Daniel Bensaïd och ”Strategins Återkomst”

Bensaïd, D., ”A new debate is opening; the Return of Strategy”, International Viewpoint, nummer 386, februari 2007
http://www.internationalviewpoint.org/spip.php?article1199
Alla citat är från denna artikel om inte annat anges.
Also available in English.

Innehåll

Inledning

I en nyligen publicerad artikel med titeln ”A new debate is opening; the Return of Strategy” (”Början på en ny debatt; Strategins Återkomst”) fortsätter Daniel Bensaïd, ledande teoretiker i Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat (eller Fjärde Internationalen, den internationella organisation vars svenska sektion är Socialistiska Partiet) diskussionen om vilken strategi de rörelser som arbetar mot nyliberalismen ska anta. Debatten har tidigare förts inom Fjärde Internationalen, men inlägg har också gjorts från Alex Callinicos, brittisk socialist och ledande inom International Socialist Tendency.

Debatten har lett till att grundläggande frågor om kampen för politisk makt, hur man ska se på statsorganen och hur övergångsprogrammet kan användas på 2000-talet har kommit upp på nytt. Bensaïd hävdar att revolutionärer kan gå in i borgerliga regeringar vid särskilda tillfällen, och fortfarande agera principiellt. I följande inlägg ger Luke Cooper från Arbetarmakts brittiska systergrupp Workers Power svar på tal. Cooper menar att den typ av argument Bensaïd framför ofrånkomligen leder till en total revidering av marxismens programmatiska principer, och att de åtgärder han föreslår skulle leda till en katastrof, inte bara för alla inblandade ”socialister”, utan för arbetarklassen i stort om de genomfördes i praktiken.

Frågan om deltagande i borgerliga regeringar uppkom först på ett rent praktiskt plan då Andra Internationalens medlemsgrupper växte till att bli socialistiska masspartier vid förra sekelskiftet. Debatten mellan Andra Internationalens höger- och vänsterflyglar grundlade principen om att revolutionärer under inga villkor kunde gå med i borgerliga regeringar, eftersom dessa per definition var regeringar som var bundna att försvara kapitalismen och den privata äganderätten. I och med den antikapitalistiska rörelsens framväxt ett århundrade senare, så finns nu diskussionen kring politisk makt och staten fortfarande kvar.

Bensaïd pekar i sitt inlägg ut bakgrunden till att debatten kring den antikapitalistiska rörelsens strategi har väckts på nytt: Hugo Chávezs framgångar i Venezuela, vänsterpopulismens framgångar i Latinamerika i allmänhet, och möjligheterna till att bygga nya, alternativa partier i Europa, som till exempel Linkspartei/WASG i Tyskland. Förbundet för Femte Internationalen håller helt med om behovet av en internationell debatt i denna fråga, och har framhållit detta, ofta under motstånd från Bensaïds kamrater, både på World Social Forum och på alla möten vi deltagit vid på Europas Sociala Forum.

Vi håller dock inte med om Bensaïds tes att det under vissa omständigheter kan vara berättigat för revolutionärer att delta i kapitalistiska regeringar. För att rättfärdiga denna tvingas Bensaïd på ett farligt sätt att helt revidera marxismens principer, bland annat gällande dess uppfattning av staten, övergångsprogrammet, den permanenta revolutionen, vikten av oberoende arbetarpolitik, och det revolutionära partiet.

Bensaïd själv ser det dock som att han rättar till ett alltför högervridet perspektiv, det som Fjärde Internationalen har baserat sitt handlande på. Han kritiserar retroaktivt att FI:s (senare uteslutna) brasilianska sektion deltog i Lulas regering från 2002, och angriper också de åsikter som förespråkas av Francis Sitel från FI:s franska sektion – Ligue Communiste Revolutionnaire (LCR). Trots att Bensaïd säger sig kritisera från vänster, så är hans egen ståndpunkt i praktiken inte mer än en uppmaning till striktare kriterier för att ingå i borgerliga regeringar som Lulas.

Bensaïd anklagar Sitel för att vara alltför sugen på att ”skapa något nytt” utan att studera historien, och går så långt som att hävda att många av dagens ”nymodigheter” bara är ”återvunna gamla utopiska idéer från 1800-talet och arbetarrörelsens barndom”. Helt rätt! Alla som kallar sig revolutionära kommunister borde omedelbart dra debatten kring revisionismen i Andra Internationalens tyska och franska sektioner, och i internationalen i stort, vid förra sekelskiftet till minnes. Men för att visa att hans idéer har en revolutionär kontinuitet tvingas Bensaïd att framställa den kommunistiska rörelsens historia i falsk dager. Visserligen görs ett flertal referenser till Trotskij, Lenin och Kommunistiska Internationalen (Komintern) i hans artikel, men dessa förblir utsmyckning och ett sätt att dölja det faktum att det Bensaïd föreslår i grunden går emot de principer och program som dessa kämpade för.

1900-talets ”två revolutionära hypoteser”?

