Arbetarmakt

Intervju med anhängare till Förbundet för Femte Internationalen i Frankrike

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 275 (11/08) – 080609

Martin Suchanek talar med Marc Lassalle och Inès Fertin

För några månader sedan uppmanade LCR och Olivier Besancenot till uppbygget av ett nytt antikapitalistiskt parti. Vilket slags svar har kommit på uppmaningen från arbetare, ungdomar och sociala rörelser?

Marc: Olivier Besancenot uppmanade första gången till att bygga ett antikapitalistiskt parti i en intervju efter förra årets presidentval. Sedan utfärdade LCR:s ledning en mer formell appell i juli. På marken har reaktionerna från LCR:s medlemmar varit ojämna och i en del fall mycket långsamma. De första öppna mötena för det nya partiet ägde rum först under de senaste månaderna. LCR hävdar att 3 000 personer i 350 lokala kommittéer nu är aktiva med att bygga det nya partiet. Detta representerar bara hälften av Frankrikes departement men siffrorna fortsätter att stiga. det är emellertid svårt att säga huruvida denna appell har en stor klangbotten utöver LCR:s sympatisörer. Vad som kan sägas är att Olivier Besancenot är mycket populär bland ungdomar och arbetare därför att han betraktas som den mest seriöse motståndaren till Sarkozy inom vänstern. Och det nya partiet kan fylla ett stort vakuum som uppstått genom socialistpartiets och kommunistpartiets utveckling högerut.

Inès: LCR:s mål är emellertid just att få människor som kämpar i olika föreningar (mot diskriminering, mot fascism eller som arbetar i sociala föreningar i allmänhet) och unga människor från den nya dynamiska generationen (på gymnasierna och vid universiteten).

Martin: Hur har den franska vänstern reagerar på initiativet?

Marc: Den reformistiska vänstern är tydligt rädd för att LCR kan växa snabbt under nästa period. Socialistpartiet tar LCR på allvar. Andra har försökt kopiera appellen för ett nytt parti. Det gäller för lambertisterna, som nu kallar sig Kommittéer för ett nytt arbetarparti, kommunistpartiet PCF, som överväger att byta namn och upplösa sig i ett nytt parti. Och ett antal intellektuella och kända personer runt Politis, en politisk vänstertidskrift, har lanserat ett upprop för en alternativ vänster. Det är försök från många av dessa grupper att med en viss rätt gå med om LCR verkligen lyckas lansera ett nytt parti. Det visar att initiativet överensstämmer med klasskampens verklighet idag. PCF är dock alltför komprometterat genom sin inblandning i reformistiska regeringar för att vara trovärdiga som en kraft som kan lansera detta parti. Alla dessa krafter spelar verkligen rollen som parasiter.

Inès: Det andra viktiga vänsterpartiet i Frankrike, Lutte Ouvrière, har fullständigt avvisat att delta i LCR:s process för att bygga upp ett nytt parti, i praktiken varje process för något nytt, förutom att förändra sin politiska strategi till att alliera sig med socialistpartiet i val.

Marc: Oppositionen inom Lutte Ouvrière, den fraktion som suspenderats därför att den motsatte sig vändningen till en allians med socialistpartiet, har förklarat sig vara intresserade av det nya partiet. Tillsammans med andra mindre grupper, tror de emellertid att detta parti är en ny version av ”revolutionär omgruppering”. Det visar å ena sidan att de inte förstår möjligheten att organisera bredare skikt av arbetare i ett sådant parti. Å andra sidan överskattar dessa grupper betydelsen av att ena ortodoxa eller ”principfasta” trotskister, vilket för dem representerar den enda vägen framåt för att bygga upp ett revolutionärt parti och en international.

Martin: Under hösten 2007 kunde Sarkozys regering driva igenom sina angrepp på arbetarna och studenterna trots en del omfattande strider. Vilka planer har den franska regeringen nu för fortsatta angrepp? Vilka kommer uppgifterna att bli för ett nytt parti i byggandet av en front för att göra motstånd?

Marc: Sarkozy befinner sig mitt i ännu en omgång angrepp mot pensionerna (41 års arbete innan pensionering med hel pension), 35-timmarsveckan, avskedanden i offentlig sektor och andra åtgärder mot skolor och universitet. Han måste emellertid göra detta vid en tidpunkt när han är mycket impopulär, just därför att de flesta arbetare och ungdomar nu helt och hållet inser vilka hans planer är. Han lovade exempelvis att bli köpkraftens (pouvoir d’achat) president men hans första åtgärd var att sänka skatterna för de rika. Levnadsförhållandena blir allt svårare för arbetarklassen eftersom lönerna praktiskt taget stått stilla under flera år medan priserna skjuter i höjden. Sarkozys lögner är alltså nu helt avslöjade. Och nu hotar även de fackliga ledarna, som var ivriga att diskutera och förhandla med honom för några månader sedan, med att gå ut på gatorna. Flera aktionsdagar planeras i juni av järnvägsarbetarna och mot angreppen på pensionerna.

