90 år sedan Koltjaks kupp: Den demokratiska kontrarevolutionens slut

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 285 (21/08) – 081123

18 november i år är det 90 år sedan kuppen i Omsk som gjorde amiral Koltjak till ledare för det vita Sibirien. Detta var en av det ryska inbördeskrigets mest avgörande händelser – det innebar slutet för alla försök att skapa ett antibolsjevikiskt alternativ under demokratiskt eller socialistiskt förtecken under inbördeskriget. Fortsättningsvis var det mellan den röda revolutionen och den vita kontrarevolutionen kampen stod.

En stor del av de ryska socialisterna hade länge ställt den hägrande konstituerande församlingen som en princip som stod över allt annat. För de härskande klassernas mest direkta representanter var den kommande konstituerande församlingen i första hand en ursäkt för att skjuta upp alla hot mot dess intressen så länge som möjligt: bättre att en eventuell konstituerande församling skulle ta tag i frågorna i framtiden än att sovjeterna skulle lösa dem idag. Det ska däremot erkännas att de moderata socialisterna var genomsyrade av en demokratisk ideologi som i många fall verkligen övertygade dem om att det vore fel att lösa några viktiga frågor innan folket hade sagt sitt på det sätt som läroböckerna hade lärt dem att detta skulle göras på. Dessa två skilda anledningar till att uppskjuta alla brännande frågor till en ännu inte vald församling var hos vissa personer svåra att skilja från varandra, och gemensamt underminerade de all effektivitet som en mer klarsynt ledning kunde ha gett den provisoriska regeringen. Detta var en av de viktigaste anledningarna till dess fall.

Den konstituerande församlingen
Fram till 6 januari 1918, när bolsjevikerna satte stopp för konstituerande församlingens försök att samlas till en andra dag av överläggningar, hade illusioner funnits om att det olyckliga bolsjevikexperimentet skulle överflyglas av folkets sanna representanter, så snart dessa kunde samlas. Ett flertal observatörer, däribland oklanderliga antibolsjeviker, konstaterade dock att det arbetande folket inte fäste så stort avseende vid konstituerande församlingen som socialistrevolutionärerna hade räknat med. Arbetarna föredrog sovjeterna, och för bönderna var det viktigare att få fred och jord, än att dessa saker godkändes av den idealiska demokratiska representationen. En demonstration till försvar av församlingen besköts i Petrograd, men i övrigt tog Ryssland ganska lätt på beskedet. Sovjeterna över hela landet föredrog sovjetmakt framför ett parlament.

Inbördeskriget flammar upp
Högerflygeln av socialistrevolutionärerna, liksom högermensjevikerna – vilka dock snart förlorade kontrollen över centralkommittén till förmån för Martovs fraktion – arbetade för att störta sovjetregeringen och återkalla konstituerande församlingen. Deras försök rönte föga framgång fram till slutet av maj, när ett oväntat tillfälle uppstod: tjeckoslovakiska legionens revolt i Volga, Ural och Sibirien.

Tjeckoslovakerna revolt mot sovjetmakten berodde på flera orsaker: dröjsmålet med hemresan – som förutom kaoset i transportsystemet orsakades av oenighet bland de allierade och förslaget att delar av styrkan skulle evakueras via Archangelsk istället för Vladivostok – ömsesidig misstro gentemot de lokala sovjeterna och försök från de ryska antibolsjevikerna att dra in tjeckoslovakerna i inbördeskriget. En utlösande faktor var ett ultimatum från Trotskij, som i ett av sina minst lyckade ingripanden, efter en lokal incident, och under pressen från den japanska landstigningen i Vladivostok, krävde att legionen skulle avväpnas – utan att ha tillräcklig kraft att sätta bakom orden. Oavsett orsakerna blev följden att de omkring 40 000 disciplinerade soldaterna tog över kontrollen över järnvägen från Volga till Stilla havskusten. Därmed öppnade de upp en ny antibolsjevikisk front, och inbördeskriget började i stor skala.