Vi kan visa vad vi menar genom att titta närmare på Bensaïds uppfattning av den permanenta revolutionen. För att försäkra läsaren om sin trotskistiska övertygelse hävdar han att Trotskij gjorde helt rätt i att kritisera Stalins idé om ”socialism i ett land” och istället lägga fram strategin för permanent revolution. Men han framställer skillnaden mellan dessa teorier som blott en fråga om huruvida en arbetarregering bör uppmuntra revolutioner i andra länder, och om omöjligheten i att uppnå socialism i ett land.

Detta är självklart viktiga skillnader, men det är en kraftigt otillräcklig analys av vad Trotskij menade med permanent revolution. För Trotskij innebar den permanenta revolutionen att arbetarklassen måste ta ledningen i den anti-imperialistiska kampen och kampen för borgerligt-demokratiska fri- och rättigheter, och leda denna kamp vidare till frågan om arbetarmakt och grundandet av en arbetarstat.1

Anledningen till att så mycket saknas i Bensaïds version av teorin om permanent revolution kommer fram när han senare utvecklar sin egen analys av historien, en analys som är helt motsatt Trotskijs ståndpunkt. Bensaïd hävdar att det under 1900-talet fanns två ”strategiska hypoteser” för hur kapitalismen skulle kunna krossas. Dessa två är vad han kallar ”generalstrejk och uppror” och det ”utökade folkkriget” (”insurrectionary general strike” och ”extended popular war”):

Vår utgångspunkt ligger i de stora, revolutionära erfarenheter som vunnits under 1900-talet – Ryska Revolutionen, Kinesiska Revolutionen, Tyska Revolutionen, folkfronterna, Spanska Inbördeskriget, det vietnamesiska frihetskriget, Maj 1968, Portugal, Chile. Vi har använt dessa för att urskilja två huvudsakliga hypoteser, eller scenarier: generalstrejk och uppror, och det utökade folkkriget. Dessa hypoteser innebär två sorters kriser, två former av dubbelmakt, och två sätt att lösa krisen på.

Han går sedan vidare med att ställa upp ett antal exempel på hypotesen om ”generalstrejk och uppror” innan han fortsätter med en mycket längre utläggning om det ”utökade folkkriget”. Framförallt görs en lång analys av sandinisterna, som bildade en folkfrontsregering i Nicaragua på 80-talet efter ett framgångsrikt bondekrig. Vad som är anmärkningsvärt med framställningen är att han misslyckas med att peka ut det inte helt oviktiga faktum att arbetarklassen inte kom till makten i Nicaragua när dessa händelser utspelade sig, och att de kapitalistiska ägandeförhållandena inte rycktes upp.

Bensaïd förvärrar saken än mer genom att strunta blankt i en av 1900-talets stora, ja, gigantiska, lärdomar: nämligen den från 1917, då den ryska arbetarklassen tog makten genom att ställa sig i spetsen för den folkliga kampen mot tsarens envälde, imperialistiska krig och halv-feodala landägandeskap – det vill säga, genom att tillämpa den permanenta revolutionens strategi. Utan att ha analyserat Ryska Revolutionen, och utan någon som helst strategisk kritik av vad han kallar ”generalstrejk och uppror”, för Bensaïd helt enkelt fram denna teori som den ”revolutionära hypotes” som nu gäller:

Riktlinjen för vår strategiska hypotes på 1970-talet var generalstrejk och uppror, vilken, för det mesta, inte på något sätt liknade de olika varianterna av anpassad maoism och deras påhittiga tolkningar av Kulturrevolutionen. Vi är numera ”föräldralösa barn” av denna teori, enligt Antoine Artous. Det som igår hade en viss ”funktionalitet” har idag gått förlorat.

Trotskij hade goda skäl för sitt påstående om att arbetarna måste stå i spetsen för revolutionen, eftersom de är den kraft som kan överta produktionsmedlen och kapitalägarnas egendom, demokratiskt fördela denna och ge över landegendomarna till fattigbönderna, så att dessa kan brukas för folkets behov istället för av vinstskäl. Det är därför det är så livsviktigt att alltid kämpa för att arbetarklassen skapar sina egna organisationer, som inte bara kan leda krossandet av den kapitalistiska staten, utan också själva bli maskineriet i den kommande arbetarstaten. I motsättning till detta uppmanar Bensaïd arbetarklassen att skapa sina egna demokratiska råd i fabrikerna, men att dessa ska samexistera med den borgerliga statens organ.

Klassamhället, staten och marxismen

Bensaïd utgår från Antoine Artous, också medlem i LCR, och hävdar att det är en ”överdriven förenkling” att tro att ”dubbelmakten kan existera utanför nuvarande institutioner” och byggas så att den ”plötsligt kan hoppa ur intet, som en färdig pyramid av sovjeter, eller arbetarråd”. Han fortsätter:

(..) självklart är det omöjligt att föreställa sig en revolutionär process annat än som en överföring av legitimitet med betoning på en ”socialism underifrån”, men som drar in olika sorters representation, speciellt i länder där parlamentarism funnits i mer än ett århundrade, och där den allmänna rösträtten är stadigt rotad.

