Debatt om medias bild av nazisterna

Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 288 (24/08) – 081216

3 december, hölls en debatt på ABF-huset i Stockholm under rubriken Har nazisterna duperat media? Arrangörer var ABF-Stockholm, Expo, SNAIV (Stoppa nazismen aktivt ickevåld) samt Quick Response, och panelen bestod av Lisa Bjurwald (journalist på Expo), Mats J Larsson (nyhetschef DN), Arash Mokhtari (Quick Response, Röda Korset), Pia Ortíz-Venegas (Salembo och medlem i Stoppa nazismen aktivt ickevåld) samt Rolf Stengård (Dagens Eko).

Jag åkte dit som representant för Nätverket mot rasism. Tyvärr fick jag inte vara med i panelen, men jag fick yttra mig först av alla i publiken, och tilläts även göra ett inlägg till, om än kort.

Det hela inleddes med att Jan Hammarlund visade ett bildspel med exempel på hur media har beskrivit nazistiska och antifascistiska aktiviteter på senare år. Vissa gånger på ett någorlunda korrekt sätt, andra gånger på ett grovt förvrängt sätt – som när nazisternas attack på den välordnade antifascistiska demonstrationen 6 juni 2004 beskrevs som bråk mellan höger- och vänsterextremister. Paneldiskussionen bestod till stor del av att Pia Ortíz-Venegas och Lisa Bjurwald kritiserade medias sätt att rapportera om dessa frågor, och att DN:s Mats Larsson försvarade sig.

Pia Ortíz-Venegas konstaterade det absurda i att jämställa nazister och antifascister, och påpekade att Salemmarschen var som störst 2003, när nazisterna just hade kläckt sin slogan om att bekämpa det ”svenskfientliga” våldet. Då hade de haft en svans av förvirrade ungdomar, den svansen är nu borta: nu handlar det med få undantag om nazister som vet vad de gör. Hon passade också på att uppmärksamma oss på det makabra i att Klas Lund, dömd för mordet på Ronny Landin, går i spetsen för en demonstration som påstår sig vara emot våld mot svenskar.

Lisa Bjurwald kritiserade media för att nazisternas stora, välordnade uppvisningar i Salem och 6 juni får stort utrymme. Resten av året, när nazisterna misshandlar, knivhugger och försöker bränna ihjäl alla sina fiender, får de betydligt mindre utrymme.

DN:s Mats Larsson, som genom hela debatten gjorde en slät figur, svarade – flera gånger – att han inte kände igen sig i beskrivningen, men medgav att DN säkert kan förbättra sig på flera punkter.

Rolf Stengård gjorde ett bättre intryck, och jag har inte följt ekot så noga, så jag hade mindre anledning att kritisera honom direkt.

Arash Mokhtari var den mest passiva av panelmedlemmarna. Han ansåg bland annat att kampen på gatorna inte är så viktig, utan att det är på Internet nazismen ska bekämpas.

Jag, som alltså talade för Nätverket mot rasism, kritiserade det faktum att media allt som oftast använder ord som ”högerextremister”, ”högeraktivister” eller ”nationalister”, men är väldigt sparsamma med att kalla nazister för just nazister. När det handlar om en organisation som heter Nationalsocialistisk front, som öppet har Hitler som förebild, och som mer än gärna misshandlar folk de inte gillar, behöver man knappast tveka – mer nazistiskt än så blir det inte.

Ibland får man intrycket av att media har som högsta princip att inte såra någon nazists känslor, tillade jag spydigt (även om spydigheten inte gick hem hos alla – Mats Larsson förnekade bestämt att de har som princip att inte såra nazisters känslor, han tyckte också att de använder ordet ”nazist” ganska ofta). Vidare förklarade jag att nazisternas välordnade demonstrationer och de otaliga överfallen på vänsterfolk, invandrare, homosexuella m.m. inte är två skilda saker. Vilka paroller de använder när de vill visa upp sig, vare sig de tågar genom staden och skriker ”Ut med packet” och ”Demokrati är folkförräderi” eller det opportunistiska ”Stoppa det svenskfientliga våldet”, är bara en taktisk fråga för dem.

Målet är hela tiden att krossa oss med våld. Som avslutning på inlägget nämnde jag rapporteringen om SMR:s överfall på medlemmar i Rättvisepartiet socialisterna i Göteborg för omkring två månader sen. I DN:s notis blev det till ett diffust bråk mellan höger- och vänsterextremister. Jag ställde frågan: ville den ansvarige dalta med nazisterna, eller var han bara helt inkompetent?

Några korta inlägg från publiken följde – förutom panelen var det knappt 20 deltagare, där SNAIV verkade vara den största gruppen. Alla som yttrade sig verkade hålla med om att media är för snälla mot nazisterna. En kvinna berättade att hon är med i SAFT – Stockholms antifascistiska tanter – en organisation jag inte kände till. En annan såg det som ett problem att antifascisterna beskrivs som vänsterextremister, vilket skrämmer bort många vanliga människor från demonstrationerna. Lisa Bjurwald, som bekände sig till det borgerliga lägret, höll helt med om den punkten. Tyvärr hade jag inte tid att gå in på den frågan.

Jag kunde annars ha förklarat att jag inte tänkte hindra liberaler från att demonstrera mot nazisterna, och jag kommer inte att motsätta mig om de – mot förmodan får tilläggas – vill vara med och blockera nazimarscher. Däremot är jag helt emot att tona ner kritiken av högerpolitiken och kapitalismen, som ständigt ger upphov till rasism och nazism, och mitt mål är att bygga en socialitisk, klasskampsinriktad antifascistisk rörelse.

Mitt sista – korta – inlägg ägnade jag istället åt att åter bemöta Mats Larsson. Han hade sagt att rapporteringen är en svår avvägning, då nazisterna vill ha publicitet. Det vill de förvisso, men samtidigt försöker de bygga upp en offentlig bild av sig själva, och den bilden vill de inte få raserad. Ett exempel är NSF:s ultrapopulistiska namnbyte till Folkfronten, med den ty åtföljande harangen om demokrati och yttrandefrihet, liksom Info 14:s passionerade försvar för samma yttrandefrihet. Detta är en uppenbar lögn som de använder för att locka folk som kanske inte flockas kring Hitlers namn, och den lögnen vill de knappast få punkterad hur som helst.

Efter det sista inlägget förklarade så moderator Ulrika Knutson, ordförande i Publicistklubben, debatten såväl lärorik och givande som avslutad. Efteråt fick jag några uppmuntrande ord från medlemmar i SNAIV, samt en uppmaning från Mats Larsson att vi ska fortsätta att informera media om vår syn på saken. Jag är kanske inte helt övertygad om att vi har så stora möjligheter att påverka borgerliga media, men redan samma kväll kom det upp en artikel på dn.se som kallade nazisterna för just nazister. Samma sak i DN 6 december, dagen för Salemdemonstraionerna, då också en artikel om Pia Ortiz förekom. Dock var effekten på DN begränsad – tidningen gav inget utrymme alls åt NMRs pressmeddelande efter Salem.

JHN