Frankrike, maj 68: ”Allt var möjligt”

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 274 (10/08) – 080524

I början av 1968 hade Frankrike 550 000 studenter, mer än en tredjedel lokaliserade i Paris. Deras antal hade nästan tredubblats sedan 1960. Denna spektakulära ökning var en återspegling av de förändrade behoven hos den franska kapitalismen, vilken genomgått en febrig teknologisk förnyelse under de tio åren efter de Gaulles övertagande av makten 1958.

Men infrastrukturen på universiteten hade knappt alls byggts ut för att ta hand om denna snabba tillväxt. Föreläsningssalarna var fyllda till bristningsgränsen och till och med de universitet som byggts i början av 1960-talet var redan i bedrövligt tillstånd. Det fanns massomfattande missnöje med detta liksom med de småaktiga inskränkningar som påtvingades ungdomarna av universitetets myndigheter.

Nanterre i Paris västra förorter var centrum för missnöjet. Universitetet byggdes för att husera 7 000 studenter. Ändå fanns det under 1967–68 12 000 studenter, medan cafeterian bara hade plats för 100 personer!

Denna explosion av antalet studenter ägde rum samtidigt som arbetslösheten började ta fart. Den långa uppgången under 1950- och 1960-talet började nå sitt slut. Det fanns 450 000 registrerade arbetslösa i början av 1968. En plötslig förlust av förtroende inför framtiden inträffade och unga människor upplevde att samhället var slutet och inte brydde sig om deras behov.

Ungdomar under 21 hade inte rösträtt och regeringens kontroll över media var kvävande – speciellt teve och radio. Detta ledde till en tråkig, gammalmodig likformighet vid en tid när det i de imperialistiska länderna – framför allt i Storbritannien och USA – ägde rum en explosion av ungdomskultur. Frankrike föreföll förkroppsligas av sin åldrande president Charles de Gaulle: otidsenlig, auktoritär och bister.

De Gaulles premiärminister Georges Pompidou hade föreslagit en ”reform” av utbildningssystemet som var utformad för att bli av med ”dåliga” studenter. Ett system med betyg skulle med en gång ersättas av ett som grundades på antalet studieår. Detta var delvis orsaken till studentrevolten. Den viktigaste faktorn för politiseringen av detta nya skikt av ungdomar var emellertid Vietnamkriget.

USA-imperialismens blodiga försök att återta kontrollen över Sydostasien, och den modiga kamp som leddes av det vietnamesiska folket, radikaliserade hundratusentals ungdomar världen över. Enbart under februari månad 1968 ägde det rum en stor demonstration i Paris varje vecka.

Liksom studentrörelsen hade tydliga och definitiva rötter, kom inte heller generalstrejken i maj och juni ur tomma intet. Från och med våren 1967 visade en rad strejker, ockupationer och våldsamma sammanstötningar med polisen att arbetarklassen blev alltmer stridsberedd.

Ursprung
Franska arbetares löner och villkor var 1966 låga i jämförelse med andra länder inom EEC. Deras löner var de lägsta, deras arbetstid den längsta (upp till 52 timmar i veckan i en del industrier) och deras skattenivåer de högsta. När uppgången efter kriget började avta, förberedde Pompidous regering en våg av åtstramningar.

Den antagligen mest betydelsefulla av strejkerna före maj ägde rum i januari i Caen. Där gick 4 800 arbetare i strejk i Saviems fabriker på grund av en långvarig lönekonflikt. Arbetsstyrkan var övervägande ung (i genomsnitt 25 år), var i hög grad lantlig till sitt ursprung och hade en mycket låg facklig organiseringsgrad (6 procent). Och ändå visade sig dessa arbetare, som cheferna utan tvivel trodde skulle vara en lätt match, vara extremt kampvilliga.