Alltså kan det för Bensaïd visst finnas en möjlig parlamentarisk väg till socialismen, i förening med en rörelse bestående av fabriksrådsliknande organ. Denna ståndpunkt är såklart inte ny, utan har länge framhållits av vänsterreformister och centrister. Linjen brukar särskilt sammankopplas med tyska USPD, som vägrade komma med en lösning på det tillstånd av dubbelmakt som uppkom efter novemberrevolutionen 1918, och som därigenom gav den tyska staten möjlighet att omorganisera sina styrkor i förberedelse för undertryckandet av arbetarråden. Varianter på samma idé har förts fram varje gång arbetarrörelsen har börjat växa utanför de gränser den borgerliga staten satt upp, och kritiserades skoningslöst av Lenin och Trotskij eftersom de blandar ihop i) proletära organisationer och ii) borgerligt-demokratiska sådana (parlament), och eftersom de ignorerar ”värden” för den hybrid som schemat ska resultera i – den borgerliga staten.

Det är anmärkningsvärt att Bensaïd inte ens nämner den grundläggande marxistiska kritiken mot denna ståndpunkt – det vill säga, att makten inte ligger i parlamenten utan hos en icke vald poliskår, armé, juridisk kår och hos de likaså ej demokratiskt valda högsta tjänstemännen, vilka alla kommer att använda väpnad makt mot varje massrörelse som utmanar kapitalismens egendomsrätt. Marxister har alltid sett staten som ett verktyg för klassherravälde, som ett instrument för en klass undertryckande av en annan. Som Lenin skrev i Staten och revolutionen så är staten ”förband av väpnade människor” som försvarar kapitalismen, och dess existens är ett uttryck för ”klassmotsättningarnas oförsonlighet”.2

Marxister har ofta pekat på militärkuppen i Chile 1973 som ett exempel på statsmakternas villighet att brutalt slå ned demokratiska regimer som hotar kapitalisternas rikedomar och makt genom reformer. Ett mindre välkänt exempel är den indonesiska militärkuppen år 1965, då den populära anti-imperialistiska ledaren Sukarno krossades, och det stora kommunistparti som stödde honom nästan bokstavligen utraderades i en av 1900-talets värsta massakrer.3 Mer nyligen har vi kuppförsöket mot Hugo Chávez i Venezuela 2002.

Man skulle kunna tro att Bensaïd, ställd inför en marxistisk lärdom av sådan vikt, i alla fall skulle nämna kritiken – men han låtsas som att ämnet aldrig har diskuterats.

Arbetarpolitik

Syftet med Bensaïds långa utläggning om ”folkkriget” blir mer uppenbart när han har lagt fram sin revisionistiska ståndpunkt gällande staten. Bensaïd anser tydligen att ”folkkrigets” syfte var att försöka lösa problemet med vad ”allmänheten vill” (”establishing the ’general will'”). Han skriver:

Problemet vi står inför är egentligen inte förhållande mellan territoriell demokrati och arbetsplatsdemokrati (Pariskommunen, sovjeterna och den allmänna församlingen i Setubal i Portugal år 1975 var territoriella strukturer), inte heller är det förhållandet mellan direkt och representativ demokrat (all demokrati är delvis representativ). Det verkliga problemet är hur den allmänna viljan eller strävan uppkommer.

Det sätt Bensaïds använder termerna ”territoriell demokrati” och ”arbetsplatsdemokrati”4 ska här tydligt förstås som liberal respektive råds- eller sovjetdemokrati. Han framhåller att arbetarråden bara uttrycker intressena hos en del av samhället, arbetarklassen (sant) och att detta, för honom, är ett problematiskt för dem som förespråkar radikal förändringar eftersom fler intressen måste uttryckas för att man ska kunna slå fast en ”allmän åsikt”.

Detta är återigen en hård revidering av marxismen, genomförd, än en gång, utan att alls respektera plikten av att tydligt redovisa avvisanden av tidigare programmatiska ståndpunkter. För marxister är det utsugningen av arbetarklassen och dess möjlighet att ta kontroll över den kapitalistiska produktionen som ger arbetarna både intresse av och möjlighet till att genomföra samhällets övergång till socialismen. Det var eftersom andra klasser, som medelklassen eller bönderna, inte var löneslavar i industriell produktion, som Marx skrev i Kommunistiska Manifestet:

Av de klasser, som i våra dagar står gentemot bourgeoisien, är blott proletariatet en verkligt revolutionär klass. Alla de andra klasserna förfaller och går under med storindustrin, proletariatet åter är dennas egen produkt.

