Fjärde Internationalens flaggskepp, franska Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR), beslutade på sin 17:e kongress i januari att organisationen ska delta i byggandet av ett brett antikapitalistiskt parti. Bakgrunden är kampen mot Sarkozys planerade angrepp på arbetarklassens levnadsstandard, misslyckandet för den traditionella vänstern, dvs. socialistpartiet (PS) och kommunistpartiet (PCF), och den ställning som LCR och dess språkrör Olivier Besancenot nu intar inom vänstern.

Nu är det inte helt nytt för LCR att understryka behovet av ett nytt parti. Det är snarare LCR:s agerande i sammanhanget som förändrats. En av LCR:s ledare, François Duval, skriver i International Viewpoint 397 (februari 2008):

Det som nu behövs är ett parti som kan bidra till sammanstrålningen av motstånd och kamp. Det måste kunna bygga en generaliserad rörelse för att förändra styrkeförhållandet och tvinga den politiska makten och kapitalisterna att hejda sig. Vår uppfattning är att detta slags parti måste vara ett användbart verktyg för att organisera kamp och förbereda en radikal och/eller revolutionär förändring av samhället.

Kommer det att vara ett ’revolutionärt parti’ i enlighet med ordets traditionella innebörd? Det vi har för avsikt att bygga är ett parti för klasskamp, ett självständigt parti för arbetarklassen, ett parti som huvudsakligen är fokuserat på mobilisering snarare än val, ett parti för radikala och/eller revolutionära förändringar i samhället och för en ny politik som förbinder sig att tillfredsställa sociala behov istället för privata vinster, ett antikapitalistiskt parti. Det mest sannolika är att många frågor som har med strategi att göra kommer att förbli öppna. En fråga måste klargöras i processens början: det slags förbindelse som detta parti kommer att ha med det nyliberala så kallade socialistpartiet och dess allierade. Ett sådant partis politiska grundval måste vara en överenskommelse om ett program med sociala nödåtgärder och en tydlig brytning med alla nyliberala partier, även de som definierar sig som vänster, socialistiska eller socialdemokratiska partier.

LCR:s kongress röstade med en majoritet på drygt 80 procent för att upplösa organisationen och delta i bildandet av ett nytt parti antingen i slutet av 2008 eller i början av 2009. Det kommer dock att behövas ännu en kongress för att upplösa LCR.

För den som följt Fjärde Internationalens och LCR:s utveckling kan detta knappast komma som en överraskning. Sedan mitten av 1990-talet har FI och dess största sektion LCR kännetecknats av en djup pessimism om möjligheterna att bygga ett revolutionärt parti för socialistisk revolution, dvs. det mål som den ursprungliga Fjärde Internationalen föresatte sig.

Efter Sovjetunionens upplösning drog man slutsatsen att Oktoberrevolutionens epok är över, liksom att motsättningen mellan reform och revolution har tappat sin betydelse när det gäller att bygga arbetarpartier. Periodens uppgift var istället, hävdade de, ”omgrupperingen” av arbetarrörelsen, dvs. att återuppbygga arbetarrörelsen tillsammans med de arbetare, ungdomar, grupper, fackliga aktivister och partier som motsätter sig nyliberalismen och kämpar mot den. LCR stödde tidigt den antikapitalistiska rörelsen, redan från ”euromarscherna” 1997 i Amsterdam och 1999 i Köln, och lider inte alls av den rigida och sekteristiska ekonomism som präglar Lutte Ouvrière.

Inte desto mindre har alltid enhet i den antikapitalistiska rörelsen för LCR inneburit att släppa viktiga delar av det revolutionära programmet och att aldrig kräva att de reformistiska ledningarna, om det så är i fackföreningarna, europeiska vänsterpartiet i ESF, eller Lulas anhängare i det sociala världsforumet (WSF), att gå längre än vad de var beredda att göra vid varje givet tillfälle.

Trots LCR:s uppfattning att de ”breda partier” som de föreslår inte ska identifieras vare sig som reformistiska eller revolutionära, innebär detta i verkligheten en strategisk inriktning mot byggandet av nya reformistiska partier. Deras ledande teoretiker har, som en återspegling av detta, reviderat avgörande inslag i den klassiska marxismen, såsom teorin om staten (se Luke Coopers Daniel Bensaïd och strategins återkomst) och vidareutvecklade idéer om Gramscis hegemoni som hämtats från 1970-talets eurokommunister.

