Rasismens historia

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 275 (11/08) – 080609

Det har pratats på sistone om att lägga ner Kunskapskanalen. Att detta vore olyckligt visades inte minst av den utmärkta BBC-dokumentären i tre delar om rasismens historia som kanalen visade nyligen. Dokumentären knöt från början den systematiska rasismens uppkomst till sociala intressen, och började därför med slaveriet, som blev en stor angelägenhet för de europeiska stormakterna efter upptäckten av Amerika. Det framhölls att rasismen hade en direkt funktion i att rättfärdiga såväl den direkta plundringen av urbefolkningen som det lönsamma slavarbetet, då tiotals miljoner afrikaner rövades bort och skeppades över Atlanten.

Glädjande nog begränsade sig inte heller dokumentären till det så vanliga sentimentala, pacifistiska perspektivet, enligt vilket de förtrycktas väg till frigörelse bara består i att väcka ”sympati” – istället framhölls det hur slavarnas kamp faktiskt starkt bidrog till att undergräva slaveriets lönsamhet. Inte minst visades detta i historiens mest framgångsrika slavuppror, i vilket slavarna i Europas lönsammaste koloni, Saint Domingue – dagens Haiti – tog makten. Varken Storbritannien eller Frankrike under Napoleon lyckades återta kontrollen, trots flera års krig. Detta och andra uppror bidrog till att den massrörelse – den tidens största – som samtidigt uppstod i Storbritannien, och som krävde ett slut på slavhandeln, blev framgångsrik. 1807 förbjöds all slavhandel i det brittiska imperiet. Efter detta gick rörelsen vidare och kunde lägga kompromissen med de mera moderata elementen bakom sig och kräva även förbud mot själva slaveriet. Detta uppnåddes 1838, då alla brittiska slavar frigavs.

Dokumentären framhöll dock att slaverimotståndet i detta skede inte alls nödvändigtvis var antirasistiskt, samt att den formella frigörelsen långt ifrån alltid ledde till en förbättring av de forna slavarnas liv. Att de alltjämt fattiga, numera formellt fria arbetarna nu tvingades jobba av ekonomiskt tvång behövde inte alls innebära att arbetet blev mindre hårt. I förbifarten nämndes kristendomens motsägelsefulla roll. Kväkarna kämpade tidigt oförsonligt mot slaveriet, medan andra kristna strömningar bestämt hänvisade till Bibeln för att visa att slaveriet var något helt naturligt. Som vanligt går det att hitta stöd för de mest skilda uppfattningar i Bibeln. Även om de absurda och reaktionära ståndpunkterna överväger – i synnerhet i Gamla testamentet – styrs många religiösa av önsketänkande snarare än vad som står i deras heliga skrifter. Kväkarna är värda en eloge i sammanhanget.

Del två
Dokumentärens andra del tog upp viktiga delar av historien som i stor utsträckning är okända – betydligt mer okända än de stalinistiska massmord som borgarna alltid tjatar om att ingen någonsin har hört talas om – men på intet sätt mindre förödande. Allt eftersom 1800-talet fortskred, växte rasismen i dess mest förödande form: uppfattningen om ”mindervärdiga” raser som är dömda att utrotas. Denna uppfattning fick näring dels av en grotesk misstolkning av naturvetenskapliga rön, men ännu mer av erfarenheterna av de europeiska makternas utrotningspolitik gentemot icke-européer. Inte minst nämndes de brittiska bosättarnas fullständiga utrotning av hela befolkningen på Tasmanien.

Vad gäller det naturvetenskapliga rättfärdigandet framhöll dokumentären naturligtvis Charles Darwin. Han förtjänar givetvis att nämnas, då han gav evolutionsteorin en konsekvent vetenskaplig utformning, och därför mer än någon annan kom att användas som förment naturvetenskapligt stöd för rasläran i dess mer mordiska former. Däremot överdrivs ofta hans roll. Det förtjänar också att sägas att uppfattningen om den biologiska evolutionen var äldre än Darwin – en annan förklaring till evolutionen hade tidigare utvecklats av Lamarck – och ännu äldre var uppfattningen om att arter dör ut och försvinner.

Dokumentären nämnde korrekt att socialdarwinismen var en ovetenskaplig förvrängning. Den kunde också ha kostat på sig att framhålla att Herbert Spencer, som vi fick se skymta förbi, faktiskt var socialdarwinist redan innan Darwin gav ut Om arternas utveckling – även om ordet socialdarwinist förstås inte användes då. Framför allt var det inte i första hand Darwins korrekta iakttagelser och slutsatser om den biologiska utvecklingen i sig som ledde till den mordiska rasismen, utan den rådande sociala och ekonomiska maktstrukturen, med slaveri och kolonialism – och de europeiska kolonialherrarnas behov av att upprätthålla sin ställning gentemot dem som kämpade emot. Det är förstås sant att Darwin själv talade om utdöendet av vissa ”människoraser” som något oundvikligt, men han skrev inte om detta förrän 1871, så han var långt ifrån först med den tillämpningen.

