Forum för levande antikommunisms usla kampanj

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 273 (9/08) – 080517.

Det här artikeln är från 2008, när debatten var aktuell. Men då vi nu ”firar” femårsjubileet av borgarregerings ”objektiva” antikommunistiska historiekampanj, och den här artikeln inte tidigare legat uppe separat på hemsidan, kunde ju en publicering vara på sin plats.

Det så kallade Forum för levande historias (FLH) nya kampanj, Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer har vållat viss debatt. Linjerna har i stort dragits mellan borgarnas ”klart vi måste upplysa om kommunismens brott” och en vänster som enligt känt mönster hamnat i en passiv försvarsställning med ”jovisst, men det är inte statens som ska avgöra tolkningen av historien”. Huvudproblemet nu är dock inte den allmänna inställningen till statens roll i historieundervisningens utformning, utan det konkreta, tämligen usla antikommunistiska material som skolungdomarna ska få, med tydligt syfte att stävja alla tendenser till radikal politik.

Arbetarmakts uppfattning är att de stalinistiska regimerna var blodiga diktaturer, och vi erkänner nödvändigheten att uppmärksamma de grova brott som begicks under Stalin, Mao och Pol Pot – även om det kan diskuteras i vilken mån de röda khmerernas groteska folkmördarregim ens var stalinistisk. Forumets nya kampanj ger dock ingen förståelse för stalinismens utveckling, framför allt genom det ständiga sammankopplandet mellan bolsjevikernas revolutionära regering av år 1917 – och rent av Marx – och de senare kontrarevolutionära byråkratiska diktaturerna. Denna koppling är för FLH dessutom inte slutsatsen av en seriös undersökning så mycket som något som förutsätts och som ”påvisas” med en hopplöst ytlig metod. Jag ska i det följande inte alls beröra beskrivningen av diktaturerna under Stalin, Mao och Pot, utan koncentrerar mig helt på revolutionen och inbördeskriget under Lenins tid. En annan, inte mindre viktig invändning mot kampanjen är förstås att den inriktar sig på ”kommunismen”, istället för de brott mot mänskligheten vars omfattning ständigt tonas ner eller rent av försvaras av borgarna – inte minst de som högst skriker om behovet av ”upplysning” – det vill säga imperialismens massmord. Dessa är dessutom mer aktuella i det att de fortsätter i stor skala, med invasionen och ockupationen av Irak som de senaste årens främsta exempel.

Forum för levande antikommunism
I sina säkert uppriktiga försök att presentera en balanserad bild ger FLH:s antikommunism en skev bild från början. Bland annat slås det tvärsäkert fast att individen enligt kommunismen ska vara helt underordnad kollektivet, vad nu den vaga frasen betyder. Verkligen? Inte enligt Marx och Engels i alla fall. Se exempelvis Marx-antologin Människans frigörelse. Kommunistiska manifestet sammanfattade målet ett samhälle där ”envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”. I liberal tappning blir tal om ”individen” ett försvar av klassamhället – marxister påvisar istället att klassamhället är ett hinder för de flesta individers fria utveckling. Detta var ståndpunkten hos bolsjevikerna 1917. Rent konkret kan man naturligtvis diskutera om de under flera år av blodigt inbördeskrig med inblandning av imperialistiska trupper gav den omsorg om individerna som skulle ha varit önskvärd – det är en annan sak. FLH:s tvärsäkra inställning omöjliggör från början varje sådan diskussion.

Naturligtvis kommer också liberalernas obligatoriska käpphäst upp: kommunisterna förespråkar våld. Marx konstaterade att varje klassamhälle – inklusive det kapitalistiska, inklusive det formellt demokratiska – ytterst bygger på våld. Liberaler däremot tenderar att definiera sig själva som motståndare till våld. Problemet för alla som vill förändra samhället är dock att de i första hand inte möts av liberalernas rosenskimrande, skeva självuppfattning utan av klassamhällets mycket konkreta våld. Bolsjevikerna ställdes inte så mycket mot liberala teorier som ett ännu pågående världskrig där liberaler och ”demokrater” på båda sidor saluförde försvar för slakten av miljontals arbetare och bönder i skyttegravarna, liksom brutala kolonialvälden där de vita härskarnas makt och egendom upprätthölls med kulsprutor, giftgas och snart nog bombanfall mot civila i massiv skala. Kort sagt, oavsett hur mycket liberalerna säger sig vara emot att använda våld kommer merparten av dem – då som nu – att utan att blinka ställa sig bakom det mest massiva våldanvändandet. Se exempelvis hur lätt det ”fredsivrande” liberala kopplet svalde Vita husets lögner och stödde USA:s blodiga invasion av Irak 2003.

