Övergångsprogrammet 70 år

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 281 (17/08)- 080929

Ett revolutionärt marxistiskt parti syftar till att förändra världen, inte genom parlamentariska reformer utan genom arbetarklassens eget handlande. Dess program är inte en lista med löften för framtiden, utan en vägledning till handling för miljoner arbetare här och nu.

Denna metod kan ses i det program som antogs av Fjärde Internationalens grundningskongress för 70 år sedan, 1938, på tröskeln till andra världskriget. Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter – känt som Övergångsprogrammet – formulerades av Trotskij och blev ett av de viktigaste dokumenten i kommunismens historia.

För att förstå dess innehåll och dess innebörd, måste vi först ta upp de program som den socialistiska rörelsen hade antagit före 1938.

Att bygga bron

Den andra Internationalen grundades under en period när det kapitalistiska systemet åtnjöt långa år med relativt fredligt framåtskridande och ekonomiska framsteg. Monopolkapitalismens imperialistiska system dominerade inte världen; arbetarklassen gjorde ständiga framsteg i att organisera sina fackföreningar och socialdemokratiska masspartier. Detta var år av förberedelser, år av att organisera arbetarna för framtidens stora strider.

Under den här perioden antog socialdemokratin ett program som var uppdelat i två distinkta delar: minimiprogrammet och maximiprogrammet.

Minimiprogrammet var en rad krav som kunde uppnås inom det kapitalistiska systemet. Det berörde arbetarklassens och de utsugna massornas mest trängande behov: behovet av en arbetsdag som inte var längre än åtta timmar, sjukvård, utbildning, bostäder och välfärd för alla och ett slut på usla löner.

Det slog fast de demokratiska rättigheter som är nödvändiga för att arbetarna ska kunna organisera sig och förhindra kapitalisternas värsta övergrepp: rätten att rösta, suveräna parlament, att välja domare och att bära vapen.

Alla dessa krav skulle kapitalisterna försöka göra motstånd mot – men de skulle lämna det kapitalistiska systemet intakt. Även om alla dessa krav tillgodosågs, skulle en kapitalist fortfarande i slutändan vara en kapitalist.

Maximiprogrammet slog å andra sidan fast det socialistiska målet och arbetarklassens makt. Detta var ett fastslagande av rörelsens slutmål. Men det var inte förbundet med resten av programmet på ett praktiskt sätt.

På grund av detta kunde den opportunistiska strömningen i andra Internationalen behandla det socialistiska målet som en avlägsen framtidsutsikt, utan praktiska konsekvenser för arbetarnas och deras partis kamp.

Uppdelningen av partiets program i minimi- och maximidelar tillät socialdemokratins högerflygel att koncentrera alla sina ansträngningar på att enbart driva kampanjer för reformer.

Det är därför ingen överraskning att det var de ryska kommunisterna och revolutionärerna som skapade Kommunistiska Internationalen som tog de första betydande stegen mot att övervinna det.

I sin pamflett Den hotande katastrofen och hur den kan bekämpas, som skrevs på tröskeln till oktoberrevolutionen, förde Lenin fram en rad krav som berörde arbetarklassens omdelbara behov och som samtidigt, om de tillmötesgicks, innebar ett omedelbart brott med det kapitalistiska systemet.

Lenins program var rakt på sak, mitt under en revolutionär kris och det kapitalistiska systemets sammanbrott, men det kunde inte genomföras utan att konfiskera de rikas privata egendom och placera den politiska makten i händerna på arbetarna själva.

Det var ett program som tjänade som en bro mellan de omedelbara målen och arbetarnas revolutionära uppgifter. Den metoden användes sedan av Kommunistiska Internationalen som en grund för att påverka de kommunistiska partiernas program efter första världskriget.

Kominterns tredje kongress antog en uppsättning ”Teser om taktiken” vilka beskrev reformisternas gamla minimiprogram som ”ett kontrarevolutionärt bedrägeri”. De gick vidare med att förklara att kommunister måste fortsätta att kämpa för arbetarnas omedelbara intressen – oavsett hur delvisa de kan vara. Men de ska inte göra det för att rädda det kapitalistiska systemet, utan för att utplåna det.

Övergångsprogrammet

Vid Kominterns sjätte kongress 1928 var nedsjunkandet i byråkratisk centrism långt gången. Bucharin formulerade, med Stalins stöd, ett förslag till program som var helt och hållet abstrakt. Den uppdelning i minimi och maximi som det revolutionära Komintern försökt avskaffa hade återinförts. Trotskij var sträng i sin kritik av förslaget: ”Det proletära avantgardet behöver inte en katalog med självklarheter utan en manual för handling.”

