Arbetarmakt

En kamrat i REVOLUTION i Sverige är för närvarande på rundresa i Bolivia. Han kommer kontinuerligt att rapportera till REVOLUTIONS hemsida. Här kommer hans första rapport, från borgarnas fäste Sucre.

Nästan samtidigt som den franska revolutionen skedde heroiska resningar i det område som idag tillhör Bolivia. Aymaras, quechas och andra ursprungsfolk revolterade under ledning av Tupac Amaru II och Tupac Katari – idag historiska hjältar for Bolivias ursprungsfolk. Revolutionen mot det spanska kolonialväldet misslyckades emellertid – upproret krossades och Tupac Katari blev torterad till döds for att han vägrade erkänna sig besegrad.

Det skulle dröja fyrtio år innan kolonialisterna äntligen drevs ut, men nu under ledning av Simón Bolivar, som representerade den kreolska eliten. Döpt efter denna ”befriare” skapades nationalstaten Bolivia 1825. Dess huvudstad blev Sucre, som döptes efter Bolivars kollega Antonio José de Sucre. Huvudstaden hade tidigare hetat La Plata (”silvret”) och sedan mitten på 1500-talet varit regionens juridiska, religiösa och kulturella centrum. Den fortsatte denna tradition fram till 1898, då Bolivias regering flyttade till La Paz på grund av att Sucres geografiska läge inte längre var gynnsamt efter nedgången för silverindustrin i det närliggande gruvområdet Potosí.

Idag bevittnar Bolivia återigen resningar från dess förtryckta befolkning – denna gång är det dock inte kolonisatörerna utan imperialisterna och deras nyliberala politiker som ska kastas ut eller fråntas sin makt. Sedan ”Vattenkriget” I Cochabamba år 2000, då vi såg en progressiv resning som mobiliserade hundratusentals människor och sparkade ut det USA-ägda vattenbolaget, har Bolivias radikala ursprungsrörelser, arbetare och studenter fört en kamp som avsatt nyliberal politiker efter nyliberal politiker och som fört Evo Morales och MAS till makten, med krav på sig att skriva om den borgerliga konstitutionen, nationalisera gas- och oljeindustrin, expropriera de stora jordägarnas jordar och andra revolutionära åtgärder. För att citera historikerna Forrest Hylton och Sinclair Thomson: ”The election of Evo Morales did not bring about a revolution. It was a revolution that brought about the government of Evo Morales”.

Detta otroligt progressiva kampuppsving och dess potential för en social revolution har emellertid helt gått Sucreborna förbi. Den politiska mentaliteten här är kvar på 1800-talsnivå. Om man lyssnar på en Sucrebo tror man lätt att regeringens säte flyttade till La Paz igår och inte 1898.

Den osannolikt starka ”regionala nationalismen” som finns här är svår att beskriva och helt omöjlig i Sverige (till och med Skåne och Norrland bleknar i jämförelse). ”Sucre capital plena!”, Sucre fullständig huvudstad, är ett oerhört populärt slagord som präglar många väggar i staden. Ofta följs det av begrepp som ”democratia”, ”libertad” och ”autonomia”. Andra populära teman är rasistiska tillmälen mot ursprungsbefolkningen I La Paz och teorier om ett homosexuellt förhållande mellan Hugo Chavez och Evo Morales. En central händelse för den regionalistiska kampen är ”Noviembre Negro”: Sucrehögerns motsvarighet till arbetarklassens och fattigböndernas heroiska mobiliseringar de senaste åren. Under november 2007 utvecklades studentbaserade demonstrationer till drabbningar med polis vilket ledde till tre studenters död. Vad gav dessa studenter sina liv för? En värdelös, reaktionär sak.

Den regionalistiska rörelsen har vunnit mycket folkligt stöd tack vare dessa ”martyrer”. Under demonstrationerna fanns det naturligt nog folk som filmade och detta material distribueras for närvarande i minst tre olika dvd- och vcd-upplagor och är ett lika vanligt inslag i Sucre-medelklassens hem som Disney-filmer är för den svenska. I den version jag har sett är materialet passande ackompanjerat av Sucre-nationalistisk musik och två Sucre-flaggor och parollen ”SUCRE CAPITAL PLENA” inklippta i bildens hörn under hela filmens gång. Ett ofräscht inslag är infångandet av tre ”MAS:istas” som av folkhopen blir tvingade att halvnakna skrika de borgerliga parollerna.

Ett annat påtagligt fenomen för Sucres reaktion är förstås rasismen. Har man bara lite tålamod och låter borgare tala till punkt utvecklar sig de mest absurt förlegade tankegångar. En pensionerad lärare beklagade sig över hur lata indianerna är nuförtiden och hur folk minsann jobbade under ”la epoca colonial”. Pa denna djupsinniga tanke kan man replikera att nej, slaveri är olagligt idag. Ytterligare ett exempel är en välbeställd kvinna som pedagogiskt redogjort för hur alla indianer är onda människor och att det ar fruktansvärt att en sådan nu blivit president. Hon skulle i dagarna bege sig till USA med videomaterial till CSN som ”bevisar” hur hemskt läget är i Bolivia på grund av MAS. Jag måste också nämna den avskyvärda men förekommande liknelsen mellan aymara och djur. Dessa exempel är inte tagna från enstaka galningar. Sucre ar helt enkelt en outtömlig källa för rasmässiga argument för att nedvärdera de förtryckta som nu reser sig.

