Arbetarmakt

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 285 (21/08) – 081123

Den landsomfattande utbildningsstrejken den 12 november var en enorm politisk framgång. Om man lägger samman antalet deltagare i demonstrationerna och strejkerna, som det framgår av schulaction.org, så är det redan mer än 100 000 – även om inte allt ännu rapporterats. Även den borgerliga pressen talar om mellan 70 000 och 80 000. Hur som helst handlar det om en stor ökning jämfört med protesten i juni i år, när omkring 30 000 elever gick ut på gatorna.

Detta visar att vi har att göra med en växande rörelse; en rörelse som också börjar sprida sig till universiteten och som får solidaritet från en del föräldrar och lärare liksom stor sympati från befolkningen.

Orsaken kan inte sökas i någon speciell taktik från rörelsens sida eller i nya speciella krav. Orsaken finns desto mer i den djupa krisen för hela det borgerliga utbildningssystemet, vilket lett till en permanent försämring av utbildningen inte bara för arbetarklassens stora massa, utan också för dess relativt privilegierade skikt – arbetararistokratin – och mellanskikten och ända till delar av borgerligheten. Situationen skärps genom det kapitalistiska systemets allmänna kris.

Det blir också allt tydligare att fler och fler elever inte längre är beredda att acceptera det nuvarande tillståndet – och de vill också vara aktiva.

Protestformerna
Det stora antalet deltagare i skolstrejken och demonstrationerna lät sig inte avledas från sin politiska klarhet och radikalism av de olika lokala allianserna.

I några städer gick aktionerna utöver rena demonstrationer. I Oldenburg ockuperades en skola, i Hannover bröt elever och gymnasister igenom avspärrningen runt det lokala parlamentet och angreps av polisen. I Berlin gick tusentals till Humboldtuniversitetet, ockuperade det symboliskt och upplöste ett möte för chefer som diskuterade fortsatta privatiseringar i offentlig service.

Vi beklagar, liksom andra, det avbrott i delar av minnesstunden för de judiska offren den 9 november 1938 som därigenom åstadkoms. Det var dock inte alls avsiktligt från deltagarna i den spontana aktionen och får till största delen skyllas på att universitetets foajé är så trång. Att föra protesten till universitetet, stoppa chefernas seminarium och hänga upp fanor och banderoller från balkongen i en kort ockupation, var en legitim, riktig och spontan aktion – och säkert en höjdpunkt i demonstrationen, vilket visar den entusiasm och spontanitet som finns hos elever och studenter.

Borgarna börjar hetsa mot utbildningsprotesten
I vissa städer kom det under protesten upptakt inte bara till den vanliga skrämseltaktiken och de vanliga hoten från rektorer och reaktionära lärare mot strejkvilliga elever. Exempelvis blev ovanligt många prov förlagda till den 12 november.

Utöver dessa redan vanliga trakasserier agiterade i många städer också avläggare till kristdemokraternas Jungen Union och av dem uppställda ”elevföreträdare” mot strejken. Språkröret för eleverna i Frankfurt distanserade sig från ungdomsalliansernas upprop och skrev ett pressmeddelande i vilket de vände sig mot strejken och varnade för ”vänsterextremistisk” infiltration.

Detta togs också upp av den borgerliga pressen – speciellt dess ”socialliberala” delar. Så här skrev Frankfurter Rundschau den 12 november:

Elevföreträdare i staden Frankfurt har distanserat sig från bojkott av undervisningen i de flesta städer i Hessen. Organisationerna företräder enligt språkröret Eric-Jan Krauchs uppfattning ‘inte den nödvändiga majoriteten för att mana till en strejk’. ‘Hur kan det komma sig att en minoritet bestämmer’, heter det i ett i mitten av veckan offentliggjort meddelande. Initiativtagare till protesten i Frankfurt är dessutom Ungdomsalliansen Frankfurt/ Offenbach som domineras av den hårda vänstern och delvis av vänsterextremistiska grupper.
I artikeln anfördes under åberopande av författningsskyddet (tyska SÄPO) SDAJ (Sozialistische Deutsche Arbeiterjugend, närstående DKP), DIDF-Jugend (ungdomsförbund till Föderation Demokratischer Arbeitervereine, som organiserar turkisktalande ungdomar), REVOLUTION/Frankfurt am Main, Solid och Die Linke.SDS (vänsterpartiets högskoleförbund) som sådana grupper. Trots detta förtal följde tusentals även i Frankfurt am Main uppropet från ”minoriteten” – och ännu fler i hela Hessen.

Naturligtvis använde borgerliga media också de militanta aktionerna i Berlin och Hannover som anledning att hetsa mot ”bråkstakarna”, ”kravallmakarna” och den framväxande rörelsen.

