Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 284 (20/08) – 081110

5 november 2008

Miljoner människor i hela USA och runt om i hela världen har jublat över Barack Obamas historiska seger. Först och främst därför att han är den förste svarte presidenten i ett land som byggdes på två århundradens slaveri, ett århundrade med ”Jim Crow”, det systematiska förnekandet av demokratiska rättigheter för de tidigare slavarna. Ett land som för bara fyrtio år sedan, och under trycket av en massomfattande medborgarrättsrörelse och uppror i innerstäderna, började nedmontera maskineriet för rasistiskt förtryck, något som ännu inte är fullbordat, trots Obamas seger.

Möjligheten för miljoner afroamerikaner som vanligtvis berövas sin rösträtt att rösta på någon som de kände representerade dem och deras erfarenhet var också en starkt bidragande faktor i den historiska vändning som medförde republikanernas värsta nederlag på 60 år. Demokraterna gick också framåt i kongressen och ökade sin majoritet, ett tecken på att det inte enbart var Obamas karisma eller hudfärg som människor röstade på, utan ett slut på republikanernas dominans i USA:s politik under en hel generation.

Många unga entusiasmerades också till att rösta och accepterade gärna retoriken om förändring och hopp. två saker som många medborgare i USA känt sig berövade under de senaste åtta åren.

En annan viktig orsak till glädjen är att valet av Obama markerar slutet för Bushs och Cheneys så hatade tid. Det var en röst mot allt som människor hatade hos Bush, från politiken som gynnade storbolagen till kriget mot terrorn, från Guantanamo till den ekonomiska krisen. Den representerar ett massivt folkligt avvisande av den politiken.

Men om valet av Obama välkomnas av många i Afrika, Asien och Latinamerika, med förhoppningen att det krigshetsande som är typiskt för USA:s politik under Bush och Cheney kommer att avta, kommer det att krävas mycket mer för att övertyga många fler att USA:s missbruk av sin status som supermakt kommer att ta slut, att dess dominerande ekonomiska politik som utblottat så många människor kommer att upphöra. De har rätt. Obama har gjort klart att hans uppgift är att återställa USA:s prestige och ledarskap i världen. Hans uppgift är, kort sagt, att renovera USA-imperialismens image.

USA leder in världsekonomin i en recession, protentiellt med massarbetslöshet och större fattigdom inte bara i hela USA utan också resten av världen. Obama kommer att bli president när tjugo års globalisering och nyliberalism vacklar mot sitt slut. Vad som kommer att ersätta den kan inte förutses, utöver det faktum att USA kommer att stå inför utmaningar från sina ”allierade” liksom sina fiender. De förra kommer sannolikt inte att medge det unilaterala ledarskap som åtnjutits av George Bush den äldre, Bill Clinton eller George W. Bush.

Trots den oundvikliga ”smekmånaden” efter valet, kommer problemen på hemmaplan med att rädda USA-kapitalismen och få den tillbaka på vägen mot profiter åt de superrika att driva in hans administration i konflikter med de arbetare och den lägre medelklass som röstade fram honom.

När världen firar nederlaget för McCain och George Bushs parti, kommer miljoner att med se med förväntan på att Obama ska inträda i Vita huset i januari. De förväntar sig stora förändringar, faktiskt en omvandling av USA. Men det är nog få som kan specificera exakt vad dessa förändringar ska vara. Det finns många anledningar att tro att förändringen för alla delar av Obamas anhängare kommer att vara mer symbolisk än verklig.

Redan när det gäller de stora frågorna för dagen, finanskrisen och Paulsons förslag att rädda bankerna, hade Obama och McCain mycket liknande ståndpunkter, och båda uppmanade sina partier att stöda det i kongressen. När det handlar om den amerikanska kapitalismens intressen kommer Obama, som ledare för det ena av de två stora kapitalistiska partierna i USA, och den som fick huvuddelen av donationerna från storföretagen och Wall Street, inte att kunna bryta med marknadens logik och det profitsystem som dömer så många till fattigdom och misär.

Men de progressiva aspekter av sin politik som han fört fram, förbättra miljoner medborgares tillgång till sjukvård, bekämpa rasismen i domstolsväsendet och polisen, bekämpa ojämlikhet, öka beskattningen av de rika – dessa löften måste genomföras, ja, faktiskt utvidgas. De aspekter av hans politik som är bakåtsträvande och en del av ett pågående arv efter Bush, öka antalet soldater i Afghanistan och hota med att utvidga kriget in i Pakistan, måste bekämpas och besegras.

I slutändan måste arbetare, ungdomar och invandrare i USA, oavsett vad de tror om omfattningen av de förändringar som Obama representerar, organisera för att kämpa genom massmobiliseringar och proteströrelser, genom strejker och demonstrationer, i likhet med dagen utan invandrare 2006.

Demokratiska partiet har i historien spelat rollen som säkerhetsventil. När saker och ting blir alltför usla, när människors hat mot republikanernas företagsvänliga politik blir för mycket, dammar demokraterna av sin radikalism, utlovar förändring och skillnad och får upp sitt röstetal, innan de gör alla besvikna igen. Åtta år senare återkommer en republikansk president i Vita huset.

Arbetarklassen behöver inte demokraterna; de behöver sitt eget parti, ett parti som består av arbetare, de fattiga, invandrare och radikala ungdomar som kämpar för sina intressen, inte bara i kongressen utan också på arbetsplatserna och på gatorna. Detta parti kan tyckas ljusår borta just nu, men socialistiskt tänkande människor i USA som vill ha rättvisa och social rättvisa kan vinnas för ett sådant projekt. Vi kan göra det genom att uppmana alla dessa unga aktivister, alla de svarta och fackliga aktivister som hoppas på verkliga förändringar från Obama att fortsätta att vara aktiva – inte välja eller återvälja honom bland demokraterna utan förverkliga den sjukförsäkring, de fackliga rättigheter och det slut på diskriminering som han fick dem att tro att de kan åstadkomma.

Om dessa krafter själva mobiliserar, om de klargör och specificerar sina krav, vilka kommer att bli alltmer brännande när recessionen fördjupas, kommer de, när Obama sedan sviker dem, vilket han kommer att göra, att lyssna till den minoritet som hela tiden sade att det var nödvändigt att bryta med demokraterna och bygga ett oberoende arbetarparti. Under sådana förhållanden kommer det att bli möjligt att göra slut på fackföreningarnas stöd till demokraterna och vinna stöd för ett nytt parti, ett parti med ett tydligt socialistiskt program för att utplåna det bankrutta kapitalistiska systemet i USA.

Det innebär en socialistisk revolution mot USA-kapitalet och -imperialismen för att bryta bankernas och företagens makt, få bort de rasistiska snutar och domare som fortfarande fängslar och avrättar ett oproportionerligt antal svarta amerikaner, och få vanliga arbetare att överta ansvaret för samhället uppifrån och ner. Endast en sådan kamp kan få stopp på cyklerna med upp- och nedgång, endast en sådan kamp kan göra slut på imperialistiska krig, endast en sådan kamp kan verkligen göra slut på social ojämlikhet. Förbundet och dess meningsfränder i USA är beslutna att kämpa för detta under de kommande åren.

www.fifthinternational.org