Vad gäller ungdomsrörelser är den mest utåtriktade rörelsen fascistorganisationen FALANGE, som satt upp sin propaganda i hela centrum. Däremot har jag aldrig sett dem manifestera offentligt men enligt en andrahandskälla består rörelsen av cirka 40 militanta ungdomar och 4 äldre ledare. FALANGE har ej överraskande sin nationella ledning i Santa Cruz (den bolivianska högerns starkaste fäste) och sin kontinentala ledning i Chile.

Ett stort och glädjande ljus i mörkret är emellertid ”Lustrabotas” – de unga skoputsarna på Plaza Mayor, som har sin egen demokratiska organisation ansluten till en större fackförening som omfattar samtliga unga arbetare i Sucre. Här är stämningen en annan – på frågan om vad han tyckte om den nya regeringen svarade presidenten for Lustrabotas (13 år gammal) att de äntligen har fått en president med samma bakgrund som de själva och som nationaliserar landets resurser och motarbetar sociala orättvisor.

Det ska tydligen finnas en studentbaserad kommunistisk grupp som enligt ett vittne satte upp flygblad under Noviembre Negro som korrekt förklarade situationen, men som blev nedrivna efter 30 sekunder. Tyvärr har jag inte fått tillfälle att leta upp denna grupp på universitetet och vet inte ens vad de är anslutna till för organisation. Mitt intryck är att de inte är särskilt utåtriktade då det inte finns någon propaganda överhuvudtaget – kanske för att den rivs ned direkt. Har läsaren vägarna förbi Sucre lär de hur som helst hålla till i fakulteten för juridik på universitetet San Francisco.

Varför är så många så fanatiskt positiva till Sucre som huvudstad och så livrädda för de radikala ursprungsrörelserna och arbetarrörelsen? Det är på grund av ett systematiskt fördummande från demagoger inom privat media, politisk elit, katolska kyrkan och universitetets ledning.

Borgarna i Sucre och Medialuna (de sex östra provinserna där oligarkerna, katolska kyrkan, storgodsägarna och extremhögern har sin bas) vill ha ett Bolivia där deras makt och privilegier inte är hotade. Medan de förbereder en kontrarevolution, men är i TILLFÄLLIG brist på stöd från nationens militär, försöker de att genom en folkomröstning få igenom sina krav på autonomi och Sucre som fullständig huvudstad.

Kravet på folkomröstning om autonomi för Sucre och Medialuna är inget annat än ett sätt för borgarna att använda sig av den parlamentariska demokratin för att förhindra den ekonomiska och kulturella. Detta gör man genom att anspela på folks primitiva regionalism och rädsla för de fattiga massorna i La Paz. Autonomi för de östra provinserna skulle innebära en barriär mellan dem och den reformistiska regeringen, vilket är precis vad oligarkerna och storgodsägarna vill. De vill förstås inte samarbeta med en regering som hotar deras makt och som vilar på de radikala folkmassor som de föraktar. Tillgång till oligarkernas och storgodsägarnas naturresurser och rikedomar är dock avgörande för att kunna förbättra situationen for Bolivias fattiga massor. Därför är autonomi för Medialuna oacceptabelt och inget som en konsekvent revolutionär regering skulle sätta på spel.

I detta perspektiv är frågan om Sucre som huvudstad inte bara ett uttryck för dum regionalism. På ett djupare plan har frågan om var regeringen sitter stor betydelse genom att den, om den satt i Sucre, lättare skulle kunna avsättas av reaktionära mobiliseringar. Statsmaktens nuvarande säte kokar av progressiva rörelser som försvarar revolutionen och utövar ett radikalt tryck på regeringen.

REVOLUTION stödjer regeringens progressiva reformer, dvs. de som förbättrar läget for Bolivias fattiga massor och arbetarklassen, men kritiserar djupt regeringens tillvägagångssätt och strategi. Regeringen pratar inskränkt om ”andinsk kapitalism” som mål och anpassar sig på socialdemokratiskt manér gentemot borgarna. MAS kommer att svika arbetarklassen och de förtryckta. Revolutionen får därför inte sluta med att Evo Morales och Garcia Linera sitter på makten: Samtidigt som Bolivias progressiva organisationer och fackföreningar ställer krav på MAS måste de gå vidare med byggandet av demokratiska rådsmakter som Fejuve i El Alto i hela landet. De måste också pressas att ta initiativ till byggandet av ett nytt arbetarparti. Ett sådant måste vara ett demokratiskt centralistiskt parti som organiserar de mest revolutionära arbetarna i kampen för ett revolutionärt socialistiskt program för Bolivia och för revolutionen i Latinamerika.