Bolivia: Arbetarna och fattigbönderna besegrade högern i folkomröstning

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 280 (16/08) – 080904

14 augsuti 2008

President Evo Morales har vunnit mer än 63 procent av rösterna i folkomröstningen om att avsätta honom, en ordentlig ökning sedan presidentvalet 2005 (över 54 procent). Till och med i Media Luna, de rika områden i låglandet som domineras av rasistiska separatister vann Morales mer än 40 procent av rösterna.

Inför valet förklarade Morales: ”Om det bolivianska folket ber oss om socialism, kommer vi att fördjupa [processen] mot socialism.” Det bolivianska folket har alldeles tydligt svarat ”ja”. Morales och MAS-regeringen (Rörelsen mot socialism) bör hålla sitt ord.

Men Morales skickar redan ut sina vanligtvis motstridiga budskap: ett till de folkliga masskrafterna och ett helt annat till den härskande klassen i Bolivia.

Först sade han till en hurrande folksamling utanför presidentpalatset: ”Vi är här för att gå framåt med återvinnandet av våra naturresurser, konsolideringen av nationaliseringarna och statens övertagande av företagen.” Sedan gick han vidare till att tacka de andra guvernörerna, inklusive reaktionärerna i Media Luna, och uppmanade dem att ”arbeta tillsammans” med honom.

Och vilken var reaktionen från de stora jordägarna och bourgeoisien – oligarkerna?

Ruben Costas, den segrande guvernören i Santa Cruz, i reaktionens hjärta, sade att hans bud om avskiljande skulle gå vidare med ”val till den lagstiftande församlingen i Santa Cruz; skapandet av ett säkerhetsorgan parallellt med den nationella polisen och ett skattedepartement som ansvarar för att samla in skatter”. Högerns projekt att bryta loss de olje- och gasrika provinserna under sitt styre kommer, kort sagt, att gå vidare, oavsett folkomröstningens resultat.

Arbetarna och bönderna har väntat och lidit i händerna på sina plågoandar. Det är nu tid för Morales att belöna dem. Han måste omedelbart:

• Bekräfta den nya konstitutionen; konstituerande församlingen godkände den för länge sedan och högern har allt sedan dess förhindrat den; inför den nu!

• Genomför lagen om jordreform och förstatligande av olje- och gasindustrierna utan någon kompensation till jordägarna eller utländska oljebolag.

• Inför pensionslagarna med alla tillägg som föreslagits av Central Obrera Boliviana (COB – Bolivias LO).

• Inför en minimilön och socialbidrag som går att leva på genom att beskatta de rika oligarkerna och de multinationella bolagen.

Oligarkerna organiserar

Ursprungligen stödde oligarkerna, som fram till valet av Morales var den styrande eliten, förslaget med en folkomröstning om att avsätta Morales. Men när det stod klart att Morales skulle vinna, och att flera högerguvernörer kunde förlora, inledde de en kampanj med våld och blockader.

Veckan innan folkomröstningen blev kulmen för deras kampanj. I Santa Cruz blockerade den fascistiska ungdomsrörelsen Union Juvenil Cruceñista Morales på flygplatsen. I Trinidad, huvudstaden i Beni, en av staterna i Media Luna, hindrade demonstrationer och sammandrabbningar Morales från att tala till sina anhängare på en idrottsstadion.

Till och med presidenterna Hugo Chávez (Venezuela) och Cristine Fernández (Argentina) hindrades från att landa på flygplatsen i Tarija i söder på grund av sitt stöd till Morales.

Morales hindrades på landets självständighetsdag från att tala i Sucre efter hot om våld från högerns slagskämpar, under ledning av en tidigare medlem i MAS, guvernören i Chuquisaca, Sabina Cuellar. Cuellar är en kvinna ur ursprungsbefolkningen som hävdar att högern inte misshandlar anhängare till MAS:

”Det enda som [högermännen] gjorde mot dem där bönderna den 24 maj var att ta av dem deras skjortor och tvinga dem att gå runt på torget… men de behandlade dem inte illa.”

Cuellar, som inte var aktuell för omval, tar aktivt parti för högern när den förödmjukar människor ur ursprungsbefolkningen genom att tvinga dem att ta av sig sina kläder. När oppositionen måste gömma de vita rasisterna i sina led, hittar de en anhängare i ursprungsbefolkningen, som klättrat över böndernas kroppar för att komma till makten.

