Arbetarmakt

Den som har undrat över hur ett land skulle utvecklas som enväldigt styrs av Carl Bildt behöver inte anstränga sin fantasi. Det räcker med att ta en titt på Bosnien-Hercegovina där Bildt faktiskt var enväldig diktator från 1995 till 1997.

Konsekvensen av hans och hans gelikars styre är framför allt landets fullständiga underkuvande under stora internationella banker och bolag. Till andra påföljder kan räknas skolans, vårdens och ekonomins sammanbrott samt en uppdelning av befolkningen i en liten korrumperad och stövelslickande kapitalistklass, ett talrikt och ytterst parasitärt skikt av byråkrater och olika tjänstemän i anslutning till den utländska beskickningen samt det stora flertalet av befolkningen som lever i fullständig misär. Det är uppenbart att Bildt och kompani också har planerat en liknande terapi för de svenska arbetarna.

Den högsta makten i Bosnien ligger enligt fredsavtalet från Dayton hos Office of High Representative eller OHR. Den ”höge” representanten själv väljs såklart inte av Bosniens befolkning, som inte anses vara mogen för ett sådant ”högt” beslut. Han tillsätts genom ett enkelt dekret från Peace Implementation Council, som är en organisation där alla imperialistmakter finns representerade, fast den verkliga makten nu i princip befinner sig i EU:s händer. Befogenheterna för OHR inbegriper allt ifrån rätten att straffa politiska partier till att skapa godtyckliga lagar och hålla finanserna under kontroll. De politiska grupper som får för sig att konsekvent kritisera Daytonavtalet, dvs. kolonialadministrationens rättsliga grund, finner sig mycket snabbt uteslutna från valprocessen. Vi ska anföra ett exempel på hur den ”höge” representanten, som just nu är slovaken Miroslav Lajcak, utövar sin makt – en färsk order från den 9 januari 2008:

Ordern om beslagtagande av resedokument för personer som obstruerar eller hotar att obstruera fredsprocessen
Med tanke på de maktbefogenheter som den Höge Representanten erhåller från Paragraf V i Tillägg 10 till Dayton-avtalet…
Ordern
Härmed beordras:
1. Att personer som är listade i Tillägget som bifogas härtill… inte ska tillåtas att passera gränsen till Bosnien-Hercegovina i syfte att lämna Bosnien-Hercegovina.
2. Resedokumenten för personer som är listade i tillägget till denna order ska omedelbart beslagtas
…
4. Bosnien-Hercegovinas gränspolis ska se till att hindra personer som är listade i Tillägget till denna order att lämna Bosnien-Hercegovina….

Och så vidare (OHR:s hemsida på Internet, vår övers.)
Översättningen är ordagrann. Det ska påpekas att ”fredsprocessen” här betyder imperialisternas fredsprocess, med vilket menas deras makt över Bosnien. På detta sätt utfärdar alltså den ”höge” representanten order till polisen i ett land som antas vara självständigt.

Och så här låter det när ekonomiska beslut ska tas:

Beslut om förlängning av mandatet för hr Peter Nicholl som förste ordförande i Styrelsen för Myndigheten för indirekt skatt
Med tanke på de maktbefogenheter som den Höge Representanten erhåller från Paragraf V i Tillägg 10… till Dayton-avtalet, i enlighet med vilken den Höge Representanten är den högsta instansen i tolkningen av Tillägget 10…
Beslut
…
Paragraf 1
Detta beslut utnämner härmed hr Peter Nicholl till förste ordförande i Styrelsen för Myndigheten för indirekt skatt… till och med 30 juni 2008…

(http://www.ohr.int/decisions/econdec/default.asp?content_id=41106, vår övers.)

Vi ser att EU inte bara har befogenheter som tillkommer en kolonialmakt, utan att de utövar dem också. ”Den högsta instansen” – det är en utmärkt beskrivning av EU:s roll i Bosnien. För att det inte ska finnas någon tvekan om att diktatorns befogenheter kommer att respekteras av infödingarna har man till hands flera tusen vältränade och välbeväpnade soldater från olika europeiska arméer, däribland den svenska.

