Frankrike: LCR och det nya antikapitalistiska partiet

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 273 (9/08) – 080517

På ett sätt nästan utan motstycke i något annat land i Europa, har klasskampen i Frankrike sedan mitten av 1990-talet formats inte bara av regeringens och kapitalets nyliberala politiska offensiv, utan också av ett massivt motstånd från arbetarklassen, unga människor och invandrare.

Flera gånger drev masstrejker, stora demonstrationer, uppror i förorterna eller kampanjen mot EU:s konstitution kapitalisterna och deras regeringar på defensiven. De tvingade fram att enskilda åtgärder drogs tillbaka eller att enskilda ministrar eller hela regeringar avgick.

Både Chiracs och Jospins regeringar tillkännagav allvarliga nedskärningar eller planer på ”refomer” – men massaktioner som nationella strejker tvingade dem att göra eftergifter. Ledningarna för socialistpartiet, kommunistpartiet och fackföreningarna har alltid inlett förhandlingar med regeringen och kapitalet för en kompromiss och demobiliserade motståndet upprepade gånger. Men för kapitalisterna var kompromisserna för lite, och förblir så även idag. Deras övergripande rädsla rör det franska kapitalets konkurrenskraft, som sackar efter några av de imperialistiska rivalerna och ”partnerna” – speciellt Tyskland. På lång sikt undergräver det den franska bourgeoisiens globala och, alldeles särskilt, europeiska ambitioner för att bevara sin jämbördiga ställning vid sidan av Tyskland som ledande nation i EU.

Sarkozys roll
Det var ingen tillfällighet att Sarkozy blev kandidat för den franska högern och dess största parti UMP. Han är den som getts i uppdrag att tilldela arbetarklassen, ungdomen och de förtryckta ett strategiskt nederlag, vilket hans föregångare inte lyckats med.

Järnvägsarbetarnas strejk under det senaste året har inte bara visat arbetarklassens styrka och beredskap att kämpa, utan också den ödesdigra och förrädiska roll som spelas av dess fackliga ledare, inclusive CGT. Istället för att bekämpa Sarkozys ”reformer” som helhet och försöka besegra dem allihop, vill de ”kritiskt följa” dem. En sådan strategi har alltid spelat våra härskare i händerna.

Det finns dessutom en känsla av falska förhoppningar och förväntningar på att Sarkozys regering bara kommer att bli en upprepning av scenariot från 1990-talet. Vad som kan förväntas är snarare en ytterligare intensifiering av de sociala och politiska angreppen vilka, med fackföreningarnas strategiska inriktning, förr eller senare måste leda till ett dramatiskt nederlag om den existerande politiken och ledningen inte blir ersatta.

Striderna under de senaste 15 åren har också medfört att den traditionella vänstern, socialist- och kommunistpartiet, befinner sig i en politisk kris och miljoner lönearbetare och unga människor känner sig främmande inför den och söker ett politiskt alternativ.

Därur kommer också den betydande ökningen av valresultaten för ”trotskistiska” kandidater, framför allt LCR:s valframgång i presidentvalet 2007 och lokalvalen 2008, som också återspeglas i en betydande ökning av antalet medlemmar. LCR:s kandidat i presidentvalet 2007 fick 4,08 procent av rösterna och således nästan lika mycket som alla de andra kandidaterna till vänster om socialistpartiet tillsammans. Marie George Buffét från kommunistpartiet fick 1,93 procent, Arlette Laguiller från Lutte Ouvrière fick 1,33 procent och den självutnämnde ”enhetskandidaten” José Bové fick 1,32 procent. I kommunalvalet 2008 lyckades LCR ställa upp med 200 listor. I 114 av valkretsarna erhöll de mer än 5 procent och i 34 valkretsar mer än 10 procent.

LCR:s förslag
I denna situation beslutade LCR att själva ta initiativet till skapandet av ett ”nytt antikapitalistiskt” parti till vänster om socialistpartiets vänster och kommunistpartiet.