Centrala delar i bolsjevismen, som proletariatets diktatur eller arbetarråden som grundvalen för arbetarstaten, övergavs till förmån för utopiska halvmesyrer som samexistensen mellan arbetarråd och parlamentariska församlingar. Även om dessa idéer om periodens och partibyggets uppgifter inte har kodifierats i någon väldefinierad form, finns det ett helt spektrum av olika ståndpunkter som härrör ur dem i de olika tendenserna inom LCR. I själva verket utgör de organisationens grundläggande och vägledande principer. LCR:s djupt ingrodda opportunism innebär dessutom att ledningen kan använda detta flexibla schema för att rättfärdiga nästan vilken taktisk inriktning som helst, om det så är åt vänster i arbetarnas och ungdomens kamp eller i valallianser.

Under 1990-talet letade LCR frenetiskt efter en större reformistisk partner som man kunde gå samman med. Detta var på den tiden när den stalinistiska vänstern fortfarande var både politiskt och numerärt stark men samtidigt genomgick en period av tillbakagång och kris efter Sovjetunionens sammanbrott.

Under ett antal år var Fjärde Internationalens främsta exempel på den nya taktiken italienska Rifondazione Comunista, vari deras sektion förblev en tendens från grundandet i början av 1990-talet till för kort tid sedan. Även om denna taktik också tillämpades ”framgångsrikt” av många av systerorganisationerna (i Mexiko, Spanien och Portugal) till den grad att en del av dem nu är i det närmaste utplånade, friade LCR förgäves.

Varken PCF eller de gröna var beredda att gå samman med en relativt stor och sammansvetsad grupp som skulle kunna ha ett betydande inflytande i en gemensam organisation. Inte desto mindre svalde LCR en splittring från Lutte Ouvrière och andra mindre centristiska grupper under ”omgrupperingens” år efter 1995.

LCR inriktade sig, vilket var betydelsefullare, på arbetarnas kamp och de nya rörelserna mot globaliseringen. I mitten av århundradets första årtionde hade LCR en attraktiv framtoning med sin nya presidentkandidat Olivier Besancenot, som blivit mycket populär även utanför extremvänstern och som möter sympati även i traditionellt fientliga miljöer, inklusive bland hårdföra stalinister.

Trots en stark numerär tillväxt var LCR:s övergripande strategi långt ifrån tydlig, även vad gäller ledningen. Majoriteten vacklade mellan två taktiska förhållningssätt: valallianser med Lutte Ouvrière (som 2004) eller att söka efter partner inom vänstern i socialistpartiet och med PCF. Dessa två inriktningar förkroppsligas i halvt permanenta tendenser i LCR.

Fram till slutet av 2006 försökte LCR fortfarande sy ihop ett parti med vänsterreformister. Det innefattade Attac, grupper runt facket SUD och José Bové från den radikala bonderörelsen Conféderation Paysanne. LCR trodde att detta mål var inom räckhåll i och med vänsterns nej-kampanj mot EU:s konstitution 2005. Flera hundra kollektiv bildades i landet och mobiliserade tusentals medlemmar från PCF, Attac och LCR plus Bovés anhängare, liksom gamla medlemmar, sympatisörer och kontakter. Inför det presidentvalet ville LCR:s ledning befästa alliansen runt en gemensam ”enhetskandidat”. Denna dröm bröt samman av två orsaker.

Först exploderade Attac kring en skandal med uppgjorda interna val. Attac hade som sitt motto att politiken ”måste bli annorlunda” och skandalen blev en dödsstöt. Sedan manövrerade PCF för att få sin kandidat (Marie-George Buffet) till gemensam kandidat för hela rörelsen, samtidigt som PCF ville ha händerna fria att förhandla om ministerposter med en regering som domineras av socialisterna. LCR vägrade helt riktigt att underkasta sig denna kupp. Resultatet blev istället tre kandidater: Besancenot för LCR, Buffet för PCF och Bové; dessutom tillkom Arlette Laguiller för Lutte Ouvrière.

Besancenot fick ensam fler röster än de andra tre kandidaterna sammantaget. Det var en avspegling av att han inför radikaliserade arbetare och ungdomar framstod som den kandidat som stod närmast kampen och som lovade att inte förråda deras kamp genom att ingå i en nyliberal regering med socialistpartiet.

Efter denna framgång beslutade LCR att ta ett nytt initiativ. I juni 2007 uppmanade Besancenot till bildandet av ett nytt antikapitalistiskt parti. Detta är ett ovanligt drag från LCR:s sida. Istället för att anpassa sig till en del av den existerande reformistiska ledningen, tilldelar de sig själva en ledande roll.