Marx fortsätter:

Proletärerna kan erövra de samhälleliga produktivkrafterna blott genom att avskaffa sitt eget hittillsvarande förvärvssystem och därmed hela det hittillsvarande förvärvssystemet. Proletärerna har ingenting eget att värna, de har att förstöra all hittills existerande privatsäkerhet och privatförsäkring. Alla hittillsvarande rörelser har varit rörelser av minoriteter eller i minoriteters intressen. Den proletära rörelsen är den självständiga rörelsen av det oerhörda flertalet i det oerhörda flertalets intressen. Proletariatet, det understa lagret i det nuvarande samhället, kan inte höja sig, inte resa sig, utan att hela överbyggnaden av de skikt, vilka bildar det officiella samhället, sprängs i luften.5

I motsats till detta vill Bensaïd i praktiken bygga en ny populism, en ny sorts politik baserad på fastställandet av ”allmänhetens åsikt” snarare än arbetarklassens intresse. Detta följer organiskt på hans förslag att marxister ska ta på sig att närma sig den liberala, demokratiska staten, som, givetvis, hävdar sig förkroppsliga viljan hos samhället i stort snarare än någon klass beståndsdel i detta samhälle. Eftersom Bensaïd inte ser detta den borgerliga statens påstående som falskt, innebär det att han i praktiken måste avfärda all klassbaserad politik.

Övergångsprogrammet

En i grunden reformistisk uppfattning av politisk strategi, grundad i en parlamentarisk väg till socialismen, växer alltså fram. För att fullfölja denna förändring går Bensaïd vidare genom att rensa det revolutionära övergångsprogrammet från allt som anses kunna väcka anstöt.

Detta uttrycks med all önskvärd tydlighet i det stöd han ger till LCR-medlemmen Antoine Artous kritik av Callinicos AntiCapitalist Manifesto:

(..) den övergångsmetod Alex tillämpar slutar vid det vägskäl som utgör frågan om vems om ska ta makten. Frågan lämnas i ett fåfängt hopp om att den ska lösas i en deus ex machina, tydligen genom en spontan våg av masskamp och plötsliga utbrott av rådsdemokrati. Trots att försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna är en viktig del av Alexs program, verkar han avstå helt från mer institutionsinriktade krav (till exempel, krav på proportionerlig representation, en konstituerande församling enkammarriksdag eller radikal demokratisering)

Deus ex machina är en latinsk fras, som betyder ”gud ur maskinen” och, som International Viewpoints fotnot förklarar, ska förstås som ”en lösning som plötsligt dyker upp från ingenstans”. Det är svårt att inte stå handfallen inför någon som påstår sig vara revolutionär marxist och som talar med sådan cynism om revolutionen som möjlighet.

Trots att Bensaïd kritiserar AntiCapitalist Manifesto för att vara för revolutionärt, så delar han faktiskt Callinicos falska uppfattning om vad övergångskrav utgör. Förbundet för Femte Internationalen har hävdat att AntiCapitalist Manifesto helt enkelt för fram ett antal radikala reformförslag, snarare än övergångskrav.6

För Trotskij var övergångskrav utformade så, att de maximerade arbetarklassens makt i det kapitalistiska samhället; det vill säga, kravet på arbetarkontroll i industrin utmanar företagsledarnas rätt att styra, och kravet på en arbetarmilis utmanar den kapitalistiska statens våldsmonopol.

Båda kraven kan visas vara grundläggande för klasskampen när den når en viss, allmän nivå i det kapitalistiska samhället. Det finns många exempel på hur arbetare som inte alls varit revolutionära kommunister har skapat betydande embryon till sådana samordningsorgan – strejkvaktskommittéer, fabriksockupationer, och så vidare. Klasskampen måste vara på en hög nivå för att dessa organisationsformer ska kunna fungera fullt ut, och de är högst instabila just eftersom de hotar kapitalismen så pass mycket att deras fortsatta aktivitet kräver att proletariatet tar makten, eller lämnas sårbara för kapitalismens motoffensiv, som hotar att lösa frågan om dubbelmakten genom att förstöra arbetarrörelsens organisationer, och därigenom lösa den underliggande sociala krisen till kapitalismens fördel.7

Bensaïd har istället en falsk och pragmatisk uppfattning av övergångsprogrammets metod, något han visar i en uppsats med titeln ”Baggage on Exodus”:

Det handlade [år 1917] om att röra sig bortom den abstrakta debatten om påståendenas inneboende fördelar, oavsett om de var reformistiska (genom sin försonlighet med den etablerade ordningen) eller revolutionära (genom sin oförsonlighet med samma ordning) till sin natur. Hur passande kraven var avgörs av den konkreta situationen, på deras skolande förtjänster för de som är inblandade i kampen.8

Här misslyckas Bensaïd totalt med att beskriva det nya med övergångsprogrammet. De fel han gör sammanfattas i hans framställning av kraven som antingen reformistiska/försonliga med kapitalismen eller revolutionära/oförsonliga med kapitalismen. Detta lämnar ju helt den avgörande frågan om klasskampen ur ekvationen; att det som kan vara ”försonligt” med kapitalismen i vissa situationer kan vara helt ”oförsonligt” i andra. För att ge ett konkret exempel kan man peka på hur kampen för att försvara rättigheterna i arbetslivet för franska ungdomar under 25 år förra året, genom massmobiliseringar, direkt aktion och under ledning av ett samordnande nätverk, ledde till en förrevolutionär situation, medan Frankrikes kapitalister erkände just dessa rättigheter i årtionden innan dess.

