Beijings reaktionära festival
Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 278 (14/08) – 080720
OS i Beijing kommer att visa upp många sorters atletiska prestationer och fysisk skicklighet – men det är inte huvudsyftet. För mindre än 20 år sedan ekade samma stad av ljudet från stridsvagnar när det kinesiska kommunistpartiet massakrerade sina motståndare bland studenter och arbetare. De kapitalistiska makterna var enade i sitt fördömande och hotade med sanktioner och bestraffningar för att störta diktatorerna. Men så snart diktatorerna började montera ned planekonomin och öppna landet för utländskt kapital vändes kritiken till beröm.
I grunden är OS ett firande av att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) överlevde. KKP vakar inte alls över någon socialistisk stat och har återinfört kapitalismen i Kina. Dess diktatur styr åt de utsugande kapitalisterna, inte åt arbetarna. Årets OS liknar inte något annat än olympiaden i Berlin 1936 när stormakterna signalerade att de accepterade nazisterna. Precis som då är uppvisningen av rikedom och sportlig skicklighet och en spärreld av chauvinistisk propaganda avsedd att dölja en verklighet med diktatur och ökad ekonomisk ojämlikhet.
Till skillnad från Tyskland 1936 lever inte Kina under en nyligen påtvingad diktatur vars motståndare fortfarande slickar såren efter ett nederlag. Hastigheten på sociala förändringar, med hundratals miljoner som flyttat till nya städer under mindre än ett årtionde, har försvagat partiets sociala kontroll. Även om strejker är olagliga är de en daglig företeelse i Kina. Trycket från arbetarna är så starkt att en ny lagparagraf i det stora industricentrat Shenzhen, nära Hongkong, som behandlar konflikter på arbetsplatser praktiskt taget erkänner rätten att strejka.
Mot den här bakgrunden behöver regimen förstärka sin egen prestige och avleda uppmärksamheten från konflikter genom att presentera ett spektakel med patriotisk yra och nationell överlägsenhet. Sedan årsskiftet har Beijing drabbats av dåliga nyheter. Inflationen nådde nya höjder i januari och inhemsk brist på livsmedel och internationella energipriser samverkade för att driva upp det officiella prisindexet till 6,5 procent, det högsta sedan ett årtionde. Och det har fortsatt att stiga och nådde i maj 8 procent.
I februari medförde svåra snöstormar kaos i transporterna och avslöjade undermåligt material och undermålig konstruktion i systemet för elförsörjning. I mars uppstod en politisk opposition i Tibet som snabbt spred sig in i Kinas västra provinser med stora grupper av etniska tibetaner. Direkt repression mot demonstranterna kombinerades med en samordnad mediakampanj som framställde opposition som förräderi inriktat på att förstöra ”den kinesiska nationens” enhet.
Beijings internationella rykte skadades också av tyfonen som drabbade Myanmar i april, eftersom man inte kritiserade militärjuntans hantering av krisen.
Den efterföljande jordbävningen i provinsen Sichuan kom vid en läglig tidpunkt för Kinas härskare. När jordbävningen slog till den 12 maj såg premiärminister Wen Jibao möjligheten att förbättra bilden av regimen. När den fulla omfattningen av katastrofen stod klar, ägde en förändring rum i Beijings politiska strategi. När en ännu kraftigare jordbävning 1976 utplånade staden Tangshan och dödade 250 000 var nyheter om katastrofen praktiskt taget en statshemlighet – men i år fick även utländska nyhetsmedia i stort sett obegränsat utrymme.
Ett nyligen inrättat system för katastrofkontroll gick i gång. Statliga media var fulla av bilder av ”farfar Wen” som besökte platserna för jordbävningen, uppmuntrade soldaterna och tröstade de drabbade. Det fria tillträdet varade emellertid inte länge. Inom några dagar medförde det uppenbara faktumet att många av de 70 000 offren var skolbarn och lärare, som krossades när dåligt byggda skolor föll samman, allt fler beskyllningar om korruption inom byggnadsindustrin. I Kina kan detta bara betyda korruption i partiet.
När offer och kommentatorer började resa krav på en undersökning stängdes media ute. Uppmärksamheten vändes till människors spontana solidaritet i hela Kina och som jämställdes med regeringens mobilisering av resurser och de ofta heroiska insatserna från militära räddningsteam. Plötsligt var regeringen stundens hjälte och Kina var återigen ”ett folk förenat inför motgångar”.
OS är utformat för att just visa detta. Även om det förekommit omfattande repression mot kända dissidenter, finns det alla möjligheter att motstånd mot KKP, oavsett om det kommer från förtryckta nationaliteter, demokratiaktivister, fackliga aktivister eller till och med reaktionära religiösa rörelser som Falun Gong, kommer att göra sig hörda under spelen.
Vi vet inte om sådana protester, eller regimens svar på dem, kommer att öppna ett nytt kapital i Kinas politiska historia, men vi vet att realiteterna på längre sikt kommer att göra det. Inverkan av kreditåtstramningen och den sannolika recessionen i USA, nedgången i andra större ekonomier och effekterna av Kinas egen pågående ekonomiska cykel kommer oundvikligen att öka de sociala spänningarna och underblåsa politiska konflikter. Regimens ökade förlitan på en främlingsfientlig nationalism är inte en kalkylerad förberedelse för utländska äventyr utan för interna konflikter.
När spelen är slut kommer de underliggande spänningarna och konflikterna att finnas kvar. Det gäller inte minst jordbävningens efterverkningar och kraven på undersökning av den korruption som var den verkliga orsaken till så många döda. Överallt i Kina har miljoner tvingats från sina hem och lurats på kompensationen av just den korruptionen i just det partiet. Ännu fler miljoner arbetar för rena brödfödan utan säkerhet eller ens den lagliga rätten att hålla till i Kinas nya städer.
Uppgiften för revolutionärer i Kina är att ge röst åt alla dessa miljoner, att ta ledningen i att mobilisera dem mot enpartidiktaturen, att skola dem mot maoisternas främlingsfientliga chauvinism och organisera dem i oberoende fackföreningar, arbetar- och bonderåd och deras egna styrkor för självförsvar. Därför måste revolutionärerna själva organisera sig som ett politiskt parti med målet att störta partiets styre, självbestämmande för nationella minoriteter, expropriering av kapitalisterna, arbetarkontroll över produktionen och en verkligt socialistisk republik.
Peter Main Workers Power (London) 327
