Bokrecension: Trick or treatment

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 285 (21/08) – 081123

I dessa dagar, när alternativmedicin av olika slag omsätter enorma pengar, och när folks medvetande om vetenskapen dessutom undermineras av religiös fundamentalism, New age och liknande nonsens, vad kunde vara mer välbehövligt än en grundlig genomgång av alternativmedicin från ett vetenskapligt perspektiv? Den frågan verkade Simon Singh och Edzard Ernst också ha ställt, vilket resulterade i Salvekvick och kvacksalveri (Leopard förlag 2008) – en något knöligare översättning av originalets Trick or treatment? Idén var bra och resultatet blev strålande: En välskriven, innehållsrik och enormt intressant bok.

Behovet av evidensbaserad medicin
I inledningen uppmanar författarna till att åtminstone läsa första kapitlet, även om man inte vill läsa hela boken. Det är bara att hålla med. Kapitel ett går igenom den vetenskapliga metoden och behovet av evidensbaserad medicin på ett alldeles förträffligt sätt.

Vi får bland annat följa den skotske skeppsläkaren James Lind, som 1746 försökte hitta en lösning på problemet med skörbjugg – som under det pågående kriget mot Spanien tog död på mångdubbelt fler besättningsmän än vad striderna gjorde. Lind testade olika saker på en grupp sjuka sjömän. Däribland, helt av en slump, citroner, som två av sjömännen fick. Resultatet var slående: de som fick citroner blev snabbt helt friska, de andra blev det inte – med visst undantag för de två som fick cider och blev lite bättre. Tyvärr var nu Lind inte lika bra på att marknadsföra sin upptäckt, och dessutom slog hans försök att underlätta transporter genom att tillverka citronkoncentrat helt fel. Processen förstörde den aktiva ingrediensen, c-vitamin, och gjorde anrättningen helt oduglig. Problemet med skörbjugg levde kvar ännu ett tag, men Lind skrev in sig i den medicinska historien som banbrytare vad gäller medicinska tester. Läkekonsten var ännu vid den här tiden påfallande fri från vetenskapligt tänkande. Bland annat fortsatte åderlåtning, sekel efter sekel, att vara en av de viktigaste metoderna, trots att nyttan av att tappa patienter på blod sällan hade kunnat påvisas. Faktiskt var det sannolikt åderlåtning som dödade George Washington, USA:s första president – ett exempel från den uppsjö av grymt intressanta fakta man får i boken.

En annan person första kapitlet bjuder på är Florence Nightingale, känd som uppoffrande sjuksköterska under Krimkriget på 1850-talet, och som reformator av den brittiska sjuksköterskeutbildningen – men mindre välkänd för sin viktiga roll i medicinhistorien. Som ung sjuksköterska upprördes hon av de enorma dödstalen på sjukhuset hon kom till – samtidigt som hon reagerade på den verkligt anskrämliga hygienen. De erfarna läkarna visste naturligtvis att smutsen och den skämda maten inte hade med dödstalen att göra, men Nightingale var envis. Hon såg till att avloppen spolades, sängkläder byttes, och 215 dragkärror med smuts forslades bort – samt att kadavren efter de två hästar, en ko och fyra hundar som hittats på sjukhusområdet begravdes. Dödstalen sjönk på några månader från 43 till 2 procent.

Sällan har en hypotes blivit så bekräftad kan man tycka, men det medicinska etablissemanget var inte övertygat. Florence var dock som tur var även väl skolad i statistik, och förde oklanderliga anteckningar över alla förändringar, och kunde redovisa dem på ett tydligt sätt. Trots allt motstånd lyckades hon överbevisa sina belackare – och däri ligger själva poängen i genomgången, och något som många av alternativmedicinens förespråkare borde ta till sig. Vill man föra in förändringar i medicinen, eller överhuvudtaget i vetenskapen, duger det inte att gnälla: ”den västerländska medicinen förstår inte våra resultat”. Om man inte visar att de metoder man förespråkar ger resultat är sådant bara löjligt gnäll. De som vill att deras metoder ska bli erkända får helt enkelt utforma blindtester, som verkligen visar att tillvägagångssättet ger bättre effekt än alternativa behandlingar eller ingen behandling alls, tester som andra kan upprepa med samma resultat. Klarar man inte det kan man inte heller göra anspråk på att betraktas som etablerad, eller på att få offentligt stöd.

Efter det inledande kapitlet går boken igenom några av de vanligaste alternativmedicinska behandlingarna, utifrån de studier som har gjorts

Akupunktur
Det verkar finnas vissa belägg för att akupunktur kan vara till hjälp vid vissa åkommor – däremot inte alls vid andra. Det kan dock inte uteslutas att ens de fall där det verkar hjälpa beror på placebo – med andra ord att kroppens immunförsvar och läkeprocesser fungerar bättre när man tror att man får en effektiv behandling. Det finns däremot inget belägg för att de gamla teorierna som akupunktur bygger på skulle ha någon anknytning till verkligheten.

