Rapport från LO-kongressen

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 276 (12/08) – 080615

Mellan den 31 maj och den 4 juni samlades 300 ombud från LO-facken för att hålla organisationens 26:e kongress. Kongressen innebar inget hot mot det nuvarande politiska ledarskapet – socialdemokratins kontroll över den fackliga centralorganisationen är fortsatt stark. Att LO ska stödja en socialdemokratisk valseger i nästa val är givet. Mona Sahlin och SSU:s ordförande Jytte Guteland talade i sedvanlig anda. I LO-ledningen återfinns förutom Wanja Lundby-Wedin, som omvaldes till ordförandeposten, bara gentemot partiet lojala ledare.

Trots denna inramning var kongressen förhållandevis radikal. Angreppen från borgerligheten sedan den moderatledda regeringens tillträdde, samt LO-ledningens passivitet, fick påtagliga konsekvenser i flera av debatterna. Särskilt i fråga om a-kassan, det nya EU-fördraget och borgarnas angrepp på sjukförsäkringen hamnade LO-ledningen ordentligt på defensiven och tvingades till kompromisser. Många yngre fackliga aktivister tog sig ton och drev på för radikalare förhållningssätt.

Ett av kongressombuden sammanfattade i en intervju för Arbetarmakt de viktigaste politiska resultaten: LO ska arbeta för att sjukförsäkringens ersättningsnivå ska upp till 90 procent. Man vill slopa karensdagen. Och man vill i ett första led återställa a-kassan till 80 procent under hela arbetslöshetsperioden, men på sikt höja den till 90 procent.

Den sistnämnda frågan var resultatet av en kompromiss. Här röstade kongressen faktiskt, och därtill med en förkrossande majoritet, för 90-procentsnivån. Men då det tidigare redan antagna strategidokumentet slog fast 80 procent lyckades ledningen, eftersom frågan om hur saken skulle avgöras därmed återkom på bordet, åstadkomma den för kongressen acceptabla kompromissen om att se 90 procent som ett långsiktigt mål. Då hade tungviktarna Wanja Lundby-Wedin, Erland Olausson och nationalekonomen Dan Andersson alla pläderat för den lägre nivån. Den sistnämnde hade uppmanat ombuden att ”inte bete sig som Vårdförbundets kongress”, och menade med detta att ett sådant bud aldrig skulle mötas med respekt från den socialdemokratiska partiledningen. Frågan hur hårt LOledarna kommer att pressa s-ledningen (som flera av dem ingår i!) lämnades givetvis orörd.

Överhuvudtaget stod kongressen i de ovan nämnda frågorna till vänster om ledningen som, ställd inför hotet av nederlag och prestigeförlust, tvingades till kompromisser. Ledningens huvudlinje var att försöka undvika varje potentiell spricka mellan s-ledningen och LO. Kongressombudet vi talat med beskriver konsekvenserna av detta som ett lock som kunde läggas på alltför långtgående krav: ”I flera diskussioner med enskilda ombud, diskussioner som handlade om vilka krav vi skulle rösta för, så fick man höra att det där ska vi inte föra fram, det väntar vi med tills efter nästa val”. Alltså kongressen 2012.

Detta gjorde som sagt inte trycket från kongressen, viljan till mer offensiva åtgärder, verkningslöst. Utöver 80-procentsnivån i frågan om a-kassan ville LO-ledningen behålla en karensdag. Även på denna fråga blev det debatt. Som vanligt hette det att kravet är orealistiskt, att det saknas pengar, att pengar måste invetsteras i pensioner osv. Men det var svårare för ledningen att driva sin linje med sådana krav då det fanns en bred medvetenhet bland delegaterna om att det faktiskt finns pengar i statens kassakistor. Återigen blev det ett bakslag för Wanja och hennes kamrater, som nu förväntas driva på för slopandet av karensdagen i eventuell regeringsställning.

Mona Sahlins intervention på kongressen var i övrigt ganska återhållsam. Få konkreta besked lämnades. Detta beror på att s-partiet i nuläget befinner sig i en process där olika rådslag hålls. Mona Sahlin är angelägen om att framstå som en ledare som lyssnar på fackföreningsrörelsen och som en som agerar med dess intressen för handen. Hon vill därför inte gå före och proklamera partiets politik innan processen är avslutad. Det program som presenteras längre fram ska ge uttryck för detta.

Kommunister bör förstås förhålla sig kritiska. Det återstår att se hur långt Sahlin, som traditionellt stått till höger inom partiets ledning, är villig att gå arbetarna till mötes. I slutändan kommer hon att stå på kapitalets sida. Den socialdemokratiska reformismen är en helt inomkapitalistisk rörelse. Men det förtar inte vikten av att ställa krav på Sahlin och s-ledningen. Dels för att ge styrka åt de fackligt aktiva s-medlemmar som nu lobbar för att få igenom radikalare krav. Och dels för att ge dem styrka att pressa Sahlin och ledningen till handling, och för att gå mot denna ledning då det krävs.

