Bokrecension: Deltagänget

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 251 (13/07) – 070620

Deltagänget heter en bok av debutanten Salka Sandén som nyligen har släppts på Vertigo förlag. Den är självbiografisk och handlar om en ung tjejs politiska och personliga utveckling inom anarkistmiljön i Sverige. Därigenom beskriver den också 90-talets vänstervåg, åtminstone de anarkistiska och autonoma aspekterna av den vågen. Författaren klargör också i förordet att varje detalj i boken inte nödvändigtvis är sann. Det här är en roman som ska ge uttryck för, som Sandén säger, de typsituationer och mekanismer som slutligen skulle kulminera i massdemonstrationer, gatukamp och skottlossning i Göteborg 2001 i samband med EU-toppmötet.

Bokens titel kommer från namnet på en av de polisenheter som skulle bevaka de autonoma i Göteborg under en period på 1990-talet. Deltagänget omfattar nästan 300 sidor. Den som inte gillar långa politiska texter behöver inte känna sig ett dugg orolig över det. Handlingen är i centrum. Politiken serveras i lagom dos för att göra detta till en snabb bok. För oss som inte är eller har varit insyltade i anarkoträsket är det dessutom en viss inblick i deras värld.

Just nu kan det vara intressant att ta del av en skildring inifrån den miljö som huvudsakligen bygger upp det svarta blocket. Detta block har ju i dagarna nämligen återigen utmärkt sig på ett tveksamt sätt. Under demonstrationerna mot G8 i Rostock har de agerat spontanistiskt och sekteristiskt. Deltagänget ger en trovärdig version av vad som rör sig i huvudet på en deltagare i svarta blocket.

Det kan verka orättvist att jämföra Deltagänget med klassiska revolutionära självbiografier som Treppers Röda kapellet eller Valtins Out of the night. Men förutom grundtemat – en beskrivning av de erfarenheter en revolutionär tillägnat sig – så har de det gemensamt att de gör anspråk på att behandla ett avgörande händelseförlopp över en period. När det gäller Valtins och Treppers och andras böcker som kommer ur historiska strider för arbetarklassen känns de höga anspråken helt rätt.

Men Sandéns övertygelse om sin och kamraternas viktighet framstår som mer malplacerad. I Sverige har klasskampen, för att inte tala om den revolutionära kampen, länge varit satt inom parentes. Hennes bok handlar därför inte om något betydande skeende för de förtryckta klasserna och den revolutionära förtruppen. Nej det speglar en liten grupperings egen kamp, inte mer. Ljudvolymen är dock uppskruvad på max vilket gör att man lätt får intrycket att det är något väldigt dramatiskt och omskakande det hela handlar om, vilket alltså inte är fallet. Det här är inte en stilistisk anmärkning. Det är ett politiskt konstaterande.

Deltagänget är en ytterst instruktiv skildring av psykologin hos en självtillräcklig ultravänstersekt som konsekvent ersätter massans kamp med sin egen. Den upphaussade självglorifieringen, paranoian, verklighetsflykten – allt finns med. Deltagänget ger en bra bild av självtillräckligheten som råder i den anarkiserande subkulturen.

Ett exempel på det frapperande ointresset för allt utom den egna klickens förehavanden ges när Sandén ska ge sig på att förklara vad trotskism är och vilka Iranska flyktingrådet var. Då blir allt fel.

Historiskt uppstod trotskismen som en fortsättning på marxismen och leninismen i kamp mot stalinismens byråkratism, chauvinism och i slutändan deras proimperialistiska reformism. Det här lyckas Sandén inte säga någonting om. Däremot påstår hon utan vidare att trotskister är ”infiltratörer”. Det är sant att den så kallade Offensiv-gruppen (numera kända som Rättvisepartiet Socialisterna) arbetade inom socialdemokratin på 70-talet. Arbetarmakt har kritiskt behandlat denna taktik, och den opportunism den ledde till, på annat håll. I sammanhanget räcker det med att konstatera hur befängt det är att Offensiv-gruppens arbete på 1970-talet ska representera allt som alla andra grupper ur trotskismens tradition gör.