Komuch
En huvuddel av de tjeckoslovakiska soldaterna hade måttliga socialistiska sympatier, och stödde därför till stora delar socialistrevolutionärerna (SR). I Samara vid Volga bildades en provisorisk regering med det något knöliga namnet Kommittén av konstituerande församlingens medlemmar, förkortat Komuch. Den utgjordes av SR-delegater till den upplösta församlingen, och var den mest progressiva och demokratiska av alla de 19 antibolsjevikiska regeringar som uppstod öster om Moskva. Dess program utgjordes av en blandning av försvar för arbetarnas fackliga rättigheter och kapitalisternas vinster och rätt att kräva en redig arbetsinsats, liksom av jord till bönderna, utan att göra för stora utfästelser innan konstituerande församlingen var återsamlad. Företag och banker avnationaliserades – det var ju inte dags för en socialistisk kamp än på ett tag. Skeptiker kunde se vissa likheter med den provisoriska regeringens program, som ju redan hade försökt, och misslyckats snöpligen.

Verkligheten visade också snabbt att kampen inte stod mellan Komuchs program och bolsjevikernas. Alla bonderöster de representerade till trots kunde SR inte omsätta detta i någon verklig styrka. Med införandet av värnplikt lyckades de inte mobilisera mer än 40 000 man till sin folkarmé, och i valet de utlyste i Samara kom de inte ens upp i ett 50-procentigt valdeltagande. När Röda armén började vinna segrar i september pressades Komuch obönhörligen tillbaka.

De pressades även från andra hållet, från den delen av den antibolsjevikiska fronten som inte höll sig med så många socialistiska och demokratiska teorier: de öppna reaktionärerna. Den främsta medtävlaren bland de antibolsjevikiska regeringarna var Vologodkijs regering i Omsk. Dess anspråk på ett demokratiskt mandat var betydligt mer långsökt än Komuchs. En konferens i Tomsk för att bilda en sibirisk regional duma hade upplösts av bolsjeviktrupper i januari 1918, men några av delegaterna samlades och utsåg en underjordisk regering under den lätt socialistiskt färgade Derber. Denne tog sig till Vladivostok, medan Vologodskij och några till tog sig till Omsk. Dessa bildade, när staden föll för tjeckoslovakerna, en regering med stöd av affärskretsarna och olika antisocialistiska krafter – i konflikt med Derber, och med de delar av den sibiriska regionala duman som återsamlades i Tomsk.

Trassel på den vita sidan
Ständiga konflikter mellan Komuch och den mer högerorienterade Omskregeringen följde. Saken gick så långt som till ett begränsat handelskrig mellan dess regioner. Trots att det ogörliga i att nå en rimlig uppgörelse kunde tyckas stå klar, ledde Komuchs oförmåga att skapa en egen maktbas till försök att ena de olika regeringarna. En konferens i Ufa i september skapade ett allryskt direktorat på fem personer som – teoretiskt – skulle vara det antibolsjevikiska Rysslands oomstridde ledare fram till att en konstituerande församling på nytt sammanträdde.

Den framryckande Röda armén uteslöt snart Samara som säte för den nya regeringen. Ett alternativt förslag var att flytta till Omsk, som faktiskt hade fördelar i form av den bäst fungerande administrativa maskineriet. Tyvärr – kan man tycka att dess mera demokratiskt sinnade medlemmar kunde ha resonerat – var det också det främsta centrumet för reaktionära intriger, och tjänstemännen var i stor utsträckning inte så intresserade av att utan vidare underordna sig en ledning som bestod av två socialrevolutionärer av fem möjliga.

Kupp under uppsegling
Viktor Tjernov, tidigare jordbruksminister i provisoriska regeringen, tillhörde alltsedan vänster-SR hade brutit sig ut och bildat ett eget parti vänsterfalangen inom SR. Han och gruppen runt honom hade dessutom lyckats lära sig något av erfarenheterna under Kerenskij, och var mycket kritiska till sina partikamrater Avksentievs och Zenzinovs försök att kompromissa med högern. Stora delar av tjeckoslovakerna i Omsk var också oroliga och erbjöd sig att avlägsna det reaktionära hotet. Direktoratets tappra socialister, som i god SR-anda hade lagt beslutsamheten åt sidan i samma stund som de slutade avrätta tsarens ministrar, ville dock inte göra något förhastat. Detta beseglade definitivt den demokratiska kontrarevolutionens öde för lång tid framåt. Reaktionärerna, som inte hade slutat hata Kerenskij för att han inte lyckades få bukt med det bolsjevikiska hotet, skulle inte tolerera några socialister alls – oavsett hur mycket höger – i någon regeringsställning.