”Det finns ett desperat behov av ett verktyg som främjar sammanstrålning i de strider som kan få de som har makten att slå till reträtt och förändra maktbalansen. Att föreställa sig att en annan värld är möjlig är också väsentligt för att väcka förhoppningar. Det finns många bland oss som vill ha ett sådant verktyg: ett parti som tillmötesgår de nuvarande mobiliseringarnas behov. Ett parti som kan förbereda en radikal, revolutionär förändring i samhället, med andra ord, slutet för kapitalismen, det privata ägandet av produktionsmedlen, plundringen av vår planet och miljöförstöringen.”

Resonemanget fortsätter: ”LCR:s nationella kongress riktar en uppmaning till alla: enskilda, aktivistgrupper, politiska riktningar, som vill gå samman i ett aktivistiskt, nationellt och demokratiskt organiserat politiskt ramverk, ett parti som bygger internationella band med krafter som försvarar ett sådant perspektiv.” (Upprop för ett nytt, antikapitalistiskt parti, LCR:s kongress, januari 2008)

Sedan dess har ett antal lokala och nationella ”initiativmöten” ägt rum. De visar att förslaget, utanför storstäderna Paris och Lyon, har attraherat fackliga aktivister och arbetare, som är besvikna på sina reformistiska ledare, vänsteraktivister, men också unga människor.

Genom sina valresultat, men också genom sitt ökade medlemstal, visade LCR att de är huvudkraften i den ”radikala vänstern” i Frankrike. Bevis finns också i mobiliseringarna på senare år, befolkningens missnöje och ilska och klassmedvetna elements sökande efter ett politiskt alternativ.

Attac och andra vänsterborgerliga ledningar i de sociala rörelserna gick helt enkelt i konkurs under de senaste åren – delvis på grund av inre kriser, delvis på grund av deras brist på politiska perspektiv. Attac blev diskrediterat tack vare valfusk i sina egna led och föll sönder.

Kommunistpartiet är fortfarande inriktat på sin strategiska allians med socialdemokratin och de Gröna. Det beror inte bara på partiets egen reformistiska strategi utan har också förstärkts av egna valbedömningar: kommunistpartiet får genom valallianser med socialistpartiet och de Gröna extra platser i lokala, regionala och även nationella parlament, fler än de kan uppnå på egen hand.

Å andra sidan gick också Lutte Ouvrière (LO), som tycker om att framställa sig som ”ortodoxa” och ett ”vänsteralternativ” till LCR:s opportunism, åt höger. I kommunalvalet ingick de allianser med socialistpartiet, vilket de hittills inte ens karaktäriserat som ett borgerligt arbetarparti, utan som ett rent borgerligt parti.

Annars bedriver LO en mycket ekonomistisk politik med passivitet gentemot de sociala rörelserna i kombination med frekvent kritik av deras korrekta aktioner. LO fördömde således upproren i förorterna och studentrörelsens blockader som ”kontraproduktiva” eftersom ”arbetarna inte skulle förstå”.

LCR:s utveckling
LCR har emellertid inte bara växt och spelat en huvudroll i de senaste årens strider, utan också uppvisat en utveckling åt vänster, även om den är motsägelsefull.

LCR:s idé om ett ”nytt parti” är faktiskt inte ny. De strävade efter detta mål även i mitten av 1990-talet. En del av organisationen har alltid uppfattat det som ett ”brett” parti, som tillsammans med LCR också bör innehålla den ”vänstra”, ”antinyliberala” flygeln av socialistpartiet och kommunistpartiet och de Gröna. Partier som Die Linke i Tyskland eller Rifondazione Comunista i Italien betraktades som modellen för detta perspektiv.

Utvecklingen i klasskampen och diskussionen om presidentkandidaten har lett till en förändring av ståndpunkten om vilken inriktning ett framtida parti ska ha. LCR hade föreslagit en ”gemensam kandidat för vänstern” för att inleda processen med att bilda det breda partiet, med förutsättningen att denna lista skulle beslutas demokratiskt och att det inte skulle bli någon regeringsbildning tillsammans med socialistpartiet efter valet. Detta misslyckades med kommunistpartiet för vilket deltagande i regeringen inte kunde uteslutas och som byråkratiskt ville driva igenom att presidentkandidaten skulle bli Marie Georges Buffét, som skulle uppträda som ”aktivist på gräsrotsnivå”.

