Grekland och vänstern

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 289 (25/08) – 081226

Grekland befinner sig i en förrevolutionär situation. Den 9 december, på kampens fjärde dag, begravdes den 15-årige pojken som den grekiska polisen utan mycket omsvep sköt på fläcken efter det att han och hans kompisar kastat två tomma plastflaskor mot dem. Begravningen skedde mot bakgrunden av hårda sammandrabbningar över hela Grekland mellan polisen och fascisterna å ena sidan och arbetarungdomen, arbetarna och studenterna å den andra. Tusentals närvarade på begravningen. Som för att skymfa den symbol som den döde har blivit för upproret, attackerade kravallpolisen begravningen.

Medan detta pågick hölls protestmarscher i många grekiska städer. I många fall utgjordes dessa av högstadie- eller ännu yngre elever, vissa så unga som 12 år. För att bevisa att den saknar några som helst moraliska skrupler attackerade borgarpolisen barn och ungdomar. De svarade genom att sätta i blockad och i flera fall erövra polisstationer. Det är viktigt att betona att dessa sammandrabbningar har ägt rum i varje grekisk stad, även i de mest konservativa delar av landet.

Nästa dag inträffade den länge planerade generalstrejken. Den var speciellt framgångsrik i den offentliga sektorn, utbildningen, hälsovården och transportsystemet. Regeringen krävde från facken att ställa in inte bara den traditionella arbetarmarschen till parlamentet, som i Grekland brukar följa på generalstrejker, utan också själva strejken med hänvisning till ”den spända situationen”. Detta var uppenbarligen ett försök att splittra de vuxna arbetarna från den upproriska arbetarungdomen och att sätta arbetarklassen i sin helhet mot småborgerliga skikt i samhället såsom småföretagare, affärsinnehavare, intelligentian, tjänstemän, osv. Fackbyråkraterna dominerade av PASOK, den grekiska motsvarigheten till socialdemokraterna, fann det omöjligt att styra av strejken men de försökte förvandla arbetarmarschen till en stående demonstration. SYRIZA, en sammanslutning av vissa utomparlamentariska vänstergrupper, valde att delta på PASOK-byråkraternas stående demonstration. Två vänstergrupper, MERA (Radikala Vänsterns Front) och ENANTIA (de autonoma plus 2 maoistiska grupper), båda bestående av flera organisationer, vägrade däremot att gå med på fackbyråkraternas uppmaningar och beslöt att hålla arbetarmarschen ändå. Till deras egen förvåning slöt massor av arbetare upp i marschen – hela 25 000.

Under dessa händelsers intryck krävde de uppskrämda europeiska borgarna, som samlats på EU-toppmötet i Bryssel, av den grekiske premiärministern Karamanlis att omedelbart arrestera alla som var ansvariga för detta ”kaos”. Med kaos menade de omöjligheten för de grekiska kapitalisterna och finansmännen att längre utöva en effektiv kontroll över samhället. Den 12 december tog den grekiska staten på sig att uppfylla denna order från EU-toppmötet när den försökte utföra en massarrestering av barn, 12-15 år gamla, vid en stor demonstration i Aten. Föräldrar och lärare slogs med polisen och befriade alla förutom tre.

Fler än 400 skolor befinner sig under ockupation och ungdomarna har också ockuperat ett otal offentliga byggnader. Polisstationer och banker däremot attackeras och t.o.m. bränns ner. Den 15 december omringade tusentals elever den atenska polisens centrala högkvarter. Striderna med polisen pågick under flera timmar både där och framför det centrala fängelset, där många av de 500 arresterade ungdomar troligen hölls.

På morgonen den 16 var rörelsen redan så massiv att alla skolor och universitet i landet hade slutat fungera. Samma morgon fann sig också högkvarteret för polisens speciella kravallstyrkor omringat. Det finns inget bättre bevis på att den våldsamma offensiven mot polisen verkligen bedrivs av stora massor av ungdomar, tiotusentals snarare än hundratals. Om själva kravallpolisens högkvarter befinner sig i belägringstillstånd, bevisar det bara att alla polisens styrkor redan är engagerade i striderna på andra platser och att inga fler finns att tillgå.