Riktigt absurd blir FLH:s koppling mellan Marxs ”förespråkande av terror” och den sovjetiska praktiken. Pariskommunen 1871 innebar att Paris fattiga massor tog över makten i staden. För Marx och Engels var detta ett stort föredöme, och de påpekade att alla ämbeten valdes med allmän rösträtt, alla valda kunde återkallas av sina väljare, och inga valda skulle ha några privilegier. De hade, med Engels formulering, upptäckt formen för proletariatets diktatur – som med Marx språkbruk angav vilken klass som hade makten, inte fåtalsvälde. Pariskommunen – som föddes ur 20 års kejserlig diktatur och ett krig mot Tyskland – utförde ett mindre antal avrättningar, det stämmer. Marx ansåg också att Pariskommunens trupper måste gå på offensiven och besegra Versaillesregeringens trupper – annars skulle det omvända ske. Rent självförsvar för Paris fattiga massors folkvalda representanter med andra ord. Marx fick rätt: då Pariskommunen inte förmådde gå på offensiven fick Versaillesregeringen möjlighet att gå till attack. Detta ledde till ett sällan skådat blodbad. I den vita terror som följde slaktades en bra bit över 10 000 människor, och ännu fler förvisades till straffkolonier. Att Marx påtalade vad som skulle krävas för att förhindra denna slakt blir i FLH:s händer – ett helt opåkallat förespråkande av terror.

Förskönande av den vita terrorn
En ständig ingrediens i antikommunisters kampanjer är inte bara att de påtalar våld som bolsjevikerna hade skuld i, och inte bara att de – vilket i sig är absurt – frikopplar analysen av den röda terrorn från den vita. De brukar dessutom hamna i en position där de tonar ner och förskönar den vita terrorn, och ger således en förvanskad och förljugen bild av några av det tidiga 1900-talets vidrigaste mördare. De flesta historiker, hävdar FLH helt utan hänvisning, anser att den vita terrorn var mycket mindre omfattande än den röda. Verkligen? Hur har de räknat? Ett säkert antagande är att sovjetiska historiker helt räknas bort, medan även de mest rabiata antikommunistiska kalla krigskämparna till historiker räknas in. Nästa fråga är hur relevant det är vad ”de flesta” historiker anser. Det finns många antikommunister som upprepar att även om vit terror förekom så var den aldrig systematiskt, och det kombineras ofta med smickrande beskrivningar som att de vita ledarna eftersträvade demokrati (Pipes) eller att bolsjevikernas motståndare var att betrakta som socialdemokrater eller folkpartister (Staffan Skott). Dessa påståenden medföljs dock oftast varken av närmare analys eller av hänvisningar. Är det då rimligt att räkna antalet dylika upprepningar? Vore det inte mer intressant att hänvisa till dem som faktiskt har undersökt de vita arméernas förehavanden?

Det första man kan sluta sig till att dessa som framhåller de vita som mycket mindre elakartade knappast räknar in de östsibiriska kosackledare som med framför allt japanskt stöd upprättade bisarra terrorregimer, som Semenov och Kalmykov, eller deras ännu mer absurda avstickare, Ungern-Sternberg, som förklarade att han skulle döda alla judar och kommunister. Jag misstänker att inte ens Skott skulle se honom som speciellt socialdemokratisk, oavsett hur mycket han än hatade bolsjevikerna. Men redan att dessa vita arméer inte räknas in – utan att det alls anges – sätter ju ett visst frågetecken för deras generaliseringar av de vita. Vill man hitta antibolsjeviker med några som helst progressiva idéer så får man nog också räkna bort de reaktionära regimer som satt med stöd av de kejserliga tyska arméerna, som Skoropadskij i Ukraina och Krasnov i Don.

