Ny bok om papperslösa

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 275 (11/08) – 080609

Recension av Kristina Mattssons De papperslösa och de aningslösa (Leopard förlag, 2008)

Begreppet papperslös var tills ganska nyligen okänt för de flesta i Sverige, men har den senaste tiden börjat nämnas allt mer. Det är inte minst genom sin egen aktivitet som de papperslösa – de som bor i landet utan att ha någon laglig rätt därtill – har börjat visa att de finns. Genom SAC, den hittills enda fackförening som har ansträngt sig för att organisera papperslösa arbetare, har många börjat kämpa för bättre villkor, och samtidigt har organisationen Papperslösa Stockholm demonstrerat varje vecka på Mynttorget utanför riksdagen. I maj i år antog riksdagen integrationsminister Per Billströms lagförslag om vem som ska ha rätt till vård i Sverige och inte. Den rätten, bestämde en majoritet av det politiska etablissemanget, ska inte papperslösa som har fyllt 18 år ha – med undantag av akutvård om de kan betala hela kostnaden själva, med andra ord: papperslösa som uppnått myndighetsåldern ska inte ha rätt till någon svensk vård överhuvudtaget, då de papperslösa är fattiga, och akutingrepp är dyra. Vårdpersonal har protesterat: vårt jobb är att ta hand om sjuka och skadade har de framhållit, inte att agera snutar och avgöra vilka som ska ha rätten att omfattas av vår barmhärtighet. Billström och hans medbrottslingar i såväl moderaterna som sossarna lät sig dock inte bevekas: må vara att detta inte är någon stor ekonomisk fråga – ingen hävdade i själva verket att det skulle utgöra någon betydande del av vårdbudgeten – men det är viktigt vilka ”signaler” vi skickar ut.

Andra hävdade att förvägra sjuka och skadade människor vård inte är några bra signaler att skicka ut, men dylika argument föll på döva öron hos Billström och hans kumpaner bland samhällets stöttepelare. Om någon kommer hit utan vårt tillstånd, sa signalen de så gärna vill skicka ut, ska denne åtminstone inte ha rätt till någon vård, oavsett hur sjuk han/hon blir. De får väl åka hem om de vill ha vård, som Fredrik Federley, ledare för Centerpartiets tokhögerfraktion, uttryckte saken.

Om man vill orientera sig i frågan om de papperslösa är Kristina Mattssons nya bok De papperslösa och de aningslösa (Leopard, 2008) ett av de bästa ställena att börja på. Mattssons reportagebok beskriver verkligheten för flera papperslösa arbetare, som vi får följa i kortare reportage, samt fyller på med statistik och fakta. Hon påpekar att undersökningar visar att de flesta papperslösa inte har tvingats hit genom olika former av människohandel, och de flesta har inte heller flytt för livet från blodiga diktaturer.

De flesta kommer till västvärlden på grund av de groteska skillnaderna mellan rika och fattiga länder. Om de i sina ursprungsländer inte kunde hitta något arbete, skulle tvingas jobba betydligt mer än 8 timmar per dag om de ens fick något jobb, och sedan ändå knappt skulle ha råd att försörja sig själva, än mindre någon familj, är det naturligtvis förståeligt om de vill prova något nytt. Och trots att de papperslösa i Sverige för att överleva tvingas arbeta under förhållanden och till löner som ingen svensk medborgare skulle acceptera, så kan de tjäna betydligt mer här än hemma, ofta tillräckligt för att kunna skicka hem välbehövliga bidrag till sin familj. Så länge detta förhållande kvarstår, påpekar Mattsson korrekt, kommer gränskontroller och avvisningslystna snutar inte att kunna förhindra att arbetare från fattiga länders kommer hit för att jobba.

Häri ligger också hennes viktigaste poäng. De flesta kommer hit för att jobba, samtidigt som andelen av befolkningen i icke-arbetsför ålder ökar i Västeuropa. Med andra ord: eftersom det föds allt färre barn här, har vi ett faktiskt behov av arbetskraft. En beräkning som hon nämner kommer fram till att Västeuropa kommer att behöva ett tillskott på uppemot 80 miljoner människor från övriga världen under de närmaste 40 åren. Detta, argumenterar Mattsson, borde vara den viktigaste poängen i debatten: det handlar inte om hur mycket det kostar oss att de kommer hit, utan om att vi – i betydelsen vi som bor i Sverige – tjänar på att det kommer hit arbetsvilliga människor. Humanitära argument i all ära: större betydelse har att slå hål på påståenden om att ”vi inte har råd”.