Homeopati
Homeopati går kortfattat ut på att på lösa grunder, vars principer kan variera från homeopat till homeopat, hävda att ett visst ämne botar en viss åkomma, späda ut lösningen tills inte en enda molekyl av ämnet i fråga återstår, och sedan ta redigt betalt för kalaset. Det finns ingen som helst vetenskaplig anledning att tro att det ska funka – och inte heller några belägg som visar att det gör det. Homeopati är helt enkelt nonsens. Detta betyder inte nödvändigtvis att homeopater ljuger. Även om en och annat sätter vinsttänkandet före den medicinska etiken, tror säkert de flesta som håller på med det att det verkligen fungerar, och använder det själva. Detta belyser vilken svag grund personlig erfarenhet och anekdotiska belägg är i frågan. De allra flesta som är ordentligt förkylda och som tar sin homeopatiblandning duktigt kommer att må betydligt bättre på bara sju dagar. Utan den homeopatiska dunderkuren skulle samma process kunna ta upp till en vecka. Ni fattar. De flesta vardagliga sjukdomar botar kroppen själv utan medicin. Att man upplever att man blivit botad från vanlig magsjuka med hjälp av homeopati bevisar således absolut ingenting – man skulle ha blivit botad helt utan denna hjälp. Det ska erkännas att också placebo-effekten förstås kan göra sitt till för återhämtningen. Författarna argumenterar dock övertygande för att detta inte kan vara en anledning till att låta folk tro på vilka verkningslösa kurer som helst.

Kiropraktik
Många kan tycka att det är förvånande att hitta kiropraktik i sammanhanget. Det är väl ändå en helt etablerad gren av medicinen? Inte helt och hållet. Faktum är att kiropraktik från början bygger på en ”teori” om att alla åkommor bygger på att ryggraden har hamnat lite fel, och att boten således är att justera denna. Även detta är nonsens. Alla seriösa forskare är exempelvis övertygade att små rackare som virus och bakterier spelar en viktig roll i många sjukdomar, och att dra i ryggraden för att motverka vattkoppor är fullständigt meningslöst. För de mera dogmatiska kiropraktikerna utfärdas således en varning: de vet inte vad de pratar om. Detta är ett större problem i USA, där de som av en händelse är bättre på att ta betalt. Föredömligt nog sätter den svenske översättaren när det behövs in saker i sitt svenska sammanhang, och konstaterar att kiropraktiker som tror att de kan bota allt möjligt inte saknas här heller. Ett råd därför: om du har tänkt besöka en kiropraktiker, kolla först om denne tror sig kunna bota astma eller dylikt. Om ja – leta vidare.

Den seriösa kiropraktiken behandlar ryggproblem. Där finns det också klara belägg för att behandlingen kan hjälpa. Dock, påpekar författarna, står det inte klart att kiropraktik är bättre än andra behandlingar, som sjukgymnastik. De lägger också till en varning: avstå från justering av nacken. Det finns exempel på dödsfall till följd av detta.

Örtmedicin
Örtmedicin har en lite speciell plats i sammanhanget, då den vetenskapliga medicinen faktiskt har utvecklats ur denna. Många örter har verksamma ingredienser som används i medicin – dessutom är ju god näring en av de viktigaste faktorerna vad gäller att hålla sig frisk. Med andra ord kan vissa örtmediciner funka, andra inte. Sen ska man ju komma ihåg att när den bästa dosen av den aktiva ingrediensen noga har utprovats för bästa effekt räknas det inte längre som örtmedicin, utan helt enkelt som medicin. Boken går igenom flera olika örtpreparat, och kommer fram att exempelvis fiskolja (Omega 3) verkar kunna förbättra, och Johannesört förefaller verksamt mot lättare depressioner. En varning dock för att den sistnämnda kan minska effekten av flera olika mediciner, och kan därför vara olämplig av den anledningen.

Ett av de viktigaste problemen med alternativmedicinen som författarna betonar är att den inte sällan får ersätta beprövade och effektiva behandlingar. Exempel ges på cancersjuka som istället för konventionell vård väljer homeopati eller dylikt, och istället för god chans till att tillfriskna får försämring och död som ett brev på posten, liksom andra följder av att tro att en New age-guru är en auktoritet på att bekämpa sjukdom. Ett annat, om än mindre, problem är de enorma summor som kastas på verkningslösa kurer helt i onödan. Ett sätt att undvika detta är lägga en lite mindre slant på att skaffa boken. Eller den verkliga lågbudgetvarianten – låna den på biblioteket.

Jens-Hugo Nyberg