Politikerkasten sörjer – inte vi! Om Jörg Haiders död

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 283 (19/08) – 081026

Ledaren för BZÖ (Förbundet Österrikes Framtid), Jörg Haiders död genom en bilolycka har utlöst en våg av grovt smicker och hycklande uppskattning. Såväl den radikala högern som den etablerade politikerkasten inklusive de socialdemokratiska byråkraterna överbjuder varandra med vördnadsfulla ställningstaganden.

Men för arbetarklassen, för invandrare och ungdomar är den högerradikale ledarens död allt annat än en förlust. Det finns inte den minsta grund för att ansluta sig till den borgerliga offentlighetens sorgestämning. Jörg Haider var en av de mest aggressiva representanterna för det borgerliga lägret, dvs. den härskande kapitalistklassens läger, som kombinerade en arbetarfientlig politik med rasistisk hets.

Den borgerliga offensivens murbräcka
Faktum är att FPÖ (Österrikes Frihetliga Parti) under Haiders ledning utvecklades till en högerradikal murbräcka för att utarma och undertrycka stora delar av arbetarklassen. Det var Haider och hans parti som angrep invandrarnas rättigheter och därmed degraderade många av dem till billiga och ofta rättslösa arbetsslavar. Det var Haider som i egenskap av regeringschef i Kärnten bara för några veckor sedan lät deportera tjetjenska asylsökare i nattens dunkel. Det var under regeringskoalitionen mellan Haider och hans FPÖ/BZÖ med ÖVP (Österrikiska Folkpartiet) som pensionsrätten försämrades, som den förstatligade industrin i stor omfattning slumpades bort till privatkapitalister och som socialförsäkringen fullständigt övergick i händerna på kapitalisterna och deras stat. Varför skulle vår klass, varför skulle lönearbetarna, invandrarna och ungdomarna fälla ens en enda tår över Jörg Haiders död?

Tvärtom, eftersom vi under många år kunnat betrakta honom, vet vi att han som högerradikal, populistisk murbräcka var en av arbetarklassens farligaste fiender. Däri låg hans betydelse i slutet av 1980-talet och 1990-talet. Han insåg tidigare än ÖVP:s och SPÖ:s bekväma politiker att den österrikiska bourgeoisien måste slå sönder systemet med socialpartnerskap för att kunna uthärda kapitalismens stagnerande dynamik och den förstärkta konkurrensen på världsmarknaden. Han förstod bättre än sina konkurrenter i de andra borgerliga partierna, att detta sönderslagande måste åtföljas av en förstärkt högerpopulistisk och rasistisk hets för att undvika en för kapitalismen farlig omvandling av de skärpta klassmotsättningarna i öppen klasskamp. I detta avseende var Haider en absolut mer framsynt borgerlig politiker än sina kollegor. Han förfogade därtill också över den retoriska talangen för att driva igenom denna nödvändighet.

Personlighetens roll och dess självbedrägeri
Haiders roll i den österrikiska inrikespolitiken var en bekräftelse av marxismens dialektiska förståelse, som till skillnad från pseudomarxistisk fatalism i austromarxismens och stalinismens form värderar personlighetens roll i historien på ett lämpligt sätt. Vi avvisar som materialistiska dialektiker tesen om att varje samhällelig utveckling är förutbestämd och inte kan påverkas av subjektiva faktorers ingripande. Personligheter och partier kan tvärtom mycket väl påverka styrkeförhållandena och utgången i kampen mellan klasserna. Men en personlighet kan bara spela en samhällelig roll, när han eller hon i en konkret situation motsvarar de objektiva behoven hos väsentliga krafter, dvs. klasser.