Den 18 december hölls en fyra timmars strejk utlyst av de offentligt anställdas fackföreningar. De privatanställdas fackföreningar vägrade att delta. Runt 50 000 arbetare och ungdomar marscherade genom Aten.

Stalinisterna förråder kampen
Arbetarklassens styrka i det moderna kapitalistiska samhället överskrider vida kapitalisternas egen styrka. Alla samhällets produkter är direkt beroende av arbetarklassen medan ingen ännu har lyckats peka ut en produkt som framställs av kapitalister. Men denna arbetarklassens överlägsna styrka kan komma till uttryck bara i fall arbetarna enar sig mot kapitalismen på ett medvetet sätt. När detta inträffar befinner sig borgarklassen i dödsfara. Därför är det inte konstigt att hela konsten i kapitalisternas maktutövande består just i uppgiften att hålla arbetarklassen omedveten om sig själv och sina möjligheter.

I Grekland tillfaller denna uppgift PASOK och fackpamparna. Men också stalinisterna i Greklands Kommunistiska Parti (KKE) har under stridens gång handlat exakt i linje med PASOK och fackbyråkratin. Dessa kommunister bara till namnet har bland annat hävdat att de ungdomar som strider mot polisen egentligen är ”talibaner”, ”gangsters”, ”knarklangare”, ”hallickar”, ”polisagenter”, och t.o.m. ”CIA-agenter”. Att kalla 13-åriga pojkar för hallickar eller imperialistagenter är snarare något man skulle kunna vänta sig från den mest reaktionära fascistmiljön, men det är högst tveksamt i vilken utsträckning även fascisten på gatan skulle kunna smälta sådana påståenden. Hur som helst så borde man inte vara alltför förvånad då KKE är ett parti som officiellt har rehabiliterat både Stalin, Moskvarättegångarna och stalinisternas utrensningar i 1930-talets Sovjet.

KKE:s ledning har vägrat ge stöd till upprorets huvudparoll som lyder: ”Ner med mördarnas och rånarnas regering!” Deras lösning på problemet är inte att störta Karamanlis högerregering utan snarare att stabilisera den. Genom detta stabiliserar KKE bara kapitalismen i både Grekland och Europa. KKE:s ledarskap ser som sin uppgift att vakta ”den sociala freden och stabiliteten”. Dessa människor ser tydligen social fred där det mest beslutsamma upproret pågår. I praktiken har KKE:s ledare hela tiden försökt hålla sina medlemmar utanför kampen. I stället för en gemensam demonstration på dagen för generalstrejken utlyste de sin egen på andra sidan Aten. Samma inträffade på nytt den 12 december.

Deras uttalande har knappt gått att skilja från regeringens:

”Jag uppmanade de politiska ledarna att i bestämda ordalag fördöma de våldsamma gärningarna – skrev den grekiska regeringens överhuvud i en deklaration efter mötet med ledarna för de parlamentariska partierna.

”Ledarskapet i Radikala Vänsterns Koalition måste sluta flörta med upprorsmakarna” – skrev KKE:s sekreterare i sitt uttalande efter mötet med premiärministern.

”Det finns politiska krafter som ger uttryck för en ansvarsfull hållning, och det finns andra som flörtar med upprorsmakarna, som jag hörde att någon sa för en stund sedan” – skrev fascisternas ledare i sitt uttalande. På detta sätt lovordade fascisterna KKE:s ansvarsfulla hållning efter det att KKE utfört vad kapitalisterna krävde. KKE intar en ansvarsfull hållning, dvs. tar sitt ansvar när det gäller att kväsa upproret och rädda regeringen.

I en artikel i Proletären nr. 51-52/2008, som handlar just om kampen i Grekland och berör den grekiska vänstern och KKE, lyckas Erik Anderson fullständigt bortse från alla dessa fakta. Kampen mellan KKE och resten av den grekiska vänstern beskriver Anderson som ett ”gräl”. Vad handlar grälet om?