Av den anledningen tog Fjärde Internationalens program 1938 sin utgångspunkt i den verkliga situation som världens arbetarklass stod inför. Det utvecklade sedan en rad övergångskrav för att bygga en bro mellan nuets strider och kampen för revolution och socialism.

Trotskij skrev förslaget till program efter att ha undersökt lärdomarna av rörelsens hela historia och de framsteg som Komintern hade gjort mellan 1919 och 1924. I det avseendet var det nya övergångsprogrammet, som han förklarade, ”sammanfattningen av det kollektiva arbetet fram tills idag”.

Övergångsprogrammet börjar med att sammanfatta huvudlärdomen av hela den historiska period som öppnades med andra Internationalens sammanbrott 1914: “Den politiska situationen i världen kännetecknas i sin helhet huvudsakligen av den historiska krisen för proletariatets ledarskap.”

Kapitalismen hade redan skapat de villkor under vilka ett socialistiskt samhälle kunde byggas. Världen var inte bara mogen för socialism, utan denna mognad hade “börjat ruttna en aning”. En enda sak hade räddat kapitalismen under de krisdrabbade åren under 1920- och 1930-talet: frånvaron av en revolutionär ledning för arbetarklassen.

Arbetarklassens misslyckande med att ta makten hade fört världen till randen av katastrof: ekonomiskt sammanbrott, fascistiskt barbari och krig.

Revolutionärernas viktigaste arbete var att övervinna klyftan mellan mognaden för socialismens förutsättningar och bristen på politisk beredskap för arbetarklassens del att ta makten i sina egna händer. Nyckeln till detta var ”ett system av övergångskrav, vars väsentligaste innehåll är att de på ett alltmer öppet och avgörande sätt riktar sig mot det borgerliga väldets själva grundvalar.” Detta övergångsprogram ersatte socialdemokratins gamla minimiprogram.

De huvudsakliga ekonomiska sjukdomar som infekterade det kapitalistiska samhället på tröskeln till andra världskriget var arbetslöshet och höga priser. Fjärde Internationalens program förde fram svar på dessa missförhållanden vilka stärkte arbetarklassens självorganisering och förde dess kamp för makten framåt. Det krävde arbete åt alla, en garanterad minimilön och en strikt begränsad arbetsvecka.

För att garantera att dessa krav inte undergrävdes av kapitalisterna, uppmanades arbetarorganisationerna att själva bilda kommittéer för att dra upp en plan för att dela allt nödvändigt arbete bland alla som är tillgängliga för att utföra det, utan någon sänkning av lönen. Lönerna, förklarade det, måste stiga för att täcka varje prishöjning. Om kapitalisterna inte hade ”råd” att betala det, måste deras egendom tas ifrån dem: “Om kapitalismen inte kan tillfredsställa kraven som oundvikligen växer fram ur de olyckor den själv skapar, låt den då gå under.”

Programmet undersökte den situation som arbetarnas organisationer stod inför. Det var absolut nödvändigt för kommunister att delta i fackföreningarna, att stärka dem och öka deras militans, motsätta sig alla försök från kapitalisterna att kontrollera eller försvaga dem, oavsett om det sker genom polisens repression eller den mer subtila diktaturen i ”obligatoriska skiljedomar”.

Det avvisade sekterismen i den stalinistiska ”tredje perioden”, när de kommunistiska partierna drog sig ur de massomfattande fackföreningarna och beskrev denna självvalda isolering som ”liktydigt med förräderi mot revolutionen”.

Ändå erkände programmet på samma gång fackföreningarnas begränsningar, uppmanade till kamp mot de konservativa fackföreningsledarna och att skapa organ som förkroppsligar hela arbetarklassens kämpande massa: “strejkkommittéer, fabrikskommittéer och slutligen sovjeter.”

Precis som det skulle vara brottsligt att vända ryggen åt de massomfattande fackföreningarna, får revolutionärerna inte rygga tillbaka för en brytning med den fackliga apparaten om så krävs för att föra kampen framåt i ett givet ögonblick: “Fackföreningarna är inget självändamål – de är bara ett medel att använda på vägen mot den proletära revolutionen.”

Programmet gick vidare med att argumentera för arbetarkontroll över produktionen, öppnande av alla kapitalisternas ekonomiska hemligheter för arbetarnas egen inspektion och att arbetarna gör upp en generalplan för reorganisering av det ekonomiska livet.

Kampen för kontroll skulle bli en krigsförklaring mot arbetsgivarna, som skulle göra motstånd hela vägen. Samtidigt skulle det vara den bästa förberedelsen för arbetarna att sköta samhället själva, som “det första steget mot en socialistiskt styrd ekonomi”.

