder den direkt till en återvändsgränd, till en ofarlig utopism.

Hirdmans förklaring rotar inte kvinnoförtrycket i de verkliga materiella förhållandena, utan i ett felaktigt sätt att tänka. Men det är inte idéer som formar världen, såsom all idealism på något sätt utgår ifrån, utan världen som formar våra idéer. Verkligheten kommer före vår beskrivning av, våra idéer om, verkligheten. Detta är en grundläggande tes för materialismen och marxismen. Världen kommer nämligen fortsätta att existera även om ingen tänker om den, medan tänkandet inte kan existera utan världen. Således är det i första hand tänkandet som måste förklaras med den verklighet som ger upphov till detta tänkande, och inte verkligheten utifrån våra olika sätt att tänka om den.

Även om det är sant att kvinnoförtrycket på många sätt formas av vårt sätt att tänka, all form av mänsklig aktivitet innesluter ju även tankeverksamheten, så ställes ju ytterst frågan: vad är det i den objektiva verkligheten som gör att vi tänker på ett visst sätt när det gäller relationen mellan könen? En insikt om att kvinnoförtrycket ytterst är rotat i de objektiva materiella förhållandena innebär också att kampen för att avskaffa detta förtryck i första hand måste riktas mot dessa materiella förhållanden.

Detta betyder förstås inte att marxister menar att idéer är oviktiga i kampen mot kvinnoförtrycket. Om det vore sant att marxister skulle påstå att idéer helt determineras av den ekonomiska nivån vore det ju poänglöst att försöka organisera sig politiskt, eftersom ju den politiska utvecklingen då på förhand vore förutbestämd.

Begrepp och ideologier, de olika sätten att tänka, bidrar enligt marxismen till att upprätthålla patriarkatet och andra förtryckarsystem, och för en emancipatorisk rörelse är det viktigt att konfrontera dessa begrepp och ideologier, med en motideologi. Allt det är sant. Den analys som Hirdman har gjort om meningars och ords betydelse i kvinnors underordning bör i det sammanhanget inte förringas.

Men frågan är vad som är primärt, och vad som är sekundärt. Olika begrepp och meningar får sin kraft i första hand från de materiella – sociala, ekonomiska, biologiska, etc – strukturer vars intressen de tjänar. På samma sätt kan nya begrepp och nya tankesätt, t ex om det klasslösa och icke-patriarkala samhället, bara slå rot om det finns sociala och ekonomiska krafter som har ett behov av dem, eller upplever att de har ett behov av dem. Idéer utan materiell bas blir som en blomma utan rötter.

Kvinnokamp, klasskamp
När Hirdman påstår att kvinnoförtrycket inte har någonting med klassamhället att göra så isolerar hon dagens patriarkat från de konkreta sociala och ekonomiska omständigheter som det existerar under.

En del feministiska kvinnoforskare menar här att kapitalismen teoretiskt sett inte behöver patriarkatet, att den är könsblind. Teoretiskt sätt så stämmer det. Man skulle också kunna tänka sig att det finns någon planet någonstans i universum som har utvecklat intelligent liv där kapitalismen är icke-patriarkal eller t o m matriarkal. Men detta är bara teoretiska konstruktioner och inte beskrivningar av den konkreta kapitalism vi observerar på den här planeten. Teoretiskt sätt så ska kapitalismen (enligt nationalekonomins modeller), om verkligen en perfekt konkurrens råder, inte heller ge upphov till något klassamhälle. Den konkreta kapitalismen upprätthåller på olika sätt patriarkatet, och patriarkatet kommer bara kunna avskaffas om också denna kapitalism avskaffas.

Begrepp, ord och tankar behöver, till skillnad från det som Hirdman gör, analyseras i sitt konkreta sociala och ekonomiska sammanhang. Bara på detta sätt kan också den patriarkala ideologin bekämpas på ett effektivt sätt.

Marxister hävdar att kvinnokampen behöver bli en del av klasskampen och att huvudmotsättningen är den som går mellan klasserna.

Detta betyder inte att marxister anser att förtrycket av kvinnor, eller för den delen imperialismens utsugning av u-länderna, inte är lika moraliskt förkastligt som klassförtrycket, vilket skulle kunna innebära att man blundar för kvinnoförtrycket inom arbetarklassen för att inte splittra och försvaga proletariatet i dess kamp mot kapitalet (förtryck av kvinnor kan mycket väl i många sammanhang anta värre proportioner än klassförtrycket). Just ett sådant tänkesätt har präglat mycket utav LO och arbetarrörelsen, vilket så belysande visas av Hirdman. Marxister är av den övertygelsen att arbetarklassens befrielse aldrig kommer komma till stånd om den grundas på förslavning av en annan grupp.

Marxisters framhävande av klasskampen som mer primär än kvinnokampen och annan kamp mot olika förtryckarsystem grundas inte på en moralisk rangordning av dessa utan på en konkret analys av de materiella förhållanden som dessa olika strukturer existerar under, och på en analys av hur ALLA dessa förtryckarsystem kan avskaffas. Och en sådan analys kommer visa att kapitalismen under 1800- och 1900-talet har underordnat alla andra olika exploaterings- och förtryckarstrukturer under sitt eget välde för att omforma dessa till kapitalets intressen. Det är just därför som huvudkampen mot ALLA de olika exploaterings- och förtryckarsystemen behöver fokuseras mot kapitalismen, och därför som kvinnokampen behöver bli en del av och inordnas under klasskampen. En analys av förkapitalistiska samhällen skulle troligtvis visa att klassamhället inte alls var mer grundläggande än patriarkatet. Men vad marxister är intresserade av ju hur dagens samhälle kan förändras.

Det är just när klasskampen, kvinnokampen, den anti-imperialistiska kampen, osv kan integreras i varandra som de kan uppnå en verklig sprängkraft. Så bidrog bolsjevikernas lyhördhet för det nationella förtrycket i Tsarryssland, med deras krav på rätt till nationellt självbestämmande, på många sätt till att revolutionen verkligen kunde segra, på samma gång som den nationella befrielserörelsen fick en starkt skjuts framåt i hela östra Europa. Samtidigt har feminismens strävan att isolera kvinnokampen från klasskampen just försvagat kvinnorörelsen.

Klasskampen behöver kvinnokampen, och kvinnokampen behöver klasskampen. Möjligheten till en sådan integrering av de båda har också markant ökat under 1900-talet då andelen kvinnor som förvärvsarbetar idag är nästan lika stor som för männens del. Men detta måste kombineras med en speciell lyhördhet för arbetarkvinnors situation och en bekämpning av alla slags förtryckarstrukturer som reproduceras inom en sådan integrerad rörelse.