Det var först i och med övergångsprogrammet som den nya kampmetod som praktiserats redan i bolsjevikernas kamp i Ryssland och i den revolutionära Kommunistiska Internationalen kodifierades. Genom att resa krav som ger arbetarklassen styrka i den dagliga kampen mot borgarna, och peka på metoder för att kämpa för dessa krav, kan risken för att ett gap uppstår mellan ”minimiprogrammet” – krav som inte i sig själva kräver att kapitalismen krossas – och ”maximiprogrammet” – som handlar om hur man ska agera kring revolutionen – avvärjas. Med andra ord kopplar övergångsprogrammet samman all kamp för arbetarnas krav, om det så är för omedelbara mål eller delmål, till kampen för arbetarmakt. Bensaïd avvisar detta koncept till förmån för det system Andra Internationalen hade, där man istället för övergångskrav delade upp kampprogrammet i reformistiska krav, det vill säga krav som är försonliga med kapitalismen, och revolutionära krav, som är oförsonliga med kapitalismen.

Det utmärkande med programmet med övergångskrav var huruvida de formellt, eller statiskt, sett var genomförbara eller inte under kapitalismens lagar, utan att de pekade ut vilka syften kampen bör inriktas på, och hur de skulle innebära strategiska förluster för borgarklassen och deras stat om de uppnåddes. Kampen för dessa mål kopplades till byggandet av arbetarorganisationer som kunde utmana kapitalväldet.

Som vi (Workers Power) skrev 1983:

Även där sådana [reformistiska] krav har ett progressivt innehåll (vilket inte alltid är fallet) är det revolutionärers plikt att förbinda kampen för dem med proletariatets historiska uppgifter, erövrandet av statsmakten. Förbindandet av arbetarnas spontana krav med proletariatets historiska uppgifter är bara möjligt genom användningen av övergångskrav, krav som svarar mot arbetarnas verkliga och centrala behov och som kolliderar med försöken från kapitalisterna och deras stat att få arbetarna att betala kostnaderna för krisen. Det system av övergångskrav som kommunisterna för fram reser kampen för arbetarkontroll, utövad genom kamporgan som arbetarråd och fabrikskommittéer, och som organiserar arbetarklassen och leder den mot kampen för erövrandet av statsmakten.9

Det är Bensaïds felaktiga uppfattning av frågan om programmet som får honom att göra följande ohederliga och eklektiska sammanfattning av diskussionen mellan LCR och Callinicos gällande programmet:

Cëdric Durand verkar däremot se institutioner blott som en mellanhand för självständiga proteststrategier. Detta kan i praktiken leda till en kompromiss mellan ”gräsrötterna” och ”ledningen” – med andra ord, enkel lobbying från de tidigares sida mot de senare, där den senares strukturer förblir intakta. I själva verket håller alla parter i debatten med om de grundläggande teserna hämtade ur Den kommande katastrofen och hur vi kan bekämpa den (Lenins pamflett från sommaren 1917) och Övergångsprogrammet (inspirerat av Trotskij 1937): behovet av övergångskrav, allianspolitik (enhetsfronten), hegemonins logik och dialektiken (inte motsättningen) mellan reform och revolution. Därför motsätter vi oss idén om att dela upp ett (”anti-nyliberalt”) minimiprogram och ett (”anti-kapitalistiskt”) ”maximi”-program. Vi är fortsatt övertygade om att konsekvent anti-nyliberalism leder till anti-kapitalism, och att dessa två är sammankopplade i kampens dynamik.

I detta stycke gör Bensaïd flera minst sagt överraskande sammanfattningar av bristerna i sin inställning:

1. Bensaïd antyder att han stödjer påståendet att den liberala demokratiska staten är en ”mellanhand för självständiga proteststrategier” snarare än ett beslöjat uttryck för klassherravälde
2. Han lägger fram det rakt igenom ohederliga påståendet att alla sidor i diskussionen, inklusive honom själv, är anhängare till den tradition som härstammar från bolsjevikerna och Fjärde Internationalen innan Andra världskriget.

Dessutom slår Bensaïd utan vidare ihop minimi- och maximiprogrammen, eller de anti-nyliberala och anti-kapitalistiska programmen. Detta är speciellt värt att uppmärksamma och bottnar också i hans falska förståelse av övergångskrav. Det vill säga; eftersom han inte konkret kopplar samman programmen med krav som ”organiserar klassen för, och leder den mot, kampen om makten”, lämnar han åt den objektiva processen, eller det han kallar för ”kampens dynamik”, att fixa det åt honom.

Som grädde på moset i Bensaïds revisionism kommer alltså en felaktig uppfattning av det revolutionära partiet. För Lenin och de ryska bolsjevikerna var det revolutionära partiets roll att kämpa för programmet, och att därför leda arbetarklassen i kampen om makten. De erkände således att den subjektiva faktorn, partiet med sitt program, var livsviktigt för att förändra den objektiva situationen. Bensaïd faller däremot in i just den ”spontana” syn på revolutionär utveckling som han hävdar sig ta avstånd från.

Arbetarregeringen?