Fackföreningarnas reaktion på Pompidous angrepp var att försöka kanalisera arbetarnas ilska i lätt kontrollerade kampanjer. Den 13 december 1967 deltog miljoner arbetare i en aktionsdag mot angreppen på socialförsäkringar och sjukvård. Trots arbetarnas uppenbara vilja att kämpa fastställde fackföreningarna datum för ännu en demonstration. Datumet var i maj 1968!

Det slutgiltiga tecknet på vad som skulle komma återfinns i PCF:s minskade inflytande, speciellt bland unga. PCF hade ingen riktig röst bland skolelever och gymnasister. Partiet envisades med att behålla separata ungdomsorganisationer för pojkar och flickor! De hade visserligen en gemensam tidning, med det upphetsande namnet Nous les garçons et les filles – ”Vi pojkar och flickor”. Men de pryda stalinistiska byråkraterna var helt oförmögna att attrahera en generation som hade börjat uppleva den ”sexuella revolutionens” glädjeämnen.

Men även om vi spårar majrevoltens ursprung till arbetares och ungdomars växande internationella radikalisering, förutsåg ingen vid den tiden den betydelsefulla explosionen av uppror som skulle komma. I mars framhöll Georges Pompidou när han talade inför den gaullistiska ungdomen: ”Idag är det svårt att revoltera, eftersom det inte finns något att revoltera mot.”

Fram till i maj var den franska antikrigsrörelsen inte alls lika radikal som den tyska eller italienska rörelsen. Demonstrationerna i Paris mot kriget var inte lika militanta som i Berlin, Berkeley eller London.

Paris kom att bli centrum för malströmmen i maj: staden hade den största koncentrationen av studenter i landet. På universitetet i Nanterre hade trotskisterna i Jeunesse Communiste Révolutionnaire (JCR – Revolutionär Kommunistisk Ungdom), med 400 medlemmar och med band till Fjärde Internationalens förenade sekretariat, och olika halvanarkistiska tendenser organiserat protester mot universitetsreformer (10 000 studenter hade strejkat i december 1967), mot kriget i Vietnam och för rätten att sätta upp affischer på universitetets område. Dessa kampanjer hade regelbundet lett till konfrontationer med universitetets myndigheter och flera ordentliga strider med polisen.

Den 20 mars angrep några hundra studenter som protesterade mot kriget American Express kontor i Paris. En medlem i JCR greps och två dagar senare grundade 142 studenter ”Mouvement 22 mars” (22 mars-rörelsen) för att få ut honom ur fängelset.

Denna grupp skulle snabbt komma att bli fokus för studenternas kamp.

Aktionsdag
Universitetets myndigheter hade förbjudit studenterna att ha övernattande besökare av motsatt kön på studenthemmet. Studenterna krävde med all rätt att behandlas som vuxna – även om de flesta av dem inte var det enligt lagen! Genom att fokusera sin mobilisering på myndigheternas repressiva karaktär, började 22 mars-rörelsen att organisera hundratals studenter i regelbundna diskussionsgrupper.

En antiimperialistisk aktionsdag som av 22 mars-rörelsen planerades till fredagen den 3 maj hotades av fascister. Rektorn för Nanterres universitet fruktade storskaliga konfrontationer och beslutade att universitetet skulle vara stängt fram till examinationen i slutet av juni. Inför detta godtyckliga och odemokratiska beslut sammankallade 22 mars-rörelsen till en protestdemonstration vid universitetet Sorbonne i hjärtat av Quartier Latin.

När demonstrationen samlades var atmosfären extremt spänd. Polisen fanns överallt. Eftersom man förväntade sig ett angrepp från fascisterna kontrollerade 400 ordningsvakter tillträdet till Sorbonne och universitetsledningen hotade att stänga universitetet om studenterna inte lämnade.

Studenterna fick ingen tid att överväga sitt svar, eftersom kravallpolisen nästan direkt drog sina batonger och vällde fram. På gatorna utanför började grupper av studenter bryta upp gatsten och kasta dem på polisen. Inom kort utbröt springande strider mellan studenter och polisen.