Säkerhetsstyrkorna tillät dessa motdemonstranter som bestod av några hundra personer att ockupera och trakassera bönder i ursprungsbefolkningen, medan de angrep gruvarbetarnas demonstrationer. Detta borde få varje anhängare till MAS eller varje socialist att avvisa militärens anspråk på att vara neutral.

Före folkomröstningen uppmanade Percy Fernandez, borgmästare i Santa Cruz, åtföljd av guvernören Ruben Costas och den civile ledaren Branco Marinkovic (två ledande oligarker), de väpnade styrkorna att ”störta republikens president” och tillade olycksbådande: ”Vi kommer att få uthärda en ännu fler döda”.

Rapporter avslöjar att åtminstone en av förre presidenten Sánchez de Losadas generaler har tagit fasta på förslaget genom att träna unga slagskämpar att ta över Santa Cruz. De har redan ockuperat och slagit sönder flera regeringsbyggnader och misshandlat anhängare till MAS.

Så mycket har de till övers för demokratin och lagarna.

Hur högern kan besegras

Omröstningen kommer att få båda sidor att förskansa sig och öka rörelsen mot inbördeskrig. Vinnaren kommer att bli den sida som tar beslutsamma steg för att besegra motståndaren.

Arbetarna och bönderna röstade bort oppositionen i La Paz och den hatade Manfred Reyes Villa i Cochabamba. Där MAS faktiskt förlorade ett guvernörsval i Oruro, fick Morales ändå 78 procent av rösterna, vilket tyder på att problemet var den enskilde guvernören och inte programmet med reformer.

Även i de fem staterna i Media Luna, där högern angrep och trakasserade MAS-anhängare, fick Morales respektabla röstetal: hälften av de avgivna rösterna i Pando och Chuquisaca stödde Morales, medan över 40 procent röstade på honom i Santa Cruz, Beni och Tarija.

Nu behöver MAS – som nu har stöd från en stor majoritet av befolkningen – omvandla rösterna till handling och krossa högern. Både den regionala arbetarcentralen i El Alto och konfederationen av kolonisatörer (en bondeorganisation huvudsakligen i Media Luna) uppmanade till mobiliseringar under folkomröstningen. Nu måste de få sällskap av COB och andra arbetar- och bondeorganisationer för att förhindra varje rörelse mot utbrytning i Media Luna med demonstrationer, blockader och en generalstrejk för att paralysera oligarkernas ekonomi.

De måste också kräva vapen – och skaffa dem med alla nödvändiga medel – för att försvara sig mot de rasistiska slagskämparna och för att möta angrepp från armén eller polisen. De måste kräva att Morales inför demokratiska rättigheter i armén, inklusive val av officerare och bildandet av råd med soldatdelegater. Endast ett beväpnat folk, som befriat från rädslan för militärkupper liksom fascistiska gäng, kan helt och fullt genomföra jordreformen och exproprieringen av olje- och gasreserverna.

Folkliga kommittéer måste etableras för att organisera mobiliseringar och försvar i enlighet med modellen från Federación de Juntas Vecinales i El Alto (Fejuve – Federationen av kvarterskommittéer).

Men förutom dessa mobiliseringar måste massorna kräva att MAS exproprierar oligarkerna och kapitalisterna:

• Ta all jord och överlåt den till bönderna.

• Förstatliga oligarkernas banker och affärsrörelser och ställ dem arbetarnas kontroll.

• Ta över energiproduktionen: inga förseningar, inget gemensamt ägande, fullständigt förstatligande utan kompensation.

• Avskeda de reaktionära domarna och statstjänstemännen som försöker blockera folkets vilja. Rena upp i kuppmakarnas armé och bland de reaktionära officerarna.

Cochabamba: klasskamp i en stad

Guvernören i Cochabamba, den hatade Manfred Reyes Villa, har avsatts genom folkomröstningen. Han säger att han inte tänker avgå och kan ta strid om det.

Men det fanns en utmärkt möjlighet att bli av med honom i januari 2007 när han förklarade sig vara för autonomi. Tusentals gick ut på gatorna mot honom och etablerade en kortlivad kommun.

Tragiskt nog undergrävdes och förråddes kommunen av MAS och Morales själv, som sade att upproret stred mot konstitutionen. Resultatet blev att Reyes Villa smög sig tillbaka som guvernör en månad senare och han har ända sedan dess angripit vänstern.

