Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 273 (9/08) – 080517

17 april 2008

Den rikaste mannen i Italien, den korrumperade mediamagnaten och högermannen Silvio Berlusconi, vann en överväldigande seger i det italienska valet den 13-14 april – bara två år efter att han svepts bort från makten.

Nu är han tillbaka för att ta hämnd. Il Popolo Della Liberta, Berlusconis block med Gianfranco Finis ”postfascistiska” Alleanza Nationale, i koalition med Umberto Bossis rasistiska och populistiska Lega Nord, kommer att ha en majoritet på 101 platser i deputeradekammaren, det italienska parlamentets underhus, och en majoritet på 38 platser i senaten.

Detta ger honom en solid majoritet för att i parlamentet driva igenom de omfattande nyliberala reformer som den italienska, och även den europeiska bourgeoisien högljutt krävt. Han kan dessutom hoppas på stöd för många av dessa reformer från det största oppositionspartiet, Walter Veltronis Partito Democratico (PD).

PD grundades i oktober 2007 och är en sammanslagning av det socialdemokratiska DS (den tidigare högerflygeln i det eurokommunistiska Partito Comunista Italiano – PCI) och Romano Prodis Democracia e Liberta – La Margherita (Demokrati är frihet – Tusenskönan), vilket var vad som återstod av de gamla kristdemokraterna. Det sammanslagna partiet markerar en slutgiltig brytning med arbetarrörelsen från de före detta stalinisternas sida och framväxten av ett nytt borgerligt parti utformat med demokraterna i USA som förebild. Genom hela valkampanjen följde Veltroni (en tidigare apparatchik från PSC/DS) medvetet förebilden Barack Obama.

Veltroni hade, enligt italienska media, så tidigt som i november förra året haft hemliga förhandlingar med Berlusconi. Uppenbarligen lovade Berlusconi honom en av de två högsta grundlagsdomarna och ordföranden i en av de två kamrarna i parlamentet i utbyte mot stöd i den nyliberala reformprocessen och de konstitutionella förändringar som behövs för att grundlägga ett tvåpartisystem och utesluta vänstern. Omedelbart efter valet sade Berlusconi: ”Vi är beredda att arbeta på reformer tillsammans med oppositionen”, och han tillade: ”Vi har svåra månader framför oss som kräver stora ansträngningar.”

Hans ord antyder också det största hinder som både Berlusconi och Veltroni står inför – motstånd från den militanta arbetarklassen och den antikapitalistiska ungdomen. Italienska arbetare står nu, liksom sina franska kamrater under Nicolas Sarkozy, inför omfattande angrepp under de kommande åren, speciellt mot bakgrund av en ekonomisk kris som redan drabbar Italien.

De kommer att ställas inför dem med en facklig ledning, inklusive den i Confedarzione Generale Italiana del Lavoro (CGIL), den största och mer militanta av de stora fackliga federationerna, som fortfarande är helt knutna till stödet för Veltroni och PD och därmed att slå till bromsarna för arbetarnas motstånd. De kommer också att ställas inför dessa angrepp med en reformistisk och globaliseringskritisk vänster vars styrka har förslösats genom de två senaste årens hemliga överenskommelser med Prodi, och som precis har åkt ut ur parlamentet.

Utomparlamentarisk opposition?
Över hela Europa jublar kapitalistiska media att ”för första gången sedan Mussolinis fall finns det inte en enda kommunistisk deputerad i parlamentet”. Vänstertidningen Il Manifesto hade, vid sidan av en bild på vänsterledarna, en rubrik med galghumor: ”Den utomparlamentariska oppositionen”.

Både Rifondazione Comunista (RC) och Partito dei Comunisti Italiani (PdCI) förlorade alla sina platser i senaten och deputeradekammaren. Rifondazione hade 2006 27 senatorer och 41 deputerade och PdCI 11 senatorer och 16 deputerade. Rifondaziones ledare Fausto Bertinotti har medgivit att detta var ett historiskt nederlag och att han följaktligen överväger att avgå. Båda partierna, plus de Gröna och Sinistra Democratica ställde upp på en gemensam lista som kallades Sinistra Arcobaleno (Vänsterregnbågen). De ville mycket gärna stå på en gemensam lista tillsammans med PD, men Veltroni kände på sig, på vägen till sitt tvåpartisystem, att användbarheten för en sådan koalition hade tjänat ut sitt syfte.