Men vid stridens slut var Sorbonne ockuperat av polisen, nattluften var tung av lukten av tårgas och mer än 600 studenter hade gripits.

En av lektorernas fackföreningar manade till solidaritetsstrejk måndagen den 6 maj, medan det största studentfacket slutligen vaknade ur sin sömn för att uppmana arbetarna att ansluta sig till en solidaritetsdemonstration i Paris måndagen den 6 maj.

Omkring 100 000 flygblad delades ut vid fabriksgrindarna huvudsakligen av trotskister och maoister. Senare marscherade 30 000 demonstranter – fortfarande i hög grad studenter, men nu också arbetarungdomar – genom Paris och slog tillbaka två anfall från polisen.

Varje dag under veckan den 6 till 10 maj bevittnade en stor demonstration. De flesta nätter ägde våldsamma konfrontationer rum med polisen. Det antal som var inblandade ökade till 50–60 000.

Barrikadernas natt
Den 10–11 maj – ”barrikadernas natt” – visade sig vara vändpunkten. Trettiotusen studenter provocerades av utbildningsministerns vägran att öppna Sorbonne och Nanterre och beslutade sig för att återta Sorbonne. De omringade universitetet och fick utstå upprepade anfall med batonger, tårgas och brutal misshandel. Studenterna slog tillbaka med allt som fanns till hands. Gatorna tömdes på gatsten, träd höggs ned och bilar knuffades ut i gatan för att utgöra barrikader.

Allmänheten chockerades av polisens våld och visade upprepade gånger sin sympati med studenterna, och när alltfler ungdomar samlades i Latinkvarteren, det gamla universitetsområdet kring Sorbonne, stod det klart att polisen slutligen skulle besegras.

Pompidou hade varit utomlands på ett officiellt besök och återvände till Paris söndagen den 11 maj. Han gjorde omedelbart en bedömning av situationen och gav efter. Alla universitet skulle öppnas igen och reformen läggas på hyllan. Men det var för lite och för sent.

Måndagen den 13 maj ägde en massiv segerfest rum då mellan 600 000 och en miljon demonstranter myllrade genom gatorna. Över hela landet gick miljoner arbetare i strejk för att uttrycka sin solidaritet med studenterna och för att protestera mot polisens våld.

Arbetarrörelsen
Regeringen och de fackliga ledarna hoppades att detta var slutet på det hela. Men rörelsen, som dittills hade begränsats till studenter och enskilda unga arbetare, omvandlades till en nationell arbetarrörelse. Vid Sud-Aviations flygplansfabrik i Nantes hade arbetarna under en tid kämpat för högre löner. De ockuperade fabriken den 14 maj, inspirerade av studenternas seger, stängde in direktören på hans kontor och uppmanade till solidaritet från andra arbetare i staden.

Nästa dag gick Renaults fabrik i Cléon i strejk. Slutligen gick Renaults fabrik i Billancourt, den franska industriarbetarklassens symbol, och en av PCF:s och facket CGT:s fästningar, ut i strejk den 16 maj. Det var unga arbetare som inledde rörelsen mot de lokala fackliga ledarnas råd.

Inom ett par dagar, och utan någon uppmaning från någon fackförening, gick 10 miljoner franska arbetare ut i strejk: omkring två tredjedelar av arbetsstyrkan. Mer än fyra miljoner av dem förblev i strejk under mer än två veckor. Två miljoner befann sig i strejk under mer än en månad. de krav som restes av de strejkande var många och skiftade: lönehöjningar, avlägsnandet av auktoritära chefer och slut på angreppen mot socialförsäkringssystemet.

