Arbetarmakt

Mordet på Benazir Bhutto den 27 december i Rawalpindi har kastat in Pakistan i en ännu djupare kris än den som skakat landet sedan den 9 mars 2007 när president Musharraf suspenderade överdomare Iftikhar Muhammad Chaudry. Trots att militärregimen hävdar att de har bevis som pekar på inblandning av islamistiska grupper med band till al-Qaida, har den omfattande folkliga vreden i huvudsak riktats mot Musharraf själv och mot armén och polisen.

Revolutionärer fördömer helt och hållet individuella terrorhandlingar som mordet på Benazir Bhutto och sympatiserar med de ursinniga massor som ser det som ett angrepp på deras egna demokratiska strävanden, ett försök att förlänga eller skärpa den diktatoriska militärregimen.

Mordet kom bara tolv dagar innan valet vars utgång hela tiden sannolikt var arrangerat till förmån för Musharraf och hans stödparti PMLQ. Om valet äger rum som planerat, efter mordet på ledaren för det parti (Pakistans Folkparti – PPP) som förväntades vinna den största andelen av de folkliga rösterna, skulle det göra dem till ett hån. Ändå stöds valet fortfarande okritiskt av Förenta staterna och Storbritannien, de två imperialistiska makter som dominerar landet. Pakistan har med sin halva miljon starka armé länge varit den viktigaste gendarmen först för den brittiska och sedan USA-imperialismen i centrala och södra Asien. Detta förklarar de enorma mängder militärt bistånd som landet erhåller, speciellt sedan 11 september.

Benazir Bhutto – vars familj och make är miljonärer och en del av Pakistans korrumperade godsägarelit – hyllas av västmedia som demokratins martyr, och till och med av sådana inom vänstern som Internationella Marxistiska Tendensen (känd som The Struggle inom PPP; företräds i Sverige av Socialisten). Men Bhutto har aldrig varit en konsekvent förkämpe för demokrati. Hon har alltid satt intressena hos Pakistans lilla rika elit och en slavisk lojalitet mot imperialisterna i London och Washington före den demokratiska kamp som förs av Pakistans folk. Pakistans Folkparti har aldrig varit ett arbetarparti utan var från början ett borgerligt, populistiskt parti.

PPP har kommit att symbolisera de demokratiska strävandena hos stora delar av folket eftersom partiet avlägsnades från makten av militärkupper eller konstitutionella manövrer vid tre tillfällen och flera medlemmar av Bhuttos familj har mördats i samband därmed. PPP framträdde ur en period av massomfattande motstånd mot den dåtida militärregimen. Från 1971-77 genomförde dess grundare, Benazirs far Zulfikar Ali Bhutto, en del sociala reformer men störtades av militären och hängdes slutligen 1979. Kuppen som leddes av general ZiaulHaq (1977-88) genomfördes i direkt samverkan med USA-imperialismen. Liksom alla populistiska partier är PPP centrerat kring en stor ledare, i detta fall vald ur Bhuttodynastin.

Detta radikala och populistiska arv har emellertid övergivits för länge sedan av Zulfikars dotter. Bortsett från hennes långt ifrån fläckfria meritlista under hennes två perioder som premiärminister 1988-90 och 1993-96, när hon svek massornas förhoppningar om radikala reformer, stödde USA-imperialismen och konspirerade med armén och islamisterna, är det inte sant att vare sig hon själv, eller hennes parti, gick i spetsen för massaktionerna som krävde återupprättande av demokratin 2007. PPPkadrer spelade en roll i dessa mobiliseringar men i avgörande ögonblick uppträdde Bhutto och PPPledningen som en broms och hindrade dem från att utvecklas till en avgörande kamp för att störta Musharraf.

De gjorde detta genom sina förhandlingar med honom, genom sin underförstådda tolerans för hans utrensning i domarkåren och genom sitt accepterande av själva idén om att dela makten med diktatorn. Det värsta av allt var Bhuttos främjande av idén att USA och Storbritannien är trovärdiga garanter för demokrati i Pakistan och hennes uttryckliga vilja att stöda deras ”krig mot terrorn” i såväl Pakistan som Afghanistan.

Benazir Bhutto var verkligen den politiker som Bush och hans prokonsul John Negroponte hade valt ut för att bli premiärminister under strikt kontroll av Musharraf som civil president. Deras mål var att garantera en säker hand som kontrollerar den pakistanska armén, så att den fortsätter att hjälpa USA i dess krig i södra Afghanistan och samtidigt ge regimen större demokratisk legitimitet efter sommarens massmobiliseringar. För att uppnå detta var Musharraf tvungen att hindra domarkåren, som blivit opålitlig genom trycket från massorna, under ledning av advokater och studenter, från att förklara hans ställning som illegitim. Under extremt tryck från Bush gick han också med på att låta Bhutto återvända och ställa upp i valet den 8 januari. I ett försök att behålla kontrollen utropade han undantagstillstånd, slog till hårt mot den verkligt demokratiska oppositionen på gatorna, grep tusentals och ersatte under denna täckmantel alla självständigt tänkande domare i högsta domstolen, som sedan pliktskyldigt legitimerade hans åtgärder.