Den i antalet döda räknat kanske värsta följden av detta var de enorma svältvågor som kom under 1800-talets senare del, som en följd av torka orsakad av El Nino, och som dödade uppskattningsvis 30–60 miljoner människor i Indien, Kina, Ryssland, Brasilien med flera länder – föredömligt skildrat i Mike Davies bok Folkmord och kolonialism. Att så många dog var inte alls bara en följd av torkan. Återkommande torka var naturligtvis inte något nytt fenomen, och fungerande samhällen har i alla tider skapat buffertar för sådana krisperioder. Problemet nu var dock att kolonialismens framfart hade underminerat dessa samhällen, så att de inte längre i så hög grad var fungerande.

Dokumentären nämnde enbart Indien, som vid den tiden stod under brittiskt styre. Detta innebar – som en slående parallell till vårt nuvarande sekel – att Indien inte skulle nöja sig med att i första hand producera mat till de egna invånarna, utan de skulle satsa på export. Med andra ord skickades stora mängder mat till Storbritannien och gödde den brittiska överklassens vinster – samt, även om det inte nämndes i dokumentären, finansierade Storbritanniens kolonialkrig mot Afghanistan – alltmedan Indiens fattiga svalt ihjäl i miljontal.

De hjälpinsatser de välvilliga kolonialherrarna inrättade åt de svältande var i själva verket tvångsarbetsläger med groteskt hög dödlighet. Denna politik, som innebar att många miljoner dog, rättfärdigades med rasistiska argument – samt, även om det inte heller nämndes i dokumentären, med Adam Smiths liberala teorier. Där skulle Forum för levande historia ha något att bita i, om de inte hade reducerat sig själva till en antikommunistisk kampanj, tämligen usel sådan dessutom. Den koloniala rasismen samt liberala teorier ledde till att tiotals miljoner dog, vore inte det något att upplysa i skolorna om?

Dokumentären påpekade också korrekt – även om det brukar få mången rättänkande liberal att se rött (eller möjligtvis brunt) – att den europeiska koloniala folkmordsrasismen hade ett direkt, starkt inflytande på nazismen. Det sambandet utreds för övrigt mer utförligt i Sven Lindqvists utmärkta Utrota varenda jävel. Nazisterna drog saker till sin spets mer än några andra, men de hade flera föregångare som rasistiska folkmördare i de andra europeiska kolonialmakterna.

Sista delen
Dokumentärens avslutande del fortsatte med flera exempel. Den tyska kolonialmakten påbörjade ett rent utrotningskrig mot hererofolket i tyska Sydvästafrika, ungefär dagens Namibia, under 1900-talets första år. Inte minst olycksbådande var deras koncentrationsläger. Begreppet koncentrationsläger var förvisso inte något nytt i historien, men här fick de mer än någon gång tidigare karaktären av rena utrotningsläger. Det har gjorts försök att frikänna de ”mer demokratiska” västimperialisterna från den sortens missgärningar – det var ju ändå tyskar om härjade i Sydvästafrika. Det groteskt lögnaktiga i denna historieskrivning visas inte minst i fallet belgiska Kongo. Den vedervärdige men PR-begåvade kung Leopold II lyckades göra området till en belgisk koloni 1880. Trots alla fagra utfästelser om den civilisation han skulle sprida till infödingarna blev följden ett enda stort slavläger. Det ”demokratiska” Belgiens favoritmetod för att få slavarna att jobba hårdare med gummiskörden var att hugga handen av dem som inte förmådda upprätthålla det omänskliga arbetstempot. Detta gjordes även på barn i stora mängder!

Kung Leopold den überblodige dog välförtjänt 1907, men inte ledde detta till någon förbättring i Kongo. Mellan 1880 och 1920 minskade befolkningen i den belgiska kolonin från uppskattningsvis 20 miljoner till 10 miljoner. En minskning med tio miljoner således – offer för imperialismen. Forum för levande historia, hallå? Så gick det till när det ”demokratiska” Belgien ”civiliserade” Kongo. Civilisation, frihet, demokrati… vilket imperialistiskt brott har inte begåtts under dessa paroller?

Efter att ha nämnt andra folk som drastiskt decimerats av den europeiska civilisationen, gick så dokumentären vidare till den amerikanska södern. Efter nordsidans seger i inbördeskriget 1865 frigavs alla slavarna. Efter en kort period av verkliga förbättringar kom så bakslaget – de reaktionära krafterna fick åter överhanden i sydstaterna. Detta skedde med tillräckligt mycket av tyst bifall från de styrande i Washington för att de skulle kunna få hållas, och de groteska, rasistiska ”Jim Crow”-lagarna infördes.

