Vårdförbundet i kamp: ”Lyssna nu eller ta konsekvenserna!”

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 272

Den första april skulle Vårdförbundet ha slutit nya avtal med arbetsköparnas organisationer. De som har varit med förut vet vad som stod på dagordningen: fortsatt låga löneökningar, om ens några alls. Förbundets nära 100 000 medlemmar, förutom sjuksköterskor även biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och barnmorskor, är till stor del kvinnor, och förväntas se på sina jobb mer som ett kall än ett yrke. Trots flera års högskoleutbildning och hög stressnivå ligger ingångslönerna runt futtiga 18 000, och någon drastisk höjning är inte att tala om. Flera decenniers erfarenhet i yrket ger kanske några få tusen mer i lönekuvertet.

Det som var annorlunda i år var att medlemmarna inte tänkte ge sig med de vanliga ursäkterna. I mars lade två arga sjuksköterskor i Västerås upp en hemsida (http://www.upproret.se) med krav på kraftiga förändringar. ”Hur går det logiskt eller moraliskt att försvara att sjuksköterskorna på centrallasarettet i Västerås har erbjudits tre procent i löneförhöjning, samtidigt som en landstingsdirektör fått en 50-procentig löneförhöjning?”, frågade man. De berättade om kronisk överbeläggning, nedskärningar och ett tålamod på bristningsgränsen, och avslutade med en utmaning: ”Lyssna nu eller ta konsekvenserna!”

”Konsekvenserna” är ett hot om massuppsägningar om inte lönerna höjs dramatiskt. Samma taktik utnyttjades av de finska sjuksköterskorna förra året, och de nådde då löneökningar på 22–28 procent. I skrivande stund har nära 5 000 vårdstuderande skrivit att de är beredda att flytta utomlands om inget händer, över 10 000 arbetande inom vården sagt sig vara redo att säga upp sig, och över 15 000 från allmänheten – allt från industriarbetare till pensionärer och studenter – skrivit under till stöd för de kämpande.
Ställda inför sådan massiv press kunde Vårdförbundets förhandlare inte göra annat än att säga nej till arbetsköparnas bud i förhandlingarna. De varslade om strejk för 3 500 medlemmar, och demonstrationer har följt i flera städer. Kommunister måste stödja sjuksköterskornas kamp, en verklig kvinnokamp, och understödja den massiva solidaritet som växer fram. Facktopparnas förräderi i Kommunalstrejken är ett varnande exempel. Det får inte hända igen!

Arbetarmakt har pratat med två sjuksköterskor om kampen. Mona Welin är fackligt aktiv sjuksköterska i Falun, och har 35 års erfarenhet i yrket.

–Varslet kommer att leda till strejk med stor sannolikhet. Vi måste också trappa upp efter en viss tid, genom att ta ut fler sjuksköterskor.

Att regeringen är öppet borgerlig påverkar kampen, menar Mona.

–Denna regering har tydligt visat att var och en får sköta sitt, kommuner och landsting får inte stöd från nationell nivå. Och ekonomin i många kommuner och landsting är svag. Jag anser att pengar till oss ”fattiga” kommuner mycket väl kan komma från staten. Just nu finns pengar som alldeles utmärkt skulle kunna användas till ett bra avtal för oss: Dels de skatteinbetalningar som man nyligen ”hittade” samt vinstförsäljningen av Vin och Sprit.

Mona berättar vidare att Vårdförbundet centralt har varnat medlemmarna att det är förbjudet med kollektiva massuppsägningar.

–Jag har påtalat att det faktiskt bara står: ”Jag är beredd att säga upp mig om inte…”

–Här i Falun tänker vi organisera en demonstration, lördagen den 19 april, där vi vänder oss till lokala politiker. Vi vill också få ut information till allmänheten. Vet de hur lång utbildning vi har? Och vilken lön vi har? Dessutom har jag tänkt peppa mina kollegor att skicka vykort till våra politiker här och försöka få dem att ta hjälp av sina respektive partibröder/systrar på riksnivån.

Johan Torsson är 27 år och har varit sjuksköterska i ett år. På hans arbetsplats, Södersjukhuset i Stockholm, har stämningen tidigare varit ganska låg.

–Enligt vad jag har förstått har det inte hänt så mycket med löneutvecklingen sedan 2003. Man märker på folk att de har varit väldigt uppgivna. Men nu börjar vi få mer hopp.

–Vårt yrke är ju att vi tar hand om människor, och det känns som att samhället tar vår yrkesgrupp, och alla inom vården, för given. Man klappar oss på huvudet och säger att ”ni är så duktiga, och gör ett så bra jobb”. Men just att vi vårdar människor gör också att opinionen kan vända. Vid en hård strejk skulle borgerliga media kunna måla ut oss som inhumana.

Att bara runt 3 500 sjuksköterskor har varslats ser Johan som en droppe i havet.

–Ett halvdant försök, nu när man har chansen. När Kommunal gick ut i strejk var det också i små portioner, och det blev bara väldigt kraftlöst. Man måste gå ut och sätta hårt mot hårt. Det är ju en fråga om att bevara Vårdförbundet också. Vi har redan tappat många medlemmar i och med borgarnas avgiftshöjningar.

–Jag tror tyvärr att ledningen kommer att försöka sälja ut kampen. Jag har märkt att mina medarbetare, ute på min arbetsplats, har börjat få tillbaka gnistan mer och mer. Folk börjar agera, och blir mer positiva till facket. Men om facket lägger sig platt nu, kommer folk att bli så jäkla besvikna. De borde förstå själva att om de vill vara ett starkt fackförbund så måste de ge något tillbaka till medlemmarna, och det är nu de har chansen.

Stödet från allmänheten är så klart viktigt för en seger.

-De demonstrationer som har ägt rum har tyvärr fått dåligt massmedialt utrymme. Alla borde delta i dem. Det är ju det som får politikerna att förstå, det blir lite tryck, och då händer det saker.

Vi är många som kommer att följa Vårdförbundets kamp och göra allt för att den ska bli framgångsrik. En seger för Vårdförbundet nu skulle visa att det går att vinna, visa arbetare att facket har ett existensberättigande i borgarnas ”fria marknadsparadis”, och peppa andra underbetalda yrkesgrupper att också gå ut i kamp.

Men att förbundets ledning alltid automatiskt står på medlemmarnas sida är naturligtvis inte självklart. Sjuksköterskor och andra vårdarbetare måste kräva att de fackliga ledarna inte backar en tum för arbetsköparnas skambud. Med de fackliga ledarna om det går, och mot dem om det behövs! Om nödvändigt måste strejkerna utvidgas tills arbetsköparsidan ger med sig. Vi i Arbetarmakt önskar Johan, Mona och deras många kollegor all framgång i sin kamp. Det är alla socialisters och arbetares plikt att stödja dem!