Bhutto tvingades själv i slutändan genom trycket från hennes eget parti – som själv befann sig under tryck från massorna – att fördöma undantagstillståndet och inleda samtal för anslutning till ett block med oppositionspartier och att leda massdemonstrationer. Musharraf satte henne helt enkelt under husarrest. De imperialistiska makterna utövade desperat tryck på Musharraf, när de såg sina noga utarbetade planer för gemensamt styre av Musharraf och Bhutto hotade, att avsluta undantagstillståndet och gå vidare med valet. Detta gjorde han under knot, men bara till formen. De första stora valmötena utsattes för angrepp av terrorister. Nawaz Shariffs möte besköts och fyra personer dödades. Bhutto dödades vid sitt möte.

Av alla dessa skäl ser inte socialister – samtidigt som vi utan förbehåll fördömer mordet på Benazir Bhutto och respekterar de demokratiska förhoppningar som delar av massorna projicerat på henne – på något som helst sätt mordet på henne som ”mordet på demokratin” (Pakistans Labourparti) eller betraktar henne som en ”demokratins martyr”.

Det var inte bara jihadistiska islamister och/eller alQaida som hade intresse av att döda Bhutto – även om hon nyligen helt och håller stött det ”krig mot terrorn” som förs av den pakistanska armén i provinserna Waziristan och Swat – utan också av ledande krafter i Musharrafs parti PMLQ och säkerhetstjänsten ISI. Rapporter tyder på att militärens och polisens skydd verkligen var dåligt och att Bhutto själv hade identifierat krafter inom militären och PMLQ som hon trodde försökte döda henne. Oavsett den exakta följden av händelser och det direkta ansvaret – och sådana mord, som följt Pakistans hela historia, har sällan, om någonsin, blivit ”lösta” – finns det mäktiga krafter inom militärregimen och dess stödparti som kommer att dra nytta av en fortsättning på det faktiska undantagstillståndet.

Valet kommer, om det inte uppskjuts på lång tid, hur som helst att vara en fullständig fars, som utformats för att ge legitimitet åt Musharrafs presidentstyre. Varje civilt parti som går med på att påta sig regeringsansvaret kommer ofelbart att fördömas av folkets överväldigande massa.

Vad bör arbetarklassen och progressiva krafter göra inför den nuvarande krisen? För det första är det väsentligt att avvisa varje försök att införa undantagslagar eller ett nytt undantagstillstånd. Massan av arbetare, studenter och bönder måste själva bilda självförsvarsmiliser i bostadsområden och på arbetsplatser för att upprätta ordningen där den verkligen har brutit samman. Samtidigt måste de vidta mått och steg för att fokusera massornas ilska i riktning mot massaktioner, demonstrationer, generalstrejker och ockupationer av universitet och gymnasier. För att organisera denna kamp, och leda den oberoende av korrumperade politiker som Mawaz Shariff, måste arbetarna, studenterna, advokaterna och bönderna organisera sig i aktionskommittéer. Alla dessa mobiliseringar måste kräva att diktatorn och hans militärregim omedelbart och villkorslöst avgår. Bluffvalet bör ge plats åt en valprocess till en suverän konstituerande församling.

Detta val kommer att behöva genomföras under övervakning av massorganisationerna för arbetare, arbetande bönder, städernas fattiga, advokatrörelsen, studenterna och ungdomen. Journalisterna och arbetarna inom media måste se till att alla kandidater ges rättvis och lika tillgång till media och att alla försök till mutor eller tvång avslöjas. Bara på det sättet kan en demokratisk församling med delegater som kan återkallas, och som kan och vill vidta revolutionära åtgärder i de utsugna och utfattiga massornas intressen, bli till och uppfylla sina plikter mot dem.

Framför allt behöver ett nytt arbetarparti bildas kring ett program, inte bara för att vinna fullständiga demokratiska rättigheter, inte bara för ett slut på varje medbrottslighet i Bushs ”krig mot terrorismen”, utan för revolutionär expropriering av storgodsägarna, inhemska och utländska kapitalister och upplösning av dem väpnade styrkorna i en allmän beväpning av folket. Rivaliserande dynastier med godsägare och kapitalister, eller religiösa fanatiker, ska inte kunna lura och avleda massorna från att kämpa för sin egen sociala liksom politiska frigörelse.

Sist men inte minst är den utdragna revolutionära situationen i Pakistan långt ifrån unik för hela Sydasien. I Nepal, Sri Lanka, Burma och Thailand, och i delar av Indien, har omfattande rörelser för demokrati och mot godsägarvälde och privatisering utvecklats på senare år. Detta är i sig en del av ett världsomfattande mönster som innefattar Mellanöstern och Latinamerika. Det orsakas av den växande krisen för den globaliserade kapitalismen och de största imperialistmakternas ”krig mot terrorismen”. Det senare är i verkligheten ett krig för att stjäla oljereserver och andra strategiska resurser och ett krig som i allt större utsträckning förs under dold rivalitet. Endast en internationell organisation med starkast möjliga band till alla dessa arenor för kampen kan samordna dem så att de kan tillfoga kapitalismen och imperialismen ett historiskt nederlag. För detta behöver vi en en ny, en femte, international.

Workers Power e-news nr 34
30 december 2007