Venezuela: Strejken på SIDOR tvingar fram förstatligande

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 273 (9/08) – 080517

21 april 2008

Den 9 april tillkännagav Venezuelas vicepresident Ramon Carrizales att landets största stålverk SIDOR (som ägs av det argentinsk-italienska multinationella bolaget Techint) ska förstatligas. Det är en historisk seger efter en 15 månader lång kamp om löner och arbetsvillkor.

SIDOR:s 15 000 anställda – som representeras av stålverksarbetarnas fack SUTISS – stod mot en oförsonlig företagsledning och våldsam repression från staten. Båda sidor visste att konflikten gick långt utöver de viktiga krav som ställts av de anställda. Den var en del av en strejkvåg i viktiga industrisektorer och började bli ett symboliskt fall för de venezolanska arbetarnas avantgarde.

Konflikten började i januari 2007 när arbetarna avvisade en liten löneökning som var utspridd under 30 månader. Deras krav inkluderade också ett slut för anställning av arbetare under minimilönen, att bolagets 9 000 inhyrda arbetare ska integreras i arbetskraftens huvudstyrka, vilket skulle öka antalet till 15 000, för bättre säkerhet (en arbetare dog på jobbet i mars) och bättre pensioner för pensionerade arbetare.

Sedan januari har de anställda på SIDOR strejkat nio gånger, haft en omröstning om huruvida strejken ska fortsätta eller inte och ett antal solidaritetsarrangemang som tillsammans attarherat tusentals andra arbetare. Bolaget hade gradvis förbättrat sitt lönebud, men hade bestämt m sig för att inte låta de 9 000 inhyrda och superexploaterade arbetarna vara med på den vanliga lönelistan.

Faktum är att bolaget, i ett sista försök att undgå förstatligande, accepterade alla fackets lönekrav i utbyte mot att de inhyrda arbetarnas status inte förändrades. Detta var ett tydligt försök att splittra arbetarna, och det misslyckades: de anställda på SIDOR visade genom hela denna strid att de insåg att nyckeln till seger låg i arbetarnas enighet, vilket tvingade president Hugo Chávez att förstatliga det multinationella bolaget.

Nu måste arbetarna se till att de 9 000 inhyrda arbetarna får samma avtal. De bör inte en enda sekund utgå från att den ledning som utsetts av regeringen kommer att vara mer arbetarvänlig än sina föregångare. De måste se till att upprätta fullständig arbetarkontroll över produktionen i fabriken, med rätt att lägga ett veto mot varje beslut av ledningen som inte ligger i arbetarnas intresse. De bör dessutom kräva att ingen del av SIDOR:s kapital, eller de venezolanska arbetrnas skattepengar, går till att berika de förra utsugarna.

Det kan inte råda något tvivel om att denna seger vanns mot den bolivariska staten, som upprepade gånger ingripit på kapitalisternas sida under konfliktens gång: Nationalgardet angrep med våld en arbetarprotest den 14 mars, arbetsministeriet erbjöd sig två gånger att uppträda som medlare istället för den självständiga ledningen för SUTISS, vilket inbegrep att föra fram detta erbjudande via en odemokratisk omröstning som genomfördes av Techint tidigare i april.

Regeringens arbetarfientliga kampanj var inte bara en förtäckt operation. I slutet av februari kallade arbetsministern José Ramon Rivero (som för några veckor sedan tvingades avgå för att rädda ansiktet på regeringen) strejkaktionen ett ”misstag”, och slog fast att ”om arbetarna beslutar att fördjupa påtryckningarna, ledningen har – i enlighet med lagen – befogenheten att uppmana arbetarna att återuppta arbetet och överlåta konflikten till medling”, om konflikten ”påverkar normala funktioner i landet”.

Han anklagade också ledare för strejken för att ha band till högeroppositionen mot Chávez, och för att avsiktligt ha dragit ut på konflikten med SIDOR för att diskreditera regeringen, genom att säga att ”de är samma slags människor som de som stödde sabotaget i oljeindustrin”.

Rivera hade, bara två dagar innan sin framtvingade avgång, hållit en gemensam presskonferens med en fraktion av Nationella Arbetarunionen (UNT) – den våldsamt ”chavistiska” Bolivariska Socialistiska Arbetarkraften (FSTB) – och tillkännagivit bildandet av en ny nationell arbetarfederation, och uppmanat fackföreningarna att lämna UNT.