Behovet av en strategi

Jag tänker inte kräva att en reportagebok ska ge det fulla programmet för hur dessa frågor ska lösas. De papperslösa och de aningslösa är informativ och välskriven, och är en bok jag verkligen kan rekommendera. Den ger en förståelse för vilka de papperslösa är och under vilka villkor de lever, och innehåller även bland annat välbehövlig kritik av hur LO hittills har behandlat frågan – även om dess hållning förändras till det. bättre Samtidigt skulle vänstern och arbetarrörelsen behöva en mer genomarbetad strategi – något som den hittills inte har lyckats formulera. Det finns ett problem att, som Mattsson, ha som huvudargument att den svenska ekonomin behöver arbetskraft utifrån. Givetvis ska det påpekas att en allt högre andel av befolkningen inte längre är arbetsför vilket, om inget tillskott utifrån sker, innebär att färre människor måste göra allt jobb. Men som socialist kan man inte begränsa sig till att argumentera utifrån den kapitalistiska ekonomins behov.

Om fler människor kommer hit så innebär det att fler behov skapas, och därmed finns möjlighet att skapa fler arbetstillfällen, det är korrekt. Detta utesluter dock inte att den irrationella marknadsekonomin kan misslyckas med att skapa arbete till en stor mängd människor – trots att det skulle behövas mer vårdpersonal, fler lärare, upprustning av bostadsområden och en ordentlig omställning till mera miljövänlig produktion. En socialists svar måste då vara tydligt: vi lägger inte skulden på dem som misslyckas med att hitta något jobb, utan på det ekonomiska system som utesluter dem från jobb – vi kräver att storföretagens feta vinster används till att sätta människor i arbete för att fylla verkliga behov, vi kräver kortare arbetsdag med bibehållen lön, utan att bry oss om hur det går med vinstmaximeringen.

Debatten om organisering

Jag har respekt för det arbete SAC har gjort med att ta strid för papperslösa, höja deras löner eller rent av se till att de får någon lön alls. En brist har dock varit att de inte tillräckligt har insett behovet av att i den nuvarande situationen, när arbetarklassen främst måste skydda sig mot attacker snarare än att kunna gå på offensiven, skydda kollektivavtalen. Andra socialister har invänt att billig illegal arbetskraft spelar arbetsköparna i händerna. Detta avspeglar en verklig motsättning: svartjobb är de facto ett hot mot kollektivavtalen.

Ett möjligt sätt att slå vakt om kollektivavtalens nivåer är därför att bussa snuten på alla företag som anställer svart arbetskraft, även om detta innebär att papperslösa arbetare grips och kastas ut ur landet. LO-förbund har tidigare faktiskt genomfört en sådan linje. Problemet med detta borde stå klart för varje progressiv människa: det innebär att slå vakt om en privilegierad grupps förmåner – i det här fallet svenska, till skillnad från utländska, arbetare – genom att alla andra utestängs. Istället för att se behovet av internationell kamp försöker man skydda ”sina” arbetare genom en trångsynt nationell politik. LO har nu tagit avstånd från att skicka snuten på papperslösa, och förespråkar nu att det ska vara förbjudet att utnyttja papperslösa, med risk för skadestånd, men att papperslösas arbete helt ska avkriminaliseras.

Den ena delen av detta är jag utan tvekan för: Jag har naturligtvis inget alls emot att arbetsköpare får betala skadestånd till de papperslösa som de har utnyttjat till hårt underbetalt arbete. Ett exempel som Mattsson nämner är Reinfeldts förra minister, Maria Borelius, som gav sin filippinska hemhjälp mindre än hälften av vad den norrländska, likaledes svartjobbande barnflickan fick. Förslaget bortser dock från den viktigaste frågan: de papperslösas rätt att stanna kvar här och arbeta. Detta tar LO inte alls upp. Istället säger vice ordförande Erland Olausson cyniskt att skadeståndet kan bli en bra grundplåt när de skickas hem till sitt ursprungsland – vilket blir följden av LO:s förslag, när det inte kombineras med kravet att de papperslösa ska få papper.

Ett vanligt argument är det fackliga löftet – dvs. att arbetarna vägrar att arbeta till löner under avtalet. Absolut, detta är något vi måste slå vakt om gentemot Svenskt näringsliv och deras springpojkar borgarna. Problemet för de papperslösa är dock att de inte kan arbeta till avtalsenliga villkor, då de inte har någon laglig rätt att stanna.

SAC har i flera fall lyckats pressa upp lönerna till motsvarande kollektivavtalens – med den skillnaden förstås att inga skatter och sociala avgifter betalas, och således innebär det en lönedumpning. Detta föranledde Ung Vänster till debattens kanske osmakligaste påstående, att ”SAC organiserar blatterean”. Ung Vänster framhöll LO:s hållning, till synes som sin egen – utan att på minsta sätt föra fram kravet på att de papperslösa ska få stanna i landet. Är detta inte att se helt ensidigt på det fackliga löftet? De papperslösa förväntas solidariskt ställa upp på att inte medverka till någon lönedumpning – även om de faktiskt behöver ett jobb för att få pengar till mat – samtidigt som den svenska arbetarrörelsens ledande organisationer inte ska känna sig tvingade att återgälda tjänsten genom att kräva papper till de papperslösa.

