Protester mot Berlusconi

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 284 (20/08) – 081110

5 november 2008

Arbetare och ungdomar i Italien gör motstånd mot angrepp som inletts av Silvio Berlusconis regering, vilken vann en valseger i februari. I mitten av september stödde en miljon arbetare en generalstrejk under en dag som organiserades av den största fackliga federationen, Confederazione Generale del Lavoro (CGIL).

Fredagen den 17 oktober manade tre av Italiens mindre men mer militanta fackföreningar, (Cobas (Confederazione dei Comitati di Base), CUB (Confederazione Unitaria di Base och SdL (Sindicato dei Lavorati Intercategoriale) till generalstrejk. Bussförare, järvägsanställda och tunnelbaneförare stoppade städernas transportsystem. Arbetare inom utbildning, sjukvård och utryckningsservice deltog också i stort antal. I Rom demonstrerade 300 000 från Piazza della Republica till Piazza San Giovanni i Laterano. Det var en stor framgång.

Den tredje generalstrejken ägde rum fredagen den 24 oktober när de tre största fackliga federationerna – CGIL, CISL och UIL – mobiliserade tio miljoner arbetare och tjänstemän i en generalstrejk under fyra timmar.

Förutom den stora demonstrationen i Rom den 17 oktober, deltog 80 000 i Neapel, 50 00 marscherade i Milano och i Florens var 40 000 ute på gatorna. Arbetare på bussar, järnvägar och i tunnelbanan stoppade transportsystemen i städerna i en rad strejker, som var utspridda för att få maximal effekt. Arbetare från servicesektorer som utbildning och sjukvård deltog också i stort antal.

De fick sällskap av elever, gymnasister och studenter som protesterade mot utbildningsminister Maria Stella Gelminis angrepp på utbildningssystemet. Gelminis ”reformer” (lag 133 som godkändes i augusti) främjar privatisering av utbildning på högskolenivå. Andra åtgärder innebär att inga nya lärare kan anställas i en skola innan fem lärare har gått i pension. Målet är att använda ”naturlig avgång” för att få bort 87 000 lärartjänster under de närmaste tre åren.

Gelminis dekret återinför också obligatorisk skoluniform, betygssystem, inberäknat ett för ”uppträdande” och segregeringen av invandrarelever i ”classi ponte” (bridgeklasser).

När studenterna i Milano försökte ockupera Politecnico angreps de av polisen, vilket resulterade i att tre togs till sjukhus och flera andra fick mindre skador. Sammanstötningar ägde också rum i Bologna när ungdomar invaderade centralstationen. Berlusconi hotade att skicka stora polisstyrkor om studenterna ockuperade skolor och gymnasier.

Fredagen den 24 oktober mobiliserade sedan de tre största fackliga federationerna – CGIL, CISL och UIL – tio miljoner arbetare och tjänstemän i en fyra timmars generalstrejk. Nästa dag ägde stora demonstrationer rum som organiserades av det stora oppositionspartiet Partito Democratico (PD) i hela landet. Antalet deltagare uppges till allt från en miljon till två och en halv miljon. De städer som var involverade inkluderar Milano, Florens, Bari, Turin, Neapel, Bologna liksom den stora Circo Massimo i Rom. De organiserades under parollen ”Salva d’Italia” (Rädda Italien) och den italienska trikolonren.

Den 30 oktober ägde stora demonstrationer rum mot utbildningsreformerna. Studentorganisationerna mobiliserade uppemot en miljon som demonstrerade i Rom och nittio procent av skolorna var stängda under dagen. Neapel och regionen Campani förefaller vara rörelsens brännpunkt med 60 gymnasier ockuperade i staden och 120 i regionen. Men rörelsen är nationell och det förekom militanta aktioner i Venedig. Berlusconis hot att skicka in den paramilitära polisen för att öppna de ockuperade skolorna ledde till ett offentligt ramaskri som tvingade tillbaks dem.

Studentorganisatörer har uppmanat till ännu en aktionsdag på universiteten den 14 november.

Det är tydligt att de mest militanta arbetarna och ungdomarna har återhämtat sig från bakslaget de tillfogades när Berlusconi kom tillbaka till makten i ett val som blev ett fullständigt nederlag för vänstern. Rifondazione Comunista förlorade alla platser i parlamentet, som straff för sitt stöd till den nyliberala politik som bedrevs av den regering som leddes av Romano Prodi.

Italien sjunker nu ner i recession och stora strider väntar. Den sociala massrörelsen mot utbildningsreformen kan bli en inspiration för en ännu bredare våg av arbetarkamp. Italiens arbetare måste återvinna terräng som förlorats: att återuppbygga de lokala samordningar av kampen som spelade en viktig roll i massmobiliseringarna vid sekelskiftet men som vittrade bort under de förödande åren med Prodis, Veltronis och Bertinottis regering.

Den omgrupperande vänstern är fortfarande i stor utsträckning påverkad av de frihetliga och syndikalistiska idéer som, förvisso mot deras vilja, tillät reformister som Walter Veltroni och Fausto Bertinotti att vilseleda massrörelserna från perioden 2000-2003. Var och en som inte på ett revolutionärt sätt kämpar för ett maktperspektiv, överlåter helt enkelt ledningen till borgerliga reformister och den fackliga byråkratin som kan binda arbetarna till att i avgörande ögonblick välja borgerliga regeringar. Av den anledningen måste italienska revolutionärer skynda sig att inleda kampanjen för att bygga ett nytt revolutionärt kommunistiskt parti.

www.fifthinternational.org