Europas Sociala Forum i Malmö: En försummad möjlighet!

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 281 (17/08)- 080929

Europas Sociala Forum i Malmö: En försummad möjlighet!
Den femte upplagan av Europas Sociala Forum (ESF) hölls under föregående vecka i Malmö. För femte gången samlades deltagare i de sociala rörelserna (från partier, fackföreningar, kvinnoorganisationer, miljörörelser m.m.), en uppsjö av vänstergrupper och mer eller mindre avpolitiserade NGO-organisationer (t.ex. Miljöförbundet Jordens Vänner, Amnesty). Närmare 280 seminarier och workshops trängdes i det program som sträckte sig över de fyra dagar som forumet hölls. Utöver dessa möten organiserades en större demonstration med mellan 10 000 och 15 000 deltagare på lördagen, och en rad mindre aktiviteter. En demonstration organiserades under torsdagen med omkring 500 deltagare. Den riktade sig mot rasistisk flyktingpolitik och blockerade Migrationsverkets lokaler under ett par timmar. En klimatprotest organiserades under fredagen. En gatufest, Reclaim the City, hölls samma kväll och samlade något tusental ungdomar.

Vår egen insats på forumet

REVOLUTION hade medlemmar från Stockholm, London och Prag på plats. Vår mobilisering var mindre än vid tidigare forum, främst p.g.a. att kamrater i England, Tyskland och Österrike haft viktiga åtaganden i kampen i de respektive länderna. Med relativt små resurser fick vi ändå mycket gjort. Vi var bl.a. med och arrangerade ett möte tillsammans med turkiska Revolutionary Proletariat, ungerska socialforumets samordningskommitté, ryska NGO-gruppen Rule of Law Institute och Nätverket mot Rasism. Mötet, som samlade över 70 personer i en mindre lokal på källarplanet i Rosengårds Folkets hus på torsdag kväll, präglades av en radikal atmosfär och en vilja till motstånd mot den rasistiska våg som sveper över Europa. Stämningen var genomgående antikapitalistisk, insikten att kampen mot rasism måste sammanföras med klasskampen delades av de flesta som gjorde inlägg på mötet. Allvaret i situationen för invandrare, flyktingar och minoritetsgrupper i Östeuropa och Ryssland kom till uttryck i många av inläggen från deltagare från dessa länder. En lista skickades runt och en rad kontakter knöts. Förhoppningen är att vi framöver ska kunna få ta del av rapporter om vad som händer i länder som t.ex. Ryssland (där den antifascistiska rörelsen är mycket isolerad och inte uppmärksammas), och att kontakterna ska kunna leda till fortsatt samarbete internationellt.

Utöver mötet deltog REVOLUTION:s medlemmar på flera andra möten. Vi argumenterade för en antikapitalistisk politik på möten som handlade om studentkamp och om krig. Vi delade ut två flygblad som informerade om organisationens syn på kampen mot fascism och kampen för en internationell revolutionär ungdomsrörelse. Vi spred också Nätverket mot Rasisms material. På demonstrationen organiserade vi ett antirasistiskt block där vi marscherade bakom en banderoll med parollen ”Svarta och vita tillsammans mot de rika”.

Forumet – kritik

Forumet beskrivs i den övriga vänsterpressen som en framgång, och det stämmer nog att forumet var en positiv injektion i ett svenskt politisk klimat som i övrigt präglas av en relativt låg nivå av klasskamp. Här möttes en rad fackliga organisationer och diskuterade gemensamt motstånd mot EU:s försök att angripa strejkrätten, här samlades klimataktivister och planerade mobiliseringen inför FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn 2009 (i december). Aktivister i antikrigsrörelsen diskuterade också kommande aktioner mot NATO-toppmötet i Kiel/Strasbourg i april nästa år, och mot G8-toppmötet i Italien en kort tid därefter i början av juli. Demonstrationen på lördagen var den största i Malmö på mycket länge och visade på en bredd i forumrörelsen som fortfarande imponerar.