OHR tillhandahåller på detta sätt för den bosniska befolkningen en allsmäktig diktator som verkställer EU:s öppna kolonialvälde i landet. Borta är den tid då man i Bosnien med avsmak och hat påminde sig Berlinkongressen 1878 då ett annat europeiskt imperium – Österrike-Ungern, efter ett brittiskt förslag, fick rätten att ockupera och administrera landet. Borta är också den tiden då man öppet hyllade terroristen Gavrilo Princip som i Sarajevo sommaren 1914 sköt och dödade den österrikiske tronföljaren, ärkereaktionären och utsugaren Franz Ferdinand och hans hustru.

Den nuvarande bosniska statsmakten är inget annat än en underdånig knähund till de nya herrarna. De maktlösa ministrarna utövar alla sorters politiska akrobatkonster för att tillfredsställa sina herrar, också när det gäller att ta ordentliga smällar i deras ställe. Men ack, landet består inte bara av byråkrater, vilket ger oss en hel del hopp in för framtiden.

Detta framgångsrika, men knappast originella, koncept har man sedan valt att i alla väsentliga detaljer tillämpa på Kosova. Skillnaden ligger helt och hållet i att man i Kosovas fall inte säger att imperialisternas representant är ”hög”, utan att han är ”speciell” – nämligen Special Representative of the Secretary-General. Den ”specielle” representanten heter Joachim Rücker, en på inget sätt speciell och tämligen grå tysk byråkrat som för uppdraget har tränats hos OHR i Sarajevo. Han är chef för United Nations Mission in Kosova (eller UNMIK) som representerar de samlade imperialistmakternas ockupation av landet. Man kan tillägga att makten på Balkan sedan början av 2000-talet mer och mer har skiftat till EU:s fördel i och med att USA är upptaget med mycket större och viktigare byten som Irak.

Med tanke på att Rückers befogenheter inte är mindre än Lajcaks måste man dra slutsatsen att även Kosova är en koloni. På UNMIK:s hemsida sammanfattas dessa befogenheter på följande sätt:

För att implementera sitt mandat har UNMIK sammanfört fyra ’stöttepelare’ under sin ledning… I nuläget är dessa stöttepelare:
Pelare I: Polis- och rättsväsendet, under FN:s direkta styre
Pelare II: Civiladministrationen, under FN:s direkta styre
Pelare III: Demokratiserings- och institutionsbyggandet, som leds av Organisation for Security and Cooperation in Europé (OSCE)
Pelare IV: Återuppbyggnad och Ekonomisk Utveckling, som leds av Europeiska Unionen (EU)
UNMIK:s chef är den Specielle Representanten för FN:s generalsekreterare i Kosovo. Som den högste internationelle funktionären i Kosovo leder han de fyra stöttepelarnas arbete och främjar den politiska process som är avsedd att bestämma Kosovos framtida status.

(http://www.unmikonline.org/intro.htm, vår övers.)

Vi finner här statens alla funktioner: polisen, byråkratin och den ekonomiska kontrollen eller, med andra ord, ett kortfattat och öppet program för en kolonialdiktatur. UNMIK har ingen tanke på att kalla sig själv för en provisorisk regering – det finns inget provisoriskt eller tillfälligt hos UNMIK. Man har för avsikt att stanna i Kosova i all framtid. Men inte desto mindre kallar UNMIK de folkvalda kosovaalbanska myndigheterna för provisoriska!

Hur delas makten mellan UNMIK och det kosovaalbanska parlamentet? Föga förvånande har denna maktdelning också fastställts av imperialistmakterna. Det var nämligen UNMIK själv som utvecklade konstitutionen för det provisoriska kosovaalbanska självstyret. I denna konstitution läser vi bland annat följande om maktdelningen:

