Rapport om LCR:s möte den 30 maj i Paris
Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 275 (11/08) – 080609
Omkring tusen personer lyssnade till en mycket lång lista med talare, inklusive veteranerna från 1968 Daniel Bensaïd och Alain Krivine. Ett språkrör för LCR:s politiska byrå rapporterade om tillståndet för de pågående striderna mot Sarkozy liksom en uppsättning med krav (en löneförhöjning med 300 euro, SMIC höjs till 1 500 euro, försvar av pensioner etc) som ingår i LCR:s så kallade nödplan. LCR föreslår helt klart en liknande grund för det nya antikapitalistiska partiet och också mer allmänt för initiativ i övriga Europa. Det följdes av ett skamligt tal av Flavia D’Angeli, ledare för Sinistra Critica, som beskrev katastrofen för den italienska vänstern i valet nyligen. Hon fördömde helt korrekt Bertinottis hyckleri när han påstod att Italiens militära ingripande i Libanon (som stöds av Rifondazione Comunista) var en framgång för antikrigsrörelsen.
Hon ”glömde” emellertid att nämna att Sinistra Critica var en del av Rifondazione Comunistas ledning på senare år, att deras parlamentsledamöter, även om de protesterade mot några av de värsta angreppen på arbetarklassen, röstade för att stöda Romano Prodis regering i förtroendeomröstningar.
Mötet avslutades med Olivier Besancenots tal. Hans tal var som vanligt livligt och effektivt vad gäller det retoriska. Innehållet var dock helt annorlunda än LCR:s vanliga blandning av vänsterreformism och vaga uttalanden om omstrukturering av arbetarrörelsen och att vara tous ensemble (alla tillsammans) i nästa omgång av kamp. Denna gång hamrade Besancenot fram en del grundtankar i marxismen, som den oundvikliga konflikten mellan kapital och arbetarklass. Flera gånger upprepade han att proletariatet aldrig varit så stort i numerära termer. Även om det uppenbart är sant föredrar LCR att tala om ett mångfacetterat samhälle som måste återspeglas i partiet (miljökämpar, feminister, ungdomar, m.m.).
Istället för vaga formuleringar som att revolutionera samhället och omfördela välståndet, talade Besancenot öppet för revolution och expropriering av produktionsmedlen. På samma sätt skröt Besancenot i en intervju innan mötet att: ”Det är inte längre revolutionärer mot reformister utan revolutionärer mot systemets chefer. Det finns ingen plats längre för reformism.”
Vad är orsaken till denna plötsliga ”vänstersväng”? Inom den franska extremvänstern är det en vanlig kritik av LCR att de planerar att likvidera sig själva i ett reformistiskt parti. Detta kan också ha en del ekon i LCR:s egna led. När LCR öppnade den europeiska antikapitalistiska konferensen ville man uppenbart imponera på delegationerna inte bara med sina numerära framgångar (deras höga valresultat i både lokalvalet och presidentvalet, engagerandet av 3 000 personer och bildandet av 350 lokalkommittéer) utan också försäkra dem om sina fortsatta ”revolutionära” kreditiv.
Detta innebär givetvis inte att LCR verkligen är ett revolutionärt parti. Det visar bara flexibiliteten i deras centrism och deras fortsatta förmåga att röra sig såväl åt höger som vänster under trycket från arbetarklassens och ungdomens masskamp. I samma tal upprepade emellertid Besancenot LCR:s högertema om att ”epoken 1917” är avslutad. Inte heller förde han fram särskilt mycket vad gäller konkreta politiska perspektiv och det nya partiets programmatiska innehåll. Det enda nya förslaget var att utsträcka taktiken till hela Europa med ett europeiskt antikapitalistiskt parti som mål.
Trots mötets ”internationalistiska” karaktär nämndes knappast alls idén om en internationell organisation, inte ens LCR:s egen tendens Fjärde Internationalen.
Den europeiska antikapitalistiska vänsterns konferens
Konferensen hölls den 31 maj och den 1 juni och tillkännagavs för flera månader sedan på hemsidor för LCR:s systerorganisationer i Europa. Trots upprepade anspråk på att ”en ny dialog behövs mellan alla krafter i den revolutionära och antikapitalistiska vänstern”, att ”ingen organisation kan förbli inom sin nationella ram eller i sin internationella strömning” (François Sabado i Rouge nr 2252, s. 11), eller att ”för första gången sedan maj 68 var nästan hela den antikapitalistiska vänstern närvarande” (LCR:s rapport), var konferensen bara öppen för organisationer som inbjudits av LCR. LCR var faktiskt de enda som var närvarande från hela den franska vänstern. Internationellt var de inbjudna Fjärde Internationalens sektioner, deras valallierade och ”stora spelare” som brittiska Socialist Workers Party. Många organisationer, inklusive Förbundet för Femte Internationalen, var, kort sagt, inte inbjudna. Vår förfrågan fick inte ens något svar.
Det stod klart att organisationer till vänster om LCR och som är kritiska till den politiska grundvalen för förslaget om ett antikapitalistiskt parti, alldeles tydligt inte var välkomna. Det visar att LCR:s anspråk på att förena revolutionärerna och att bryta med reformisterna är en bluff. Påståendet att reformismen inte längre har någon grund eller är omöjlig är egentligen en ursäkt för att begränsa kampen mot reformismen till den formella frågan att inte stöda socialistpartiet och dess projekt med att komma till makten på en nyliberal grund. De reformistiska partierna finns fortfarande och har, speciellt genom den fackliga byråkratin, djupa och kraftfulla rötter i arbetarklassen vilka de använder gång på gång för att sabotera kampen. Om du inte inser det, kommer du inte att kämpa mot den.
Omkring 100 delegater från de 36 grupper som släpptes in diskuterade vad de såg som en påstått liknande utveckling som i LCR:s projekt i olika europeiska länder, karaktären av kontinentala kapitalistiska angrepp, socialdemokratins utveckling och klasskampens dynamik. Alla organisationer var överens om att de viktigaste antikapitalistiska kraven mot nyliberalismen och nödvändigheten av en tydlig politisk självständighet i förhållande till socialdemokratin. Diskussioner om imperialistiska krig, klimatförändringar och rasism följde. Men resultaten av allt detta var verkligen magra. Bland de beslut som fattades märks:
• organiserandet av en internationell demonstration i Strasbourg och Kiel i samband med Nato:s 60-årsjubileum
• deltagande i Europeiska Socialforumet i Malmö
• något slags gemensam aktivitet för det europeiska valet i juni 2009 (detta var långt ifrån enhälligt enligt den officiella rapporten)
• nästa konferens med den europeiska antikapitalistiska vänstern hålls 2009 om krig och Nato.
Frånsett en punkt finns det inget nytt i detta. Framför allt finns inget upprop för att samordna enade aktioner i europeisk skala mot EU:s pågående Lissabonagenda. Inte heller för enat motstånd mot den framväxande högern i hela Europa. Återigen medför LCR:s och Fjärde Internationalens rädsla för att konfrontera de mäktigaste reformistiska krafterna i arbetarrörelsen, dvs. kontinentens fackliga byråkratier, krafter som lamslår och förråder motståndet, att de inte erbjuder något tydligt strategiskt alternativ till reformismen eller någon ansats för att bygga upp en internationell organisation för denna kamp. Det är en uppgift för revolutionärer.
Marc Lassalle
