Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 281 (17/08)- 080929

15 september 2008

Den 10 augusti fick Bolivias första president från ursprungsbefolkningen, Evo Morales, återigen ett massivt förtroende från 70 procent av befolkningen. När anhängare till Morales parti MAS – bönder ur ursprungsbefolkningen och arbetare – försökte hålla ett fredligt firande på Plaza 24 de Septiembre, i centrum av staden Santa Cruz, gav sig ett gäng slagskämpar organiserade av Unión Juvenil Cruceñista (UJC) på dem med käppar och piskar.

Den borgerliga dagstidningen La Prensa noterade hur en UJC-talare före angreppet skrek: ”Vi vill inte ha den här fördömda rasen på vårt territorium” och ”Indianer återvänd till era områden.” Kvinnor som bar den traditionella pollera, en rynkad kjol, utsattes för misshandel och rasistiska glåpord. En ledare för UJC, Amelia Dimitri, filmades när hon piskade en kvinna från ursprungsbefolkningen som bar en pollera. Efter angreppet hade You Tube snabbt många bilder av män och kvinnor med brutna näsor och skjortor indränkta med blod.

Under de följande två veckorna började högerns mobb att begå mycket brutala handlingar mot ursprungsbefolkningen i ”deras provinser” – inte bara mot aktivister i MAS och fackföreningarna, organisationer för ursprungsbefolkningen och bönderna, utan mot vanliga människor på gatorna, mot marknader och distrikt där befolkningen är ”indiansk”, dvs. inte ”vit”.

Den 9 september bröt sig slagskämpar från UJC, med användning av Molotovcocktails, in i och plundrade kontor som tillhör den nationella skatteservicen för det nyligen på nytt förstatligade telekomföretaget ENTEL och det nationella reforminstitutet för jordbruket (INRA). Soldater och poliser som skyddade dess institutioner förbjöds att öppna eld, trots att de utsattes för utdragna angrepp och att flera av dem skadades allvarligt.

Under de följande dagarna stängdes alla nyhetsagenturer som är oberoende av splittrarna genom sådana våldsamma angrepp. Liknande aktioner har ägt rum i de andra departementen: Beni, Tarija och Pando plus staden Sucre, vilka organiserats av liknande gäng från UJC. Byggnader som tillhör organisationer för ursprungsbefolkningen och NGO-organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter har plundrats och fackliga ledares hem har utsatts för brandbomber.

På grund av dessa angrepp har en del medier beskrivit det som en fascistisk kupp. Gängen med slagskämpar, som består av studenter ur över- och medelklassen och trasproletära element, som betalas av godsägarna och affärsmännen, har definitivt en fascistisk karaktär, vilket kan ses i deras fruktansvärda rasistiska angrepp på ursprungsbefolkningen och deras angrepp på fackföreningarnas, bondeorganisationernas, m.fl.:s kontor. De är verkligen ett verktyg för inbördeskrig mot de utsugna massorna.

Men de är inte något slags oberoende, småborgerlig rörelse. De är betalda verktyg för landets officiella högeropposition, som representeras av partiet Podemos och guvernörerna och medborgarkommittéerna i de fem provinser som kräver nästan fullständig autonomi. Det vi ser är en oligarkins revolt, de storskaliga jordägarna, bankirerna och fabriksägarna mot de reformer som kan ta en del av deras groteska rikedomar och använda den för välfärd för den stora majoriteten av folket i detta utblottade land – som av naturen försetts med oräkneliga rikedomar.

Inte desto mindre har det förekommit heroiskt motstånd mot fascisterna, även i Santa Cruz. I området Plan 3000 slogs befolkningen med UJC och drev slutligen bort dem från sina gator. I provinsen Chuquisaca blockerade bondeorganisationerna huvudstaden Sucre för att sätta tryck på den oppositionelle prefekten. Sucre är Bolivias officiella huvudstad och säte för högsta domstolen. Staden har av högern lockats in i rörelsen mot Morales genom krav på att den blir regeringens faktiska säte, istället för storstadsregionen La Paz-El Alto.

I Tarija, som producerar 82 procent av Bolivias naturgas, tog högergängen över kontoret som tillhör överintendenten för kolväteindustrin. Brasiliens utrikesminister Celso Amorim förklarade illavarslande att om den bolivianska regeringen inte kunde garantera leveranserna av gas, skulle Lulas regering börja förhandla med splittrarnas regionala prefekter. Ett angrepp ägde rum på en gasledning vid gränsen till Argentina och ett gasfält i Chuquisaca har ockuperats.

Den 10 september sade ledaren för medborgarkommittén Nelson Valdez till media att den, om regeringen inte erkänner Tarijas autonomi, kommer att avskilja sig från landet och skröt om att medborgarkommittéerna är beredda på ett inbördeskrig. ”Vi vill ha inbördeskrig och kommer att få inbördeskrig”, skröt han.

