Bokrecension: The Sweetest Dream: Love, Lies and Assassination, av Lillian Pollak

The Sweetest Dream: Love, Lies and Assassination
Lillian Pollak
iUniverse

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 283 (19/08) – 081026

Den stora majoriteten av nypublicerad litteratur behandlar, som nästan alla media i samhället, medelklassens problem och vedermödor, eller låtsas inte alls om att det finns samhällsklasser.

På senare år har dock ett litet ljus i mörkret kunnat skönjas. Arbetarförfattare som Tony Samuelsson och Susanna Alakoski får mer uppmärksamhet, Torbjörn Flygt vann ett Augustpris för Underdog, en fantastisk skildring av det svenska klassamhället (missa förresten inte hans nya bok, Himmel), och Anneli Jordahl (som också skriver för den chica Stockholmsmedelklassens favorittidning, DN På Stan) har gjort sig ett namn på att undersöka just klass och media. Den för de allra flesta ganska okända organisationen Föreningen Arbetarskrivare bör också nämnas i sammanhanget – de publicerar antologier med beskrivningar från arbetsplatser, inte helt olika Ordfronts 1 maj-böcker från 1970-talet, och arrangerar träffar för skrivande arbetare.

Man kan kanske inte tala om en trend, men det är tydligt att skildringar av ”vanligt folk”, av den arbetarklass som nu ska tillhöra historien, slår an en ton hos många, och säljer bra.

Något som fortfarande är mer sällsynt är dock skildringar av politisk kamp. Om man som kommunist vill läsa om hur det är att vara politiskt engagerad, vill läsa skönlitterära skildringar av andra människor som också har valt att ta upp kampen mot kapitalismen, är man hänvisad till ett ganska smalt urval (i alla fall om man vill läsa litteratur från de senaste 30-40 åren).

68-vänstern
I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet vaknade en del ex-sextiåttor upp efter ett decennium som stalinister. Tack vare en propagandaoffensiv från SAF (numera Svenskt näringsliv, dvs. arbetsköparnas intresseorganisation) blåste nyliberala vindar över Sverige, och en del gamla Mao-anhängare steg fram för att erkänna sina synder, fördöma sin tidigare aktivitet, och i samma svep ta avstånd från allt vad socialism heter. Robert Aschbergs skildringar av sin tid i SKP (återfinns bl.a. i krönikesamlingen Nyklippt), komplett med hånfulla beskrivningar av (fylle)resor till Albanien, kan nämnas i den här kategorien.

Flera böcker skrevs också av desillusionerade stalinister som ändå inte helt ville ta avstånd från sin historia, böcker fyllda av sorg över att det inte gick som de hade väntat snarare än avståndstaganden: som Dag Solstads briljanta skildringar av sin tid i norska AKP(ml), Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsøkt vårt land (1982) och, till viss del, den lika lysande Roman 1987 (1987). I Sverige har vi exempelvis Göran Buréns Läderbältet (1992) samt ett antal artiklar i fanzinet Äcklet. Men som trotskist är det svårt att känna igen sig i skildringarna av kadaverdisciplin, dyrkan av Lillefar och Den store rorsmannen, osv.

Trotskism och anarkism
På den trotskistiska sidan finns (även om det är oklart huruvida författaren, numera konservativ, själv är ex-trotskist) Mario Vargas Llosas melanoliska, vackra skildring av trotskism och pabloism i Latinamerika, i svensk översättning som Den sanna berättelsen om kamrat Mayta (1987), som berättar om splittringar och politisk aktivitet bland en liten grupp trotskister i Peru, och som även tar upp hur Förenade sekretariatets gerillavändning utföll i praktiken (katastrofalt). En annan skönlitterär berättelse om trotskismen, som mer faller under kategorien för bitter kritik, är Tariq Alis Redemption (1990), skriven efter att Ali lämnade USFI:s brittiska sektion. Redemption är ett slags nyckelroman som tar sin utgångspunkt i en fiktiv världskongress för samtliga trotskistiska tendenser, organiserad av Ernest Mandel i Paris, och driver med i stort sett alla grupper och kända profiler, från Gerry Healy till spartakisterna.