På frågan om arbetarregeringen hänvisar Bensaïd till den debatt som fördes inom Komintern om detta på 1920-talet, där de diskuterade hur kravet på en arbetarregering var något som kom från enhetsfronten, och vad som utgjorde en borgerlig regering.10

Bensaïd citerar Smeral, som tog upp problemet med hur ett krav på en arbetarregering inte får ses som en uppmaning till stöd för en socialdemokratisk regering, och Zetkins ultravänsteristiska kritik, där hon påstod att en sådan uppmaning innebär en likvidering av partiet. För marxister var nyckelfaktorn som avgjorde huruvida en regering var av arbetarkaraktär eller inte var om denna regering uttryckte arbetarklassens intressen, och, om den därför hade ett program för att beväpna arbetarklassen och beslagta borgarnas privategendom.11 Bensaïds återgivning framställer istället debatten som förvirrad:

Faktum är, att vad Zinovjev definierade som ”en arbetarregerings grundläggande uppgift” var proletariatets beväpnande, arbetarkontroll över produktionen, en skatterevolution… Man kan fortsätta med att citera andra debattinlägg. Det slutgiltiga intrycket är att enorm förvirring rådde.

När Bensaïd senare sätter upp nya kriterier för hur man bör avgöra en regerings klasskaraktär avvisar han denna position helt, något vi ska se nedan. Men den åsikt Zinovjev uttryckte var långt ifrån bara hans egen. Den stöddes av Kommunistiska Internationalens fjärde kongress. Den är en integrerad del av Teserna om Kominterns taktik. Där beskrivs villkoren för dess användning som följande:

— där styrkebalansen mellan arbetarpartierna och borgarna gör att frågan om regeringen blir en dagsfråga, ett praktiskt problem som kräver omedelbar lösning.

Dess villkor är följande:

En arbetarregerings mest grundläggande uppgift måste vara att beväpna proletariatet, avväpna de borgerliga, kontrarevolutionära organisationerna, ta kontroll över produktionen, låta de besuttna klasserna ta lejonparten av beskattningen, och bryta ned motståndet från den kontrarevolutionära bourgeoisien.

Teserna fortsätter:

En sådan arbetarregering är möjlig endast om den föds ur masskamp, och stöds av kampvilliga arbetarorganisationer, som i sin tur är bildade på gräsrotsnivå av de mest förtryckta delarna av arbetarklassen. Men till och med en arbetarregering som skapas genom en allians av paramilitära styrkor, det vill säga, en regering av rent paramilitärt ursprung, kan ge upphov till ett uppsving i den revolutionära arbetarrörelsen.

Det är uppenbart att skapandet av en genuin arbetarregering, dess fortsatta existens och fasthållande vid den revolutionära politiken, måste leda till en bitter kamp med kapitalistklassen eller till och med till inbördeskrig. Arbetarnas blotta ansats till att organisera en sådan arbetarregering kommer från dag ett möta extremt hårt motstånd från borgarna. Parollen om en arbetarregering har därför potential att samla proletariatet och släppa lös den revolutionära kampen.12

För den revolutionära Tredje Internationalen är den avgörande frågan vems väpnade makt och egendom arbetarregeringen försöker förstöra och skapa – borgarnas eller arbetarklassens? Blott om den beväpnar arbetarna och avväpnar borgerligheten, om den tar ifrån borgarna deras privategendom och försätter produktionen under arbetarkontroll är den en arbetarregering. Alla andra regeringar, till och med sådana som består av arbetarpartier eller tillsätts av eldröda ”socialistiska” presidenter, är en bluff; de är borgerliga regeringar maskerade som arbetarregeringar.

Kommunistiska Internationalen hävdade alltså att arbetarregeringen måste ställa frågan om ett väpnat gripande av makten på dagordningen. När Bensaïd avvisar det, och ersätter Kominterns formuleringar med gummiparagrafer som lika gärna kan gälla i en situation där den borgerliga statsmakten har kontroll över våldsmonopolet och arbetarklassen är obeväpnad, öppnar han upp för ännu en händelseutveckling liknande det som hände i Chile 1973.

Bensaïd: En del av vänstern i Fjärde Internationalen?

Vi har visat hur Bensaïd, utan att tydligt erkänna det, har gjort avgörande revideringar av marxismens uppfattning av staten, arbetarklassen, den permanenta revolutionen, övergångsprogrammet, och, slutligen, det revolutionära partiet. Det faktum att han ändå uppfattas som en del av vänstern inom Fjärde Internationalen säger en hel del om den organisationens politik. I artikelns avslutande del kommer vi nu att visa hur Bensaïds egen revisionism leder till att han i grund och botten använder samma metod som högern inom Fjärde Internationalen, och hur den kritik han riktar mot dem därför blir inkonsekvent bristfällig.

Trots att Bensaïd i backspegeln kritiserar FI:s brasilianska sektions beslut att gå med i Lulas regering år 2002, grundar han denna kritik på de felaktiga slutsatser han dragit från sin diskussion av parollen om arbetarregeringen, vilken vi redovisade ovan. I själva verket försöker han ställa upp nya kriterier för huruvida en regering är en arbetarregering eller inte – kriterier som definitivt inte är baserade på frågor om klasskaraktär eller makt.

