Masskamp kan rädda kollektivavtalen

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 284 (20/08) – 081110

Det lettiska företaget Laval un Partneri försökte i samband med ett projekt i Vaxholm 2004 hävda att det kollektivavtal som företaget hade med lettiska fack även gäller i Sverige. Därför avvisade företaget Byggnadsarbetarförbundets krav på att teckna kollektivavtal som gäller på den svenska byggmarknaden. Företaget försattes då av Byggnads i en uppmärksammad blockad. Det blev inledningen till en strid om kollektivavtalen som nu närmar sig en avgörande punkt.

Det svenska byggfackets kamp för att rädda sitt kollektivavtal gav upphov till en borgerlig hatkör mot fackets traditionella stridsmetoder. Både Byggnads och dess medlemmar beskylldes för att vara rasister. Men de svenska fackens kamp för att försvara sina kollektivavtal har inte haft någon rasistisk framtoning. Det är lögner som sprids av borgarna och deras press.

Byggnads vann kampen och det lettiska företaget fick slå till reträtt under stora krokodiltårar från borgerliga ledarskribenter. Den borgerliga alliansregeringen gick så långt i sin strävan att tillmötesgå de stora fackens ledningar att den ställde sig bakom Byggnads när konflikten fördes till EG-domstolen. Det var knappt man kunde tro sina ögon när arbetsmarknadsminister Littorin åkte till Bryssel för att försvara de svenska fackens rätt att försvara sina kollektivavtal. Kritiken inom den mer reaktionära eller mindre insiktsfulla delen av borgerligheten – som inte förstår att facken först måste försvagas innan man kan inleda ett frontalangrepp – blev hård.

Den ”svenska modellen” ifrågasätts
Svenskt näringsliv erbjöd sig att driva fallet i EG-domstolen och där föll en dom under 2007 som föreföll peka i riktning mot seger för facket. Den gäller det så kallade Vikingmålet, där det finska sjömansfackets kamp för finskt kollektivavtal när Viking Line flaggade ut färjan Rosella till ett dotterbolag i Estland ansågs vara berättigad, eftersom den syftade till att skydda arbetstagarna. EG-domstolens generaladvokat uttalade sig också under våren 2007 om Lavalmålet på ett sätt som understödde känslan av att faran var över. I bakgrunden fanns också det löfte som arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund fick i samband med Sveriges inträde i EU att ”den svenska modellen” för arbetsmarknaden inte skulle rubbas.

Det är ingen överdrift att säga att hela fackföreningsrörelsen var invaggad i föreställningen om att inget kan rubba ”den svenska modellen”. Det var dock en illusion.

När domen i det så kallade Lavalmålet föll den 18 december 2007 blev chocken stor i hela den svenska arbetarrörelsen. Vänsterpartiets facklig-politiska sekreterare Lisa Rasmussen trodde till och med att DN:s upplaga på nätet hade fått allt om bakfoten när den utan krumbukter redovisade att arbetsgivarna vunnit i domstolen.

Från konstitutionen till Lissabonfördraget
Frågan om vilka kollektivavtal som ska gälla måste ses i samband med Europeiska unionen i dess helhet. Poängen med EU för det europeiska storkapitalet och dess politiska språkrör är att skapa en gemensam inre marknad som kan fungera som arena för att skapa europeiska storföretag som på allvar kan ta upp kampen med nordamerikanska och japanska storföretag.

Det innebär att i alla 26 medlemsländerna samordna de lagar och regler som gäller för företagens verksamhet. Arenan för kampen mellan de europeiska företagen om vem som ska överleva och vem som ska gå under ska vara så likvärdig som möjligt.

De ledande kapitalisterna och politikerna i de stora EU-länderna inser dessutom att detta fordrar en politisk överbyggnad som är mycket mer effektiv och verkställande än idag. Den idén förkroppsligades i förslaget till konstitution för EU, som dock inte överlevde folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.

Men de ledande EU-politikerna gav inte upp efter det massiva nederlaget. Istället skrevs konstitutionen om och kallas nu för Lissabonfördraget. Konstitutionen och fördraget är så lika till innehållet att minst nio tiondelar är gemensamma. Den svenska riksdagen ska rösta om fördraget den 20 november.

Irland har redan i en folkomröstning i höst sagt nej till fördraget. I Sverige krävs dock inte någon folkomröstning, här räcker det med ett godkännande i riksdagen. Fördraget medför så stora förändringar att det måste godkännas av tre fjärdedelar, alltså 75 procent, av riksdagens ledamöter. Det innebär konkret att det räcker med att 78 av 349 ledamöter i riksdagen röstar nej för att fördraget inte ska godkännas.

Ingen beredskap
Facken hade ingen beredskap för den nya situationen. Under LO:s kongress i våras debatterades livligt hur det nya hotet ska mötas. Byggnads är med sina direkta erfarenheter av hotet pådrivande i den här frågan. Den samlande formuleringen blev kravet att LO skulle få den svenska regeringen att kräva en intakt ”svensk modell” för arbetsmarknaden innan Lissabonfördraget godkändes.

Det som Byggnads och Transport fick igenom vid LO:s kongress var kravet att den utredning som regeringen dragit igång, och som ska redovisa Lavaldomens konsekvenser, ska vara klar innan riksdagen godkänner Lissabonfördraget. (Utredningen benämns ofta efter utredaren Claes Stråth.)