”På grekiska vänstersidan har det uppstått öppet gräl mellan det traditionella kommunistpartiet KKE, som tagit avstånd från de maskerade anarkisternas skadegörelse och koalitionen SYRIZA som anklagas för att skydda de maskerade gängen” – skriver Anderson.

Vad som är kommunistiskt med KKE vill inte Anderson förklara på samma sätt som han vägrar förklara vem det är exakt som anklagar SYRIZA för att skydda ”de maskerade gängen”. Vi ska därför förklara det i stället. SYRIZA och andra delar av vänstern, såsom MERA och ENANTIA, anklagas inte bara av Karamanlis regering, av PASOK och fackbyråkrater, av fascister och av de borgerliga medierna i Grekland och i resten av Europa utan också av KKE som nu på ett så tydligt sätt har visat sig tillhöra detta stora kapitalistläger. ”De maskerade anarkisterna” – det är så medierna från Aten till Stockholm, dvs. lakejerna till de europeiska finansmännen och spekulanterna, enhälligt benämner Greklands upproriska ungdomar.

Om den våldsamma kampen skriver Anderson:

I helgen attackerades en polisstation i Aten och två mindre brandbombsattacker riktades mot två av grekiska kommunistpartiet KKE:s lokaler i Thessaloniki.

Genom att reducera ungdomarnas ytterst massiva kamp till en attack på ”en” (!) polisstation i Aten och ”två mindre brandbombsattacker” på KKE och genom att reducera alla dessa tiotusentals barn och ungdomar från arbetarklassen till ”maskerade anarkister” reducerar bara Proletären och Kommunistiska Partiet sig själva, i denna fråga, till samma nivå som KKE, dvs. till medlemmarna i kapitalistlägret.

CWI i Grekland Committee for a Workers Internationall (CWI) i Grekland har intagit en besynnerlig inställning beträffande upproret. Deras sektion i Grekland heter Xekinima och är systerparti till Rättvisepartiet Socialisterna i Sverige. Xekinima, som tillsammans med runt elva andra vänsterorganisationer är en del av SYRIZA, gör följande uppskattning av situationen:

”Denna regering kan fällas av en mäktig rörelse av arbetare och ungdomar, men inte genom de kravaller och den massiva skadegörelse som vi har kunnat se i varenda stad, orsakad av anarkistgrupper (i vars led det finns många provokatörer), under de senaste dagarna.

Under de senaste två dagarna har dessa grupper haft fritt fram att förstöra allt de kunnat komma åt. Men om detta fortsätter kommer det att spela regeringen och staten i händerna.

Arbetare kan i det första skedet acceptera några få excesser från dessa gruppers sida, men i synnerhet efter förra nattens kravaller i alla grekiska städer kommer den inställningen att förändras. Argumenten för ”lag och ordning” kommer att börja vinna mark. På det sättet kommer dessa grupper, som saknar respekt för massrörelsen och i synnerhet för arbetarrörelsen, att tillhandahålla den bästa räddningen för en paralyserad regering och statsapparat i dess försök att återta kontrollen.” (Offensiv nr. 828, 11 december 2008)

Genom detta uttalande tar CWI avstånd från striderna med polisen som ungdomarna har fört och betecknar dessa som orsakade av anarkistgrupper och provokatörer. Det finns ingen tvekan om att en del av förstörelsen har utförts av anarkistgrupper utan något mål som kan rättfärdigas och det är absolut nödvändigt att kritisera sådant beteende och försöka avhålla ungdomarna ifrån det. Men sådana händelser är just excesser och undantag. Den absolut största delen av våldet har riktats mot polisen och det har inte utförts av anarkistgrupper utan av tiotusentals vanliga barn och ungdomar. CWI nämner inte det, det ser snarare ut som om hela denna stora upprorsrörelse gått dem spårlöst förbi.

Att påstå att ”dessa grupper haft fritt fram att förstöra allt de kunnat komma åt” är en ren lögn och dessutom en förolämpning mot tiotusentals ungdomar eftersom samma ungdomar har ockuperat otaliga skolor och offentliga byggnader utan att förstöra en enda av dem.

