Bokrecension: Illusionen om gud – Richard Dawkins

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 284 (20/08) – 081110

Som en naturlig reaktion på senare års våg av religiös fundamentalism har det också kommit en mindre våg av ateistiska böcker, varav vissa är klart läsvärda. De två kanske mest kända företrädarna är Richard Dawkins och Christopher Hitchens.

Min favorit bland de nya ateistiska böckerna är utan tvekan Richard Dawkins The God Delusion (Illusionen om gud, Leopard förlag 2008). Dawkins är evolutionsbiolog, och sedan tidigare känd genom böcker som Den blinde urmakaren, Den utökade fenotypen och framför allt Den själviska genen. Det ska erkännas att Dawkins har en överdriven förkärlek för genetiska förklaringar – även om också Den själviska genen innehåller en del intressanta argument – men när han argumenterar gentemot religiösa antidarwinister står han helt på det vetenskapliga förnuftets sida.

Dawkins har det mest systematiska pläderandet för ateismen av de två. Han definierar tydligare vad han menar med ateism, och han framhåller att han inte påstår sig ha någon absolut visshet om att ingen gud finns – något religiösa brukar tillskriva ateister i syfte att hävda att ateismen bara är ytterligare en religion. Istället ser han det som ytterst osannolikt att någon gud finns – alla tillgängliga belägg pekar åt ett annat håll. Han bygger i hög grad sina grundläggande argument på evolutionen. Vi har ju faktiskt en oerhört väl belagd mekanism för att skapa variation och komplexitet: det darwinistiska urvalet. Det finns drivor av bevis för att organismer växer, förökar sig och genom långa led av generationer utvecklas till nya livsformer. Kreationister och anhängare av så kallad intelligent design – som är precis som kreationister, men försöker lömskt att dölja det – saknar allt vetenskapligt stöd, och måste därför nöja sig med att postulera en gud som skapade oss alla, och får som bevis hålla till godo med att hänvisa till många århundraden gamla skrifter som kryllar av faktafel och motsägelser.

Moralens grund?
Ett huvudargument för religiösa brukar vara att bara religionen – kristendom, islam, eller vilken religion som nu förespråkas – kan ge en fast moralisk grund. Att kristendom inte medför ett mer moraliskt liv – om man med moral inte menar att gå i kyrkan och be, utan hur man beter sig mot andra människor – kan lätt konstateras genom en titt på exempelvis USA:s brottsstatistik: de mer kristna sydstaterna har i allmänhet klart högre frekvenser av våldsbrott än de relativt mer sekulära nordstaterna.

Dawkins går längre än att bara anföra detta: han konstaterar att ingen människa kan följa alla bud som finns i Bibeln. Vi behöver bara nämna att Bibeln helt kategoriskt kräver att folk som jobbar på vilodagen och upproriska barn ska stenas till döds, samt att städer där det förekommer att människor försöker vända folk bort från gud helt ska utrotas. Det är uppenbart att ingen som försöker efterleva dessa bud kan tillåtas röra sig fritt bland andra. Men om man inte försöker tillämpa varje föreskrift till punkt och pricka – vilket för övrigt är omöjligt, då det finns en mängd motsägelser – innebär det att man måste göra en tolkning och ett urval.

Det är här Dawkins har sin poäng: om man måste göra ett urval och tolka det som står i Bibeln är det inte Bibeln som är den yttersta grunden för ens uppfattningar, oavsett hur mycket man själv vill tro det.

Du store gud? – Christopher Hitchens
Det var med vissa farhågor jag läste Hitchens Du store gud? (Fri tanke 2008, originaltitel: God Is Not Great). Hitchens var tidigare en vänsterintellektuell som senare svängde till den grad att han stödde invasionen av Irak 2003. Nu gör han inte någon poäng av detta i boken, faktiskt så undviker han några uttalade ställningstaganden i frågan. Till skillnad från Sam Harris (se en kommande recension) gör han inte krig mot muslimer till någon bärande del av sin framställning. Han försöker koncentrera sig på att kritisera religionerna, utan att dra några politiska växlar på det. Men med hans svängar under senare år, är det dock tydligt att han har kvar en viss respekt för sina gamla marxistiska förebilder, även om han numera tar avstånd från slutsatserna.

Du store gud? är också en välskriven bok, även om den inte når de stilistiska höjderna i The God Delusion. En viktig poäng för Hitchens är att man inte kan nöja sig med att upprepa att religionen är en privatsak och att den religiösa friheten måste vara ovillkorlig. Ett talande exempel han anför är den katolska kyrkans motstånd mot preventivmedel. Detta har inte sällan åtföljts av direkt felaktiga påståenden om att kondomer inte skyddar mot hiv. Om man lämnar det abstrakta filosoferandets sfärer och träder in i verkligheten går det inte att hävda att detta bara är en privatsak.

När Vatikanens representanter och katolska biskopar i religionens namn försöker förmå världens alla katoliker att avstå från preventivmedel bidrar de till att AIDS och andra sjukdomar sprids, och de bidrar till oönskade graviditeter som leder till osäkra aborter – något som dessa herrar naturligtvis aldrig själva behöver fundera på att genomgå.