Samtidigt som det nya partiet ska vara många olika saker – ”guevaraistiskt”, ”feministiskt”, ”ekologiskt” m.m. – insisterar LCR på att det inte ska vara trotskistiskt eller leninistiskt. De föreslår ett program med minimi- och maximikrav, dvs. en rad vänsterreformistiska krav som kombineras med krav på ett nytt socialistiskt, antikapitalistiskt samhälle. Därmed släpper de den metod för ett övergångsprogram som utvecklades av Kommunistiska Internationalen under dess första år och som sedan vidareutvecklades av Leo Trotskij.

Trots deras uppenbara entusiasm har LCR:s första steg för att genomföra den här politiken varit försiktiga. Även om en omfattande strejkvåg som mobiliserade hundratusentals arbetare och studenter i hela landet ägt rum, har inga mötesserier eller konferenser organiserats för partiprojektet. Istället har varje lokalavdelning lämnats åt sitt eget öde och förväntas ta egna initiativ. I många fall har de ingen aning om hur de ska gå till väga. På nationell nivå är övergången till ett nytt parti långt ifrån att accepteras med entusiasm och en betydande minoritetstendens inom LCR är offentligt och högljutt emot.

Efter Sarkozys seger i presidentvalet har LCR helt riktigt uppmanat till socialt motstånd mot hans reaktionära program. LCR har fördömt klasskaraktären i hans åtgärder och har vänt sig till alla sektorer som kommer att drabbas av hans politik: arbetare, ungdomar, invandrare. Under oktober och november 2007, mitt i den första stora striden, manade LCR:s tidning Rouge till allmän mobilisering. LCR var emot förhandlingarna, för en breddning av kampen för att få in andra sektorer och för strejk på obestämd tid. Uppmaningen att bilda ett nytt parti placeras slutligen i samband med den vidare politiska kampen mot Sarkozy: vi behöver ett nytt parti för att vinna denna kamp.

Men bakom dessa helt riktiga ståndpunkter är det slående hur LCR:s politik saknar varje konkret genomförande. Hur kan vi göra kampen allmän? Kring vilka krav? Hur ska vi kunna organisera oss för att vrida kontrollen över strejken ur händerna på fackbyråkraterna? Enkla och tydliga paroller som ”obegränsad generalstrejk”, ”bygg strejkkommittéer och samordningar”, för att inte tala om självförsvar och arbetarmilis, är alla noterbara genom sin frånvaro. I det här avseendet svarar LCR huvudsakligen på den ökade mobiliseringen genom att helt enkelt politiskt förmedla de existerande idéerna och medvetandet hos det breda, politiskt mycket heterogena avantgarde som vill bekämpa Sarkozy. Ett revolutionärt partis roll måste vara att hjälpa detta avantgarde att ta de närmaste stegen, varna för fackbyråkraternas förräderi och erbjuda de konkreta politiska och organisatoriska medlen för att kunna slå tillbaka.

Om LCR lämnas åt sina egna initiativ, är det svårt att se hur organisationen ska kunna förbereda något bättre än ett nytt vänsterreformistiskt parti. Deras perspektiv består i slutändan av ökat stöd i valen under en lång period.

Det LCR inte ser är i slutändan det som Georg Lukács karaktäriserade som utmärkande för Lenins metod – ”revolutionens aktualitet”, dvs. dess objektiva möjlighet i den kamp som idag äger rum mot Sarkozy. Vi har många gånger upprepat att det behövs ett nytt parti som kan kämpa för ett revolutionärt program som kan generalisera var och en av dessa strider och tvinga fram en konfrontation med regeringen. Inte desto mindre måste LCR:s initiativ välkomnas, eftersom det inleder en diskussion om behovet av ett nytt parti, åtminstone i den utsträckning som det öppet kräver en splittring mellan arbetarklassens avantgarde och PCF:s och socialistpartiets förrädiska ledare.

I samband med ilskan och revolterna mot regeringen, och ett socialistparti som ständigt går längre åt höger, kan LCR:s initiativ, om det drivs kraftfullt, mycket väl attrahera tusentals arbetare och ungdomar. En sådan rörelse för ett nytt parti kan bli en viktig arena för kampen för ett revolutionärt program och ett leninistiskt kampparti under den närmaste perioden. Men den kampen kommer inte LCR:s ledning att ställa sig i spetsen för. Den måste ledas av revolutionära militanter som beslutsamt ger sig in i rörelsen och vägrar att ställa sig vid sidan av.

POM (utifrån artiklar av Marc Lassalle)

Artiklar om samma ämne: Frankrike: LCR och det nya antikapitalistiska partiet |  Öppet brev till kamraterna i Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna |  Inför valet 2010: Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet i en återvändsgränd |  Nya antikapitalistiska partiet misslyckas i franska regionalvalet |  Socialistiska Partiet till försvar för statens våldsmonopol |