I Hannover gjordes delstatsparlamentets företrädare för vänstern och miljöpartiet av den kristdemokratiska delstatsregeringen till ansvariga för ”överdrifterna”. Bland andra hetsade Springers tidningar och der Spiegel mot demonstranterna i Berlin. De påstår att ungdomarna genom förstörelsen av bilder i utställningen om naziregimens expropriering av judarna gjort sig skyldiga till antisemitism.

Pressen förtiger ”naturligtvis” att demonstranterna inte på något sätt avsiktligt ville förstöra utställningen. Denna beklagliga skada kan hänföras till den trånga passagen i universitetets foajé, där gången bara är 1,5 meter bred och givetvis blev för trång för de mer än hundra eleverna som trängde in. De flesta tidningarna förtiger ”naturligtvis” också att demonstrationens organisatörer uttryckligen beklagat denna åverkan och erbjudit sig att hjälpa till med att återställa utställningen.

Inte desto mindre äger en cynisk iscensättning rum för att diskreditera massans ilska och att av rörelsens moderata del, reformistiska och småborgerliga partier som vänstern och miljöpartiet, ledningarna för fackföreningar och föräldrarnas företrädare, kräva att de ”tar avstånd” eller åtminstone i fortsättningen går in för ”återhållsamhet”.

Arrangemanget för chefer, som stördes på första våningen, försöker också simma med i den förståeliga sympatin för utställningen, utger sig för att som ”privatarrangemang” vara oskyldiga och av en ”tillfällighet” ha diskuterat patenträtter.

Därigenom ska inte bara legitimiteten, nödvändigheten och den existerande sympatin för radikala protest- och aktionsformer bland ungdomar nedsvärtas bland befolkningen i övrigt. När 100 000 eller fler går ut på gatorna och därmed får finna sig i att bli disciplinärt trakasserade i skolan, visar detta att det uppstår en viss beslutsamhet som kan radikaliseras och utbreda sig. Då svarar staten och pressen med en blandning av repression, förtal och integration – man publicerar positiva reportage om ”goda” men harmlösa aktioner, medan man skjuter bredsidor mot militanta aktioner. Det fattas inte heller exempel på repression. Bara i Berlin greps 13 elever. Några blev slagna av snutarna. I många andra städer kom det likaså till massiva provokationer, gripanden osv.

Vänsterpartiets, fackföreningarnas och lärarnas roll
Den stora sympatin i befolkningen för protesten tog sig också uttryck i att (nästan) varje politiker, nästan alla pampar, nästan alla kapitalister såg det som nödvändigt att själva betona hur viktigt det är med ”utbildning” i sig själv. Samtidigt har ändå media, statsapparaten och regeringspartierna börjat hetsa mot den framväxande rörelsen och förtala den.

Samtidigt saknas det inte inställsamhet. Själva chefen för vänstern i Berlin, Liebig, har nyligen bedyrat sin ”solidaritet”. Ändå kunde man inte se Berlins vänsterparti på demonstrationen. Även i andra städer lyste vänstern med sin frånvaro.

Det är inget att förvåna sig över, i slutändan genomför vänsterpartiet, där de befinner sig i delstatsregeringen, liksom socialdemokraterna (SPD), kristdemokraterna (CDU), FDP och miljöpartiet en borgerlig, kapitalistisk utbildningspolitik och förvaltning.

Även den roll som spelades av facken i DGB (tyska LO) och fackföreningen för utbildning och vetenskap (GWE), där de flesta lärarna är organiserade, måste granskas kritiskt.

I många städer stödde GEW aktionen materiellt, men utan att själva aktivt stöda mobiliseringen. Inte ens i Berlin, där samtidigt en lärarstrejk ägde rum, kunde GEW-topparna sträcka sig till ett öppet upprop för skolstrejken. Detta är ett avgörande politiskt hinder för att elever, studenter och anställda i utbildningsväsendet ska kunna göra gemensam sak!

Ett annat problem var och är GEW:s och ver.di:s (Vereinte Dienstleistungsgewerkschaft) samarbete med polisens reaktionära fackförening (GdP). I Berlin befinner sig GEW och ver.di i gemensamma avtalsförhandlingar med polisen inom offentlig verksamhet. Vi avvisar som revolutionärer detta samarbete. Vi är emot att avtalsförhandlingarna för arbetare i offentlig verksamhet – som handhas av ledningen för GEW och ver.di – förs i samverkan med snutarnas, liksom vi är emot att GdP är medlemmar i DGB.

I alliansen i Berlin ställdes också frågan om huruvida man skulle godkänna en gemensam manifestation med de tre facken (dvs. även med GdP) eller en gemensam manifestation med GEW och ver.di utan GdP.

Den opportunistiska högerflygeln i alliansen i Berlin, SAV (Sozialistische Alternative, CWI), SDAJ och i-REVO (en splittring från den internationella ungdomsorganisationen REVOLUTION, som befinner sig i nära sympati med Gruppe Arbeitermacht och Förbundet för Femte Internationalen) argumenterade för en gemensam manifestation med GEW, ver.di och GdP.