Det kontrarevolutionära upproret leds av Consejo Nacional Democrático (Nationella demokratiska rådet, CONALDE) som för samman prefekturerna och medborgarkommittéerna i Santa Cruz, Beni, Pando, Tarija och staden Sucre. Dessa krafter är beslutna att antingen driva bort Morales och MAS-regeringen från makten, eller också avskilja sig från Bolivia, och ta med sig nästan alla landets gas- och oljereserver och den bästa jordbruksmarken.

Morales påstådda ”brott” är att föreslå reformer så att vinsterna av oljan och gasen används för att tjäna de fattiga och ursprungsbefolkningen och den grovt ojämlika distributionen av jord. Men även hotet om reform – understött av ett flertal demokratiska mandat – räcker för att driva landets borgerliga oligarki till kontrarevolution.

Deras strategi inför sina upprepade valnederlag, det sista var den folkomröstning för att avsätta Morales där denne fick stöd av 68 procent av väljarna, är att antingen skapa ett sådant kaos att arméledningen kan övertygas om att gå in och ta bort Morales eller att faktiskt avskilja sig med förhoppningen att armén kommer att vägra att krossa dem och att de obeväpnade massorna inte kommer att kunna störta dem i deras provinser.

Podemos och medborgarkommittéerna och guvernörerna har upprättat dubbelmakt i landet med större delen av departementen Santa Cruz, Tarija, Beni och Pando, och urbana delar av Chuquisca, speciellt huvudstaden Sucre, i sina händer. Deras ledare talar nu öppet om avskiljande och inbördeskrig.

Ändå har Morales och hans regering fördröjt och fördröjt deklarerandet av undantagstillstånd och beordrat polisen och armén att inte öppna eld, inte ens när de angrips. ”Vi kommer inte att införa undantagstillstånd”, förklarade viceministern för sociala rörelser Sacha Llorenti. ”Vi kommer inte att ge efter för provokationen.” Detta är fegt strunt. Det som pågår i Santa Cruz, Beni, Tarija och Pando är inte bara en provokation utan ett stegvis övertagande av regeringsmaskineriet i dessa provinser, en faktisk splittring och, som många av dem nu säger öppet, ett inbördeskrig.

Först efter ett bakhåll av revolvermän i Cobija, i provinsen Pando, den 11 september, i vilket åtminstone ett dussin obeväpnade bönder dog, har Morales slutligen utfärdat undantagstillstånd där och beordrat att guvernören Leopoldo Fernández grips. En dag innan utvisade han USA:s ambassadör Phillip Goldberg. Det var inte en dag för tidigt eftersom USA:s ambassad hela tiden varit ett centrum för att organisera högerns offensiv. Med början 25 augusti höll Goldberg personligen en rad privata möten med ledaren för splittringsrörelsen i Media Luna, den halvmåne av västliga låglandsprovinser som innehåller landets naturtillgångar men bara en minoritet av dess befolkning.

De väpnade styrkornas eller mer specifikt dess lednings ställning har hittills varit neutral mellan regeringen och upproriska prefekter, även om de våldsamma angreppen på soldater och poliser från fascistiska ungdomsgäng har varit allvarliga. Endast ett uttalande från Venezuelas president Hugo Chávez att han skulle ge militärt stöd till Morales om det förekom försök att störta honom, fick överbefälhavaren general Luis Trigo att göra ett uttalande som betonade att inga externa styrkor skulle tillåtas ingripa på bolivianskt område.

Han tillade: ”Vi varnar för att vi inte kommer att tolerera aktioner från våldsamma radikala grupper som bara leder till konfrontationer mellan bolivianer, vilket orsakar smärta och sorg bland bröder, och strider mot den nationella säkerheten.” Han tillfogade att mobiliseringen av trupper, materiel och militär utrustning helt berodde på genomförandet av militära operationer för att säkra den inre ordningen och kommer inte att användas mot folket. Endast i extrema fall kommer trupper att sättas in för att säkra den inre ordningen.

Allt detta är emellertid för lite och för sent. Morales regering lämnar i verkligheten ursprungsbefolkningens och böndernas rörelser och fackföreningarna i splittrarnas provinser att stå inför den fascistiska mobben obeväpnade, till och med utan hjälp från statens styrkor. Det förefaller även, vilket är ännu värre, som om regeringen uppmanar den folkliga rörelsen att inte mobilisera av rädsla för att ”provocera” fascisterna.

Hela Morales politik består i att fortsätta att erbjuda högern förhandlingar och att genomföra fler folkomröstningar i tron att demokratiska mandat i slutändan ska vinna över dem eller deras anhängare. Detta är strunt. Att skjuta upp och visa uppenbar svaghet uppmuntrar dem bara. De har förklarat krig mot den folkliga majoriteten. Det enda som nu återstår är att vinna detta inbördeskrig, krossa högern och genomföra åtminstone de reformer som massorna krävt under fem år eller ännu längre.