Varje del av det franska samhället berördes. Industriarbetarklassen gick till handling i en omfattning som aldrig tidigare setts. Företag som Peugeot, som aldrig varit med om en större strejk, blev paralyserat. Gruvorna, hamnarna och offentliga transporter gick alla ut i strejk. Anställda i media – speciellt det statligt kontrollerade ORTF:s radio- och tevestationer – kämpade för arbetarkontroll över vad som sades och visades. Operasångare, skådespelare, fotbollsspelare, taxichaufförer, alla gick till handling. Rörelsen hade, utan att något parti eller någon facklig landsorganisation sammankallat eller samordnat den, blivit den största och längsta generalstrejken i europeisk historia.

Och som varje generalstrejk ställde maj 1968 frågan: ”Vem styr?”

Men om spontana aktioner av unga arbetare, som inspirerats av studenterna, och som sedan drog med äldre arbetare, räckte för att utlösa denna historiska händelse var dess utveckling, dess mål, dess organisatoriska uttryck beroende av något som anarkisterna aldrig förstår – ledning. Arbetarna hade en ledning – även om den till att börja med inte ledde. Olyckligtvis var det en ledning som avskydde blotta tanken på kamp om makten. Fackföreningarna – och speciellt det av PCF kontrollerade CGT – gjorde allt de kunde, när generalstrejken tilltog, för att vända denna revolutionära kraft till kortlivade eller mindre reformer. Stalinisterna kämpade desperat för att begränsa de revolutionära gruppernas inflytande på arbetarna.

PCF:s dagstidning L’Humanité angrep ursprungligen de ungdomar som deltog i ”Barrikadernas natt” som ”provokatörer” och ”avskum”.

När ockupationen av Billancourt inletts gick demonstrationer praktiskt taget varje natt från Paris till Renaults anläggning. Ändå höll CGT fabriksgrindarna stängda och satte upp affischer som varnade arbetarna för ”människor utanför arbetarrörelsen” som ”tjänar den härskande klassen”.

Där ockupationer hade inletts försökte facken systematiskt att försvaga arbetarnas oberoende organisationer. Överallt där de lyckades skickade de hem dem och förhindrade att ockupationen blev ett levande centrum för politisk skolning. Där det fanns strejkkommittéer bestod de i allmänhet av lokala fackliga ledare.

CGT gjorde också sitt bästa för att hålla arbetarrörelsen åtskild från studenterna. Den 24 maj ägde två enorma men åtskilda demonstrationer rum i Paris, den ena sammankallad av CGT, den andra av UNEF. Detta slags taktik var mycket svårare att genomföra i provinsstäderna och de två rörelserna tenderade där att blandas, hota byråkraternas inflytande och visade möjligheten att svetsa samman ett förenat angrepp på regeringen.

Usel uppgörelse
Pompidou inledde, djupt skakad av demonstrationerna och av de Gaulles uppenbara misslyckande med att återställa ordningen, en maratonomgång med förhandlingar med de fackliga ledarna som var nästan lika skrämda av rörelsen som han var. Den överenskommelse de uppnådde – sju procents lönehöjning, bordläggning av vissa angrepp på socialförsäkringarna, ökning av minimilönen – var bara några smulor från kapitalisternas bord.

Så snart de försökte få arbetarna att acceptera sin usla uppgörelse, blev det uppenbart att det inte räckte. När CGT:s ledare Georges Séguy åkte till Billancourt för att förklara avtalet från den 27 maj, blev han utbuad och nedtystad i PCF:s industriella fäste! Det var samma historia över hela landet. De strejkande skulle inte gå tillbaka till arbetet. De accepterade inte avtalet. Känslan av förväntningar om behovet av grundläggande förändringar hade gripit tag i hela arbetarklassen. PCF och CGT försökte, omtumlade efter chocken av att ha avvisats, höja sina ambitioner till att omvandla rörelsen till att trycka på för ett byte av regering.

De sammankallade ännu en demonstration den 29 maj. Återigen marscherade 600 000 människor, den här gången under parollen ”för en folkets regering”. Lukten av 1936 och folkfronten fanns i luften. De Gaulle flög till Tyskland för ett möte med sina närmaste militära medarbetare, medan ministrar började bränna sina hemliga arkiv.