Programmet krävde att industrins nyckelbranscher och bankerna exproprierades, togs ur privata kapitalisters händer och ställdes under statens kontroll. Samtidigt klargjorde det att detta skulle ”leda till dessa positiva resultat bara om själva statsmakten helt övergår från utsugarnas händer till arbetarnas händer.”

Övergångsprogrammet närmade sig hela frågan om självförsvar på ett sätt som var lika praktiskt som det var revolutionärt. Det pekade på hur arbetarklassen inte bara stod inför strejkbrytarnas och polisens våld, utan i ökad utsträckning också våldet från arbetsgivarnas hyrda slagskämpar och de fascistiska gängen. Enbart övertalning räckte inte: ”Kampen mot fascismen börjar inte på den liberala tidningsredaktionen utan på fabriken – och den slutar på gatorna.”

Programmet tog strejkvakten som sin utgångspunkt och argumenterade för att ungdomsgrupper och fackliga aktivister skulle börja öva, bekanta sig med användningen av vapen och organisera arbetargrupper för självförsvar. Det slutliga målet för detta arbete måste vara skapandet av en arbetarmilis: “att en gång för alla göra slut på denna slaviskt underdåniga politik… att träna hjältemodiga kampgrupper som kan bli föredömen för alla arbetande; att tillfoga kontrarevolutionens beväpnade banditer en rad taktiska nederlag; att stärka de utsugna och förtryckta massornas självförtroende; att kompromettera fascismen i småbourgeoisins ögon och bana väg för proletariatets erövring av makten.”

Övergångsprogrammet behandlade också de uppgifter som arbetare stod inför i specifika delar av världen. I de koloniala länderna stod det för slutsatserna i teorin om den permanenta revolutionen: att kampen för nationell frigörelse och demokrati endast kan vinnas under arbetarklassens ledning.

Det vände sig öppet till arbetare i länder som led under fascistiska regimer. Det erkände de stora svårigheterna i att bedriva kampen under hemliga polisens ögon och rekommenderade tålmodigt propagandaarbete som skulle ge resultat i framtiden, när klasskampen skulle återkomma med fördubblad kraft.

För arbetarklassen i Sovjetunionen bedömde Övergångsprogrammet helt riktigt att revolutionens uppsving mot den stalinistiska byråkratin skulle börja med ”en kamp mot social ojämlikhet och politiskt förtryck.” Programmet kämpade för frihet för fackföreningarna och pressen, och för rätten att hålla massmöten som väsentliga steg för att återskapa genuina arbetarråd och verklig sovjetdemokrati.

Det krävde en fullständig revidering av planekonomin och kombinerade ett revolutionärt försvar av landvinningarna från 1917 med en maning till ”de förtryckta massornas segerrika” uppror mot Stalin och den privilegierade byråkratiska elitens diktatur.

Inför det stundande världskriget tog Fjärde Internationalens program upp kampen för Lenins, Liebknechts och Luxemburgs revolutionära internationalism. Det krävde arbetarkontroll över krigsindustrin, konfiskering av militära profiter och ett slut för alla hemliga fördrag och uppgörelser.

Det motsatte sig att ett enda öre spenderades på det imperialistiska kriget och att en enda person skulle inkallas eller skickas till sin död. Men det avvisade samtidigt pacifismen som en meningslös illusion: “Den enda avrustning som kan hejda eller göra slut på kriget är bourgeoisins avrustning genom arbetarnas försorg. Men för att avväpna bourgeoisin måste arbetarna beväpna sig.” Det krävde att militär träning skulle ställas under arbetarnas kontroll och förpliktade Fjärde Internationalen att försvara koloniala länder och Sovjetunionen från imperialism genom klasskampens metoder som bojkotter och strejker.

Sekterismens och opportunismens dubbla cancer plågade den socialistiska rörelsen på Trotskijs tid liksom i vår. Övergångsprogrammet förde krig mot båda. Det hånade skoningslöst sekteristiska gruppers vägran att kämpa för arbetarklassens elementära intressen: de har ”inget behov av någon bro i form av övergångskrav, eftersom de inte har för avsikt att ta sig över till andra sidan. De står helt enkelt och stampar på samma fläck och nöjer sig med att ständigt upprepa samma tomma abstraktioner.” Det talade med förakt om de som inte söker en väg till massorna, och som inte vill göra något annat än att diskutera, och beskrev dem som “enbart en belastning.”

Mot opportunismen gav programmet sitt stöd till varje metod som höjer arbetarnas medvetenhet och deras beredskap till självuppoffring: “Att se verkligheten som den är; att inte följa minsta motståndets lag; att tala om sanningen för massorna, hur bitter den än må vara; att inte frukta svårigheterna; att vara ärlig såväl i små som stora ting; att bygga sitt program på klasskampens logik; att våga, när handlingens stund kommer – det är reglerna för Fjärde Internationalen.”