För den som är bekant med det rävspel som kännetecknar den svenska socialdemokratin är fortsättningen inte speciellt uppseendeväckande. LO-ledningen hävdade fram till folkomröstningen i Irland envist att Lissabonfördraget innehåller skydd för kollektivavtalen och konflikträtten. Därför skulle godkännande av fördraget vara ett framsteg, eftersom nuvarande EU-fördrag inte har något skydd för strejkrätten.

Efter den irländska folkomröstningens nej till fördraget kom LO-ledningen emellertid på bättre tankar. Wanja Lundby-Wedin – som också är ordförande i Europafacket – har efter detta hävdat att det irländska nej:et öppnar för det sociala protokoll som Europafacket kräver. Mona Sahlin har för sin del sagt att det är av stor vikt att fördraget godkänns och att riksdagens beslut inte behöver invänta Stråths utredning. En makalös slutsats som öppet bryter med en lång tradition av försvar för rätten till kollektivavtal.

Sprickor i s och LO
Det finns alltså intressanta sprickor både i den fackliga byråkratin och i den socialdemokratiska ledningen. Det öppnar för påtryckningar mot s-märkta företrädare i riksdagen. Det krävs bara att 47 socialdemokrater röstar nej, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, för att regeringens hopp om att få fördraget ratificerat, som det heter, ska stoppas i den svenska riksdagen.

Olika krafter inom och utanför LO försöker påverka s-företrädarna i riksdagen. Det är en utmärkt idé att sätta press på s-riksdagsmännen, som påstår sig företräda arbetarklassen, att rösta nej till ett fördrag som hotar fackets rätt att sluta kollektivavtal som gäller för alla som arbetar i landet.

Den 19 juni fälldes ännu ett utslag i EG-domstolen som berör samma frågor som i Lavaldomen. Det gäller Luxemburg som anmälts av EU-kommissionen för att ha gjort en felaktig tolkning av det som kallas ”utstationeringsdirektivet”. I Luxemburg kräver staten att företag som tillfälligt är verksamma i landet ska följa samma regler som inhemska företag. I domen slås däremot fast att företag från andra EU-länder inte behöver betala högre löner än lägsta möjliga i landet där verksamheten äger rum. Om facket, eller som i Luxemburgs fall staten, hävdar att samma villkor ska gälla, är detta enligt EG-domstolen ett brott mot den ”fria rörligheten”.

Den svenska fackföreningsrörelsen, med LO i spetsen – andra fack är inte utsatta för samma hot, har ingen idé om hur fördraget ska kunna stoppas. De få initiativ som har tagits är helt otillräckliga. Det är utmärkt att Byggnads, Transport, LO-distriktet i Stockholm och lokala fackklubbar försöker skapa opinion i frågan. Men inte heller det räcker. Mona Sahlin och hennes kompanjoner i s-ledningen tar det med jämnmod.

Kampanj
Det som behövs är en omfattande och högröstad kampanj för att stoppa fördraget. LO och dess olika medlemsförbund måste offentligt kräva att s-representanterna i riksdagen röstar nej. En omfattande opinion bland medlemmarna kan driva fram en öppen spricka mellan s och LO som skulle kunna resultera i en kovändning från Sahlin och övriga s-ledare.

Vänsterpartiet är motståndare till Lissabonfördraget och har, tillsammans med den övriga vänstergruppen i EU-parlamentet, utfört en del bra arbete kring frågan om försvaret av kollektivavtalen. Förenade vänstern har motsatt sig ”ursprungslandsprincipen”, som senare ersattes av ”friheten att tillhandahålla tjänster”, med ”värdlandsprincipen”. Men det räcker inte. Partiet borde aktivera sina fackliga medlemmar och inleda en kollektiv kampanj för att stoppa fördraget.

Lars Ohly och övriga ledare i partiet bör aktivt kräva av socialdemokraternas och LO:s ledning att de konsekvent vägrar godkänna ett fördrag som så uppenbart går emot fackföreningsrörelsens intressen. Vänsterpartiet sysslar nästan enbart med parlamentariska frågor och det krävs en helt annan aktivitet på gator och torg för att stoppa fördraget. Men v-ledningen har för länge sedan gett upp alla ambitioner på att utmana socialdemokratins dominans i den svenska arbetarrörelsen. Parlamentariska kombinationer och rävspel har blivit partiets livsluft.

Det som behövs är en stormvind av protester från gräsrötterna i fackföreningsrörelsen. En sådan kampanj kan inte bara kräva att s-representanterna röstar nej i riksdagen. Den måste gå vidare och inleda arbetet med att skapa en gräsrotsrörelse i facken som kan se till att våra företrädare i framtiden inte är bundna med händer och fötter till s-ledningen, vilken i sin tur är helt fastkedjad vid den svenska och europeiska kapitalismen. Vi behöver företrädare som ser till medlemmarnas intressen och inte kapitalets och som är beredda att dela medlemmarnas livsvillkor.

Det brinner i knutarna:

Kräv att s-representanterna i riksdagen röstar nej till Lissabonfördraget.

Kräv att ledningen i LO och medlemsförbunden organiserar en omfattande kampanj mot Lissabonfördraget med målet att stoppa ett godkännande i riksdagen.