Slutet för de demokratiska antibolsjevikerna
Natten till den 18 november, en vecka efter världskrigets vapenstillestånd, var det så dags. Direktoratets socialister – om man tillåter sig en bred definition av ordet – Avksentiev och Zenzinov, med flera greps. Ingen av dem avrättades, då det nya styret var måna om att inte stöta sig med västmakterna. Socialister i det vita Sibirien skulle dock inte ha sådan tur länge till. Koltjak hävdade senare att det inte var han som planerade kuppen, och att han var i Omsk på genomresa. Må vara att han inte var hjärnan bakom – han visade sig överhuvudtaget inte vara någon stark ledare – men det finns alla anledning att tvivla på att han var på plats av en slump. Bortsett från att han under 1917 hade varit en av högerkrafternas favoritkandidater till platsen som Rysslands räddare, kan man fråga sig vad som får en viceamiral att ta landvägen genom ett oroligt Sibirien för att återförenas med familjen snarare än att välja sjövägen – och varför medföljde älskarinnan? Skulle hon också träffa frugan? Sådant är givetvis mindre viktigt. Av större vikt är resultatet: motvilligt eller ej tog Koltjak på sig den tunga bördan att utropa sig till Rysslands härskare – men bara tillfälligt, naturligtvis.

De vitas ”demokrati”
En hel del borgerliga historiker, som Pipes, Staffan Skott och många andra bedyrar att Koltjak – liksom Sydrysslands vite diktator Denikin – kämpade för demokrati. Om vi lämnar det fördelaktiga i att göra demokratiska utfästelser just när man vill ha vapen från Storbritannien åt sidan, måste man notera att när Rysslands vita var demokrater, var de det av ett litet säreget slag. Den demokrati de suktade efter var naturligtvis inte 1918 års konstituerande församlings demokrati, som hade utgjorts av närmare 90 procent uttalade socialister – om det sen var av Kerenskijs eller Lenins sort tyckte reaktionärerna i allmänhet spelade mindre roll. Koltjak sade själv att det var bra att konstituerande församlingen upplöstes – den representerade nämligen inte det ryska folkets verkliga vilja, utan den revolutionära galenskapen. Högerversionen av demokrati var således: gärna demokrati, men inte så länge den röstar fram socialister. När folket tar sitt förnuft till fånga, och lägger ner galenskaper som att försöka omstörta ägandeförhållandena – då kan demokrati komma på fråga. Tills kampen mot revolutionen var vunnen däremot var enda alternativet, såväl i Koltjaks Sibirien, Denikins Sydryssland och general Millers Murmansk-Archangelsk som i liberalernas kadetpartis program: militärdiktatur.

Samma historiker tillsammans med Forum för levande historia försöker också hävda att den vita terrorn var betydligt mindre omfattande än den röda. Två vittnen som inte delar den synen var USA:s ambassadör i Japan, Roland Morris, och befälhavaren för USA:s omkring 8 000 soldater i Sibirien, general Graves. De beskrev vilken grad av korruption och laglöshet som rådde i det vita Sibirien, där bolsjeviker summariskt avrättades, och där alla som motsatte sig den härskande klicken riskerade att stämplas som bolsjeviker.

Detta innebär inte att det i första hand var Koltjak som låg bakom den vita terrorn. Viceamiralen, som utnämndes till fullfjädrad amiral lagom till sin utnämning till Rysslands härskare, tillhörde inte de mest reaktionära på den vita sidan, men han var en svag ledare. Bakom honom, inom militären och inte minst bland kosackerna fanns den riktiga extremhögern, och de sköt och klubbade ner misstänkta radikaler eller motsträviga bönder utan att behöva riskera att straffas. Forum för levande historia må misstycka, men jag tror att det är en smula naivt att vänta sig att dessa skulle ha blivit goda demokrater så snart bolsjevikerna hade störtats.