Detta är den man som förklarade sig vara trotskist när Chávez utsåg honom till minister, och fick svaret från presidenten – ”Vad är problemet? Jag är också trotskist.” Ärligheten i Riveras deklaration framstår nu som mer än tydlig. Vad gäller Chávez, har han utsett en medlem i Venezuelas Kommunistiska Parti att efterträda honom.

Den 14 mars skickades vidare Venezuelas nationalgarde till en av de SIDOR-anställdas protester, som utsattes för ett våldsamt angrepp, de grep 53 arbetare, slog sönder mer än 50 arbetares bilar som användes för att blockera en väg och skadade mer än ett dussin demonstranter med batonger och gummikulor. Det förefaller också som om våld kan ha riktats mot specifika aktivister. Enligt SUTISS generalsekreterare Nerio Fuentes fanns fackföreningens ordförande José Rodriguez bland de tre arbetare som fick föras till sjukhus efter att ha blivit skjuten i benet med riktig ammunition.

Fuentes citerade fackföreningens avvisande av arbetsministeriets ingripande som en möjlig orsak till en så kraftig statlig repression mot de anställda på SIDOR. Chávez förblev å sin sida helt tyst i frågan under 23 dagar, innan han sent omsider kritiserade polisvåldet den 6 april. Det var, med andra ord, först när det stod klart att arbetarnas beslutsamhet inte kunde brytas som han fördömde polisen och bekräftade sin roll som arbetarklassens vän.

Under den första veckan i april samarbetade sedan arbetsministeriet och Techint för att erbjuda Rivero som medlare istället för SUTISS i de pågående förhandlingarna. Detta förslag fördes fram i en av Techint anordnad omröstning som ett alternativ till att arbetarna accepterar bolagets föreslagna löneökning, men istället för att helt avvisa det. Fackföreningen bojkottade omröstningen på grund av det sätt som frågorna var inramade och oegentligheter i det sätt som den organiserades.

Denna omröstning tycks ha varit en nyckelstrategi för kapitalisterna. De inledde en stor propagandakampanj i media som underförstod att fackföreningen var odemokratisk och inte ville att medlemmarna skulle få rösta. Idén var uppenbarligen att tvinga in fackföreningen i en odemokratisk omröstning och att kapitalisterna, även om de inte kunde få igenom sitt lönebud, åtminstone kunde få arbetarna att gå med på att Rivero klev in för att förhandla för deras räkning.

Fackföreningen förstod Techints bluff och höll sin egen omröstning, där 84 procent av arbetarna deltog, och en klar majoritet röstade för att fortsätta strejken och att fortsätta representera sig själva oberoende av staten.

Strejkvåg
Det vidare nationella sammanhanget gjorde denna kamp ännu mer explosiv. Omkring 55 000 industriarbetare i Venezuela är för närvarande inblandade i konflikter med privata företag inklusive Bridgestone, Firestone, Automotriz, Femsa, Coca-Cola, Toyota och Mitsubishi, liksom med de statliga elektricitets- och aluminumbolagen Cadafe och Corporacion Venezolana de Guayana.

I en tid av så intensiv klasskamp blev SIDOR-arbetarnas kamp en sak att samlas runt. Den 27 mars deltog mer än 5 000 människor i en solidaritetsdemonstration, och den 29 mars samlades nästan 100 fackliga tendenser och politiska arbetarorganisationer för att anta en resolution som uppmanade till landsomfattande demonstrationer och en nationell solidaritetsstrejk.

Det som ligger bakom dessa konflikter är en för hela regionen, och större delen av den underutveckalde världen, gemensam faktor: hejdlös inflation, speciellt vad gäller kostnaderna för livsmedel. Enligt Venezuelas minister för planering och utveckling Haiman El Troudi förväntas den officiella nivån på inflationen vara 19,5 procent i slutet av året, jämfört med målet på 11 procent. Enbart sjukvårdskostnaderna steg med 3,1 procent i mars, samtidigt som priset på ris fördubblades globalt. Detta vid en tid när regeringen proklamerar inför den privata sektorn att den har fått bukt med offentliga utgifter – dvs. upphört med omfördelningen av resurser.