Med tanke på det masstöd som Morales har, är det korrekt, faktiskt avgörande, att kräva att han agerar mot högern. Om han tvingas att mobilisera armén och polisen mot dem, måste han få stöd, även om allt måste göras i dessa mobiliseringar för att vinna över de meniga soldaterna till arbetarnas och böndernas sida och förhindra sabotage och förräderi från arméledningens sida. Framför allt måste ett centralt krav på Morales vara att beväpna arbetarnas och böndernas miliser.

Men även om det är rätt att ställa sådana krav på Morales, skulle det vara höjden av dårskap att lita på honom. De bolivianska arbetarnas, böndernas och ursprungsbefolkningens massorganisationer måste själva ta ledningen.

I Santa Cruz har det förekommit uppmaningar att sammankalla ett cabildo abierto (massmöte) i området Plan 3000 för att börja organisera massornas svar på UJC:s fascistiska gäng. Den fackliga federationen COB och de fackliga organen i departementen, COD, gruvfacket FSTMB, fabriksarbetarnas och lärarnas fackförening, områdesråd som Fejuve i El Alto, måste alla gå i spetsen för att sammankalla sådana cabildos. Över hela landet måste sådana församlingar sammankallas omedelbart. De måste i sin tur välja kommittéer eller delegatsråd som består av de mest trovärdiga och modiga kämparna, män och kvinnor, för att planera och leda rörelsen mot högern.

Nummer ett på deras dagordning måste vara bildandet eller stärkandet av massmiliser. Arbetare och bönder måste komma över vapen genom att närma sig arméns barracker och polisstationerna med begäran att meniga soldater och underbefäl ska hjälpa dem att försvara sig själva och krossa splittrarna. Soldaterna måste uppmuntras att hålla massmöten, välja kommittéer och genomföra övervakning av vad deras officerare och befälhavare har för sig. De väpnade styrkorna måste skickas som understöd till de belägrade folkliga krafterna i splittrarnas provinser och städer.

Kyrkan, NGO-organisationerna och de sydamerikanska regeringarna talar alla om medling. I Santa Cruz har de evangeliska och katolska kyrkorna kallat till fredsmöten och krävt dialog. Detta är i bästa fall strunt, i värsta fall förräderi. Vad finns det att förhandla om utöver fullständig kapitulation från högerns och de fascistiska gängens sida? Allt annat innebär eftergifter från Morales och MAS till splittrarnas krav, det innebär att helt överge de redan otillräckliga reformer han utlovat, ännu fler eftergifter till kraven på autonomi vilka i verkligheten innebär att den gamla oligarkin monopoliserar landets jord och naturtillgångar.

Utöver svaret på den nuvarande krisen är det framför allt brådskande att arbetarklassens och de fattiga böndernas styrkor, speciellt de avantgardistiska militanterna i många fackliga organisationer, går samman och förenas i det som de ofta diskuterat, ett ”politiskt verktyg”, och utan omskrivningar eller undvikanden, ett revolutionärt politiskt parti. Morales och MAS, i bästa fall vänsterpopulister, kommer aldrig att ta makten och egendomen från oligarkin.

Även om massmobiliseringarna krossar splittrarna idag, kommer Morales i demokratins namn att bevara kärnan av dess egendom och skydda deras stat och arméledning, dess senat, dess högsta domstol, dess byråkrati m.m. Det som behövs är en demokrati som är överlägsen varje kapitalistisk republik, en arbetarnas och böndernas demokrati. Men en sådan demokrati måste uppträda som en diktatur gentemot utsugarna tills deras motstånd slutligen är brutet, proletariatets diktatur.

Händelserna i Bolivia äger inte rum i isolering. Morales är inte den enda latinamerikanska presidenten som utvisar en amerikansk ambassadör för konspiration och andra former av inblandning i deras inre angelägenheter. Hugo Chávez i Venezuela hotar att skära av oljeleveranser och genomföra manövrer med ryska marinfartyg. En mer förebyggande kontrarevolutionär aktivitet kan förväntas under månaderna framöver. Barack Obama har, även om han lovar att tala med Chávez, beskrivit honom som en demagog och fiende till Förenta staterna. McCain eller Obama kommer att göra liten skillnad.

Perspektivet för förändring, för revolution under det 21:sta århundradet, är kontinentalt och verkligen ett globalt perspektiv. Den världsomfattande arbetarrörelsen, ungdomen som är mot kapitalismen och krig, måste mobilisera nu mot USA och dess europeiska allierade och deras nya krigsliknande åtgärder, oavsett om de äger rum i Sydamerika, Kaukasus, Irak eller Afghanistan-Pakistan.

Redaktionen