Kort sagt handlar det inte längre bara om fri religionsutövning – det innebär att medverka till att miljontals människor faktiskt dör. Hitchens är tydlig med att detta är oacceptabelt, även om han inte är helt uttalad om vad han tycker borde göras. Jag tar mig friheten att lämna mitt eget förslag. Vi får helt enkelt klargöra för de katolska kardinalerna och biskoparna: ni får tro på vilket nonsens ni vill, men vi kan tyvärr inte låta er skicka tusentals i döden för den sakens skull. Ni får helt enkelt lägga ner er kampanj mot preventivmedel – i annat fall måste vi tyvärr se till att era predikningar inte når allmänheten.

Ett annat exempel Hitchens tar upp är muslimska prästers befängda kamp mot poliovaccin i Afrika, som utmålades som en västerländsk konspiration. Också den kampanjen byggde på ren idioti och orsakade direkt många tusen dödsfall – och kan således inte sorteras under ”privatsak”.

Nya testamentet
Många kristna hävdar att de inte tror på Bibeln som sådan, utan på Jesu ord. Gamla testamentet, menar de, innehåller förutsägelser om Jesu födelse, och resten, så när som på några stycken kanske, kan man ta lite lättare på. Personligen har jag lite svårt att köpa att man har en helig bok, där första delen innehåller stycke efter stycke där gud dödar, eller befaller sina undersåtar att slakta män, kvinnor och barn, alltefter vad som misshagar honom för stunden – men just de delarna kan man med lätt sinne bortse ifrån, för snart kommer det att sägas något om kärlek. Både Hitchens och Dawkins tar upp Nya testamentet, och båda sågar den synnerligen osympatiske sexisten Paulus, som hade ett avgörande inflytande på kristendomens tidiga utveckling. Dawkins drar sig dock för att kritisera Jesus direkt.

Jag anser själv, att även om Jesus kanske på flera sätt var ett framsteg gentemot mycket annat som var i omlopp på hans tid, så är han med sina kategoriska befallningar att alla som lustfyllt sneglar på gifta kvinnor ska slita ut sitt syndiga öga, hans klara besked att alla de gammeltestamentsliga buden kvarstår till punkt och pricka, och hans framhållande av folkmördaren Mose (källa: GT) som förebild inte är mycket att ha som ledstjärna nu för tiden, efter den vetenskapliga revolutionen och upplysningen.

Hitchens tar upp en annan aspekt: i hela Gamla testamentet kräver gud blodshämnd, inklusive för avkomman i tionde generationen eller längre efter den som misshagade honom, men han nöjer sig med att de dör – om än ibland på ett plågsamt sätt. Det är däremot Jesus som börjar hota människor med evigt straff – i sanning förlåtande! (Exempelvis säger Jesus klart och tydligt att hädelser mot den helige ande inte kommer att förlåtas, ganska många av oss är helt körda med andra ord och behöver inte ens överväga att bli frälsta). De kristna må bortförklara detta bäst de vill – jag tycker ändå att detta helt negerar alla uttalanden om kärlek som evangelierna tillskriver honom. Och då har jag inte ens nämnt Jesus ständiga krav på blind tro.

Brister
Som marxist anser jag givetvis att båda har tydliga brister. De saknar en tydlig materialistisk förklaring till religionens upphov, och de framhåller ständigt religionen som den avgörande faktorn i konflikter med religiösa förtecken, på sociala och politiska faktorers bekostnad. I Dawkins fall begränsar sig detta till en oförmåga att helt förstå vissa konflikter. Således ser han bara reaktionerna mot Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten – i ett läge där Danmark deltog i den blodiga ockupationen av Irak, och där den antimuslimska rasismen under Pia Kjærsgaard hade ett masstöd – bara i termer av yttrandefrihet.

Däremot skulle det vara honom främmande att ge minsta stöd till Bush självutnämna korståg – han har USA:s kristna höger som ständigt skräckexempel, tillsammans med talibanerna, på religiös fanatism, och påpekar det orimliga i att någon som påstår sig följa ”röster” när de dödar någon blir inlåsta, medan Bush kunde hävda att han följde gud när han invaderade Irak, utan påföljd. Hitchens däremot stödde som sagt invasionen 2003. Han nämner inte det i boken, och han kanske rent av inser att det var en miss av honom. Det är ju helt uppenbart, för alla som inte sätter försvaret av invasionen högre än klara bevis, att invasionen och den efterföljande ockupationen inte minskade, utan tvärtom starkt bidrog till den islamistiska fundamentalismen.

Men att Dawkins och Hitchens böcker har vissa brister betyder inte alls att de inte är läsvärda. De är välskrivna, innehåller viktig kritik av religionerna, och speciellt Dawkins kan vara enormt rolig. Hans genomgång av historien om Lot – en av många groteska historier i Gamla testamentet – fick mig att asgarva i min ensamhet.

I en av sista artiklar, Om den stridbara materialismens betydelse, skrev Lenin att Engels hade uppmanat till översättning och masspridning av den kampglada ateistiska litteraturen på 1700-talet. Han tillade att han och hans bolsjevikkamrater, till sin skam, ännu 1922 inte hade gjort detta. Till den kampglada ateismen måste man förvisso räkna Dawkins och Hitchens, och behovet idag, med växande religiös fundamentalism och andra angrepp på vetenskapligt tänkande känns inte så mycket mindre. Så, you heard the man: två böcker som kan vara bra att ha läst nästa gång en frimicklare försöker värva dig till sin sekt.

JHN