En av MAS representanter, Gonzalo Lema Vargas, som var ordförande i den delstatliga valkommittén under Banzer Suarez och Sánchez de Lozadas nyliberala regeringar, har dessutom bytt sida. Vargas framträdde i teve och fördömde folkomröstningen med exakt samma argument som Reyes Villa och hans anhängare. Han fördömde också MAS vice ordförande Garcia Linera som ”terrorist” och ”kriminell”.

Vargas var en av högeroppositionens långvariga företrädare och togs om hand av MAS ledning för att vinna röster från medelklassen i staden. Ledningen för MAS i Cochabamba domineras delvis av dessa nyliberaler eller ”partibaroner” som lämnade sina diskrediterade partier för att slå följe med MAS. Detta är det slags människor som angrep kommunen i början av 2007 och som har undergrävt motståndet mot Reyes Villa. Nu har en av dem gått tillbaka till sitt traditionella politiska hem.

En hungerstrejk har också ägt rum av arbetare vid en kanadensisk skofabrik i staden. Den 12 dagar långa hungerstrejken under 28 dagar om trakasserierna mot en arbetare som var anställd vid fabriken var delvis framgångsrik.

Under ledning av det lokala facket för fabriksarbetare (CGTFB) krävde en handfull arbetare, inklusive Oscar Oliviera, som var en ledande aktivist i vattenkriget 2003, fullt fackligt stöd och ingripande från regeringen för att skydda arbetaren Alejandro Saravia. Strejken fäste uppmärksamheten på hur arbetare måste avsäga sig sina rättigheter när de anställs, hur övertid inte betalas, hur de hotas och trakasseras av ledningen och de stora löneskillnaderna.

I slutändan gjorde ledningen en del eftergifter och arbetsdepartementet har utlovat en kommission. Lokala aktivister kräver att CGTFB vidtar åtgärder mot den existerande ledningen för den fackliga avdelningen, som tog parti för kapitalisterna under strejken.

Vid en presskonferens efter strejken, sade arbetarna: ”Strejken visade hur vår belägenhet faller på de döva öronen hos den påstådda regeringen för förändring… den enda vägen som var möjlig för nationens arbetare var att mobilisera sin egen styrka.”

En rad möten och konferenser äger rum i hela Bolivia för att sprida lärdomarna av strejken. Förhoppningsvis kommer det att leda till att fackföreningarna och COB vidtar mer omfattande aktioner mot arbetsgivarna, och faktiskt verkställer sina olika uttalanden och förslag under de senaste åren som uppmanat till bildandet av ett politiskt verktyg för arbetarklassen, dvs. ett arbetarparti.

Detta är alltså Cochabamba fem år efter att staden ledde kampen för nationalisering av vattnet, och Bolivia efter mer än två år med Morales regering. Där kapitalisterna och guvernörerna fortfarande utsuger och offrar arbetare, där det fortfarande finns omfattande fattigdom och där delar av MAS och en del av de fackliga ledarna lyder borgarnas befallningar.

Cochabamba förkroppsligar vändningarna i klasskonflikterna och den revolutionära kampen i Bolivia. Staden var en gång den mest upproriska staden i landet, men har under de senaste åren stått under kontroll av en högerguvernör, som i avgörande ögonblick har fått hjälp och medhjälp av ledningen i MAS. Förhoppningsvis kommer staden att inta sin rätta plats i den bolivianska revolutionens främsta led.

Internationella dimensioner

Den kamp som äger rum i Bolivia är avgörande för socialismens utveckling i Latinamerika. Masskamp äger rum över hela kontinenten, när gamla regimer kastas åt sidan och radikala regeringar röstas fram, såsom i Venezuela och på senare tid i Ecuador och Paraguay.

Bolivia må vara en lillebror till Venezuela, men landet har varit en fyrbåk av kamp mot nyliberalismen under det senaste årtiondet och har uppnått en del viktiga segrar. De stora tillgångarna på olja och gas skulle kunna vara till nytta för dess eget folk och tillhandahålla billig energi till andra latinamerikanska länder. Det är därför som kampen om utbrytningen är så viktig.

Även om USA var snabba att erkänna den demokratiska omröstningen och önskar en fredlig lösning på Bolivias problem, har deras ambassadör givit råd till och organiserat oligarkerna om hur de ska bryta sig loss. Såsom alltid i Latinamerika måste man se till imperialismens handlingar för att upptäcka klasslinjen.