Amiral Koltjack såg till att utropa sig till Rysslands härskare. Men använder du detta för att ifrågasätta hans demokratiska mål kan rättänkande liberaler bli upprörda

Amiral Koltjack såg till att utropa sig till Rysslands härskare. Men använder du detta för att ifrågasätta hans demokratiska mål kan rättänkande liberaler bli upprörda

De vita ”demokraterna”
Det är sant att de två främsta vita ledarna, Denikin och Koltjack, uttalade sig för ett demokratiskt styrelseskick. Man kan naturligtvis välja att tro på deras ord, liksom man kan välja att tro Bush jr när han hävdar att det är frihet och demokrati han sprider med sina bomber. Vissa fakta komplicerar dock den bilden. Monarkin var i folkmassornas ögon grundligt diskrediterad. Även om Denikins befälhavare till sin huvuddel var monarkister, talade varje taktisk hänsyn emot att säga detta öppet. Att tala om den konstituerande församlingen blev för många som inte hade haft några demokratiska dragningar före 1917 ett mindre radikalt alternativ till sovjeterna. De vita ledarna var dessutom tämligen vaga i sina demokratiska utfästelser, och i Koltjacks fall gjorde han det just när han ville ha erkännande och vapen från västmakterna – vilket han fick i rikliga mängder. Ett kuriöst drag i deras demokratism var vidare att socialister inte gick säkra i de vita områdena, och det ska kommas ihåg att en bra bit över 80 % av alla röster 1917 hade tillfallit uttalat socialistiska partier. Det förefaller således vara demokrati för på sin höjd en liten minoritet de talade om. Vidare var områdena under deras kontroll i intet fall demokratiskt styrda, utan militärdiktaturer. Koltjack utropade sig till enväldig härskare över Ryssland. Visst, man kan välja att tro att Koltjack, så snart han hade vunnit, skulle ha lagt all möda på att utarbeta en demokratisk konstitution. Man kan dock också med fog behålla en viss skepsis.

Hur var det då med terrorn? För bedömare som inte delar Pipes och Skotts positiva syn på Koltjack kan behöver man inte gå längre än till USA:s dåvarande japanambassadör Morris, och den högste amerikanska befälhavaren i Sibirien general Graves – två vittnen som står fria från varje misstanke om kommunism. Dessa beskrev Koltjacks sibiriska styre som ett korrupt terrorvälde, där blotta misstanken – eller angivelsen – om bolsjevism kunde vara tillräckligt för en kula i skallen, en regim som stöddes av några få privilegierade procent av befolkningen. Graves hävdade att för varje människa bolsjevikerna dödade i östra Sibirien, så dödade antibolsjevikerna 100. Det är möjligt att han kraftigt överdrev. I vilket fall som helst faller Pipes, Skotts och – i deras efterföljd FLH – försök att skönmåla denna massmördare i de rikas tjänst ihop som de ömkliga falsarier de är. Dessa människor är minst av alla i position att läxa upp någon om brott mot mänskliga rättigheter.

Denikin, den vita ledaren i Sydryssland då? Han personligen föll tydligen inte efter för korruption, och hade ingen större smak för massterror – om man undantar avrättningar av ”kommunister”, vilket brukar kunna definieras ganska vagt. Men vad hjälpte det? Hans högsta befälhavare var korrupta våldsverkare utan att han förmådde ingripa. Peter Kenez, långt ifrån någon bolsjevik, har utförligt studerat Denikins arméer och de områden de kontrollerade. Några exempel han ger på de vitas högsta ledare i södra Ryssland: Pokrovskj var en sadist som uppskattade masshängningar av socialister, Mai-Maiskij var ett korrupt fyllo som skapade ett terrorvälde där han styrde, Shkuro var föga mer än en bandit, och Kutepov som guvernör för Svarta havsprovinsen ledde en regim av blodig terror. Flera av de högsta vita ledarna tillät öppet sina män att plundra, vilket medförde ett sånt hat från böndernas sida att de vitas bakre linjer – vilket även var fallet för Koltjack – ansattes av värre bondeuppror än vad som nånsin drabbade bolsjevikerna.