Ändå började vågen nästa dag att vända. De Gaulle återvände från Tyskland efter att ha beslutat sig för att avstå från den ”yttersta och ödesdigra skiljedomen” i att använda armén mot de strejkande. Han var en god bedömare av valkretinismen hos dem som ledde arbetarna och utlyste allmänna val och mobiliserade sina anhängare i en massiv, reaktionär demonstration på Champs-Elysées.

PCF var bara alltför villiga att kanalisera in den revolutionära floden i den parlamentariska kvarnen. Partiet uppmanade arbetarna att återgå till arbetet och avgöra saker och ting vid valurnorna. Stalinisterna försäkrade massorna, genom att hänvisa till folkfrontens valseger 1936, att den ”folkliga regering” som krävdes den 29 maj kunde åstadkommas utan blodspillan och lidande i det kommande valet.

Till att börja med förekom betydande motstånd från arbetare och studenter. Men utan ett alternativt mål, besvikna men inte besegrade, återvände arbetarna långsamt till arbetet. I ett antal fabriker hade polisen kastat ut strejkande och den 16 juni återtog de Sorbonne.

Ledningens misslyckande
Men ve de som avbryter en revolution. När valet ägde rum den 23 juni krossades PCF:s förhoppningar. Till sin stora förvåning förlorade stalinisterna mer än hälften av sina platser och föll från 73 till 34 deputerade. Ännu mer uppseendeväckande var siffrorna i valkretsarna runt de stora fabrikerna. Exempelvis förlorade PCF 25 procent av sina röster runt Flins jämfört med ett år tidigare. Gaullisterna vann 55 procent av rösterna och kunde återvända till makten.

Hur kunde det sluta så här? För det första måste vi komma ihåg att valsystemet i grunden var odemokratiskt. Ungdomar under 21 hade inte rätt att rösta, och uppskattningsvis 300 000 unga som uppnått rösträttsåldern fanns inte med i förteckningarna med väljare på grund av att regeringen vägrade att uppdatera dem. För det andra hade PCF precis förrått generalstrejken på ett dramatiskt sätt. Unga arbetare och studenter var knappast benägna att rösta på PCF – eller ens rösta alls. ”Elections, piège à cons” (ungefär: ”Bara idioter röstar”) var en populär paroll i juni och efteråt.

Det viktigaste var att generalstrejken och rörelsen med fabriksockupationer inte hade gett upphov till kommittéer eller råd med delegater som valts av de strejkande och som kunde utgöra en broms mot de fackliga ledarnas förräderi och ett forum där arbetarna kunde välja en alternativ ledning.

Den verkliga uppgiften under dessa veckor var att överbrygga gapet mellan arbetarnas kamp för omedelbara förbättringar av löner och mot diktatoriska chefer, för mer demokrati och önskan om en annan klassmakt.

Denna bro kunde ha byggts genom en kamp för övergångskrav för att upprätta arbetarkontroll i fabrikerna och genom krav på en arbetarregering, vilket gång på gång skulle ha avslöjat de reformistiska ledarnas vägran att kämpa för makten. Dessa krav skulle ha kopplats till försvaret av ockupationerna gentemot CRS, ännu en avgörande fråga. De reformistiska ledarnas grepp kunde ha försvagats och brutits genom sådana metoder. Det kunde inte göras bara genom fördömanden.

Olyckligtvis hade de unga trotskisterna i JCR (direkta föregångare till dagens LCR) och Voix Ouvrière (direkta föregångare till dagens Lutte Ouvrière) hade få eller inga rötter alls i fabrikerna. Den lärdom som många unga revolutionärer i Frankrike och i hela Europa drog av denna utgång var att ett revolutionärt leninistiskt parti, med förankring i fabrikerna, var avgörande om arbetarnas och ungdomens historiska masstrider inte skulle sluta i förräderi och nederlag.