Den konstitutionella grunden för det provisoriska självstyret UNMIK/REG/2001/9 – den 15 maj 2001
…
Avsnitt 8
Befogenheter och skyldigheter reserverade för den Specielle Representanten
8.1 Det provisoriska självstyrets befogenheter och skyldigheter ska inte innehålla vissa förbehållna befogenheter och skyldigheter som förblir uteslutande i händerna på den Specielle Representanten. Dessa förbehållna befogenheter inkluderar:
…
(b) Upplösning av (Kosovos) parlament och utlysning av nyval i fall att det provisoriska självstyret bedöms agera på ett sätt som inte står i överensstämmelse med FN:s resolution 1244(1999)
…
(c) Den slutliga fullmakten att bestämma finansiella och politiska parametrar för, och att godkänna, Kosovos budget…
(d) Monetär politik…
(g) Utövandet av den slutgiltiga fullmakten beträffande utnämning, avsättning och disciplinering av domare och åklagare…
(j) Utövandet av makten över polis- och rättsväsendet och kriminalvården, vilka båda inkluderar och understöds av inhemsk personal…”.

(http://www.unmikonline.org/constframework.htm – vår övers.)

osv., osv. till och med punkt (z) då man inser att det provisoriska ”självstyret” saknar några som helst avgörande befogenheter… att styra. Nej detta är ingen fars. Åt det provisoriska ”självstyret” i Kosova lämnar UNMIK ingen makt man kan tala om. Skulle det exempelvis plötsligt falla Kosovas parlament in att artigt visa FN på dörren så skulle det omedelbart finna sig upplöst. För detta har Rücker tillräckliga medel – 16 000 utländska soldater, bland andra 330 från Sverige. Ett parlament som kan upplösas av en diktator är inget annat än ett marionettparlament och en president som inte har någonting att säga till om den monetära politiken eller rättsväsendet är likaså bara en marionettpresident. Likaså är Kosovas självständighetsförklaring från den 17 februari värdelös för att den antogs och utropades av ett i verkligheten maktlöst parlament. Ingenting har förändrats – UNMIK finns kvar med alla sina befogenheter intakta.

Med detta vill vi inte säga att vi har några illusioner om Kosovas nuvarande parlament eller regering. De är på inget sätt representanter för arbetarnas intressen, snarare tvärtom – ty samma parlament finner sig i allt detta utan att så mycket som protestera. Vi vill bara påpeka att inte ett spår av en delvis självständig borgerlig stat, en halvkoloni, existerar i Kosova, utan att det handlar om en regelrätt koloni.

Låt oss komma ihåg att den svenska staten medverkar i allt detta genom att hålla UNMIK med soldater, byråkrater och resurser. I exemplen Kosova, Bosnien, Afghanistan och numera Tchad kan man därför verkligen beskåda hyckleriet i den svenska demokratin som i ord inte finner några gränser för sin avsky mot kolonialismen, men samtidigt själv upprätthåller ett flertal kolonier. På samma sätt som de franska och engelska imperialisterna i början av 1900-talet rättfärdigade sina kolonialvälden genom att hävda att de för med sig civilisationen till infödingarna rättfärdigar samma imperialister idag, Sverige inberäknat, sina nya kolonier genom att påstå att de skapar demokrati och fred.

Det är i sammanhanget också mycket instruktivt att påminna sig vad Kommunistiska Partiet nyligen skrev i Proletären om Kosovas självständighetsförklaring. I ledaren från den 19 februari, som vi redan har kritiserat (se Arbetarmakts nyhetsbrev 269, och som är så välförsedd med kärleksförklaringar till den borgerliga lagen, står det bland annat att ”en självständighetsförklaring måste ske inom ramarna för internationell lag”. Vi frågar oss följande: Om UNMIK representerar FN och den internationella lagen i Kosova, tillsammans med ovan nämnda resolution 1244 (1999), hur ska då kosovaalbanerna göra sig självständiga från UNMIK utan att bryta mot den internationella lagen? Det går helt enkelt inte. Handlar man mot den enväldige representanten och mot UNMIK, då handlar man mot FN och imperialismen och bryter således mot deras internationella lag.