Pogromer mot judar
Ännu värre var det med morden på judar – och det är här de antikommunistiska historikerna ofta gör sina grövsta avsteg från all rim och reson. FLH nämner i förbifarten att vit terror förekom mot judar, andra med Pipes i spetsen försöker göra de röda till lika goda kålsupare. Påståendena om att den vita terrorn var ”mindre organiserad” eller ”inte systematisk” visar sig som mest falsk i detta fall. Kenez beskriver just hur systematiska de vitas pogromer var. Försiktiga uppskattningar nämner 10 000-tals mördade judar i Ukraina under inbördeskriget, andra gör bedömningar på 200 000. Mer än hälften av dessa begicks av arméer under Denikins befäl – inte minst med hjälp av de 250 000 gevär som Storbritannien hade skickat till de vita i Sydryssland. Resten begicks med ett fåtal undantag av andra antibolsjevikiska grupper. Oavsett hur mycket Pipes betonar att mord på judar begicks även av den röda sidan kvarstår faktum: den röda sidans pogromer dödade några hundra – inte ens en procent av de vitas offer. På den röda sidan avrättades pogromanstiftare summariskt – på den vita kunde de fortsätta vara generaler. Bolsjevikerna hade alltid varit fiender till antisemitismen – de flesta vita befälhavare, inklusive Denikin, var öppna antisemiter. Det var dessa herrar som var bolsjevikernas motståndare, inte liberala teorier om maktfördelning, inte Pipes ”demokrater” eller Skotts ”folkpartister och socialdemokrater”. Det var detta som utformade den röda terrorn. Naturligtvis går det att diskutera i vilken mån bolsjevikernas åtgärder under inbördeskriget var motiverade. Det är inte det FLH gör – de skriver summariskt om bolsjevikisk terror, skild från sitt sammanhang, och med sitt omotiverade påstående om att den vita terrorn var mycket mindre omfattande ställer de sig i en tradition av att skönmåla korrupta, antisemitiska massmördare. Just därför måste alla progressiva människor motsätta sig deras ”rätt” att upplysa skolungdomar om historia.

General Denikin var egentligen som en sosse eller folkpartist, försäkrar exempelvis Staffan Skott. Tiotusentals judar som mördades av hans underordnade kunde tyvärr inte tillfrågas, men skulle eventuellt ha invänt

General Denikin var egentligen som en sosse eller folkpartist, försäkrar exempelvis Staffan Skott. Tiotusentals judar som mördades av hans underordnade kunde tyvärr inte tillfrågas, men skulle eventuellt ha invänt

Utan folkligt stöd?
FLH upprepar att bolsjevikerna fick 25 % i valen till konstituerande församlingen – korrekt – och utgår därefter från att 75% stödde bolsjevikernas motståndare– inte korrekt. Bolsjevikerna tog makten genom majoritetsstöd på andra allryska sovjetkongressen. Städernas arbetare – där bolsjevikernas starkaste stöd fanns – liksom en stor del av soldaterna och många bönder såg sovjeterna som sina organ, snarare än konstituerande församlingen. De lokala sovjeterna, som organiserade arbetare och bönder över hela Ryssland, tog ställning för sovjeterna framför den konstituerande församlingen. Valresultatet till denna kan dessutom ifrågasättas på de mest formaldemokratiska grunder, då det klart största partiet – Socialist-revolutionärerna (SR)– efter vallistornas upprättande hade delats i två delar. Vänster-SR samregerade vid den här tiden med bolsjevikerna, och dominerade helt över höger-SR i sovjeterna. Höger-SR dominerade däremot helt i konstituerande församlingen – vilket bara avspeglade hur vallistorna hade gjort upp. FLH hävdar att bolsjevikerna saknade det folkliga stödet, därför kunde de bara styra med våld. Detta bygger på myten att de vita var mindre våldsamma. FLH:s historieskrivning blir här helt befängd. Bolsjevikerna hade vid oktoberrevolutionen inga maktmedel som inte byggde på direkt stöd från arbetarna, soldaterna och bönderna. Det fanns inte heller någon statsapparat som man bara kunde ta över och styra landet med. Alla statens delar befann sig i ett långt framskridet stadium av upplösning. Bolsjevikerna tvingades ta makten inte bara en gång, utan på skilda platser över hela det forna tsarriket, och inte bara senhösten 1917. Ännu 1919 förekom pro-bolsjevikiska uppror bakom de vitas linjer. Ingen folkomröstning avgjorde utgången – faktiskt avgörs aldrig inbördeskrig så – men likväl kunde de röda mobilisera större styrkor än de vita under de avgörande skedena, och de var mindre ansatta av bondeuppror. Det är möjligt att SR skulle ha fått fler röster än bolsjevikerna i ett allmänt val under inbördeskriget, hur nu ett sånt skulle ha gått till – ingen vet. Vi vet däremot att varje maktbas som SR försökte upprätta misslyckades med att mobilisera folkmassorna för sin sak, och maldes sönder i kampen mellan röda och vita. Vidare vet vi att alla försök att utmåla de vita ledarna, som Koltjack, Denikin, Judenitj eller Wrangel som mer folkliga är ren lögn. Dessa var grundligt hatade, inte bara av arbetarna utan av merparten av bönderna. Även huvuddelen av mensjevikerna och SR – själva oförmögna att leda utvecklingen – valde bolsjevikerna hellre än Denikin.