Den ryske marxistiske teoretikern Georgij Plechanov formulerade detta på ett träffande sätt:

”Resultatet blir således att personligheterna på grund av de givna egenskaperna i sin karaktär kan utöva inflytande på samhällets öden. Ibland kan deras inflytande till och med vara mycket betydande, men själva möjligheten av ett sådant inflytande liksom även dess omfattning beror på hur samhället är organiserat och styrkeförhållandet mellan dessa krafter. En personlighets karaktärsegenskaper är en faktor i den samhälleliga utvecklingen endast där, då och i den mån, som de samhälleliga förhållandena tillåter dem att vara det.” (G.V. Plechanov, Om personlighetens roll i historien. Arbetarkultur 1972, s. 38)

Haider kunde spela en sådan samhällelig roll när han under slutet av 1980-talet och under 1990-talet blev till ett verktyg för storbourgeoisiens objektiva behov av en omvälvning av den politiska överbyggnaden i Österrike.

Häri ligger också gränserna för hans politiska verksamhet. För den ytlige betraktaren på den tiden var Haiders nedgång efter 2000 en mycket förvånande och förunderlig vändning i inrikespolitiken. Jörg Haider drev sedan 1986 hela den samlade politikerkasten framför sig med retorisk briljans. Med aggressivt ordval, självförtroende och karismatiskt uppträdande ställde han alla i skuggan. Och sedan plötsligt, efter FPÖ:s inträde i regeringen år 2000 – alltså skenbart på höjdpunkten av sin makt – gick det abrupt utför. FPÖ halkade in i den ena krisen efter den andra, förlorade i valet 2000 två tredjedelar av sina röster och slutligen måste Haider splittra partiet och med BZÖ grunda ett parti som utanför Kärnten bara var en marginell kraft. Var fanns verkan av hans retorik, varför fungerade inte hans karisma längre?

Friedrich Engels skrev en gång om revolutionärernas öde på 1700- och 1800-talet:

”Folk som skryter med att ha gjort en revolution får alltid dagen efter upptäcka att de inte haft en aning om vad de hållit på med – den revolution man gjort påminner inte det minsta om den som de avsett att genomföra. Det är detta som Hegel kallar historiens ironi” (Friedrich Engels, Brev till V.I. Sassulitsch 23/4 1885, i Marx & Engels, Brev i urval. Gidlunds 1972, s. 176-177)

Dessa borgerliga och småborgerliga revolutionärers självbedrägeri, som Engels talade om, kan också för det mesta gälla för 1900- och 2000-talets borgerliga kontrarevolutionärer. Medan det för de borgerliga revolutionärerna var den egna svagheten, eller för de småborgerliga krafterna frånvaron av den vetenskapliga socialismens ideologi, som förde den revolutionära utvecklingen till misslyckande, var det Haiders populism som fick honom och hans FPÖ på fall. Haiders värde för storbourgeoisien som murbräcka, som med sina populistiska fraser kunde vitmena och göra den sociala och demokratiska förstörelsen smaklig. Denna funktion kunde han och hans parti inte fylla längre, så snart det inte längre var i opposition, utan befann sig i regeringen. Vid den tidpunkten krävdes det kompetenta förvaltare av den borgerliga offensiven, inga skrikhalsar. Därtill kom också att Jörg Haiders skenvärld slogs i bitar mot realiteten i FPÖ/BZÖ:s regeringspolitik.

BZÖ – hur gå vidare
I Kärnten kunde Haider etablera sitt parti som bourgeoisiens stabila och förankrade parti och därmed hålla sig kvar vid makten under längre tid. Där spelade FPÖ/BZÖ samma roll som ÖVP i andra delstater. Men utanför Kärnten lyckades inte Haider. Först i opposition efter 2006 kunde Haider vinna nytt stöd. Men också när BZÖ vid senaste valet till parlamentet kunde inräkna en valframgång, kunde det inte dölja BZÖ:s svaghet utanför Kärnten. Till skillnad från FPÖ förfogade BZÖ knappast inte över någon basstruktur och ett etablerat skikt av funktionärer. Märkligheterna kring Westenthaler och BZÖ i Wien strax innan valet understryker detta tydligt.