Övergångsprogrammet vände sig, slutligen, beslutsamt till de skikt av arbetarklassen som opportunisterna struntat i. Dessa koncentrerar sig genom sin karaktär bara på de övre skikten av arbetarklassen där nya karriärister och ombudsmän kan återfinnas.

De förtryckta skikten av klassen – speciellt kvinnorna och ungdomarna – gavs speciell betoning, ungdomen för dess ”friska entusiasm och offensiva anda” och arbetarkvinnorna för deras “outtömliga förråd av hängivenhet, osjälviskhet och offervilja.”

Programmet avslutades med ett försvar av själva Fjärde Internationalen. Även om den var svag till antalet, var den stark i sina idéer, sitt program och sina medlemmars, kadrers och ledares skolning. Endast Fjärde Internationalen erbjöd ett program som kunde leda ut ur den kris som var på väg att uppsluka mänskligheten.

Slutsatsen löd tydligt:

”Arbetare, män och kvinnor, i alla länder – slut upp under Fjärde Internationalens fana. Det är den kommande segerns fana.”

Övergångsprogrammet idag

Är Övergångsprogrammet orealistiskt? Är det inte bättre att bara resa krav som kan accepteras av den dominerande uppfattningen i arbetarklassen?

I diskussioner med medlemmar i Fjärde Internationalen berörde Trotskij just denna invändning: ”Våra uppgifter är inte beroende av arbetarnas mentalitet. Uppgiften är att utveckla arbetarnas mentalitet… Några kommer att säga: bra, programmet är ett vetenskapligt program; det motsvarar den objektiva situationen – men om arbetarna inte accepterar programmet, blir det ofruktbart. Möjligen. Men det innebär bara att arbetarna kommer att krossas., eftersom krisen inte kan lösas på något annat sätt än genom den socialistiska revolutionen… även i värsta fall, om arbetarklassen inte lyckas mobilisera sin intelligens och styrka för den socialistiska revolutionen… kommer de bästa elementen att säga: ’Det här partiet varnade oss; det var ett bra parti.’ Och en stor tradition kommer att leva vidare i arbetarklassen… Om jag sluter ögonen kan jag naturligtvis skriva ett vackert, rosenskimrande program som alla accepterar. Men det kommer inte att svara mot situationen; och programmet måste svara mot situationen.”

Övergångsprogrammet skrevs på tröskeln till andra världskriget. Trotskij förväntade sig, när han skrev 1938, att kriget antingen skulle sluta med socialistisk revolution eller Sovjetunionens krossande och fascismens seger i alla framskridna länder.

Det fanns faktiskt en tredje möjlighet som han inte förväntade sig – stalinismens överlevnad och expansion i Östeuropa, och långa årtionden av relativ stabilitet och demokrati i de framskridna kapitalistiska länderna i väst. En del tror att detta fel i perspektivet innebär att hela programmet måste skrotas; men den metod som Trotskij förkroppsligade i programmet var korrekt. Programmet måste överensstämma med situationen.

Det perspektiv som förkroppsligades i programmet överensstämde 1938 med situationen. Sovjetunionen invaderades när allt kommer omkring och stora delar underkastades ett skoningslöst återupprättande av kapitalismen i händerna på nazisterna. I Frankrike, Italien, Spanien, Portugal och hela Östeuropa styrde fascistiska regimer enväldigt.

Håll detta i minnet och Trotskijs perspektiv var inte alls – även om den slutgiltiga utgången av kriget motbevisade dem – långsökta. Det gällde faktiskt för största delen av Europa fram till 1943.

Det som emellertid är fel – och det är där Trotskijs efterföljare efter andra världskriget gick fel och slutligen bröt samman – är att klänga sig fast vid ett perspektiv efter att verkligheten visat att det är felaktigt. Varje program är en vägledning till handling under konkreta förhållanden. Inget program varar för evigt utan behöver anpassas för att möta nya förhållanden. Det var, när allt kommer omkring, därför som Trotskij skrev Övergångsprogrammet. Han återanvände inte bara bolsjevikpartiets gamla program.

Revolutionärer idag varken överger Övergångsprogrammet eller behandlar det som om det var ristat i sten. De använder dess metod som en vägledning för att omfokusera revolutionens program vid varje historisk vändpunkt, precis som Trotskij själv gjorde.

Det har hänt mycket i världen och klasskampen sedan 1938. Och hur skulle det kunna vara annorlunda?

Övergångsprogrammets metod behöver användas för att ta itu med varje nytt problem: att bygga en bro mellan rörelsens omedelbara uppgifter och kampen för arbetarklassens makt. Det är detta som utmärker det trotskistiska programmet framför programmen för andra strömningar i arbetarrörelsen.

Richard Brenner
Workers Power (London) 328