Salka Sandéns berättelse om nittiotalets AFA och anarkiströrelse, Deltagänget (2007, recenserad i Arbetarmakts nyhetsbrev #251), bör såklart nämnas, en skildring av (i och för sig anarkistisk) aktivism som inte är genomsyrad av avståndstagande, snarare tvärtom.

The Sweetest Dream
Det sistnämnda gäller också för en helt nyutkommen bok, skriven av Lillian Pollak, och det egentiga ämnet för den här recensionen: The Sweetest Dream.

Pollak är en veteran inom amerikansk socialism. Hon är född i Hell’s Kitchen i New York år 1915, och gick redan i början av trettiotalet med i den amerikanska, trotskistiska rörelsen. The Sweetest Dream har en till undertitel: ”A novel of the Thirties”, och är kraftigt baserad på hennes egna upplevelser under den tiden. Vi får följa två unga flickor från deras tidiga barndom och framåt: Miriam (Pollaks alter ego) och hennes vän Ketzel.

Ketzel kommer från en stor, rik mexikansk familj, och hennes pappa, Jaime, är en känd stalinistisk intellektuell. Miriam själv bor ensam med sin mamma, som är östeuropeisk, judisk invandrare till USA. Det är via vännen Ketzel hon dras in i vänsterpolitiken och det amerikanska kommunistpartiet. Pollak ger en livlig bild av en tid då kommunistpartiet fortfarande hade en viss ställning bland de intellektuella, och tar med läsaren på fester, stödspelningar med artister som Duke Ellington, bland kommunistiska bohemer och författare som John Dos Passos och Ernest Hemingway. Idag är det amerikanska kommunistpartiet reducerat till en passiv stödtrupp för ”goda” kapitalister i Demokraterna, och det är svindlande att läsa om en tid då det var annorlunda; då det fanns en stalinistisk ”miljö”. Miriam dras med på tidningsförsäljningar, slåss för de svartas rättigheter och berättar om barn till partikamrater med namn som Sovietina. Flera av Ketzels och Miriams äldre vänner flyttar också till det sovjetiska paradiset.

Samtidigt börjar Miriam få sina tvivel om det Sovjetunionen de kämpar så hårt för. Hon hör berättelser om tvångskollektiviseringarna och lägren, och när hon försöker diskutera sina funderingar med partikamrater slås kritiken bort med vaga bortförklaringar. De vänner som flyttade hörs inte av (hon får senare veta att de har deporterats till arbetsläger i Sibirien.) Trotskisterna dyker upp lite då och då, på större demonstrationer och engagemang, och Miriams stalinistiska kamrater försöker alltid till varje pris att hålla henne borta från dem. Ibland angrips Leo Trotskijs anhängare – och alla andra icke- eller antistalinistiska socialister för den delen – med våld.

Varje kapitel i berättelsen om Miriams liv inleds med en sida om Trotskijs liv, och det berättas på så sätt två parallella berättelser, som sakta men säkert knyts ihop. Miriam börjar nämligen, trots Ketzels protester, att prata med trotskisterna, och lockas till slut med på ett möte. Trotskisterna, som då är organiserade i American Workers Party, för en liten och fattig tillvaro i jämförelse med de obegränsade ekonomiska medel och stora kulturella miljö Miriam är van vid hos stalinisterna. Men det finns en skillnad som är viktigare: hos trotskisterna uppmuntras hennes kritiska frågor, och hon får höra helt andra historier om Sovjetunionen och Stalin än de hon har matats med i kommunistpartiet. Hon går på möten i deras lilla, sjabbiga lokal, och lyssnar till debatter mellan James P. Cannon, Max Schachtman och Jim Burnham. Sakta men säkert inser Miriam att hon måste gå över. Det är inget beslut som Ketzels familj tar lätt på: Miriam förvisas från det hus hon har vistats i sedan sin barndom, och fler fester med den konstnärliga och akademiska eliten är bara att glömma.