Ännu en gång ser vi prov på det kanske sämsta återkommande inslaget i arbetarrörelsens tradition: att slå vakt om sin egen, privilegierade grupp. Gentemot detta har arbetarrörelsens internationalistiska och radikala delar krävt att alla delar av arbetarklassen ska dras in i kampen. För att de rika ländernas arbetarrörelse inte ska kunna beskyllas för chauvinism krävs att de tar upp de papperslösas krav som sina egna, släpper in dem i sina organisationer och kräver att de ska få stanna. Kräver som i kräver oeftergivligt, inte som i utgångspunkt i förhandling med motparten.

LO:s ledande byråkrater tycker om att, när krav på handling framförs, hävda att fackföreningsrörelsen inte är tillräckligt stark för att göra det. Detta är uppenbart nonsens. LO har nära 2 miljoner medlemmar, och tillsammans med TCO:s medlemmar är det vi som gör det mesta jobbet. Det svenska samhället skulle inte fungera en dag utan oss. För LO-förbundens ledningar är det naturligt att tveka länge och väl innan någon verklig kamp organiseras. Fackbyråkraterna har en dubbel position: det ligger i deras intresse att de fackliga organisationerna är tillräckligt starka för att de ska ha en fortsatt god förhandlingsposition, och tillräckligt många medlemmar för att bekosta sina feta löner – men samtidigt vill de inte riskera det oftast gemytliga förhållandet till arbetsköparna, och framför allt vill de inte att fackets basmedlemmar ska inse att de klarar sig utan ett välavlönat skikt som sköter fackföreningarnas affärer. För den stora massan av fackmedlemmarna är situationen en annan: det ligger i deras intresse att de fackliga organisationerna stärks, men samtidigt är det dags att inse att de inte är betjänta av en överbetald klick som ständigt håller tillbaka kampen.

Genuin oro för fackets styrka

Många arbetare är förståeligt nog oroliga över borgarnas attacker på våra rättigheter. Att därför tro att kampen nu bara handlar om kollektivavtalen, och att frågan om de papperslösas rättigheter därför måste komma i andra hand, eller åtminstone inte behöver resas just nu, är felaktigt. För en marxist måste det vara självklart att vi kämpar med full kraft för att försvara arbetarklassens positioner mot borgarnas attacker, samtidigt som vi drar in arbetarklassens mest förtryckta skikt i kampen. För fackbyråkraterna är det naturligt att nöja sig med argument om vilka problem detta skulle medföra i praktiken. För kampvilliga arbetare är detta en dålig undanflykt. Naturligtvis går de praktiska organisatoriska problemen att lösa, frågan är: ska vi dra in arbetarklassens mest utsatta skikt i kampen, och i våra organisationer? För varje radikal arbetare borde svaret vara uppenbart.

Det är vår internationalistiska plikt att kämpa för alla papperslösa arbetares rätt till papper, samtidigt som vi utan att godkänna några eftergifter kämpar för att de ska jobba under samma villkor som alla andra arbetare. Det måste också påpekas att detta inte är en uppoffring från vår sida – klasskampen är internationell, och kräver internationell organisering. Och för kampen i Sverige behöver vi verkligen dra in nya skikt av förtryckta, och potentiellt väldigt radikala skikt, som allierade i kampen mot de byråkrater som jobbar hårt för att hålla klasskampen på en så låg nivå som möjligt.

Till de socialister som ensidigt betonar behovet av att försvara kollektivavtalen och bekämpa svartjobb, och därför avstår från att – ”just nu” åtminstone – resa krav på att organisera de papperslösa arbetarna och ge dem fulla rättigheter måste vi fråga: anser ni verkligen att det svartjobb som de papperslösa tvingas till är ett större hot än den högerreformistiska byråkratin? Som svar på Svenskt näringslivs krav på att ytterligare begränsa fackets konflikträtt har LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin svarat att hon är beredd att kompromissa – eller med andra ord, beredd att schackra bort ännu mer av våra rättigheter hellre än att blåsa till kamp.

Att tillsvidare avstå från att resa krav på papper till de papperslösa, likväl som öppna paroller mot fackbyråkratins övergivande av ännu mer av strejkrätten till förmån för att ensidigt kämpa mot svartjobb, oavsett om de som jobbar svart har något val – är inte det att föra kampen helt på byråkratins villkor? Borde vi inte snarare dra in de papperslösa i kampen, och som en del av detta kräva – nu genast – att alla arbetarrörelsens företrädare ställer sig bakom detta krav? Tills vi har gjort detta kan vi inte rimligtvis vare sig begära att de papperslösa ska sluta arbeta eller att de ska avstå från att kräva högre lön – och inte heller att svenska socialister ska låta bli att stödja dem i den kampen.

Jens-Hugo Nyberg