Samtidigt finns det anledning att förhålla sig kritisk till den utveckling som skett inom sociala forumrörelsen de senaste åren. ESF har blivit mindre beträffande antalet besökare. Det har i högre utsträckning blivit en angelägenhet som främst berör aktivister och de ledande skikten inom fackföreningsrörelsen. Denna nuvarande inriktning på forumet märktes på flera plan. Inte minst i infrastrukturen: inget enande centralt ställe fanns i Malmö. Forumet var istället utspritt på mindre platser. Demonstrationen blev därmed det enda tillfället där forumets deltagare kunde känna sin gemensamma styrka. Att planera på detta sätt är att bygga in fragmentisering och uppsplittring. Det tycktes också helt onödigt. Man borde t.ex. ha kunnat använda Folkets park, med sin stora yta, som den enande punkten. Istället splittrades forumet upp på en mängd mindre platser förlagda i områdena Möllevången, Sofielund och Rosengård.

Reformistiska krafter dominerade

Radikalismen, som ofta kom till uttryck på de seminarier som handlade om exempelvis kampen i Latinamerika, lyste med sin frånvaro på de plattformar där talare kunde nå ut till en majoritet av dem som samlats på forumet. Invigningstalade gjorde t.ex. LO-ledaren Wanja Lundby-Wedin och hennes partikamrat från Malmö, Ilmar Reepalu. Lundby-Wedin har bl.a. visat sig beredd att diskutera konflikträtten med Svenskt Näringsliv, och hon har aktivt gått emot alla initiativ till politisk strejk mot borgarnas angrepp under de senaste två åren. Reepalu har under sin tid i Malmö kommuns ledning bedrivit nedskärningspolitik och argumenterat för ett invandringsstopp. I praktiken har han därmed sällat sig till de rasister som lägger skulden för allehanda sociala och ekonomisk problem som högerpolitiken skapar på invandrare. Efter lördagens demonstration talade också en mängd ledande figurer inom rörelsen. Ingen avvek från att i mer eller mindre entusiastisk anda sälla sig till den tämligen intetsägande parollen om att ”ett annat Europa är möjligt”.

Det är så klart inte ett problem i sig att arbetarrörelsens och den internationella rörelsens nuvarande ledare (vad vi än tycker om dem) är med på forumet. Om inte annat så innebär det en möjlighet för revolutionära krafter att ställa dessa mot väggen och avslöja ruttenheten i deras reformistiska politiska projekt. Det vore sekterism att kräva att arbetare som fortfarande har vissa illusioner om sina ledare ska lämna dem hemma. Det avgörande problemet är istället att ingen möjlighet finns att hålla de krafter som i praktiken styrt över forumrörelsens utveckling ansvariga inför samma rörelse.

Lobbymetoder istället för klasskamp

På ESF fanns ingen möjlighet till en gemensam demokratisk diskussion om de lärdomar vi måste dra av de gångna årens strider, och ingen möjlighet fanns att demokratiskt resa och avhandla förslag till en gemensam strategi mot den nuvarande högeroffensiven från forumrörelsen. Detta betydde återigen att forumets potential att bli ett centrum för organisering av motstånd i alleuropeisk skala i hög grad försummades. Istället fortsätter det att tjäna som en diskussionsklubb. Detta kom tydligt till uttryck på den avslutande församlingen för de sociala rörelserna, den struktur inom forumet som har rätt att ta gemensamma beslut, då den deklaration som de ledande krafterna i forumrörelsen enats om lästes upp. Deklarationen är författad av ledande personer i de organisationer som står till höger i rörelsen: representanter för franska ATTAC, ledande representanter för reformistiskt kontrollerade fackföreningar som italienska CGIL, franska SUD m.fl. Det kan tyckas vara en motsägelsefull text. Först beskrivs den pågående högeroffensiven och allvaret i den:

”På den europeiska nivån bevittnar vi en liberal och antisocial front på alla områden: den ekonomiska finanskrisen, prisökningar, matburen sjukdomsspridning, privatiseringar och uppbrytandet av offentlig service, rörelser mot sociala reformer på arbetsmarknaden, nyliberala beslut av EU-domstolen, nedmontering av den gemensamma inställningen till jordbruksfrågor, ett förstärkande av Fort Europa mot invandrare, ett försvagande av mänskliga rättigheter och växande repression, ekonomiska ramavtal, militär intervention i externa konflikter, militära baser. Allt detta i en värld där ojämlikhet, fattigdom och tendensen mot globala permanenta krig växer dag för dag”.