Pollak skönmålar verkligen inte trotskisterna. Miriam möter flera gånger på de sexistiska attityder som tyvärr finns även inom den socialistiska rörelsen, och medan kvinnliga kamrater ofta deltar i det hårda, dagliga arbetet – tidningsförsäljning, organisera möten, sköta ekonomin (den engelska term Pollak använder för den sortens rutinsysslor är ”Jimmy Higgins work” efter Upton Sinclairs kända roman) – reduceras de ofta till passiva åhörare medan männen debatterar de stora, teoretiska frågorna. Och debatter blir det: splittringen mellan Cannon/Trotskij och Schachtman i frågan om huruvida Sovjetunionen är en degenererad arbetarstat m.m. skildras mycket pedagogiskt. Lillian ställer sig på Cannons sida, men tillåts samtidigt inte riktigt delta i diskussionerna på samma villkor som de manliga medlemmarna. När hon någon gång gör ett inlägg i en av de timslånga debatterna får hon som bäst ett välmenande, men nedlåtande, svar från Cannon.

Spanska inbördeskriget kommer ju som bekant under dessa år, och medan Miriams vän och partikamrat Harry Milton reser för att slåss tillsammans med bl.a. George Orwell i det antistalinistiska partiet POUM:s milis, reser Ketzel till Barcelona för att umgås med den sovjetisk-spanska stalinistiska elit som lever loppan där. De två barndomsvännerna har, trots sina politiska skillnader, fortfarande upprätthållit kontakten, och i brev från Ketzel skildras den stalinistiska elitens fester och konspirationer.

Det är ett hårt trettiotal för trotskisterna: Leon Sedov, Trotskijs son och medarbetare i Fjärde Internationalen, dör under mystiska omständigher i Paris, många kamrater slaktas av fascisterna och stalinisterna i Spanien (Leonid Eitington, en rysk agent som Ketzel lär känna i Spanien – och som är älskare till Ramon Mercaders mamma, Caridad Mercader – skryter t.ex. om hur hans tumme skadats av att ha skjutit så många trotskister, anarkister och antistalinister under kriget), och Socialist Workers Party lyckas inte, trots en del mindre genombrott som den strejk man ledde i Minneapolis, göra något större genombrott.

Historierna, anekdoterna och personbeskrivningarna är för många för att rada upp här, men via en amerikansk stalinist lyckas KGB fixa ihop Miriams (och Pollaks) goda vän och kamrat Sylvia med en ung, snygg kille vid namn Frank Jacson. Jacson är såklart den stalinistiska agenten Ramon Mercader, som senare skulle bli Trotskijs mördare. Miriam och de andra trotskisterna i New York umgås med Jacson/Mercader, men slås alla av hur underligt han beter sig. När trettiotalet lider mot sitt slut, och andra världskriget påbörjas, reser Miriam till Mexiko tillsammans med en väninna och kamrat för att träffa Trotskij. Pollak träffade också själv Trotskij vid flera tillfällen, och ger en fin skildring av den store teoretikern. Men i bakgrunden lurar Frank Jacson, och den mexikanska stalinistiska miljön, där nu också Ketzel ingår. Via den ovetande, förälskade Sylvia lyckas Mercader till slut lura sig in i Trotskijs skyddade bostad, och angriper honom med den berömda ishackan. Två av vakterna i huset, trotskister som också är vänner till Miriam, slår genast ned Mercader, men Trotskij, som fortfarande är vid medvetande, ropar till dem att inte döda honom: ”Håll honom levande – den här mannen har en historia att berätta!”