SAV och SDAJ menade att snutarna ”också är lönearbetare” och att man inte ska vara sekteristisk. i-REVO talade om GdP som en ”reaktionär organisation”, men att frågan om en gemensam manifestation inte var någon ”princip” utan bara en ”taktisk fråga” och underordnad ett gemensamt agerande med fackföreningarna.

Lyckligtvis kom det inte till någon gemensam manifestation med snutarnas fack, mot vilken från början alliansens vänsterflygel, AIR (Antifaschistische Initiative Reinickendorf, ARAB (Antifaschistische Revolutionäre Aktion Berlin), Gruppe Arbeitermacht, delstatens elevföreträdare och REVOLUTION häftigt uttalat sig mot.

Varför? Därför att polisen liksom alla andra repressiva krafter inte bara är en grupp lönearbetare som alla andra. eftersom innehållet i deras verksamhet är undertryckande och säkrande av det bestående systemet. Det visade sig också under skolstrejkerna, när snutarna exempelvis hindrade strejkande elever att gå in i andra skolor för att dra med sig andra elever. Därför är också kraven på högre lön för statens repressiva krafter, mer personal, mer upprustning osv. inga krav som vi stöder. GdP är en reaktionär fackförening, som själv inte bara ställer upp för krav på löner och andra villkor, utan ”givetvis” också för skärpning av repressionen och fler befogenheter för polisen. GdP företräder också de misshandlande ”kollegerna” när dessa ännu en gång går lösa på vänsterns demonstrationer på första maj eller mot antifascister. Därför har de ”självklart” också rättfärdigat angrepp på elevdemonstrationer i det förflutna och har med rasistiska uttalanden anslutit sig till hetsen mot invandrarelever.

Med detta patrask ville SAV, i-REVO och SDAJ på allvar ha en gemensam manifestation för att visa upp ”enheten med fackföreningarna”!

Den 12 november har visat att detta inte bara var principiellt och taktiskt fullkomligt opportunistiskt. Snutarnas uppträdande – 13 gripanden, hundratals övervakade, upprepade stopp längs demonstrationsvägen, polismyndigheternas för tidiga upplösning av demonstrationernas avslutning – har i praktiken visat vilken politisk katastrof förslaget kunde ha slutat i. Det skulle ha diskrediterat alliansen i Berlin inför progressiva ungdomar, liksom inför de mest förtryckta, framför allt invandrarelever.

Lärdomen därav kan bara bli: Gemensam kamp med de anställda, gemensamma aktioner med fackföreningar som ver.di och GWE – men inte till vilket pris som helst. En gemensam ”aktion” och manifestation med en fackförening som GdP, som kräver högre lön för snutarna, som angriper själva demonstrationen, slår elever och griper dem, är otänkbar – även om det betyder att GWE-ledningen inte går med på gemensamma manifestationer med elever och studenter.

Det politiska ansvaret för att det inte blev någon gemensam manifestation med lärarna ligger inte hos strejkallianserna, utan hos ledningarna för GEW och ver.di som föredrog gemensam ”kamp” med snutarna framför en gemensam front med elever och studenter.

Lärdomar för framtiden
Detta exempel illustrerar också att rörelsen i framtiden måste vara tydligare vad gäller politiska mål, strategi och taktik.

Utbildningsfrågan är – liksom varje stor fråga i detta samhälle – en klassfråga. Det är frågan om i vems intresse, med vilka medel och metoder, som det odugliga borgerliga utbildningssystemet ska reformeras med eller ersättas av. Det är utan tvekan riktigt att kampen idag måste föras mot de senaste ”motreformerna” och angreppen från de härskande; att vi måste bygga en rörelse som mer och mer ifrågasätter den borgerliga statens och den härskande klassens kontroll över detta system.

Det innebär dock även att vi måste ta upp frågan om ett antikapitalistiskt, socialistiskt alternativ till det bestående systemet och ge ett positivt, revolutionärt svar i form av ett program med övergångskrav.

Kampen för att sprida, radikalisera och bättre samordna rörelsen måste därför gå vidare till uppbyggandet av en revolutionär, kommunistisk ungdomsorganisation, REVOLUTION.

Trots och kanske just på grund av framgången för den första landsomfattande skolstrejken är det nödvändigt att bygga upp på denna nivå och betrakta aktionen som upptakten till en mycket större, bättre samordnad rörelse, som nästa gång kan organisera mycket kraftfullare strejker på skolor och universitet.

Arbeitermacht Infomail 393

Artiklar om samma ämne:  Österrikiska LSR:s 22:a konferens: Viktigt steg framåt! |  Första maj i Tyskland och Österrike |  Strejk i offentlig sektor skakar Tyskland |  Valet i Tyskland: SPD:s historiska katastrof banar väg för Merkel och Westerwelle |  Stort antal offer för det indiska förtrycket i Kashmir |