Sedan fortsätter deklarationen med att beskriva den i förhållande till situationens allvar tämligen uddlösa kampanj man enats om: En europeisk mobilisering av de sociala rörelserna i olika steg som ska erbjuda ett alternativ till den nuvarande inriktningen. Den ska bl.a. bestå av uppvaktning av beslutsfattare i Bryssel i december och sammankallandet av en europeisk ”strategisk” konferens för de sociala rörelserna i mars nästa år. Deklarationen uttalar också stöd för de mobiliseringar mot NATO, G8 och FN:s klimatmöte som nämnts ovan. I allt väsentligt är det en mobiliseringskampanj som med lobbymetoder som planeras (demonstrationer är de radikalaste yttringar som man kan enas om). Behovet av arbetarenhet för att bemöta offensiven, för vilken bygget av en internationell facklig gräsrotsrörelse och samordnandet av strejkaktioner, blockader och ockupationer är en absolut nödvändighet, lyste med sin frånvaro i dokumentet. Det ”sociala Europa” som man talar om definieras inte heller. Det man menar är ett socialdemokratiskt Europa. Och det är så klart en utopi i dessa dagar. Ett ”socialt Europa”, om det ska betyda något, kan bara vara ett socialistiskt arbetarstyrt Europa.

De enda som tjänar på den här uddlösa inriktningen är de reformistiska krafter som räds att öppet ta ansvar för sin politik. Flera av ledarna för olika fackliga organisationer är allierade med olika reformistiskt inriktade vänsterpartier som är helt inriktade på att vinna tillräckligt med röster för att kunna ta del av köttgrytorna i kapitalistiska regeringar i kommande val. De vill inte kännas vid några förslag som går på tvärs med sin egen uppfattning om hur politik ska bedrivas – inom de snäva ramar som den borgerliga demokratin ställer upp. Ironiskt nog är samma ledande personer inte sällan tillfreds med det partiförbud som återinfördes i Malmö (efter att ha åsidosatts i Aten 2006).

De reformistiska krafternas inflytande är farligt och kommer, om det inte utmanas, att leda till allvarliga bakslag och nederlag. Exemplet med Italien, där ännu fler rasister nu tagit plats i parlamentet efter att Vänsterpartiets motsvarighet Rifondazione Comunista diskrediterats grundligt genom stödet till den tidigare nyliberala regeringen, borde tjäna som en varningsklocka. Med den ekonomiska kris som nu är under uppsegling är det inget mindre än ett förräderi när de ledande vänsterpartierna deklarerar sin beredskap att ingå i kapitalistiska regeringar. Dessa kommer, oavsett om de ingående partiernas representanter vill det eller inte, tvingas att föra en politik som låter arbetarna betala notan.

Framtiden för forumrörelsen

ESF:s nuvarande karaktär har inneburit att det blivit allt mindre angeläget som ett instrument för organiseringen av klasskampen. Det betyder så klart inte att forumen inte har något att erbjuda dem som vill kämpa mot kapitalismen. Men om forumen ska kunna spela en mer fruktbar roll så måste det bli mer än bara ett möte. Som en aktivist från Turkiet uttryckte det i vänstertidningen Internationalen: ”Det måste vara ett verkligt alternativ för fattiga och förtryckta.” Det kan det bara bli om forumets radikalare krafter går på offensiven inför förberedelserna för nästa forum (som ska hållas i Istanbul 2010) och kämpar för att forumet öppnar upp en demokratisk och inkluderande debatt om den strategi som vi behöver för att kunna slå tillbaka kapitalets attacker och gå på motoffensiven. Det kräver en debatt om det Europa, och den värld, vi ska kämpa för.

Det kommande året kommer med all sannolikhet att bestå i en fördjupning av kapitalisternas offensiv mot arbetarnas rättigheter och levnadsstandard. Arbetarungdomen kommer tillsammans med de mest förtryckta grupperna att få betala det största priset om borgarna får som de vill. I de kommande mobiliseringarna, som de mot NATO:s och G8:s toppmöten, kommer REVOLUTION och våra kamrater i Förbundet för Femte Internationalen att oförtrutet fortsätta att resa frågan om behovet av ett revolutionärt alternativ till arbetarnas och den internationella sociala forumrörelsens nuvarande ledare.

Redaktionen