Arbetarmakt

I stort sett hela den stalinistiska vänstern har tagit avstånd från sin forna homofobi (även om man fortfarande helst låtsas som att frågan inte existerar). Som en kvarvarande lysande stjärna på den homofoba himlen finns dock fortfarande Jan Myrdal, husgud hos Folket i Bild/Kulturfront och, i viss mån, för en generation svenska, stalinistiskt influerade, Vietnam-aktivister.

Folket i Bild/Kulturfront var tidiga med att uttala sig mot att hets mot homosexuella skulle läggas till hetslagstiftningen, och på föreningens hemsida hyllas Myrdals bok Gubbsjuka, där han, enligt ett av omdömena om boken som citeras på samma sida, är: ”lika sprakande vital som någonsin när han meddelar sina kanske inte hundraprocentigt politiskt korrekta åsikter om till exempel homosexualitet”.

Det som döljer sig bakom de inte ”politiskt korrekta” åsikterna är samma gamla stalinistiska homofobi som vanligt.

Vi skrev redan i Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 221 om att Myrdal undertecknat ett upprop för att ”bevara äktenskapet”, dvs. att förhindra att homosexuella ska få gifta sig. Initiativ till uppropet togs från en rad kristna inom Pingströrelsen, katolska kyrkan, med flera.

Uppropet som Myrdal, tillsammans med nyligen avlidna Gun Kessle, skrivit under, motiverar motståndet bland annat med att ”den livgivande föreningen mellan man och kvinna” i alla tider har ”betraktats som samhällets själva urcell”, och pekar på att äktenskapet ”långt innan nationalstaten uppstod fanns… mellan man och kvinna som en stabiliserande och skyddande faktor”. Man kan fråga sig om undertecknarna också vill förbjuda sterila heterosexuella att gifta sig, då dessa äktenskap ju knappast heller kan ses som ”livgivande”.

Som vi skrev i nyhetsbrevet:

”För den som känner till stalinismens skamliga meritlista i förhållande till homofobi och homosexuellas rättigheter är det inte någon större överraskning. Det som överraskar är dock den öppna alliansen med utpräglade reaktionärer.”

Redan år 2002 argumenterade Myrdal mot hetslagstiftningen i Pingströrelsens inofficiella organ Dagen. Argumentet var först principiellt: att hetslagen riskerar ”kränka” religiösa fundamentalisters rätt att ohindrat predika allsköns förbannelser över homosexuella ”sodomiter”. Detta i sann FiB/K-anda. Men trots att Myrdal själv sade sig ha haft ”homoerotiska erfarenheter” blev det snart tydligt att hans kritik av homosexuella rättigheter hade större omfattning än att bara gälla lagstiftning. ”Ingen vill ha gaykulturen upptryckt i ansiktet på sig”, sa han år 2005 till Världen idag, närstående den homohatande sekten Livets ord. ”Utvecklingen har [sedan 1940-talets avkriminalisering, som Myrdal är positiv till] gått för långt åt ‘andra hållet’.” Vidare hävdade han att den ”så kallade gaykulturen har gjorts till norm av en liten högljudd grupp.” En åsikt vi vet delas av Nationaldemokraterna (som attackerade Stockholm Pride under rop om att ”krossa homolobbyn”), men knappast av det stora antal HBT-personer som utsätts för trakasserier och fördomar i vardagen, på jobbet och till och med i arbetarrörelsen.

I somras resulterade Myrdals konservativa åsikter i att en moderat politiker kunde plocka poäng genom att kritisera honom för homofobi. Se nyhetsbrev 248.

När homosexuellas krav på att få gifta sig nu debatteras fortsätter Myrdal på samma spår, denna gång i Svenska Dagbladet 23/10. Under rubriken ”Kalla mig gärna heteronormativ” börjar han med att motivera en diskussion om äktenskapet med att redan Engels diskuterade ämnet.

Att Engels slutsats om äktenskapet som ett resultat av den moderna civilisationens egendomsförhållanden (och långt ifrån en ”samhällets urcell” i alla tider, dvs. frikopplat från klassamhällets utveckling), inte riktigt nått fram till ”marxisten” Myrdal bevisas dock ännu en gång med all önskvärd tydlighet.

Han nämner Engels, men där tar det slut. Engels har nämligen tänkt på alla framtida Myrdalare när han skrev sina böcker, och Myrdal törs således inte citera honom. Att det som Myrdal skriver och skriver under på inte har någonting med Engels dialektiska syn på familjen och äktenskapet att göra kan var och en försäkra sig om genom att läsa Familjens, privategendomens och statens ursprung.

Där vidhåller och bevisar Engels att äktenskapet, liksom alla andra samhälleliga organisationsformer, har genomgått en omfattande utveckling och att det monogama patriarkala par-äktenskapet, ”urcellen” som Myrdal så ivrigt försvarar, blott är 2 500 år gammal, och, ska vi tillägga, i Sverige ännu mycket yngre. Innan dess dominerade hos alla folk, fullständigt och uteslutande, det så kallade gruppäktenskapet, där hela grupper av människor gifte sig med varandra. Och innan gruppäktenskapet en tredje form.

Om Myrdals par-äktenskap skriver Engels så här: ”Så uppträder par-äktenskapet i historien ingalunda som försoningen mellan man och kvinna, ännu långt mindre som dess högsta form. Tvärtom. Det uppträder som det ena könets underkuvande av det andra, som proklamering av en i hela den föregående historien hittills okänd konflikt mellan könen.” Så mycket för en ”stabiliserande och skyddande faktor”.

Det är alltså bara under de senaste 200 åren som detta äktenskap, och det bara inom arbetarklassen, har antagit en delvis mer jämlik och mindre hycklande form, tack vare arbetarkvinnornas inträde i den samhälleliga produktionen (utanför hemmet).

I SvD-artikeln försöker Myrdal, likt de kristna mörkermännen, dölja sin homofobi bakom en påstådd omtanke om barnen. Likadant lät det, som ni kanske minns, när kristna protesterade mot partnerskapslagstiftningen på 90-talet. Argumentet är alltså att en lagstiftning som gör att också homosexuella kan gifta sig leder till fördärv för barnen och juridiskt trassel. Myrdal verkar ha missat att Advokatsamfundets ordförande, som rimligtvis borde ha koll på det här med juridik, redan för två år sedan tog ställning för en könsneutral samlevnadsbalk.

Men Myrdals inställning får sina mest allvarliga påföljder i klasskampen. Där innebär den följande: låt oss förtrycka de homosexuella arbetarna, och låt oss ställa de homosexuella och de heterosexuella arbetarna mot varandra, bara för att underlätta några borgerliga juristers arbete. Myrdal väljer sida lika enkelt nu som för 40 år sedan, när han var aktiv i den svenska FNL-rörelsen. Det är chauvinismens och nationalismens sida.

Myrdals argument ges stor plats i kristen och högerkonservativ press. Såvitt vi vet har dock hans reaktionärt borgerliga hets mot homosexuellas rättigheter ännu inte bemötts från hans anhängare i den stalinistiska vänstern. Vad detta innebär får läsaren dra sina egna slutsatser om, eller i annat fall upplysa oss om var en sådan debatt finns.

Myrdals artikel i Svenska Dagbladet avslutas med poängen att en förändring i lagen är ”kränkande mot förnuft och känsla”. Att stalinismens bedömningsgrunder och perspektiv är något helt annat än den genuina marxismens har sällan känts mer tydligt.

Svante Persson
Senad Kadic