Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 272 (8/08) – 080421

Barack Obamas kampanj för att bli demokratiska partiets kandidat i presidentvalet har omkullkastat experternas beräkningar. På tre korta månader sedan den överraskande segern den 3 januari i primärvalet i Iowa har Obama blivit den ledande kandidaten, med en knapp ledning över Hillary Clinton i antalet delegater inför demokraternas konvent i augusti. Han har dessutom framträtt som ett politiskt ”fenomen” med en ungdomlig rörelse bakom sig av en omfattning som inte setts sedan 1960-talet.

Båda de demokratiska kandidaterna vädjar i ökad utsträckning populistiskt till arbetarväljarna för att dra nytta av den djupa ilskan och frustrationen i USA inför gungflyet i Irak, de stagnerande lönerna och nu krisen i ekonomin. En opinionsundersökning i New York Times (3 april) fann att 81 procent av amerikanerna tror att USA ”på allvar” befinner sig på fel spår, en ökning från 35 procent år 2003 och den högsta siffran sedan undersökningarna inleddes 1993.

Men deras kampanjer har varit mycket olika. Hillary Clinton har betonat sin erfarenhet som pålitlig och etablerad politiker med åtta års erfarenhet i Vita huset under Bill Clintons tid som president. Kontinuiteten understryks av den dubbla kampanjen, där den förre presidenten driver kampanj lika aktivt som hon själv. Hon försöker vinna röster som gått över till republikanerna genom att framställa sig som kompetent och ”hård” i frågor om nationell säkerhet.

Obama har bara varit senator sedan 2004 och är en relativ nykomling. Han har vunnit miljontals nya och unga väljare. Han framställer sig som en kandidat som började i gräsrotskampanjer i Chicago, som är mot klimatförändringarna och kriget i Irak och för ekonomisk och social rättvisa.

På massmöten har han trollbundit åhörarna med krav på ”förändring” och den brådska som präglar nuet, vilket understryker den känsla av kris som många amerikaner känner. Han vädjar om att ”bota nationen” och ”förändra hur saker och ting görs i Washington”, för enhet som kan göra slut på uppdelningen mellan konservativa, republikanska ”röda stater” och demokratiska ”blå stater”, och att bygga ”en koalition med vita och svarta, spansktalande och asiater, rika och fattiga, unga och gamla”.

Detta är riktat mot den djupa avskyn inför etablissemangets politik, där republikaner och demokrater under valen pucklar på varandra under veckor och månader med oupphörliga smutsiga annonskampanjer. Resultatet blir i slutändan samma borgerliga politik för storfinansen. Demokraterna har speciellt stött bort miljoner väljare med den strategi som inleddes av Bill Clinton och som syftade till att återta makten efter tolv år med Reagan och Bush den äldre.

Denna strategi (triangulation) innebär att böja knä inför republikanerna och att ta rösterna från arbetare, kvinnor och etniska minoriteter för givna, eftersom de sannolikt ändå inte skulle rösta republikanskt och inte har något annat alternativ. Under tiden gjorde demokraterna sig själva ”mer republikanska än republikanerna” i frågor som reformering av välfärden och balansen i budgeten på bekostnad av sociala program, för att vinna tillbaka stödet från storfinansen. Hillary Clinton har gjort karriär med denna principlösa strategi. Men den blev till katastrof i valet 2004, när John Kerry gick mot nederlaget genom att stöda Irakkriget med påståendet att han skulle sköta det bättre än Bush.

Obamas kampanjretorik, hans ”budskap”, har däremot, tillsammans med den historiska möjligheten av en svart president, skapat skyhöga illusioner bland ungdomar, svarta väljare och aktivister mot kriget i Irak. Tusentals frivilliga ger Obamas kampanj karaktären av en gräsrotskampanj och hjälpte honom att mobilisera tillräckligt för att besegra Hillary Clinton, som under 2007 betraktades som den ”givna” demokratiska kandidaten.

Istället har Obama gått vidare med att vinna de flesta av demokraternas primärval, vilket gett honom 1 418 delegater mot Clintons 1 250. Allt fler av tungviktarna i demokratiska partiet ansluter sig till hans kampanj. Det inkluderar Ted Kennedy, som jämför honom med den mytiske JFK som en historisk gestalt som bara framträder en gång under en livstid.