Det är i detta sammanhang som vi måste se att strider som den på SIDOR inte bara är exempel på en arbetarklass med växande självförtroende och militans under Chávez vänsterbonapartistiska regering, eller ens gör det nödvändigt med krav på ökad levnadsstandard i en tid av ekonomisk tillväxt, snarare kommer varje överenskommelse om otillräckliga långsiktiga löneuppgörelser, som det som erbjöds av SIDOR, när ekonomisk osäkerhet hänger över befolkningens stora massa, innebära att arbetarna förhandlar bort sin möjlighet att sätta mat på bordet under kommande år och månader.

Krisen för de internationella matpriserna, liksom Venezuelas revolutionära politiska klimat, förklarar i hög grad varför strejken på SIDOR utkämpades så bittert av arbetarna.

Ur kapitalisternas synpunkt hotar inflationen i hela Latinamerika kapitalismens grundval – om kapitalisterna inte hittar ett sätt att föra över kostnaden på arbetarna. De slår dessutom mot lönsamheten i Venezuelas industriella kärna, som ägs av de ”vänskapliga kapitalister” som investerar i Venezuelas förmåga att tillverka och som därför betraktades som acceptabla av alla de populister som begränsar sig till att avvisa ”nyliberalism” och ”spekulation”.

Balansgång
Fram till nu representerar SIDOR när allt kommer omkring det slags kapitalister som klarat sig relativt bra under Chávez. Under de senaste tio åren har Chávez kunnat genomföra sociala reformer (och rasa mot IMF) på grund av stigande oljepriser och därför utan att på allvar behöva utmana kapitalismens kärna i Venezuela. Han har därför kunnat balansera mellan arbetarna och kapitalisterna på grundval av reformer för de senare och fortsatta övervinster för de senare.

Det är därför som vi hävdar att Venezuela idag befinner sig i en utdragen revolutionär period; ingen klass har kunnat lösa upp situationen på bekostnad av den andra. Istället har en ”stark ledare” – som gör anspråk på att vara socialist, men också talar för det patriotiska kapitalet – kunnat medla mellan de två.

Denna balansgång hotas nu emellertid på allvar av inledningen på en global recession (som för närvarande föregås av inflation), vilken i slutändan kommer att driva ner oljepriserna och tvinga Chávez att välja mellan att krossa alla illusioner arbetarna har om honom, eller att konfiskera stora mängder av privat egendom för att vidmakthålla sitt reformistiska projekt.

Utifrån strejken på SIDOR är det uppenbart att bara direkt aktion från arbetarna kan få honom att slå in på den senare kursen. Allt han beslutar om kommer att vara utifrån målet att bevara så mycket privategendom som möjligt, samtidigt som han stannar kvar vid makten och undviker en verklig social revolution.

Vi måste förstå strejken vid SIDOR som en lärdom om att enbart oberoende organisering av arbetarklassen, militant massaktion, arbetardemokrati och solidaritet genom olika sektorer kan uppnå meningsfulla segrar mot kapitalismen. Det tryckande behovet nu är att bygga på dessa grundläggande principer för att kämpa för ett revolutionärt och massomfattande arbetarparti som kan binda samman alla nuvarande strider, och för förstatligande av bolag som motsätter sig arbetarnas berättigade krav, utan kompensation och under arbetarkontroll. Ett sådant parti kommer att kämpa för att ersätta den nuvarande regeringen och den venezolanska staten med en arbetar- och bonderegering baserad på arbetarråd och en väpnad milis.

Ett omedelbart krav på Chávez måste, som en del av denna kamp, vara att han ingriper till arbetarnas förmån i alla nuvarande arbetskonflikter, och att han utan kompensation förstatligar de kapitalister som i likhet med Techint vägrar tillmötesgå fackföreningens krav.

Dessa förstatligade fabriker måste dessutom drivas av arbetarna själva, och inte av regeringens byråkrater. Om inte vår klass avgör vad vi ska producera med vår egen arbetstid, finns det ingen verklig demokrati. Låt oss göra segern på SIDOR till den första av många – och till en vändpunkt för den venezolanska revolutionen.

Tim West
http://www.fifthinternational.org