Boken slutar med Trotskijs begravning i Mexico City. Miriam går inte tillsammans med sina partikamrater i fronten, utan väljer istället att delta tillsammans med de fattiga massorna längst bak: ”Hon vill vara med indianerna, mestiserna, i smutsiga arbetskläder, i huaraches eller barfota, mammorna med små barn, fattigbönderna i vita skjortor, studenterna. De kände Trotskij trots att de aldrig har träffat honom. De känner till hans historia, eftersom Mexikos historia är full av revolutionära martyrer. Trotskij är den modiga revolutionären som kämpade för de egendomslösa, de förtryckta. De kände honom som en man med enkla vanor, som samlade kaktusar på landet och skötte om kaniner på sin gård. De har hört att han var en världsberömd ledare, en fantastisk talare, en duktig skribent, som kämpade för sanning och medmänsklighet med sin penna och de vet att trots att han gjorde många misstag i sitt liv, avsvor han sig aldrig kampen för sanning, för mänskligheten, och för socialismen, och att det var därför han mördades.” (Min översättning.)

The Sweetest Dream är inte bara politik. Det finns kärlekshistorier, kultur och skildringar av den speciella mänskliga relation som det innebär att vara kamrater med ett gemensamt mål. Till skillnad från många äventyrliga skildringar av hur det är att vara revolutionär sätter Pollak fingret på vad det till största delen innebär: hårt, monotont arbete i vardagen – ”Jimmy Higgins work”. Pollak ska också ha beröm för hur väl hon skildrar trettiotalets USA: vi får höra om hur man åt, roade sig, om folklivet och kulturen under dessa depressionsår. Som läsare undrar man hur Pollak kan minnas allt det här så bra – hon är ju ändå över nittio år gammal.

Bokens omslag är en bild av författaren tillsammans med kamraten Bunny, Bunnys älskare (och Trotskijs livvakt) Jean Van Heijenoort, samt Trotskij och hans fru Natalia Sedova. I slutet finns också en matig bilddel med Pollaks egna bilder av Trotskij (The Old Man, som hans amerikanska kamrater kallade honom) och hans familj, av många av dem som skildras i boken (stalinistiska bohemer som trotskistiska kamrater), av mäktiga demonstrationer på New Yorks gator och till slut av ”Frank Jacson”, Trotskijs mördare. I ett person- och organisationsindex berättas också om många av de personer som Pollak kände/känner personligen; Sylvia Ageloff (trotskisten som blev inlurad i ett förhållande med Jacson/Mercader), Harry Milton, Joseph Hansen, Delmore Schwartz, Trotskijs barnbarn Esteban Volkov, och så vidare.

Om ”Jacson”/ Mercader berättas att han aldrig erkände att han var en stalinistisk agent, och att han efter det tjugoåriga fängelsestraff mordet på Trotskij gav honom flydde till Kuba och Sovjetunionen, och tilldelades utmärkelsens Sovjetunionens hjälte av den stalinistiska byråkratin för sin gärning.

Det finns så många anledningar att rekommendera The Sweetest Dream till alla politiskt aktiva: den pedagogiska och spännande historia den gör över Trotskijs liv och kampen för att etablera en Fjärde International, skildringarna av stalinisternas fruktansvärda illdåd – men framför allt för den trovärdiga berättelsen om en alldeles vanlig ung tjej som väljer att ägna sitt liv åt kampen för mänsklighetens frigörelse. Även om man vanligtvis inte läser på engelska ska man inte bli avskräckt, Pollaks prosa är lätt att följa, och komplicerade politiska diskussioner förklaras ofta mycket bra. Det kan verka som en sorglig historia. Men berättelsen genomsyras av Lillian Pollaks tro på den revolutionära socialismen och på arbetarklassen. Boken avslutas med ett citat från Trotskijs testamente: ”Livet är vackert. Låt framtida generationer rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta det till fullo.” Pollak är för övrigt fortfarande politiskt aktiv, en levande länk till Trotskijs tid.

Till skillnad från de romaner jag skrev om inledningsvis är det här en bok som man, trots att sjuttio år har gått, verkligen kan indentifiera sig med. The Sweetest Dream är utgiven på förlaget iUniverse och finns att beställa för billig penning på t.ex. Amazon.com.

SW