En stor del av de antibolsjevikiska socialisterna i Sibirien drog den rimliga slutsatsen av detta: de flydde tillbaka till Sovjetryssland, fördömde de vita och försökte sluta fred med sovjetregeringen. Mensjevikernas centralkommitté förklarade att oktoberrevolutionen hade varit nödvändig, och de moderata socialisterna släpptes åter in i sovjeterna. Det fanns inte längre något trovärdigt demokratiskt alternativ: om bolsjevikerna störtades skulle det göras av kontrarevolutionens vita krafter.

Koltjak biter i gräset
Men tyvärr – för Michailovs ”Jakt- och fiskesällskap”, kosackatamanerna och de sibiriska affärsintressena vill säga – störtades inte bolsjevikerna. I mars 1919 – precis i tid för att Trotskij skulle missa debatten om militärpolitiken på åttonde partikongressen – gick Koltjaks styrkor, beväpnade med brittiska vapen, till attack på bred front och avancerade snabbt, men inte så länge. I ett försök att få utländskt erkännande och snabbt besegra de röda kastade han fram allt han hade. När Frunze tog över befälet på revolutionärernas östfront och organiserade ett motanfall i april, visade det sig snart att Koltjak hade spillt sitt bästa krut. Han saknade reserver och de flesta av hans officerare ville hellre placera sig i någon av de hastigt uppsvällande staberna än att riskera liv och lem vid fronten. Ännu värre: han blev allt mer hatad av Sibiriens arbetare och bönder. Tuchatjevskijs femte röda armé kunde leda en frammarsch från väster om Ural till Krasnojarsk, långt in i Sibirien, i början av januari 1920. De röda styrkorna fick ständig hjälp från de upproriska bönder som, trötta på straffexpeditioner och gamla godsherrars återkomst, bildade partisanstyrkor i ryggen på de vita. Snöpligt nog för Rysslands härskare var hans kontroll över sitt rike i december inte tillräckligt stort för att han ens skulle kunna få förtur på järnvägen österut. De tjeckoslovakiska soldaterna, som sedan länge var trötta på det ryska inbördeskriget, och som alltmer hatade Koltjak, tog över järnvägen och prioriterade sig själva. Amiralen fick snällt vänta, och hoppas att de röda inte skulle hinna ifatt honom. Men tyvärr – för honom vill säga. Ett politiskt centrum, en koalition mellan mensjeviker och SR, tog över makten i Irkutsk – de vitas nya huvudstad, sedan den panikartade evakueringen av Omsk i november, nästan på dagen ett år efter Koltjaks tillträde. De försökte skapa en plats åt sig själva i den kommande ordningen, men de fick snart släppa ifrån sig makten till de allt starkare lokala bolsjevikerna.

När Koltjaks tåg kom till Irkutsk, gjorde tjeckoslovakerna inget för att hindra de röda från att ta hand om honom. Han förhördes under ganska lugna former – förhören, där amiralen/ex-härskaren ganska fritt får berätta, finns utgivna i bokform. Den relativa gemytligheten fick dock ett slut när de vita trupperna, som en gång hade utgjort en front, närmade sig Irkutsk, beslutna att frita sin ledare. Planen hade varit att ställa den kortvarige härskaren inför rätta offentligt, men då de röda trupperna under Tuchatjevskij ännu hade en bra bit kvar till Irkutsk, fann de lokala revolutionärerna det för gott att avlägsna den omedelbara anledningen till de vitas nära förestående anfall: natten mellan den 6 och 7 februari sköts Koltjak. Följden av detta blev att de vita under Voitsechovskij undvek att anfalla Irkutsk.

Därmed var det dock inte slut på östra Sibiriens inbördeskrig. De japanska trupperna stannade kvar i två och ett halvt år till. Först hösten 1922, efter press från både arbetare, röda samt de amerikanska imperialistkonkurrenterna drog Japan tillbaka sina trupper. Efter detta var det en smal sak för Röda armén att rensa upp återstoden av Sibirien från de vita, som under de senaste åren hängt sig kvar bara tack vare japanska bajonetter. I slutet av oktober 1922 var slutligen hela Sibirien i bolsjevikhänder.

Jens-Hugo Nyberg