Om någon hade missat det, så styrdes USA:s södra delstater när de deltog i andra världskriget – och enligt borgerlig historieskrivning tappert kämpade mot Hitlers rasism – av riktigt absurt rasistiska lagar. Det handlade inte bara om var i bussen de svarta fick sitta – rasblandning var förbjudet i den amerikanska södern! På åtminstone ett sätt hade de dessutom strängare lagar än Nazityskland. Under Hitler såg de ”bara” några generationer tillbaka för att avgöra vilka som var judar – i USA:s sydstater var principen: om du har en droppe svart blod är du svart. Det blev något av ett folknöje bland den rasiska sydstatspöbeln att titta på när svarta dödades – fotografier av lynchningar såldes öppet! Faktiskt var det ett antal svarta soldater i den amerikanska armén, som när de återvänt från kriget, och överlevt dusten med de nazistiska horderna, lynchades när de återvände till det ”demokratiska” USA:s sydligare delstater.

En aspekt som dokumentären inte gick in på, men som Arbetarmakts nyhetsbrev förstås inte kan låta bli att nämna, är att nordsidan i amerikanska inbördeskriget långt ifrån var någon homogen kraft som satte slaveriets avskaffande i första rummet. Det fanns en radikal demokratisk falang, som var väldigt stark i kongressen, som krävde ett ovillkorligt frigivande av alla slavar och möjlighet för dem att försörja sig genom att ge dem jord vid frigivningen. Många av dem var revolutionära i sina metoder, som John Brown, vars namn odödliggjordes i nordstaternas paradlåt Glory, Glory Halleluja. Det framgår inte av låttexten, men John Brown stupade när han försökte skaffa vapen för att sätta igång att beväpna ett slavuppror.

Gentemot den revolutionärt demokratiska delen av nordsidan stod en mer kompromissinritad falang kring president Abraham Lincoln. Förutom att Lincoln var en rasist av stora mått – vilket förstås var normen bland vita statsmän på den tiden – såg han upprätthållandet av unionen som en betydligt viktigare fråga än slaveriet. Han hade inga problem alls med att göra ordentliga eftergifter till slavägare som stödde honom, och förklarade att om unionen bäst upprätthålls genom att slaveriet bevaras, så får det bli så. Marx och Engels, och med dem den första Internationalen, ställde sig bakom nordstaterna i inbördeskriget. Som det anstår marxismens grundare nöjde de sig dock inte att hålla på yankeesidan, utan de engagerade sig lika hårt för att stödja dess radikala falang. Tyvärr var dock Lincoln och hans kompromissmakare tillräckligt starka för att hindra ett ordentligt undanröjande av de reaktionära godsägarnas makt – vilket banade väg för de rasistiska Jim Crow-lagarna.

Föredömligt nog tog den brittiska dokumentären också upp specifika brittiska problem, som gäng av rasistiska skinnskallar i brittiska städer, samt en djupt rasistisk polismakt och domstolsväsende.

Dokumentären avslutades genom att åter hålla fram kopplingen mellan rasism och sociala problem. I genomgången av den amerikanska medborgarrättsrörelsen gjordes för ovanlighetens skulle rättvisa åt att Martin Luther King inte begränsade sig till att bekämpa den öppna rasismen, utan ansåg att fattigdom och alla former av diskriminering var lika nödvändiga att avskaffa. Vad är det för mening med att få sitta var man vill i hamburgerrestaurangen, frågade han, om man ändå inte har råd med någon hamburgare?

Även i fallet Sydafrika framhölls kopplingen mellan den vita minoritetens privilegier och det rasistiska apartheidsystemet, och tittarna fick klart för sig att ANC hade ett socialt program för att avskaffa fattigdomen. Dessutom poängterades det att ojämlikheten och fattigdomen faktiskt inte har minskat sedan apartheids fall, utan upprätthålls minst lika effektivt nu, trots ANC:s tidigare mål. Dock visade sig här de reformistiska tillkortakommandena i den i övrigt utmärkta dokumentärserien: vi fick kort förklarat för oss att ANC inte hade haft något val, och att alla försök att avskaffa de rikas privilegier bara skulle ha lett till kaos. Det gamla vanliga argumentet som riktas mot alla radikala rörelser således. Men man kollar knappast på BBC-dokumentärer i förhoppningen att få ett revolutionärt program som leder framåt, utan för att få viktiga fakta och analyser – och det kravet klarade Rasismens historia galant.

Jens-Hugo Nyberg