Till en början kan det verka förbryllande att kosovaalbanerna firar sin självständighet samtidigt som de oförändrat förblir under imperialisternas ockupation. Det hindrar dem heller inte från att under firandet vifta med imperialistiska flaggor och hylla USA, som om de på något sätt vore omedvetna om att deras självständighet är en fars. Men frågan får en självklar lösning så snart man tillämpar den historiska materialismens metod och inser att kosovaalbanerna består av flera ekonomiska grupperingar av vilka var och en har sina egna intressen och perspektiv. Ingen annan metod kan förklara gåtan.

De kosovaalbanska kapitalisterna och profitörerna ville befria sig från den serbiska statens förtryck så att de kunde ordna sina affärer i enlighet med sin egen vilja. Därför slöt de under slutet av 1990-talet en klasspakt med de kosovaalbanska arbetarna, bönderna och fattiga massorna, mot vilka det mesta av det serbiska förtrycket till att börja med utövades. Men kapitalisterna var, tack vare sin obetydlighet, ur stånd att lita på de fattiga massor som de ledde i frihetskampen och denna misstänksamhet var på inget sätt utan grund. Det är nämligen så att de kosovaalbanska massorna varken hade eller har något verkligt behov av de kosovaalbanska kapitalisterna, något som dessa kapitalister själva förstår. Olyckligtvist för kapitalisterna är detta något som massorna brukar inse snabbt, speciellt när de en gång har blivit beväpnade och lärt sig lösa sina problem med vapenmakt. Å ena sidan vill kapitalisten befria sig från Serbien, men han förstår samtidigt att för att det ska bli möjligt måste han engagera och beväpna massorna fullt ut, vilket, å andra sidan, återigen innebär hans egen undergång. Det är verkligen ett grymt dilemma som historien ställer honom inför.

Men just i denna kvalfyllda stund kom räddningen från ovan. Världsimperialismen, med USA i spetsen, gör ett förslag, som vi kan föreställa oss är allt utom välmenande, till Kosovas kapitalister, och som låter ungefär så här: ”Vi tar hand om den serbiska armén åt er, och vi tar hand om era massor också, om ni i gengäld går med på att foga er under vår makt, så länge vi vill… och sen kan vi kanske (men bara kanske) diskutera möjligheten att skänka er en liten del av de profiter som vi i framtiden kommer att utvinna från Kosova.” Resten är historia. De kosovaalbanska kapitalisterna accepterade tacksamt, Serbien blev sönderbombat, och i stället för gamla herrar anlände nya, med allehanda speciella och höga representanter. Men en klass skulle inte kallas för historiskt oduglig om den kunde gå framåt…

Det är just denna Kosovas elit som står för, anordnar och mobiliserar för självständighetsfirandet med hyllningar till sina nya herrar. När de gör så uppfyller de bara sin del av avtalet med imperialismen – att vilseleda massorna och förse dem med en illusion om nationell självständighet.

De kosovaalbanska arbetarna, fattiga och arbetslösa massorna har å sin sida inget att vinna på denna lösning. Men de har ett alternativ som den kosovaalbanska eliten bara kan drömma om. De kan nämligen fraternisera med i första hand de serbiska arbetarna i Serbien som också de lider både under imperialisterna och under den serbiska bourgeoisien. Det skulle inte finnas någon mäktigare och mer självklar allians. Bara på detta sätt kan de kosovaalbanska arbetarna och fattiga verkligen uppnå sin frihet från den serbiska och den egna bourgeoisien och därtill även från imperialismen. En sådan allians skulle med lätthet garantera alla nationella rättigheter för alla kosovaalbaner och serber i Kosova, ty arbetarna har inget objektivt intresse av att förtrycka varandra. Samtidigt skulle den utgöra ett kraftfullt exempel för arbetarna över hela Balkan och injaga skräck i alla utsugare. En sådan röd allians måste vara huvudpunkten i de kosovaalbanska och serbiska arbetarnas program.

Vi vet att det är bara arbetarna som är den klass som har medlen och styrkan att vinna verklig nationell självständighet för hela nationen. På denna, den nationella befrielsens väg, kommer de att vara tvungna att röja både de utländska ockupanterna och deras inhemska medhjälpare – de kosovaalbanska och serbiska kapitalisterna – ur vägen. Men när de väl har uppnått detta kommer hela makten att ligga i deras händer.

Senad Kadic