Således misslyckades LCR:s projekt, ett projekt i vilket LCR skulle ha varit tillräckligt opportunistiskt för att avsvära sig sitt eget program i valet. Framför allt blev emellertid lanserandet av en oberoende LCR-kandidat – till förtret för högerflygeln i LCR – en strålande framgång. Det visade också precis hur mycket mark som både kommunistpartiet, Lutte Ouvrière men också den politiskt förvirrade Bové förlorat.

LRC:s utveckling åt vänster berodde därför på det faktum att LCR tvingades överge allt hopp om en allians med kommunistpartiet, socialistpartiets vänster och de Gröna och att anta avvisandet av en koalitionsregering med socialistpartiet som en politisk förutsättning. Minoriteten i LCR, som eftersträvade att bilda en allians med de reformistiska partierna, försvagades också på kongressen jämfört med föregående år.

Vilket slags parti?
”Utveckling åt vänster” får emellertid inte förleda oss. Vi måste komma ihåg LCR-majoritetens opportunistiska definition av det ”nya antikapitalistiska partiets” karaktär.

I en intervju svarade Olivier Besancenot exempelvis på frågan om huruvida ett nytt parti ska vara revolutionärt: ”Nej”, svarade han, eftersom det annars bara skulle bli ett större LCR. Även om mycket lämnas oklart, är LCR mycket tydliga på den här punkten: det nya partiet kommer inte att bli ”leninistiskt” eller ”trotskistiskt”, även om det kommer att vara ”ekologiskt”, ”feministiskt” och till och med ”guevaraistiskt”.

De vägrar att föreslå något specifikt program för partiet, eftersom det ska komma ”underifrån”. Partiet ska istället begränsas till några få ”principer” som ”ett radikalt försvar av motprojekt till det kapitalistiska systemet, en stark förpliktelse till mobiliseringar, politiskt oberoende av socialistpartiet.”

Det LCR tänker på är ett parti med både revolutionärer och reformister, ett parti som avvisar ”antingen-eller” och är både reformistiskt och revolutionärt. Med detta menar LCR inte bara att det nya antikapitalistiska partiet ska genomgå en grundningsfas, under vilken olika politiska strömningar öppet kommer att kämpa om vilket program, vilken strategi och taktik det ska ha. De säger istället att partiet permanent bör och kan vara ett parti för ”reform” och ”revolution.

Denna idé är utopisk och allt annat än revolutionär. Det är en motsägelse i sig. Den är inte hållbar och måste i slutändan lösas till förmån för antingen reform eller revolution. Varför? Därför att det bakom dessa två begrepp finns varandra uteslutande strategier – det fredliga, gradvisa förbättrandet av det existerande systemet, vilket kanske någon gång slutar i ”socialism” eller det revolutionära störtandet av kapitalistklassens styre, krossandet av den borgerliga statsapparaten och dess ersättning med styre av arbetarklassens råd, proletariatets diktatur.

Båda strategierna är oförenliga eftersom de representerar motsatta klasståndpunkter – å ena sidan, de som är ”beredda att reformera” det existerande, borgerliga samhället, utifrån bourgeoisiens klasståndpunkt, å den andra de som utgår från arbetarklassens, den enda konsekventa revolutionära klassen i det kapitalistiska samhället, ståndpunkt. Idén att både strategier och program permanent kan samexistera inom ett förenat parti återspeglar ännu en gång LCR:s och Fjärde Internationalens för länge sedan fullbordade brytning med trotskismen. Det är en småborgerlig ideologi, inklusive idéerna om partibygge och program, som LCR ofrivilligt kan sprida.

Således gör LCR mycket väsen av hur nödvändigt det är att det nya partiet och dess program växer ”fram underifrån”. Nu kommer antagligen alla att vara överens om att ett nytt antikapitalistiskt parti måste byggas med en demokratisk struktur, som garanterar alla medlemmar möjligheten att föra in sina egna förslag och kämpa för dem, att de måste ha rätten att bilda fraktioner och tendenser.

