Irakiska fackföreningar och motståndet

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 274 (10/08) – 080524

11 maj 2008

Ledarna för Alliance for Workers Liberty (AWL) hävdar att socialister inte ska kämpa för tillbakadragande av USA:s och Storbritanniens trupper från Irak och Afghanistan. De hävdar att om ockupationen avbryts omedelbart skulle den irakiska arbetarrörelsen utplånas av reaktionära islamiska krafter.

Under en skolning för AWL hävdade en av deras ledande medlemmar, Mark Osborne, specifikt att Moqtada al-Sadrs politik är att ”döda fackliga aktivister”.

Simon Hardy blev nyfiken på att veta om det fanns någon sanning i påståendet och kontaktade därför den irakiske exilaktivisten Sami Ramadani för att höra vad denne anser. Sami svarade snabbt och skingrade AWL:s argument att ockupationsstyrkorna erbjuder något slags skydd för den irakiska arbetarrörelsen. Med tack till Sami publicerar vi hans svar här.

Brev till Simon Hardy
Kära Simon,

Strejker krossades alltid på Saddams tid. Men med ett drag som liknar fascism införde Saddam Hussein 1987 en ny lag (känd som dekret 150) som förklarade att alla anställda i offentlig sektor, dvs. den överväldigande majoriteten av Iraks flera miljoner arbetare, är ”statstjänstemän”. Och gissa vad? Statstjänstemän förbjöds att gå med i en fackförening. Plötsligt fick de flesta av Iraks arbetare inte ens gå med i Saddams egna gula fackföreningar.

Efter ockupationen förklarade [USA:s administratör av Irak] Paul Bremer att Saddams dekret 150 fortfarande gällde. Det är den enda lagen från Saddams dagar som någonsin uttryckligen förklarats vara giltig av ockupationsregimen. Inga fackföreningar, vare sig gula eller röda, är dessutom tillåtna i Irak idag, till dess att regeringen ”stiftar en lag som ska reglera alla sammanslutningars status”.

Att en del fackföreningar fungerar beror på arbetarnas beslutsamhet att försvara sina mest grundläggande rättigheter. Federationen av irakiska oljefackföreningar, med högkvarter i Basra, är det lysande exemplet på en sådan fackförening.

Det är ömkligt av AWL att frikänna ockupationen och beskylla Sadrs rörelse för att mörda fackliga aktivister. Det är ockupationens stridsvagnar, jetplan och polisstats-taktik som försöker krossa den irakiska arbetarklassens och dess fackföreningars kamp. Jag har, liksom ni, inga illusioner om Sadr, men man måste grunda sin analys på fakta och inte på en räcka med lögner.

Det var ingen tillfällighet att provinsen, som var minst kontrollerad av den USA-ledda ockupationen och lydregimen, utvecklades till navet för oberoende facklig verksamhet. Inte en enda facklig aktivist dödades av Sadrs rörelse i Basra, en stad som de i huvudsak kontrollerade.

Det var brittiska styrkor som förra året öppnade eld mot ett välkänt fackföreningskontor i Basra. Och det var ockupationen som anklagades av fackföreningen för mordet på en oljeingenjör förra året.

Under de senaste månaderna har ockupationsstyrkorna inringat och hotat strejkande arbetare, och fackliga företrädare för olje- och hamnarbetarnas fack har hotats med arrestering och fysisk likvidering av regimen och dess agenter. Jag vet mycket väl att dessa fackföreningar har medlemmar och företrädare som stöder Sadrs rörelse, även om de inte alls har en majoritet eller kontrollerar dessa fackföreningar.

Samtidigt som dessa fackföreningar hotades av regimvänliga miliser (exempelvis de som tillhör Islamiska höga rådet, som stöder ockupationen), har de aldrig rapporterat att de hotats av Sadrs anhängare. I och med ockupationen och när regimen skärper sitt grepp om Basra fruktar fackliga aktivister det värsta och uppmanar arbetare världen över att stöda Iraks arbetare i deras kamp.