Den 4 mars fick Clintons kampanj en livlina när hon vann primärval i Texas, Ohio och Rhode Island på en och samma dag och därmed bröt en rad segrar för Obama under februari. Nu förbereder sig kampanjerna för primärvalet i Pennsylvania den 22 april, en stor stat som är värd 188 delegater.

Clinton måste få stopp på Obamas framgångar och visa att hon fortfarande är en aktuell kandidat. Obama har vunnit insteg i Clintons bas bland kvinnor och spansktalande arbetare, men behöver visa att han kan vinna vita arbetare i nyckelstater som Pennsylvania. Högutbildade vita män föredrar Obama, men vita män utan högre utbildning föredrar Clinton, vilket ger henne en fördel i gamla industristater i rostbältet som Ohio och Pennsylvania.

Opinionsundersökningar visar nu att Clintons ledning på 15 procent över Obama i början av mars nu har minskat till 5 procent när Obama nu använder sin stora krigskassa. Han har samlat in 40 miljoner dollar i mars (dubbelt så mycket som Clinton), delvis genom små bidrag på Internet men också för att han i verkligheten, faktiskt mer än Clinton, erhåller miljoner från storfinansen och finansiärer vid Wall Street. Bakom armén av frivilliga finns en sofistikerad, väloljad kampanjmaskin, som kan betala en oupphörlig spärreld av annonser i radio och teve. Det är lika mycket detta maskineri som hans budskap och rörelse som har låtit honom ta ledningen.

Vad står då den verklige Obama för, bakom budskapet om förändring och den skickliga retoriken, och kommer han att infria de omfattande illusioner som hans unga aktivister har om honom?

Under det senaste året har den huvudsakliga debatten varit fokuserad på Irak som ett kriterium på påstått olika inställningar till utrikespolitiken. Obama talade 2002, när han var medlem i delstaten Illinois senat, mot Irakkriget medan Clinton som bekant röstade för det och gav Bush, med dennes ord, en ”osignerad check för krig”. Men sedan dess har Obama i intervjuer sagt att om han sett underrättelsetjänsternas rapporter kanske hade tänkt annorlunda beträffande invasionen – vilket knappast är ett konsekvent motstånd mot kriget mot terrorn!

Obama har varit lika snabb med att underteckna Bushs begäran att finansiera ockupationen av Irak. Han har en meritförteckning som är identisk med Clintons när det gäller frågor om nationell säkerhet. Han tänjer sin retorik för att tävla med Clinton och uttalar sitt stöd för Israel mot ”den radikala islams perversa och hatfylla ideologier”. Obama är beredd att lämna tusentals USA-soldater i Irak samtidigt som kriget i Afghanistan stadgas upp.

Obama har även haft en presskonferens fullproppad med flaggor och pensionerade generaler och amiraler för att tillbakavisa Clintons påståenden att han inte är något material för en ”överbefälhavare”, för att visa kapitalisterna i USA att han är ett säkert kort för USA:s imperieintressen utomlands och för att dämpa varje farhåga om hans populistiska retorik och stödet från stora delar av antikrigsrörelsen. Om Obama blir president, kommer det inte, trots all hans retorik, medföra något betydande tillbakadragande från USA:s ockupationer i Mellanöstern.

Både Clinton och Obama har sedan krisen på Wall Street i mitten av mars och inför den kommande tävlingen i Pennsylvania övergått till att bearbeta väljarnas oro över den kommande recessionen. De senaste siffrorna visar att 80 000 arbetstillfällen gick förlorade bara i mars och att arbetslösheten stigit till 5,1 procent, den högsta siffran på tre år, medan krisen för bostadslån fortsätter att förvärras.

Samtidigt som Obama och Clinton har slagit mot ”Bushonomics”, har de ännu så länge inte gjort mer än att stöda regeringens försiktiga åtgärder. Regeringen har gått i borgen för investerarna på Wall Street med närmare 1 000 miljarder dollar i billiga lån eller mer direkt stöd, såsom de 29 miljarder dollar som använts för att garantera Bear Stearns skakiga investeringar så att JP Morgan kunde ta över det bankrutta bolaget.

