Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 275 (11/08) – 080609

Libanons nedglidande i inbördeskrig förefaller ha avstannat. Hizbollah besegrade den proamerikanska regeringens angrepp men gick vidare till att ingå en konstitutionell uppgörelse med regeringen.

På ena sidan stod Hizbollah, den shiabaserade rörelse som drev ut den israeliska ockupationen 2000 och besegrade Israels invasion 2006. På andra sidan stod sunnimuslimska och drusiska miliser som stöder den regeringsvänlige miljardären Sa’ad Hariri, son till förre premiärministern Rafiq Hariri – vars död framtvingade tillbakadragandet av syriska styrkor från Libanon 2005.

I maj stod landet på tröskeln till inbördeskrig när Hizbollah och deras allierade erövrade det övervägande sunnimuslimska västra Beirut och avväpnade milisen som tillhör Hariris Framtidsrörelse, innan de överlämnade den till en libanesisk armé som var ovillig att ta parti för regeringen. De lyckades också besegra den regeringsvänlige drusledaren Walid Jumblatts kämpar, även om det skedder utan att skada hans folkliga bas i samma utsträckning. Samtidigt hämnades Hariris anhängare i landets norra del på den lilla alawitiska minoriteten i Tripoli och massakrerade 14 prosyriska aktivister i Halba.

Fredsavtalet gav den av Hizbollah ledda oppositionen praktiskt taget alla krav de ställt sedan beslutet i december 2006 att dra sig ur regeringskoalitionen och inleda massprotester på gatorna. Hizbollah har nu en tredjedel av platserna i en övergångsregering (med veto i kontroversiella frågor) fram till parlamentsvalet som ska hållas i enlighet med en ny vallag som är fördelaktig för Hizbollahs kristna allierade (förre arméchefen Michel Aouns Fri Patriotiska Rörelsen).

I utbyte har oppositionen lovat att samarbeta med den regeringsvänliga 14 mars-koalitionen i valet av en ny president (ett ämbete som varit vakant sedan den prosyriske presidenten Emile Lahouds period tog slut i november 2007), och lovade att i framtiden inte använda ”motståndets vapen” för att lösa interna konflikter.

Det är givetvis ett tomt löfte, liksom det underförstådda att den nyligen utnämnde premiärministern Fouad Seniora inte heller ska använda våld. När allt kommer omkring har regeringen – och de sekteristiska sunni-, drus- och kristna partier som stöder den – precis försökt lösa sin legitimitetskris genom användning av våld, i ett misslyckat försök att stänga Hizbollahs telekomnätverk. Det var detta nätverk som Hizbollah använde så effektivt i landets försvar mot Israels bombardemang 2006 under 33 dagar. Omfattningen av den senaste provokationen, och de officiella och regeringsvänliga krafternas fullständiga avsaknad av beredskap för verklig kamp med Hizbollah, tyder på att regeringen kan ha räknat med att USA eller till och med Israel skulle ingripa mot en ”terroristisk statskupp”. Hur som helst bestämde sig George Bush och Ehud Olmert för att diskretion var den bättre taktiken.

Åtgärderna från Sinioras regering var ett öppet försök att inleda avväpningen av Hizbollah, det enda verkliga militära motståndet mot den sionistiska staten. Detta är ett av de främsta målen för USA:s politik sedan Israels nederlag 2006, och det första steget mot att föra in Libanon i ett proamerikanskt block gentemot Syrien, Iran och det irakiska motståndet. I detta block finns också reaktionära arabiska regimer, huvudsakligen Saudiarabien, Jordanien och Egypten.

Det var korrekt av de proletära krafterna i Libanon att ta parti för Hizbollahs motstånd mot regeringens försök att avväpna dem. Ändå måste Hizbollahs ruttna uppgörelse som ger dem ett större utrymme i Libanons odemokratiska konfessionella system (där makten delas på grundval av religiös tillhörighet) fördömas. Den islamistiska rörelsen blockerar faktiskt verkliga demokratiska och sociala reformer, och ger ny kraft åt ett system som splittrar arbetarklassen och de folkliga massorna längs religiösa linjer. Trots dess militära motstånd mot Israel, försvagar Hizbollahs politik i slutändan de libanesiska massornas förmåga att motsätta sig Israels aggression och USA-imperialismens regionala planer. Oavsett modet hos dess motståndskämpar, är Hizbollahs islamistiska politik inte svaret på Libanons och Mellanösterns problem.

Ett arbetarparti i Libanon skulle – samtidigt som det förenade sig i handling med alla krafter som bekämpar israelisk och amerikansk aggression – sträva efter att bygga upp en radikalt annorlunda moståndsaxel, ett alternativ till Hizbollah och islamisterna.

Istället för cirkusen med val, vallagar och konstitutionella kompromisser, skulle det resa parollen om en konstituerande församling som väljs på grundval av en person en röst, utan religiös viktning, i vilken relationen mellan Libanons minoriteter, förhållandet till Syrien, Palestina och arabvärlden, och frågan om vilket slags social och ekonomisk regim landet ska ha – kapitalistisk eller socialistisk – öppet kan debatteras inför hela folket.

Sammankallandet av en konstituerande församling kräver en kamp från arbetarklassens sida mot det konfessionella systemet, mot det kapitalistiska utsugarsystem som det döljer och skyddar, mot alla arabiska länders underordning i förhållande till imperialismen under den sionistiska statens väpnade vakthållning.

Den kamp som förs av arbetarna och de utsugna klasserna (inom alla religioner) kan bli en utgångspunkt för at bekämpa den utarmning som orsakats av den nyliberala globaliseringen. Den politiska krisen i Libanon hör samman med en omfattande ekonomisk kris – en stor statsskuld, inflationen och sammanbrottet för offentlig service som har drabbat städernas fattiga särskilt hårt – en fråga som inte allas berördes i de så kallade ”fredssamtalen” i Qatar.

Ekonomen Karim Makdisi har påpekat att ”oppositionen… är mer eller mindre överens med regeringen beträffande den sociala och ekonomiska politiken… Båda… har försökt att sopa under mattan de stora sociala och ekonomiska frågor som Libanon står inför”.

Att shiamuslimerna utgör en stor del av städernas fattiga – och att Hizbollahs allierade Amal mer eller mindre kontrollerar fackföreningarna – har gjort det möjligt för oppositionen att utnyttja arbetarnas missnöje i sin strävan efter makt. Arbetarnas strejker för minimilön och mot elavbrott har själva slagits av och på, när oppositionen har försökt att hindra dem från att få en egen slagkraft

Det libanesiska kommunistpartiet har för sin del misslyckats med att både ge ett klassvar på striderna och att utveckla en kraft som är oberoende av de religiösa partierna. Det är en konsekvens av dess teori om ”två stadier” – ett arv från stalinismen – som insisterar på att kampen för demokratiska krav och nationell frihet är ett separat stadium som måste fullbordas innan arbetarklassen kan kämpa för sin egen regering.

Leninismens och trotskismens program baserar sig däremot på den permanenta revolutionens strategi, dvs. erkännandet av att de borgerliga partierna – oavsett religiös form – i länder som Libanon inte kan och inte kommer att leda kampen för demokrati och nationellt oberoende till ett framgångsrikt slut. Därför måste arbetarklassen ställa sig i spetsen och, när den erövrar makten, eftersträva sina egna klassmål: kapitalismens avskaffande i Libanon, den sociala revolutionens spridning i hela regionen, bildandet av Mellanösterns förenade socialistiska stater.

Marcus Hallaby