Detta är såklart föga överraskande med tanke på att Bensaïd avfärdat den marxistiska lärdomen om staten som ett verktyg för klassherravälde. Han går vidare genom att ställa upp tre godtyckligt valda villkor för om en regering kan ses som en arbetarregering som revolutionärer kan gå med i. Dessa är:

a) Frågan om deltagande i regeringen kommer upp i en krissituation, eller i alla fall vid ett betydande uppsving i samhällsaktivism, och inte ur ett vakuum;

b) Regeringen i fråga har förbundit sig till att bryta med den etablerade samhällsordningen. Till exempel – mer blygsamma åtgärder än Zinovjevs förslag om att beväpna arbetarklassen – en radikal jordbruksreform, hårda angrepp på privategendomens område, upphävandet av skattefördelar, samt en brytning med institutionerna inom ramen den franska konstitutionens Femte republik, de europeiska pakterna och överenskommelserna, de militära allianserna, och så vidare;

c) Slutligen, att styrkebalansen möjliggör för revolutionärerna att, även om de inte kan garantera att regeringen kommer att fullfölja sina uppsatta planer, tvinga de icke-revolutionära regeringsmedlemmarna att i så fall betala ett högt pris för förräderi mot dessa.

Trots att Bensaïd inte säger det, så skulle utgör hans kriterier förmodligen inget hinder för att revolutionärer ska kunna gå med i Hugo Chávezs regering. Och det är värt att undersöka detta exempel i detalj, just för att visa på faran med kriterierna.

Chávez-regeringen har verkligen inte utvecklats ”ur ett vakuum”, utan som ett resultat av stora mobiliseringar sedan kuppförsöket 2002, och den har gjort begränsade ”angrepp” på privategendomen. Dessa två faktorer gör inte Chávezs reformer anti-kapitalistiska på något sätt, och inte heller ger de hans regering en arbetarkaraktär, något vi visar i senaste numret av Fifth International. Statsmakten i Venezuela, polisen, armén och den juridiska makten, har försökt stoppa Chávezs reformer, och är beredda att kämpa om han skulle göra större ingrepp mot privategendomen.

I Venezuela måste revolutionärer kämpa för arbetarklassens oberoende, för arbetardemokrati och kampen om makten, genom att resa krav som ”samlar och förbereder klassen”. Denna strategi innebär att inte hyckla med att Chávez är en populistisk politiker som leder en stat som behåller sin kapitalistiska natur.

Precis som för bolsjevikerna när de ställdes inför den provisoriska regeringen 1917, är det avgörande att revolutionärer inte ger något som helst stöd till en kapitalistisk regering, utan istället ställer krav på den och organiserar arbetarklassen i kampen för dessa krav. Tron på att de så kallade ”revolutionärer” som skulle delta i en sådan regering skulle kunna få den att ”betala ett högt pris för sitt förräderi” att uppfylla sina löften, när de själva skulle vara nedfläckade av dessa bedrägerier, är en utopi. Det skulle ju bara förvirra och desorientera arbetarklassen.

Det är dessa bristfälliga och reformistiska kriterier som utgör grunden för Bensaïds kritik av den brasilianska FI-sektionens deltagande i Lulas regering år 2002. Det är visserligen sant att Lulas regering inte uppfyllde de nya ”kriterierna”, men kritiken som görs grundar sig i en uppskattning av hur långt regeringen var villig att gå, snarare än på principer eller revolutionär strategi.

Samma sak återkommer i Bensaïds kritik av LCR-medlemmen Francis Sitel. Han citerar diverse småborgerliga uttalanden från Sitel där själva tanken på att diskutera revolutionär strategi och det revolutionära programmet hånas, uttalanden om att det är nödvändigt att gå med i borgerliga regeringar för att dämpa de värsta nyliberala angreppen, och där Sitel öppet ger sitt stöd till byggandet av ”breda partier” med ”reformistiska mål”.

Bensaïds kritik av denna ståndpunkt glider över i petnoga pragmatism:

Francis Sitel är beredd att riskera att ett ”brett parti kan definieras som ett reformistiskt parti”. Så må vara. Men det är ett spekulativt sätt att se på saken, det är att ställa upp en norm i förväg. Och det är verkligen inget vi bör bekymra oss med. Vi behöver inte rusa i förväg och själva uppfinna ett minimiprogram (med reformer) för ett hypotetiskt ”brett parti”. Vi måste slå fast vad vårt projekt och vårt program är. Det är med utgångspunkt i detta som vi senare, i konkreta situationer och med verkliga allierade, kan avgöra vilka kompromisser som är möjliga, även om det innebär att acceptera mindre tydlighet i utbyte för större spridning i samhället, mer erfarenhet och dynamik. Detta är inget nytt. Vi deltog i skapandet av [brasilianska] PT. Våra kamrater är aktiva som en strömning i [italienska] Rifondazione Comunista. De spelar en avgörande roll i det portugisiska Vänsterblocket. Men dessa modifikationer är alla specifika, och bör inte dras samman till någon slags allomfattande kategori för ett ”brett parti”.