”Frihetliga” av Sandéns typ borde för övrigt sluta kasta sten i glashus. De autonoma ägnade sig under 1990-talet åt att ta över flera lokala Ung Vänsterklubbar och göra de till delar av det autonoma nätverket. Västerås är det mest kända exemplet. Anklagelser om infiltration faller helt tillbaka på de ”frihetliga” själva. Sandén blandar också ihop saker och ting när hon utnämner Iranska flyktingrådet till trotskister. Var får hon det ifrån? Det var en kampanjorganisation som startats av iranska kommunister som distanserat sig från Moskvatraditionen men utan att ens vara i närheten av att närma sig trotskismen. Snarare fanns det vissa beröringspunkter med vänster- och rådskommunism.

Flyktingrådet hade för övrigt en allmänt öppen och osekteristisk inställning och arbetade konstruktivt tillsammans med många grupper i den svenska vänstern. I Deltagänget är Sandén och hennes vänner ofta så väldigt ensamma och missförstådda av omvärlden, inklusive den övriga vänstern. Men när det gäller att själv försöka förstå och få fakta rätt i förhållande till vänstern så är det inte så nogräknat, vilket exemplen med trotskismen och Iranska flyktingrådet får illustrera.

Ultravänsterism brukar ofta gå hand i hand med opportunism. Det gäller även för de autonoma i Deltagänget. Sandén beskriver ett planeringsmöte i Göteborg inför en antifascistisk demonstration. Iranska flyktingrådet drar på sig anarkoträskets irritation genom att våga argumentera för att man borde ta upp klasskampsfrågor som nedskärningar, bostadsbrist och arbetslöshet. Men dessa områden har inte alls med saken att göra enligt de autonoma. De vill att man bara ska skrika rena antifascistiska slagord i kombination med lite opolitiskt moraliserande till förbipasserande av typen ”stå inte där – kom med här”.

Varför Göteborgs arbetarklass skulle vilja göra gemensam sak med en grupp ungdomar som av romantiska skäl maskerar sig förklaras inte. Det är här som flyktingrådets argumentation kommer in i bilden. Det räcker inte med så kallad ren antifascism. En sådan politik ligger millimeter från vad humanister, liberaler och andra världsförbättrare predikar just för att stänga klassfrågorna ute. Men precis som andra småborgare tror de anarkiserande förmyndarna att sådana frågor är för ”komplicerade” och ”svåra” för arbetarna att förstå. De autonomas politik visar sig vid närmare betraktande bestå av tre ingredienser: abstrakta revolutionära floskler i proklamationer, vänsterliberalism i dagspolitiken och anarkistiska arbetsmetoder för att omsätta det hela i praktiken. En av Deltagängets förtjänster är att den så tydligt visar detta.

En recensent i en av de stora tidningarna kallade Deltagänget för en generationsroman och en modern Jack. Det är det nu inte fråga om. Vänsterrörelsen i den mest breda bemärkelsen hade förvisso ett visst uppsving bland ungdomen under 1990-talet. Men den präglade knappast en generation. De autonoma smågrupperna inom den marginaliserade ”frihetliga” vänstern gjorde det absolut inte. Deltagänget uttrycker erfarenheterna och förhoppningarna hos en mycket liten fraktion av 1990-talets ungdomsvänster. Förlaget marknadsför boken som en bakgrund till Göteborgskravallerna. Det kan väl stämma om man tar hänsyn till att den ensidigt beskriver enbart en fraktions väg till konfrontationerna i Göteborg 2001.

Deltagänget är i slutändan en läsvärd bok. Den är visserligen skriven av en autonom för andra autonoma. Men det är det som gör den intressant för oss andra.

Eduardo Montero