Givetvis är denna fullständiga utplåning produkten av det antidemokratiska systemet med procentuella trösklar för representation, precis som Berlusconis stora majoritet delvis är resultatet av det system som ger vinnaren en större majoritet än vad antalet röster medger. Med bara 3,2 och 3,4 procent i valet till senaten och respektive deputeradekammaren föll därmed Sinistra Arcobaleno (Regnbågsvänstern) inte bara under den 8-procentiga gränsen för överhuset utan misslyckades också med att klara de fyra procenten för underhuset.

Rifondaziones egen tidning Liberazione vrider sina händer av sorg och oförståelse inför förlusten av röster och platser. Valblocket mellan de två kommunistiska partierna fick tillsammans mindre än hälften av resultatet från 2006. Då fick Rifondazione ensamma 5,8 procent och 2 229 604 röster till deputeradekammaren (underhuset) och 7,4 procent eller 2 518 624 röster till senaten.

På grundval av detta resultat trädde RC in i Romano Prodis regering och Bertinotti blev talman i underhuset. Straffet för hans grova opportunism när han backade upp Prodi under två år, medan den senare försökte tvinga igenom nyliberala reformer och skicka italienska trupper för att delta i ockupationen av Afghanistan och ”fredsbevarande” i Libanon. Det är den bittra frukten av ett arbetarparti som träder in i en borgerlig regering och därmed tvingas genomföra den politik som kapitalistklassen behöver och kräver på arbetarklassens bekostnad.

Återigen har det ruttna i den stalinistiska folkfrontspolitiken – en koalition med proletära och borgerliga partier – visats till fullo. Under rättfärdigande av behovet att ”hålla högern borta” har den lämnat tillbaka makten till Berlusconi, plus ”den före detta fascisten” Gianfranco Fini – som övervakade polisbrutaliteten i Genua 2001 – och Umberto Bossi, som vill att den italienska marinen ska öppna eld mot båtar med ”illegala” invandrare.

Hjulet har gått hela varvet runt för Bertinotti, men det är inte första gången. I november 2002 talade Rifondaziones ledare, under det första europeiska socialforumet i Florens, inför ett stort möte med italienska arbetare liksom antikapitalistiska ungdomar från hela kontinenten. När han värderade sitt stöd till Prodis regering under två år i slutet av 1990-talet – vilket också hade gjort det möjligt för Berlusconi att ännu en gång vinna ett val – genomförde han den självkritik han är så känd för och lovade att aldrig mer göra så.

Trots den massiva arbetarkamp som bröt ut under de följande två åren, de stora mobiliseringarna mot krig och kapitalism, som paralyserade Berlusconis regering och som kunde ha störtat honom, såg Bertinotti fram mot ännu ett block med Prodi – som vid den tiden var upphovsmannen till EU:s Lissabonagenda med nyliberala reformer – som en parlamentarisk lösning på problemet att bli av med Berlusconi.

Efter att ha varit en viktig beståndsdel i den antikapitalistiska rörelsen och antikrigsrörelsen, som mobiliserade miljoner på gatorna under åren efter ESF i Florens, blev RC ett verktyg för att sabotera dessa rörelser. Nu har RC betalat det fulla priset för Bertinottis förräderi.

De militanta fackliga aktivisterna i den mindre federationen Cobas eller de mer kampberedda delarna av CGIL, och den antikapitalistiska ungdomen kan efter detta fiasko frestas att vända ryggen mot den politiska kampen, att tro att allt detta visar att den frihetliga strategin att bedriva ”social” kamp i de utrymmen som är fria från statlig repression är vägen framåt.

Men detta skulle bara upprepa ett fruktansvärt misstag. Cobas och Disobediente lyckades inte hålla Rifondaziones vänsterreformister ansvariga, att kräva att de bryter med den nyliberala bourgeoisien. Avsaknaden av ett politiskt alternativ till Bertinotti, ett revolutionärt alternativ, innebar att han utan hinder kunde förhandla fram sin egen kompromiss med Prodi. Vladimir Lenin påpekade att:

Anarkismen är alltid ett slags straff för opportunismens brott inom arbetarrörelsen och dessa företeelser kompletterar varandra.