Maj 68 spelade, trots den sorgliga finalen, en grundläggande roll i att utforma dagens franska klasskamp. De Gaulle förlorade den mystik av oövervinnelighet som han fått. Under kortare tid än ett år förlorade han en folkomröstning och avgick. Gaullisternas ”starka stat” bantades och reformerades av Pompidou. PCF inledde sin tillbakagång, som sedan fortsatt utan avbrott. Maj 68 fortsätter dessutom att genljuda i dagens klasskamp. Maj 68 innehåller också, vilket är ännu viktigare, en rad lärdomar som är av grundläggande betydelse för en ny generation av arbetare och ungdomar. För oss består inte uppgiften i att upprepa maj 68, utan att överskrida det.

Trotskisterna under maj 68
Under majrevolten fanns det tre större trotskistiska grupper:

* Organisation Communiste Internationaliste (OCI), den franska sektionen i Fjärde Internationalens internationella kommitté.

* Jeunesse Communiste Révolutionnaire (JCR), en ungdomsorganisation som var knuten till Fjärde Internationalens förenade sekretariats franska sektion Parti Communiste Internationaliste (PCI).

* Voix Ouvrière (VO, Arbetarnas röst), som idag är känd som Lutte Ouvrière (LO, Arbetarkamp).

OCI
Även OCI gjorde anspråk på att representera den ”ortodoxa trotskismen” var de den mest konservativa av de trotskistiska grupperna under maj 68. Under ”Barrikadernas natt” marscherade 1 000 studenter från OCI till barrikaderna. Sedan marscherade de bort igen. Orsaken till detta osedvanliga exempel på politisk feghet avslöjades av Charles Berg, en av OCI:s ledare: ”20 eller 30 000 studenter kunde inte besegra tusentals kravallpoliser. Jag tvekar inte att säga att vi hade rätt, efter att i ordnade led ha gått till barrikaderna, när vi uppmanade studenterna att bryta upp sin demonstration som nödvändigtvis skulle förvandlas till ett blodbad.” (Combat 17/5 1968)

När det gäller arbetarkampen såg OCI den som en förskönad facklig kamp. För OCI var nyckelfrågorna angreppen på socialförsäkringarna, 40-timmarsveckan, garanterade jobb, en allmän löneökning och upphävande av universitetsreformen och regeringens ekonomiska plan (Informations Ouvrières 387, maj 1968)

OCI kunde inte resa nyckelfrågan om arbetarkontroll i de ockuperade fabrikerna. Genom att lägga tyngdpunkten på kampen för ”segerns vapen: en nationell strejkkommitté” utan att fokusera på nyckelfrågan om gräsrötternas kontroll över strejken, visade OCI att de var besatta av att behålla sina band till de fackliga ledarna, även där dessa byråkrater saboterade rörelsen genom att förhandla med regeringen.

JCR
JCR befann sig i händelsernas centrum under första hälften av maj. De spelade en nyckelroll i att sätta upp 22 mars-rörelsen. Daniel Bensaïd, som idag är en av Fjärde Internationalens centrala ledare, var en av rörelsens grundare.

JCR:s militans markerade en viktig radikalisering jämfört med dess moderorganisation PCI, som genomfört ”djup entrism” i PCF sedan 1953. När den grundades 1966 accepterade också JCR detta perspektiv: ”Det revolutionära partiet kommer bara att skapas genom att bygga en vänstertendens i PCF.” (JCR-flygblad, Caen 1966)

Men 1968 hade JCR:s ungdomar, under ledning av Alain Krivine och Daniel Bensaïd, brutit med detta schema men utan att anamma någon seriös taktik med målet att bryta PCF:s och CGT:s strypgrepp på arbetarna. De följde i praktiken initiativen som togs av ledaren för 22 mars-rörelsen, Daniel Cohn-Bendit. Även om de påpekade nödvändigheten av band mellan arbetare och studenter, förblev detta en ståndpunkt på papperet. De verkliga striderna skulle, enligt JCR, utkämpas på gatorna i Quartier Latin.