Inès: Sarkozy planerar också att reducera strejkrätten genom att framtvinga en ”minimiservice” i hela den offentliga sektorn, dvs. tvinga en del av arbetarna på en arbetsplats (skolor, järnvägen och alla andra transportmedel) att arbeta när en strejk äger rum, samtidigt som regeringen vill avskeda 13 000 offentligt anställda. För närvarande slår den sönder forskningssystemet genom att helt enkelt avskaffa CNRS, den offentliga organisation som finansierar den. Det ska också komma nya kvoter för räder mot papperslösa, invandrare som saknar fullständig dokumentation. Polisprefekten i Paris förklarade förra veckan att han vill ha 64 gripanden och deportationer per vecka i staden.

Martin: Vilket slags parti har LCR i åtanke?

Marc: LCR skulle vilja bygga upp ett parti kring en minimigrund. Det ska vara antikapitalistiskt, avvisa varje koalition med socialistpartiet och det ska vara ett uttryck för kampen. Det troligaste är att plattformen kommer att likna LCR:s programme d’urgence (nödprogram) i senaste valet. Du kan se att allt ifrån ett vänsterreformistiskt parti till ett fullt revolutionärt parti skulle uppfylla dessa villkor. LCR förblir därför mycket ambivalenta i de mest avgörande frågorna och försöker hitta formuleringar som fångar in det mesta. Istället för att säga att de är för en revolution, står de för ett parti som ”revolutionerar samhället” Istället för expropriering av kapitalisterna talar de om partage des richesses (dela på rikedomarna). Istället för att organisera en tydlig debatt om reform eller revolution, vill LCR opportunistiskt ta med alla, med andra ord bygga upp ett centristiskt massparti.

Martin: Vad anser ni om denna strategi, vilket slags parti vill ni se?

Marc: Vi har välkomnat LCR:s appell för ett nytt parti. LCR har verkligen ett ansvar att ta upp den politiska sympati som de lyckades skapa kring sin ledare Olivier Besancenot, eftersom han ses som språkrör inte bara för LCR utan för de strider som förts på senare år och arbetarnas och ungdomens rörelser i allmänhet. LCR har ett politiskt ansvar att organisera förtruppen bland de 1,5 miljoner röster de fick i det senaste presidentvalet. Lutte Ouvrière fick ett liknande resultat 1995 och uppmanade till att bilda ett nytt arbete, höll ett antal framgångsrika offentliga möten om ämnet och beslutade sedan, på ett mycket fegt sätt, att avsluta det kapitlet. LCR har visat mer mod (liksom kanske en skickligare opportunism). Det som tydligt saknades i de senaste striderna var en politisk kraft som kunde ge en tydlig politisk ledning åt massorna i deras mobiliseringar. Fackföreningarnas byråkrater lyckades bromsa den senaste striden, avleda den och i slutet förråda den, eftersom det inte fanns någon organiserad politisk kraft som utmanade deras missledarskap. Att få igång ett starkt motstånd mot Sarkozy innebär också att förena alla sektorer under angrepp för att bygga en kämpande solidaritet (ungdomar, papperslösa, arbetare i offentlig och privat sektor). Detta är den roll som detta nya parti skulle kunna spela och av den orsaken välkomnade vi dess lansering och ingriper i det idag. Detta ingripande har tre axlar:

a) det nya partiet måste baseras på ett handlingsprogram som kan mobilisera mot Sarkozy och arbetsgivarnas angrepp men som också föreslår arbetarna de politiska instrumenten för hur de själva ska kunna organisera kampen. Handlingsprogrammet måste vara ett övergångsprogram, från de defensiva krav som reses idag till en generaliserad offensiv mot kapitalismen och den borgerliga stat som försvarar den,

b) det nya partiet måste öppet utmana den reformistiska byråkratins styre i fackföreningarna och dess ”monopol” på arbetarkampen. Ett viktigt steg i den riktningen skulle vara att bygga en gräsrotsrörelse mot byråkratin med målet att omvandla fackföreningarna,

c) det nya partiet måste organisera en demokratisk debatt om reform kontra revolution. Vi kommer givetvis att kämpa för att det blir ett demokratiskt centralistiskt, internationalistiskt, revolutionärt kommunistiskt parti baserat på ett revolutionärt program.