Den aspekt av Sadr-rörelsens aktiviteter som ledde till stor fientlighet från människor i Basra och Bagdad var deras försök att tvinga kvinnor att bära huvudduk (hijab). Men tusentals kvinnor i Bagdad och Basra fortsatte att bekräfta och utöva sin rätt att bära eller inte bära hijab. Rapporter i media att de hindrat flickor från att gå i skolan eller kvinnor på universitetet är felaktiga, och de utgör en del av ett angrepp med propaganda som ska rättfärdiga dödandet och krossandet av Sadrs anhängare.

För närvarande är flera kvinnliga parlamentsledamöter bland de mest frispråkiga kadrerna i Sadrs rörelse. Igår [den 27 april] ledde de 50 parlamentsledamöter in i den belägrade Sadr City i ett försök att stoppa USA:s flygplan från att bombardera staden.

USA:s, Storbritanniens och regimens styrkor som belägrar och bombarderar Basra och Sadr City i Bagdad har, sist men inte minst, dödat eller sårat tusentals människor bara under de senaste veckorna. Är inte en del av dem arbetare eller fackliga aktivister? Eller är det så, vad AWL anbelangar, att de inte räknas eftersom de dödas eller lemlästas av ockupationen?

Lyckönskningar,
Sami

Jeremy Dewar, redaktör för Workers Power, tillägger:

Bryt belägringen av Sadr City

USA-arméns och den irakiska regeringens anfall på de shiaområden som stöder Moqtada al-Sadr har pågått oupphörligen sedan den 25 mars. Belägringen är jämförbar med den mot Fallujah 2004. Azzamans nyhetsbyrå rapporterar att 800 (huvudsakligen civila) dödats och 1 800 sårats enbart under tre veckor.

USA:s trupper har byggt en mur för att dela Sadr City i två delar och har öppnat eld mot kvinnor och barn. De har enligt rapporter använt vapen som är förbjudna eftersom deras granater med plutonium och anrikat uran orsakar leukemi och deformeringar av foster.

Parlamentsledamoten doktor Maha al-Dori sade till al-Jazeera: ”Sjukhusen är fyllda av döda kroppar… Ockupationsstyrkorna förbjuder fullständigt och öppnar eld mot varje konvoj som försöker leverera humanitär hjälp.”

Irins nyhetsbyrå rapporterar: ”Sopor ligger staplade på gatorna, avloppsrör har täppts igen, och dricksvattnet är förorenat av avloppen, vilket ger upphov till en kväljande stank.” Bombningen av marknaden Jamilia har, enligt Röda korset, orsakat brist på föda och en humanitär kris.

Antikrigsrörelsen och fackföreningsrörelsen bör följa exemplet från USA:s hamnarbetare i ILWU, som strejkade den 1 maj för att kräva omedelbart tillbakadragande av alla USA:s trupper. Ungdomar och studenter måste kräva att rekryterare från brittiska armén blir bannlysta från klassrum och universitetsområden. Socialister och demokrater världen över måste villkorslöst stöda alla de som kämpar mot USA:s och Storbritanniens trupper i Irak.

Irakiska arbetare strejkar på första maj
Efter Samis brev har fackliga aktivister i Irak svarat på ett utomordentligt sätt på de nordamerikanska hamnarbetarnas maning till en internationell ”Ingen fred inget arbete helgdag” på första maj. Samtidigt som våra amerikanska bröder och systrar stängde hamnarna på USA:s västkust under en dag, genomförde Hamnarbetarnas allmänna fackförening i Irak en timmes strejk vid varven i Umm Qasr och Khor Al Zubair.

Båda grupperna av arbetare var eniga i sitt krav på omedelbart tillbakadragande av alla ockupationsstyrkor.

De irakiska arbetarnas aktion är ännu modigare eftersom den kom när USA genomförde en mördande belägring av Sadr City, Basra och Nasiriyah, och dödade över 1 000 människor.

Den bredare irakiska fackföreningsrörelsen svarade också på de nordamerikanska fackens appell. Mer än 20 fackföreningar, med oljearbetarna i spetsen, undertecknade ett uttalande, vädjade om ”stöd för vår kamp för frihet från ockupation – både militär och ekonomisk” – och krävde ”självbestämmande fritt från all utländsk inblandning”.

I fall Mark Osborne eller någon annan apologet för imperialismen tog fel på deras avsikt, uttalade sig arbetarledarna tydligt: ”Vi kräver omedelbart tillbakadragande av alla utländska trupper från vårt land.”

Workers Power (London)