Men oviljan från LCR:s ledning att föra fram ett program är å ena sidan ett demagogiskt trick, som låter LCR:s ledning undvika att öppet uttrycka sina egna idéer (liksom de andra strömningarna). Föreställningen att både strategier och program helt enkelt växer ”underifrån” är å andra sidan i sig felaktig. Ett revolutionärt program är alltid baserat inte bara på diskussioner, utan alltid på den vetenskapliga bearbetningen och generaliseringen av arbetarrörelsens erfarenheter och lärdomar.

Ett partis revolutionära och demokratiska karaktär ligger därför inte i det upprepade skanderandet av ”underifrån”, utan i att konkurrerande programmatiska, strategiska, taktiska och organisatoriska förslag diskuteras öppet och sedan avgörs genom majoritetsbeslut och prövas genom att genomföras. Principen om demokratisk centralism är ingen revolutionär ”mani”, utan en nödvändighet för varje effektiv kamp mot den härskande klassen.

En slutsats kan dras av den franska vänsterns sammanbrott: arbetarklassen behöver ett ”parti av ny typ”, dvs. ett kampparti som arbetar i alla olika sektorer, i fackföreningar, sociala rörelser och så vidare på grundval av partiets beslut och vägledning. Endast då kan ett parti inte bara vara aktivt i olika rörelser, utan också kämpa för en revolutionär klasskampsledning i dessa rörelser.

Här finns en av LCR:s stora svagheter. Många av dess medlemmar arbetar i oppositionella fackföreningar, i studentrörelsens samordningar, är aktiva i den antirasistiska rörelsen och innehar också ledande positioner. Men LCR har inte haft och har inte någon egen strategi eller taktik som deras medlemmar kan genomföra på dessa områden och på den grunden kämpa för en revolutionär ledning.

LCR:s politik förutsätter istället att deras medlemmars uppgift är att mer eller mindre reproducera ”rörelsens” spontana idé. Detta leder oavsiktligt till att deras aktivister anpassar sig till denna miljö och LCR-medlemmar i ledningsstrukturerna anpassar sig till dess apparat. Det är således omöjligt att bryta dominansen för fackföreningsledarna som domineras av socialist- och kommunistpartiet.

Detta är givetvis inte möjligt för ett parti som vacklar fram och tillbaka mellan reform och revolution, och således ”i bästa fall” har en centristisk karaktär. Att lämna frågan om reform och revolution ”öppen” är en omöjlighet med tanke på vad som krävs av klasskriget i dagens Frankrike. Under det senaste årtiondet har mobiliseringarna rest frågan om självförsvar mot den borgerliga staten, att störta regeringar – ända fram till uppkomsten av förrevolutionära situationer. Sarkozys angrepp över hela linjen kommer att resa dessa frågor med allt större skärpa.

Endast om det nya antikapitalistiska partiet kan ge ett revolutionärt svar på detta på grundval av ett program med övergångskrav, och faktiskt kämpar för det, kommer det på lång sikt att vara ett steg framåt.

Idag representerar LCR-majoritetens ledning och Fjärde Internationalens strategi det främsta hindret för detta. De har helt riktigt gripit initiativet för att skapa ett parti som kan attrahera tiotusentals, vilket i arbetarklassen, på universiteten och i förorterna kan kvalitativt och kvantitativt vara starkare förankrade än LCR själva någonsin varit eller kan bli enbart genom ökningen av enskilda medlemmar. Det berör faktiskt redan i den meningen skapandet av ett parti som inte bara är ett större LCR.

En brytning är nödvändig. Framför allt inte en fördjupning av brytningen med trotskismen och leninismen, vilket LCR:s ledning är på väg mot med sin centristiska politik. Det är därför som anhängarna till Förbundet för Femte Internationalen i Frankrike kommer att ansluta sig till det nya partiet.

Martin Suchanek
www.fifthinternational.org