Clinton och Obama har hållit populistiska tal och krävt att regeringen ska hjälpa de miljoner vanliga amerikaner som förlorat sina jobb och hem, och inte bara de rika och storfinansen. Med Obamas ord: ”Om vi kan sträcka ut en hand till bankerna på Wall Street, kan vi sträcka ut en hand till amerikaner som kämpar på utan någon egen skuld.”

Men ingen av dem har lagt fram en hållbar lösning på krisen. Clinton föreslår en frysning av utmätningar och en nationell fond för att köpa upp skulder och lösa ut bankirerna tillsammans med husägarna. Obamas politik är ännu mer försiktig och föredrar nationellt stöd för en privat lösning och föreslår starkare reglering av finanssektorn – men utan att lägga en allt för tung hand på ekonomiska uppfinningar. Denna politik är ingenting i jämförelse med de summor som överlåtits åt Wall Street de senaste månaderna, och de kommer varken att dämpa krisen eller lätta bördan för arbetare som står inför en härdsmälta i ekonomin.

De skenheliga planerna för omedelbar lindring, liksom Obamas kampanj i dess helhet, förminskas genom löften om vad som ska komma, bara han blir vald till president. Han utlovar skattelättnader för ”arbetande familjer” och pensionerade arbetare, liksom överkomlig sjukvård, en återuppbyggd infrastruktur och skolor och gymnasier. Var pengarna till detta ska komma ifrån, när han också lovat att balansera budgeten, förblir utan svar.

Obama som president skulle vara fångad mellan recessionen och de 9 400 miljarder dollar i skuld som Bush samlat på sig, vilket innebär att varje omfördelning till arbetarklassens fördel slår hårt mot kapitalisternas vinster. Efter 35 år med stagnerande vinstnivåer under vilka USA-kapitalismen oupphörligen har exporterat arbetstillfällen, slaktat pensioner och hälsovård, hållit lönerna nere och drivit igenom skattesänkningar för de rika, kommer kapitalisterna inte att stå vid sidan av och utan strid se denna politik ändras. Men detta är en strid som populisten Obama varken vill eller kan leda.

USA-kapitalismen kan inte reformeras till förmån för majoriteten av amerikaner samtidigt som den härskande klassen förblir lycklig och deras vinstnivåer upprätthålls. Obamas löften att omvandla politiken och inleda en ny epok är grundade på den här typen av illusion, och de går inte ihop. Och hans uppmaningar till tolerans och enhet klingar tomma, när han exempelvis vägrar låta sig intervjuas av gaypressen för att undvika att beröra ett känsligt ämne.

Ingen av dem kan bita den hand som föder dem – större delen av storfinansens bidrag har övergått från republikanerna till de två främsta demokratiska kandidaterna. Båda leder vad gäller bidrag från banker, hedgefonder, privata börsbolag och andra finanshus som är ansvariga för oredan. För USA:s kapitalism är en demokratisk regering det bästa sättet att ta sig ur den återvändsgränd som orsakats Bush och Irak.

Obama vinner anhängare bland allt fler inom det demokratiska etablissemanget, som behöver den mobiliserande kraften i hans budskap för att vinna. De behöver den också för att förvirra och missleda arbetarklassen – för att utså illusionen att deras liv är på väg att förändras till det bättre medan de tvingas betala för den smärtsamma recession som USA är på väg in i.

Socialister måste under 2008 kämpa för att avslöja bluffen Obama inför de tiotusentals progressiva aktivisterna och anhängarna till hans kampanj – svarta, spansktalande, ungdomar och arbetare. Vi måste tydligt förklara varför Obama inte förtjänar vårt stöd, och vi måste vara beredda på att leda alla de som oundvikligen kommer att tappa sina illusioner under de kommande åren i förnyad kamp och uppbygget av ett nytt arbetarparti med massanslutning som kan leda en socialistisk revolution i USA.

Workers Power (London)
nr 324