Pendlingen mellan anarkism eller frihetlighet och reformistisk parlamentarism måste, med andra ord, avbrytas. Om RC:s kadrer på gräsrotsnivå ska kunna rädda något från denna katastrof, måste de bryta med RC:s reformistiska och klassamarbetande politik och ta itu med att bygga ett nytt, revolutionärt arbetarparti, som grundas på ett program med direkt massaktion, i motståndet mot Berlusconis reformer och kapitalisternas övervältrande av den ekonomiska krisen på arbetarklassen. Det täta nätet av lokala arbetarorganisationer och antikapitalistiska grupper i Italien behöver samlas till öppna konferenser för att debattera lärdomarna av de senaste fem åren och planera för de hårda klasstriderna framöver.

Förvirring inom yttersta vänstern
Det finns liten tröst att hämta i resultatet för grupperna inom yttersta vänstern, vilka bröt med Rifondazione under de senaste två åren och som ställde upp egen hand. Marco Ferrandos Partito Comunista Dei Lavoratori fick 208 394 röster, som även om det är ett betydande antal bara blir 0,571 procent. Fjärde Internationalens sektion Sinistra Critica – Flavia d’Angelis gruppering – fick 167 673 röster eller 0,459 procent.

På senare år har flera vänsterfraktioner i RC helt riktigt motsatt sig Fausto Bertinottis politik att gå in i Prodis nyliberala regering. De har även mobiliserat betydande minoriteter i omröstningar på partikongresser och möten med den nationella ledningen. Men de genomförde antingen en fyrkantig och sekteristisk taktik genom att bara gå ur som PCdL, eller som Sinistra Critica ett halvt tolererande av Bertinottis parlamentariska stöd för Prodi.

Ferrandos och Franco Grisolias PCdL är internationellt knutet till Jorge Altamiras Partido Obrero i Argentina. Deras problem är att de, genom att lämna Rifondazione i samma ögonblick som partiet inträdde i en borgerlig regering och proklamera sig som det revolutionära alternativet, effektivt avskar sig från den oundvikliga interna kampen, som skulle intensifieras inom det 90 000 medlemmar starka partiet när förräderiet från dess ledning stod klart.

Medlemmar i Sinistra Critica, Fjärde Internationalens anhängare i Italien, som fick senatorer och deputerade invalda på RC:s listor, röstade för motioner om förtroende när Prodi tvingade RC att göra det. Men när deras senator Franco Turigliatto slutligen uteslöts för att ha röstat mot pengar för det italienska ingripandet i Afghanistan, beslutade Sinistra Critica att lämna Rifondazione. Nu förespråkar Sinistra Critica att upplösa sig i något slags bred antikapitalistisk formation (feministisk, ekologisk, m.m.) istället för bildandet av ett nytt revolutionärt arbetarparti.

Det står klart att varken PCdL eller Sinistra Critica lyckats göra sig till samlingspunkt för de tiotusentals medlemmar i RC och de hundratusentals som röstar på RC och som är motståndare till Bertinottis ruttna politik med klassamarbete. Det kommer att krävas en grundläggande omvärdering av deras politik under de senaste tio åren och ännu mer för att göra det.

Det finns vänsteroppositionella kvar i partiet, inklusive Lotta (Kamp – CWI:s sektion), Essere Comunisti – grupperade kring tidskriften l’Ernesto (gammaldags stalinister) och FalceMartello (knutna till Alan Woods Internationella Marxistiska Tendensen). Den revolutionära läggningen hos de senare kan dömas efter det faktum att de, när alla andra vänsterfraktioner inom RC röstade mot Turigliattos uteslutning, lade FalceMartello bara ned sin röst.

Orsaken till denna feghet är Ted Grants tradition med strategisk entrism i reformistiska partier. Arbetarna kommer alltid, förstår ni, att vända sig till sina traditionella (reformistiska) organisationer, istället för att avantgardet bryter sig ur för att samla dem i ett revolutionärt parti. Oavsett om Rifondazione reser sig igen i opposition, alldeles säkert ett mycket osannolikare scenario eftersom partiet så nyligen utsatt sin bas i arbetarklassen för detta trick, eller inte, är det en oanvändbar taktik för att vända sig till de arbetare som så nyligen förlorat sina illusioner om vänsterreformismen.

www.fifthinternational.org