Det är absolut solklart att striderna med polisen har haft en massiv karaktär. Den stora, välorganiserade och välutrustade grekiska polisen har blivit lamslagen. Dess polisstationer har blivit erövrade eller blockerade, även flera av dess högkvarter har befunnit sig i fara. De har gjort slut på all sin tårgas. Anarkistgrupper har ingen förmåga att utföra något liknande. Bara tusentals och åter tusentals ungdomar som kämpar och slåss modigt i varje stad kan uppnå sådana resultat.

Även de mer framsynta av borgarna har insett detta. Svenska Dagbladet är tvunget att peka på att:

Enligt en opinionsundersökning som publicerades på söndagen anser sex av tio vuxna greker att oroligheterna är ”ett folkligt uppror” snarare än framtvingat av ”minoritetsaktivister”. (den 14 december)

Massupproret är ett faktum och frågan är bara hur man ska ställa sig gentemot det. CWI väljer att blunda, inte för generalstrejker och fredliga massprotester, utan för massornas våldsamma uppror mot den grekiska borgarklassens stat.

Stora samhällsomvälvningar som utförs av massorna fortgår inte på ett ordnat och rätlinjigt sätt. Det skulle verkligen vara gynnsamt för alla om massornas medvetande utvecklade sig på ett stadigt sätt genom fredliga möten, massmöten och demonstrationer som hela tiden skulle leda till en bättre och bättre organisering så att slutmålet – polisens och den borgerliga statens krossande – kunde utföras snabbt och i det närmaste smärtfritt. Historien känner dock inte till sådana massrörelser.

Det är klart att det föreligger en stor fara att arbetarungdomarnas uppror förbrukar sig genom ett antal osammanhängande och kaotiska strider. Detta kommer att ske i fall ingen bestående organisering uppstår bland ungdomarna och i fall deras kamp förblir isolerad från resten av arbetarklassen. Men lösningen är varken att blunda för eller att ta avstånd ifrån upproret som CWI gör. Om man gör det, då lämnar man helt enkelt allt inflytande över upproret just till de spontana elementen.

Arbetarmakt menar inte att man på något sätt borde ta kontrollen över ungdomarnas känslor. Tvärtom, vi menar att det är nu de individer och organisationer som har kunskap om vikten av organiserat motstånd måste gå in och styra upp upproret. Det betyder att kommunister måste ge en konkret vägledning till upprorsmakarna så att deras strider kan sammanlänkas med den organiserade arbetarrörelsen.

Det tycks oss också att CWI gör en missbedömning när det gäller att avgöra arbetarnas attityd gentemot ungdomarnas kamp mot polisen. I en annan artikel skriver de beträffande generalstrejken den 10:

”Massmötena var helt fredliga. Ingen förstörelse, inga attacker på byggnader, motorcyklar, bilar, ingen plundring och inga sammandrabbningar med polisen. Detta visar att arbetarklassens massa har en helt annan attityd än de anarkistiska grupperna och ultravänstergrupperna som ockuperat Polytekniska universitetet och justitiedepartementet, som genomför ständiga attacker på polisen och utropat en ‘revolution’ (särskilt efter kravallerna i måndags kväll).” (Offensiv nr. 829-30, 18 december 2008)

Anarkisterna och ”ultravänstergrupperna” som har ockuperat Polytekniska universitetet har ett namn. De heter MERA och ENANTIA och de har hela tiden gett sitt fulla stöd till ungdomarnas aktioner mot polisen. Vad CWI inte nämner är att den arbetarmarsch som samma dag organiserades just av dessa ”ultravänsterister” samlade hela 25 000 arbetare. Detta talar starkt emot påståendet ”att arbetarklassens massa har en helt annan attityd än de anarkistiska grupperna och ultravänstergrupperna som ockuperat Polytekniska universitetet och justitiedepartementet”. Egentligen visar det att möjligheten finns för att förena arbetarungdomens uppror och arbetarklassens kamp.

Senad Kadic