Bensaïd pekar vidare ut den instabilitet och fragmentering som skett i arbetarklassen och de sociala rörelserna; de ojämna framgångarna för den kamp som förts; och de svårigheter detta i sin tur skapar för byggandet av ett radikalt alternativ till nyliberalism – och i allt detta har han utan tvekan rätt.

Han hävdar sedan att frågor om strategi och program är huvudsaken i hans kritik av Sitel:

Tillhörigheten till en gemensam bakgrund i fråga om programmet är inte något som förhindrar framtida återuppbyggnad, utan tvärtemot dess förutsättning. Sedan kan strategiska och taktiska frågor prioriteras, så att vi inte slits sönder och samman på grund av en enskild valutgång. Vi kan urskilja den politiska grund där samordnad teoretisk debatt ter sig vettig. Vi kan diskutera vilka kompromisser som för oss framåt och vilka som drar oss tillbaka, Vi kan anpassa våra organisationsformer (huruvida vi arbetar som en tendens i ett gemensamt parti, som en del av en front, och så vidare) beroende på våra allierade och hur deras dynamik växlar (från höger till vänster eller tvärtom).

Det är inte utan att man som läsare känner sig lite lurad. Å ena sidan försäkrar Bensaïd att programmet står i första rummet, å andra sidan ger han det ett rent pragmatiskt (och opportunistiskt) innehåll. Skillnaden mellan Sitel och Bensaïd kan med andra ord ses som kvantitativ snarare än kvalitativ, eftersom Bensaïd för fram en metodologi som uttalat slår fast att den liberala demokratiska staten kan vara ett verktyg för revolutionär förändring, och sågar det revolutionärt kommunistiska alternativet. Hans enda invändning verkar vara att Lulas regering inte gjorde nog på reformområdet för att vara värt att offra sina principer för. Men saken är ju den att en om en sådan regering faktiskt gjorde tillräckligt mycket för att oroa borgerligheten, utan att beväpna och förbereda arbetarklassen för ett inbördeskrig, så skulle deltagandet i denna regering innebära att binda arbetarklassen till den medan kontrarevolutionen förbereder sig för att slå till. Bensaïd förespråkar med andra ord samma linje som mensjevikerna gjorde 1917, stalinisterna 1936, och de chilenska socialisterna och stalinisterna gjorde 1970-73.

Avslutning

I början av 1900-talet bröt ”den stora debatten om revisionismen” ut i Andra Internationalen när Eduard Bernstein föreslog att kapitalismen fredligt skulle leda till socialismen genom ett antal parlamentariska reformer. I sin berömda pamflett Reform eller Revolution? krossade Rosa Luxemburg Bernsteins argument. De poänger hon lyfte fram är slående lika de vi pekat på i denna polemik med Bensaïd, det vill säga, ”kapitalismen och staten”, arbetarklassen och ”kampen om makten”.13

I ett av de mest minnesvärda styckena, visade Luxemburg att en fredlig, parlamentarisk väg till socialismen inte alls var någon väg till socialismen:

Det är så folk som säger sig vara för lagreformer istället för, och i motsättning till, kampen för politisk makt och social revolution, egentligen inte alls väljer en mer ordnad, lugnare och mer långsam väg till samma mål, utan till ett annat mål. Istället för att ta ställning för grundandet av ett nytt samhälle, tar de ställning för att putsa på ytan på det gamla.

Idag är dessa frågor av enorm vikt; frågan om statsmakten och dess klasskaraktär löper genom hela den antikapitalistiska rörelsen – från italienska Rifondazione Comunistas deltagande i Prodi-regeringen, till Chávezs ”Bolivarianska revolution”. I detta har Bensaïd rätt, men det program han lägger fram förtjänar samma tillrättavisning som det tidiga 1900-talets revolutionär gav Bernstein. Vi behöver nog en ” stor debatt om revisionismen” också på 2000-talet.

Fotnoter

1Trotskij, L., Den permanenta revolutionen och Resultat och framtidsutsikter.
2Lenin, V.I., Staten och Revolutionen.
3Se Sedley, N., ”The Indonesian Massacre 1965”, Fifth International, årgång 2, nummer 2, 2007.
4Denna förändring av ordval är med största säkerhet gjord för att dölja det revisionistiska synsätt Bensaïd har på staten.
5Marx, K., ”Borgare och Proletärer”, Kommunistiska Manifestet.
6Se ”Anticapitalist manifestos: Monbiot, Albert and Callinicos”, Fifth International, årgång 1, nummer 1, 2003.
7Trotskij, L., ”Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter”, Övergångsprogrammet, 1938.
8Bensaïd, D., 2006, ”The Baggage of Exodus”, 100 Years of Permanent Revolution; Results and Prospects, 2006.
9Workers Power, ”Revolutionary Tactics Towards Reformism”, Permanent Revolution, nummer 1, 1983.
10Se Workers Power, 1983, ”The Workers Government”, Permanent Revolution, nummer 1
11Ibid.
12”Theses on Comintern Tactics”, 1922, se http://www.marxists.org/history/international/comintern
/4th-congress/tactics.htm

13Luxemburg, R., Reform eller Revolution?