Appell till ESF:s förberedelsemöte i Istanbul

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 286 (22/08) – 081203

20 november 2008

Kära kamrater i Europas socialforum, Elevernas och studenternas magnifika mobilisering i Italien – som kallas den abnorma vågen – och de generalstrejker som initierats av Cobas, Cub och Sdl, plus Cgil:s och andra stora fackliga federationers stora strejk i oktober, är ett exempel för hela Europa.

Det är ett exempel som de tyska elevernas militanta massaktion och liknande rörelser i Spanien och Grekland visar kan och måste följas i samband med en allt djupare ekonomisk och social kris. De franska piloternas, tågförarnas, lärarnas, studenternas och postanställdas aktioner den här veckan har också potentialen att bli en sådan massrörelse som vi sett flera gånger under de senaste åren.

Parollen på gatorna i Italien – Vi kommer inte att betala för deras kris – måste tas upp och sådana massaktioner måste återskapas i hela Europa.

De som styr EU måste lära sig den hårda vägen att Europas arbetare och ungdomar inte kommer att tolerera oförmågan hos deras system – inte bara nyliberalismen utan själva kapitalismen – att tillhandahålla anständigt betalda och säkra jobb, socialt boende, pensioner, utbildning och sjukvård liksom demokratiska och fackliga rättigheter. Om de inte kan lära sig den läxan, måste de kastas på historiens avskrädeshög.

Vi avvisar användningen av miljarder och åter miljarder av arbetarnas skattepengar för att rädda bankirerna – utöver de miljarder som slösats bort på det reaktionära ”kriget mot terrorismen”. Vi måste kräva att alla banker och privata företag som avskedar sina arbetare, stänger fabriker eller flyttar sin produktion övertas av staten under arbetarkontroll och utan kompensation till de förra ägarna. När arbetsplatser stängs och industrier drar ner, måste vi följa arbetarnas exempel under kriserna på 1970- och 1980-talet och ockupera dem. De arbetslösa måste få hjälp av fackföreningarna att förbli synliga, militanta och organiserade.

De mer militanta fackföreningarna får inte passivt vänta på det konservativa och reaktionära Europafacket (ETUC) när de nu ställs inför dessa omedelbara hot. Dessa dinosaurier kommer bara att be sådana som Brown, Sarkozy och Merkel om hjälp, eftersom de fortfarande ser dem som sina förhandlingspartners. Det är därför som de stora brittiska facken just har sålt ut sitt hot om en ”het höst” med lönekamp under förhållanden när regeringen framtvingar tvåprocentiga ökningar när inflationen, även med officiella siffror, är mellan 4 och 5 procent. I Tyskland har IG Metall gått med på en uppgörelse under inflationsnivån vilket kommer att sänka medlemmarnas löner. ESF, där de mer militanta fackföreningarna deltar, får inte svansa efter Europafacket utan måstesjälva ta ledningen.

Priset för att låta krisen trasa sönder våra jobb och vår service kommer att vara att uppmuntra högerns radikaler, rasisterna och fascistiska krafter som växer. Från Neapel i maj till Litvinov i Tjeckien tidigare i november har en våg av våldsamma pogromer mot romer ägt rum. I Ungern är framväxten av en reaktionär, nationalistisk och fascistisk höger, som använder sig av rasism mot romer, en varning om vad som händer när illusionerna om kapitalistiskt välstånd dunstar bort, om inte vänstern för fram ett militant alternativ.

ESF-processen behöver radikalt omorienteras bort från att formulera och diskutera begränsade program som reformistiska regeringar ska genomföra under förhållanden där det inte ens finns några partier som kan genomföra dem. Det finns alldeles tydligt en del människor som sätter sitt hopp till ”vänsterpartier” – Rifondazione igår, tyska vänsterpartiet idag – men den senaste tiden visar att de lätt lockas in i koalitioner med socialdemokrater och före detta kristdemokrater vilka kommer att följa de som styr EU. Rifondaziones öde visar att de bara kommer att diskreditera sig själva inför kärnan av sina anhängare och genomlida fullständigt skeppsbrott.

Förespråkarna för denna hopplösa strategi lugnade sig själva med att det var ett mycket praktiskt och förnuftigt sätt att gå till väga. Den förnuftigaste kursen – inför inledningen av en stor kris som kan utmynna i ett årtionde av stagnation och depression – är faktiskt ett program för motstånd, ett program för handling.

Det brådskar att diskutera detta, med en början i Istanbul och sedan vid alla förberedelsemöten. Vi måste börja med de aktioner som redan inletts av fackföreningarna och ungdomen och besluta om hur vi ska kunna upprepa dem – och inte bara inom EU utan i hela Europa.

Det är hög tid att ESF spelar en aktiv roll i att samordna och inspirera solidaritet med de olika nationella rörelser som redan är på gång. ESF måste ta ledningen i att uppmuntra en europeisk ”abnorm våg” från arbetsplatser och platser för utbildning på hela kontinenten. Därför föreslår vi att ESF ska uppmana fackföreningar, partier och ungdomsorganisationer att skicka delegationer till de stora mobiliseringar som planeras i Italien den 12 december och till strejkerna och demonstrationerna i Frankrike under den närmaste tiden – om de fackliga ledarna där håller sina löften.

Vi har många gånger sagt att samlandet av människor från de mer radikala fackföreningarna, partierna och kampanjerna i Europa vid förberedelsemötena är ett rent slöseri med resurser om de bara ska tala om bokslutet över tidigare socialforum eller gräla om ”teman” för nästa. ESF stagnerar helt enkelt eftersom det fördjupar sig i diskussioner om reformistiska utopier och sin egen metodologi istället för att mana till handling kring dagens omedelbara frågor. Istanbul 2010 och förberedelsemötena kan bli annorlunda. De kan återgå till andan från Florens 2002. Om de inte gör det, kommer ESF sannerligen att dö – och då förtjänar det att dö.

Solidariska hälsningar,

Dave Stockton för Förbundet för Femte Internationalen