Utan att ännu vilja fastställa någon närmare tidpunkt för det, förefaller vidare splittringar i BZÖ och/eller FPÖ som ett sannolikt scenario. BZÖ slits sönder mellan en självständig position och utsikterna till en återförening. Samtidigt kommer ganska snart en intern maktkamp att utvecklas, eftersom Haiders död säkert lämnat ett maktvakuum i BZÖ:s ledningsskikt efter sig. Även om Petzner utan tvivel är hans politiska fosterson, vill säkert också Westenthaler, Stadler, Scheuch, Grosz och andra i BZÖ-ledningen ha sin del av inflytandet.

Även FPÖ är uppenbarligen genomsyrat av motsättningar. Medan partiets högerextreme chefsideolog – Andreas Mölzer – kräver en återförening, avvisar Strache fortfarande detta. Kampen på gravens rand inom FPÖ kan under den kommande utvecklingen drastiskt förstärkas. Haiders död har förvisso skaffat en farlig högerextremist ur världen. Han kan likaså ha inlett slutet för BZÖ. Men samtidigt gör det vägen fri för en förening av det tredje lägret under ledning av Strache och hans FPÖ. Arbetarrörelsen har därför inte någon anledning att luta sig tillbaka, utan måste vara på sin vakt och fördubbla sina ansträngningar i kampen mot den rasistiska högern.

SPÖ-ledarnas sorg
Detta gäller desto mer som arbetarrörelsen fortfarande befinner sig i den socialdemokratiska byråkratins strypgrepp. Detta skikt, som strävar efter en fortsättning på den stora koalitionen med dess angrepp på våra landvinningar, har under de senaste dagarna inte dragit sig för att till offentligheten meddela sin ”bestörtning” över Haiders död. SPÖ-ledaren Faymann betecknade Haider erkännsamt som ”undantagspolitiker”. Borgmästaren i Wien, som den 28 september beträffande de båda högerpartiernas valframgångar talade stora ord om nyfascismens fara – för att försäkra sig om partibasens samtycke till en fortsättning av koalitionen med ÖVP -, sade till och med: ”Jag känner Jörg Haider sedan 70-talet, så att säga hela vårt tidigare politiska liv – ja, jag är förfärad och djupt bestört – Jörg Haider och jag stod på helt motsatta sidor av det politiska spektret – men det har inte minskat min respekt för människan Jörg Haider, för hans dynamik, hans kraft och hans intelligens.”

Varför visar SPÖ-politikerna i hela offentligheten sin respekt för högerpopulisten Haider? Därför att Haider var en del av deras etablissemang, därför att dem alla tillhör samma borgerliga politikerkast. Faymann och Häupl står i ledningen för ett parti vars samhälleliga huvudbas liksom tidigare är delar av arbetarklassen. Men de själva är liksom hela byråkratin och även Jörg Haider trogna tjänare till det kapitalistiska systemet.

Vi kräver av SPÖ och fackföreningarna ett tydligt avståndstagande från alla erkännsamma ord för Jörg Haider. Det handlar inte om att erkänna personligheter eller sorg på grund av ödets personliga slag. Haider var ingen privatperson, Haider spelade den samhälleliga rollen som rasistisk arbetarfiende, som med all skärpa måste fördömas politiskt. Personligt deltagande avleder bara från Haiders politiska karaktär. Vi fördömer också SPÖ-ledarnas planer på att delta i Haiders begravning och den anslutande sorgehögtiden. Denna begravning blir ingen sorgemarsch, det blir en träff för den högerextrema eliten i Europa. Jean-Marie Le Pen från franska Front National, Umberto Bossi från italienska Lega Nord och Mussolinis barnbarn Allesandra har redan anmält sig. Det skulle inte heller vara någon överraskning om unga och gamla nazister skulle tumla runt bland gästerna. Det skulle vara en skam om funktionärer från SPÖ deltog i denna uppmarsch.

Därför kräver kampen mot rasismen, mot högerpartierna och mot kapitalismen också kamp mot den sönderfallande socialdemokratiska byråkratin och för byggandet av ett nytt, revolutionärt arbetarparti.

Michael Pröbsting