En annan het potatis var frågan om det nya huvudavtalet med Svenskt Näringsliv. Här har LO-ledningen redan fattat beslut om att förhandlingar ska inledas. Detta har kritiserats hårt från olika håll i facket. Varför väntade man inte på kongressen och lät medlemmarna säga sitt? Framför allt Byggnads, Transport, Grafikerna och Elektrikerna höjde rösterna och vädrade sin misstro mot Svenskt Näringslivs avsikter. LO-ledningen markerade givetvis genom att säga sig vara emot alla försämringar i strejkrätten. Tungviktare som IF Metalls Stefan Lövén gick upp och pressade de ombud som fört fram kritik genom att ifrågasätta deras lojalitet till ledningen i rena gråtvalsen!

Resultatet blev återigen en kompromiss. Förhandlingarna ska hållas, men ledningen har mottagit uppmaningar att inte beskära konflikträtten. De enskilda förbunden ska också i slutändan ha veto. Oron är trots detta stor. I en annan situation, med en annalkande ekonomisk kris och större oro och risk för strejker, skulle trycket från en konservativ LO-ledning kunna göra det svårare för arbetarna i enskilda förbund att pressa sina ledningar till kampåtgärder. Frågorna kvarstår också: Vad ska diskuteras konkret med arbetsköparna? Givetvis är de framförallt intresserade av just konfliktreglerna. Vad menade Wanja Lundby-Wedin när hon i DN dagen efter kongressen sade att man trots allt måste kunna diskutera metoderna vid en konflikt? Trycket från de radikalare krafterna på kongressen har åtminstone beskurit den nya ledningens förhandlingsmandat något.

En annan mycket viktig fråga gällde beslutet om hur LO ska förhålla sig till det nya EU-fördraget. Det handlar alltså om den tidigare EU-konstitutionen som nu paketerats om i form av Lissabonfördraget. LO-ledningen argumenterar, ironiskt nog tillsammans med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, att ett nytt fördrag skulle kunna bli bättre än det nu existerande beträffande skyddet för fackliga rättigheter. I praktiken blåser LO-ledningen, med Wanja Lundby-Wedin och den avgående Erland Olausson i spetsen, upp betydelsen av sociala klausuler i det i övrigt nyliberalt färgade fördraget. LO-ledningen värnar i denna fråga precis som s-ledningen den svenska imperialismens intresse av ett ekonomiskt starkare EU – även om det sker på arbetarnas bekostnad.

Återigen var det representanter för Byggnads som agerade med stöd av bl.a. ombud från Transport. Överhuvudtaget fanns en tydlig spricka där Kommunal och Handels stod betydligt närmre LO-ledningen än Transport, Byggnads och Metall. Riktigt hett blev det när Johan Lindholm utlyste en sluten omröstning kring förslaget för att motsätta sig ett ja om den svenska kollektivavtalsmodellen inte står skyddad. Återigen gick tungviktarna upp till försvar för ett ja, och återigen tvingades de på defensiven. Den slutgiltiga formuleringen lyder: ”LO kräver därför att regeringen säkerställer att utredningens uppdrag är slutfört innan beslut om ratificering av fördraget sker.” Man syftar då på regeringens utredning i efterspelet till Laval-affären, där EG-domstolen beslutade mot fackets rätt att skydda kollektivavtalen.

I frågan om papperslösa så värjer sig LO fortfarande mot att organisera papperslösa, vilket föreslogs av Fastighetsanställdas förbund. Däremot ska man verka för en avkriminalisering av de papperslösa som arbetar. Fokuset, hävdar man, ska ligga på att pressa arbetsköpare till att vika sig för kollektivavtal. Hotell och Restaurang driver samtidigt på för en kollektivavtals-märkes-kampanj. Lovvärt förstås. Man har också beslutat att bistå papperslösa på olika sätt, men utan att konkretisera detta. I praktiken betyder det dock att papperslösa arbetare fortfarande ställs utanför den etablerade arbetarrörelsen. En skillnad är dock att frågan nu diskuteras öppet. Papperslösa, och de fackliga aktivister som solidariserar sig med dessas rätt till organisering, bör nu inte slå av på trycket utan tvärtom fortsätta ta upp frågan med förnyad kraft.

Rekryteringsfrågan var givetvis uppe på bordet. LO har tappat 130 000 medlemmar bara på ett år (och närmare en halv miljon medlemmar totalt under de senaste tio åren). För att motverka raset kommer man nu att genomföra en central rekryteringskampanj från LO. De senaste hundra åren har ansvaret för detta arbete legat helt på de enskilda förbunden. Det handlar alltså om en satsning. Det återstår så klart hur detta beslut följs upp och vad arbetet ger för resultat.

Avslutningsvis ska det också sägas att LO-kongressen, trots en hög genomsnittsålder, gav uttryck för kampvilja inte minst från en yngre generation fackliga aktivister. Omröstningsprocessen var också hyfsat demokratisk. Ombud fick rösta i stort sett efter eget huvud i de avhandlade frågorna. Men kongressen vittnar också om hur LO:s socialdemokratiska ledning försöker hämma utvecklingen av en mer radikal och kämpande arbetarrörelse. LO fortsätter, genom dess ledning, att vara en i grunden lydig uppbackare av s-partiet. Behovet av en demokratiskt organiserad vänsteropposition som förmår att agera självständigt gentemot den sittande ledningen, och som förmår att utmana klassamarbetsandan som denna ledning representerar, kan inte nog understrykas.