Forum för levande historieinkompetens vildsinta antydningar
FLH fortsätter i andra avseenden med sin metod med oklara antydningar. En omfattande svält drabbade Ryssland 1921-22, efter förödelse och kaos efter såväl ett världskrig som ett inbördeskrig. Tio år senare, efter Stalins i många avseenden katastrofala tvångskollektiviseringar uppstår en ännu värre svält i Ukraina. Var svälten under Stalin medvetet planerad? FLH vågar inte riktigt hävda det, men nämner historiker som menar det. Vad gäller svälten 1921-22 nöjer de sig med att skriva – återigen, utan hänvisning! – att Lenin trodde att svälten kunde krossa landsbygdens motstånd mot bolsjevikerna. Det hade förstås varit möjligt att istället citera något av alla tillfällen då Lenin framhöll att tvångsrekvisitionerna av spannmål var beklagliga, men nödvändiga för att föda städerna, eller att tvång även mot medelstora bönder gick emot de kommunistiska principerna, och skulle i mesta möjliga mån undvikas. Men nej, FLH föredrar att utan motivering antyda att Lenin kanske ändå tyckte att en liten svält kunde vara ganska bra.

Fullständigt befängd är också ”beskrivningen” av ”utrotningen av kosackerna”, som påstås ha varit en del av bolsjevikernas ”krig mot bönderna”. Texten nämner i förbifarten att kosackerna hade vissa privilegier – men missar helt den hårda motsättningen mellan kosackerna och de icke privilegierade, bönderna – inogorodnye – som utgjorde en knapp majoritet i de flesta kosackområden. FLH missar också att nämna att kosackerna i Don och Kuban utgjorde huvudstyrkan i Denikins vita arméer. Inbördeskriget fördes till stor del på deras område. Utan tvekan fanns ett utbrett hat mot kosackerna från de diskriminerade inogorodyes sida, och utan tvekan medförde detta liksom övernitiska bolsjevikers iver att avlägsna vad som hade varit en stötta för tsarmakten i århundraden till en mängd övergrepp. Men oavsett hur bolsjevikernas centralkommitté kan ha uttryckt sig vid något enstaka tillfälle var inte linjen att kosackerna skulle utrotas till sista man. Tvärt om ansträngde sig inte minst krigskommissarie Trotskij för att bygga allianser med de fattigare kosackerna. Att nämna att kanske 300- 500.000 kosacker dog, utan att nämna till hur stor del de vita arméerna utgjordes av kosacker, och i vilken grad inbördeskriget fördes på kosackområden är absurt. Istället ger FLH intrycket av att bolsjevikerna avrättade en halv miljon kosacker, på rent fördomsfulla grunder – och dessutom deporterades de överlevande! Verkligen? Kan ni vara snälla att ange källa till detta intressanta påstående, och gärna en förklaring till varför historiker som skrivit om saken så ofta har missat att de forna kosackområdena tydligen tömdes på kosacker? I avsaknad av hänvisningar tvingas vi dra slutsatsen att Forum för levande historieförvanskning har slagit till igen.

Absolut, jag är helt för att upplysa skolbarnen om såväl kommunismen som stalinismens brott. Problemet är dock att ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” inte kommer att bidra till någon förståelse. Det kanske kan duga som propaganda för att få ungdomarna att avstå från alla tankar om socialism, och försöka vända bort deras blickar från de brott som de västliga stormakternas regeringar begår dagligen – men som historisk analys är det uselt.

Jens-Hugo Nyberg