Arbetarmakt

Jag noterar att Göte i sitt svar till mig i Internationalen 24/1 drar till med den gamla käpphästen ”Vill du ha med hela övergångsprogrammet i varje artikel?” – ett beprövat knep när man vill få någon att verka sväva i det blå. Men Göte, jag har svårt att se papperslösas rätt att stanna i landet som en andra- eller tredjehandsfråga i sammanhanget, i nivå med banknationalisering eller arbetarmilis.

När organiserandet av papperslösa och dess inverkan på försvaret av kollektivavtalen diskuteras – är inte då deras rätt att stanna i landet helt central? Anledningen till att vi inte genast kan kräva samma villkor för dem är ju just att de inte har någon laglig rätt att arbeta här. Borde det inte vara alla internationalisters plikt att kräva detta? Den officiella arbetarrörelsen, i form av LO och Ung Vänster visar tydligt att de inte kommer att kämpa för de papperslösas rätt till papper. Men Göte, när menar du då att det är korrekt att föra fram detta krav? När de svenska kollektivavtalen slutgiltigt har försvarats från alla hot? Snarare än att handla om huruvida hela övergångsprogrammet måste nämnas i varje andetag verkar frågan vara: kan man angripa en fråga från mer än en aspekt åt gången?

Om arbetarrörelsen hade haft en internationalistisk ledning skulle den med kraft ha krävt att alla som arbetar här ska ha rätt att stanna, med samma rättigheter som alla vi andra. Då skulle det vara självklart att inte tillåta någon att arbeta för nivåer under avtalen. Men när arbetarrörelsen vägrar att försvara de papperslösas rätt att stanna, är det då rimligt att kräva att dessa ska åsidosätta sitt behov av ett jobb för att inte svika ett fackligt löfte som inte ens omfattar dem själva? Är inte det att se lite ensidigt på solidariteten?

Göte, som anser sig stå för realismen gentemot min surrealism, förklarar att viktigare än enskilda individers personliga situation är intressena för arbetarklassen i dess helhet. Jag håller med. Dock kräver klassens intressen att vi internationalister nu, idag, bekämpar alla nationella fördomar som finns bland skikt av arbetare, och framför allt att vi utmanar byråkraternas ständigt återkommande chauvinistiska drag. Med andra ord: att vi kräver av den svenska arbetarrörelsen att den försvarar de papperslösas intressen som sina egna. Kräver – inte bara tycker. Detta perspektiv erbjuder inte Göte som, att döma av det han skriver, begränsar sig till att kämpa för kollektivavtalen enligt de gamla metoderna, utan att försöka dra in dessa nya, potentiellt militanta skikt i kampen, och utan att på denna fråga utmana den arbetarrörelsens ledning som fortsätter att dela upp klassen i legitima och illegala arbetare.

Den internationella solidariteten är emellertid ingen princip som har kommit till för att vara snäll i allmänhet, utan är en förutsättning för den faktiska kampen. Naturligtvis är varje kamp konkret, och jag är medveten om att det i praktiken kommer att uppstå avvägningar där enskilda utsatta arbetares intressen ställs mot hela klassens positioner. Att i den konkreta kampen ständigt kräva att fackföreningsrörelsen inkluderar de papperslösa arbetarna, och med all kraft försvarar deras rätt att stanna i landet är däremot inte surrealism, utan en plikt för varje internationalist. Så länge den svenska arbetarrörelsen inte uppfyller denna internationalistiska plikt har den ingen rätt att anklaga de papperslösa för att vara osolidariska när de bara försöker överleva under drägliga förhållanden. Det finns redan ett skikt av underbetalda papperslösa arbetare i landet, och ur synpunkten att försvara kollektivavtalen kan det problem som dessa utgör lösas på ett progressivt och ett reaktionärt sätt: de kan integreras i arbetarrörelsens kamp eller de kan skickas tillbaka ut ur landet. Det är om detta frågan handlar, lika mycket som bara om att behålla kollektivavtalens nivåer. Så länge den svenska arbetarrörelsen inte med kraft tar upp de papperslösas intressen tänker jag inte förebrå de kamrater som försöker göra detta i praktiken.

Jens-Hugo Nyberg