Voix Ouvrière
På samma sätt genomförde den tredje ”trotskistiska” organisationen, Voix Ouvrière, till slut också en ”vändning” mot studenterna. När de första protesterna mot reformen av universiteten ägde rum på hösten 1967, förklarade VO att studenterna inte hade någon chans att vinna och uppmanade ”de bästa av ungdomarna vid universiteten att bryta med sin sociala miljö och ställa sig i arbetarnas och socialismens tjänst.” (Voix Ouvrière 29/11 1967, s. 4)

Efter grundandet av 22 mars-rörelsen vaknade emellertid VO upp till det faktum att en sådan viktig ”tjänst” var att delta i striderna kring Sorbonne.

Politisk makt
Även om alla de tre trotskistiska organisationerna uppmanade studenterna att orientera sig mot arbetarklassen, brast de alla i konkreta förslag för hur detta skulle kunna genomföras. Det fanns ingen konsekvent kampanj för band med speciella fabriker eller för att talare skulle komma därifrån och tala inför studenterna. Framför allt kunde de inte ge de unga revolutionära arbetarna eller studenterna en tydlig taktik för att besegra arbetarrörelsens reformistiska ledning.

Voix Ouvrière var förvisso mer militant men också allvarligt påverkade av ekonomism. Under strejkens höjdpunkt förklarade de: ”Länge leve generalstrejken! Ner med den reaktionära gaullistiska polisstaten!” Men för VO var strejkens verkliga mål helt annorlunda:

”Ockupanterna kommer inte att gå hem, arbetet kommer inte att börja igen förrän arbetarna åtminstone har uppnått full tillfredsställelse i följande krav:

1. Ingen lön under 1 000 francs.

2. Återgå till 40-timmarsveckan (eller mindre där det är möjligt) utan sänkt lön, med arbetet uppdelat mellan alla arbetare.

3. Betalt för alla strejkdagar, utan vilket strejkrätten inte är något värd.

4. Fullständiga fackliga och politiska rättigheter på arbetsplatserna: för rätten att sprida tidningar och idéer, för rätten att ha möten på företagen.” (Voix Ouvrière 20/5 1968, s. 1)

Dessa krav, som gång på gång upprepades av VO, var inget annat än vad arbetarna redan krävde med ett uns av ett övergångskrav inkastat (dvs. den rörliga löneskalan i det andra kravet). De enorma erfarenheter som arbetarna vunnit genom att ockupera sina arbetsplatser fanns inte med. Inga försök gjordes för att göra kampen för arbetarkontroll central. Inte heller fanns behovet av att störta de Gaulle och femte republiken med i främsta ledet i deras agitation.

JCR förstod bättre än de andra två organisationerna betydelsen av att resa paroller som gick utöver arbetarnas och studenternas nuvarande medvetenhet. De krävde förstatligande av ockuperade fabriker under arbetarkontroll baserat på fabrikskommittéer. De krävde också att företagens räkenskaper skulle öppnas och varnade arbetarna för fällan med ”medbestämmande”, dvs. fackens deltagande i styrandet av företagen (Avant-garde jeunesse 14, 27/5 1968, s. 5)

Det finns emellertid två gapande hål i alla tre organisationernas program. För det första varnade ingen av dem tydligt för att reformisterna – och speciellt de fackliga ledarna – skulle försöka sälja ut strejken. Nyckelfrågan att kämpa för valda strejkkommittéer och lokala samordningar som förenar studenter och arbetare som ett sätt att hindra de fackliga ledarna och PCF från att underteckna uppgörelser med kapitalisterna restes aldrig.

För det andra restes inte frågan om att störta den femte republiken och alla dess antidemokratiska strukturer och tillsätta en arbetarregering grundad på arbetarråd som ett verkligt alternativ till PCF:s parlamentariska kretinism och anarkisternas antiparlamentariska kretinism.

Workers Power E-news (London)