Även om staterna i Media Luna inte har några vänskapliga grannar, har de olja och gas. Många latinamerikanska stater kan med retoriken angripa bourgeoisien i Media Luna, eftersom de inte vill uppmuntra regionalism i sina egna länder, men skulle gärna göra affärer med dem.

Brasiliens president Lula har redan fått MAS att respektera uppgörelser som inte tjänar Bolivia; att handskas med en ny regering som kanske erbjuder mer fördelaktiga villkor i utbyte mot större vinster för några få oligarker kommer inte att vara något problem för honom. Argentina har också visat sig kapabelt att stöda sina egna företag som utsuger arbetare, såsom Sidor i Venezuela. Mexiko, Colombia och Peru kan också komma att i praktiken stöda Media Luna.

En federation i Media Luna skulle snabbt bli en USA-bas mot Venezuela och varje annan progressiv regim i Latinamerika, inklusive det som skulle återstå av Bolivia. Det skulle i sin tur otvivelaktigt knuffa Chávez och Morales ännu längre åt höger. Det är därför som det inte får lyckas.

• Socialister, aktivister och fackliga aktivister i andra latinamerikanska länder måste blockera alla varor eller utrustning som skulle kunna gå till oligarkerna i deras nya stat.

• Varje försök till utbrytning och ett erkännande från USA eller EU måste mötas av massmobiliseringar i hela Amerika, inklusive i USA, där protester redan organiserats mot USA:s inblandning. I USA finns miljoner fattiga latinamerikaner som förnekas sina rättigheter och trakasseras; arbetarrörelsen måste ge dem sitt stöd och bekämpa den politik som leder till en sådan fattigdom.

Vad händer nu?

Kommer Morales att styra för arbetarna och bönderna med sitt nya mandat? Nej. Han leder ett klassöverskridande parti som både har en vänster- och en högerflygel inom sig, och som konsekvent ger efter för högern. Arbetarna och deras anhängare bland bönderna, ursprungsfolken och kåkstädernas invånare behöver sitt eget parti.

Fackföreningarna och COB behöver ett eget parti. Avsaknaden av ett arbetarparti innebär att de inte kan kämpa effektivt för enhet mellan arbetarklassen och andra förtryckta delar av samhället, som bönderna. Istället kan fackföreningarna tyckas följa en snäv ”facklig” strategi som kan separera dem från massorna, som i fallet nyligen med en strejk om pensionerna under tiden före folkomröstningen, vilken regeringen framställde som en del av en konspiration från högern.

Ett politiskt arbetarparti skulle kunna driva förbättringar av socialbidragen, pensionerna, utbildningen och sjukvården. Det skulle stöda förstatliganden av energiproduktionen, storföretagen och godsen. Det skulle stå i främsta ledet i kampen för ursprungsbefolkningens rättigheter, inklusive där det krävs nödvändigt självbestämmande och avskiljande.

Ett arbetarparti måste stöda MAS-regeringen när den genomför åtgärder till förmån för arbetarna, bönderna och ursprungsbefolkningen, och försvara den mot högern och USA-imperialismen. Men de måste bekämpa den under varje steg bakåt som den tar, alla dess vacklanden, alla dess kapitulationer.

Men ett arbetarparti kan inte ge något politiskt stöd till MAS förvirrade och klassöverskridande reformism. Det måste kämpa för att ersätta den med en arbetar- och bonderegering, en regering som är bredd att beväpna arbetarna och bedriva kampen mot oligarkerna och sätta stopp för privategendomens och kapitalismens dominans. Det måste kämpa för verklig socialism, förstatligande av de stora bankerna och industrierna och planera för att avskaffa ojämlikhet och fattigdom.

Medan socialister måste kräva att arbetarrörelsens reformistiska ledare hedrar COB:s egen politik och omedelbart sammankallar en konferens för att bilda ett arbetarparti, måste de kämpa för att ett sådant parti antar en tydlig revolutionär strategi för att störta den kapitalistiska staten – dess reaktionära domare, byråkrater och arméofficerare – och skapar en arbetar- och bonderegering som vilar på beväpnade folkkommittéer, dvs. en arbetarstat.

• Bygg ett revolutionärt arbetarparti

• För en revolutionär arbetar- och bonderegering

Keith Spencer www.fifthinternational.org